”Jag började fem på morgonen och jobbade ofta till tio på kvällen, under konstant stress. Jag brukade gå in på toaletten och gråta ögonen ur mig. Det var ett helvete.” Så beskriver en Lidl-anställd föreståndare i Frankrike sin arbetssituation – innan han organiserade sig fackligt och började ställa krav. Det tyska facket Verdi publicerade nylingen […]
”Jag började fem på morgonen och jobbade ofta till tio på kvällen, under konstant stress. Jag brukade gå in på toaletten och gråta ögonen ur mig. Det var ett helvete.”
Så beskriver en Lidl-anställd föreståndare i Frankrike sin arbetssituation – innan han organiserade sig fackligt och började ställa krav.
Det tyska facket Verdi publicerade nylingen en ”svartbok” om lågprisjätten Lidl: The black book on Lidl in Europe, i vilken de sammanställer exempel på hur företaget agerar i olika länder och hur de anpassar sin aggressiva personalpolicy dels efter hur lagstiftningen ser ut i respektive land – men framför allt efter hur starka muskler fackföreningsrörelsen har.
Ett genomgående tema i vittnesmålen från anställda i olika länder är problem med obetald övertid, eller att övertid betalas ut som mertid vilket innebär utebliven extra ersättning. Eftersom företaget ser till att anställa personer som de hoppas är dåligt informerade om arbetsrätt, mestadels unga kvinnor, kommer de på många håll undan med att utsätta sin personal för extrem press, kontroll, övervakning och rena lagöverträdelser.
Rapporten är full av exempel på hur de manipulerar personal att arbeta utan ersättning. I Italien har företaget räknat ut hur lång tid det ”bör” ta att lossa varor, prismärka och sätta upp dem på hyllan. En pall ska avklaras på 15–20 minuter. En anställd får därför ett beting att utföra för en dag, med betalning för fyra timmar. Ingen klarar det på mindre än sex timmar. Detsamma gäller i många affärer vad gäller städning. De anställda får betalt tills affären stänger. Men sedan ska kassorna räknas, butiksgolv, toaletter och personalutrymmen svabbas och parkeringen ska plockas ren från skräp. Den som opponerar sig riskerar att utsättas för anklagelser om stöld och därefter få sparken.
Bilden är dyster, och med tanke på att Lidl är den just nu snabbast växande matvarukedjan i Europa är situationen allvarlig. År 2005 sålde de för 40 miljarder euro.
Samtidigt finns viktiga lärdomar att dra av hur en fackföreningsfientlig multijätte vrider sig som en mask för att hantera facklig organisering – på de orter där de anställda har organiserat sig, ställt krav och varit beredda att gå i strejk har företaget tvingats till förändring. Det visar exempel från Skandinavien, Belgien och Nederländerna. Även i Frankrike och Spanien finns sådana exempel, även om framgångarna där varit lokala: Där välorganiserade fackklubbar tagit strid får de anställda betalt för varje arbetad timme – men inte på andra orter.
Anmärkningsvärt är samtidigt att Lidl får lån genom IFC, som är medlem i Världsbanken, för sin expansion i Europa. Lån som är öronmärkta för fattigdomsbekämpning går till koncernen – vilket enligt svartboken snarare leder till ökad fattigdom när lokala matproducenter och småbutiker slås ut som en konsekvens av Lidls etablering. Maten de säljer är billig, men på de anställdas bekostnad.
Lidl är bara ett a v många företag som inte tvekar att trampa på sina anställda i sin iver att maximera vinsterna. Slutsatsen är enkel – för att möta denna typ av aggressiva fackföreningsfientliga företag är en välorganiserad och kampvillig arbetarrörelse ett måste.
R B