Kultur

Hagamannen är inte unik

Jag läser en novell av Karolina Ramqvist i senaste Bang och den fullkomligt knockar mig. Kroppen surrar av gråt en hel dag, men jag gråter inte. Jag bara grubblar. Över kvinnohatet. Hur kommer det sig att så många män hatar oss? Att de våldtar och uppriktigt skrattar åt kvinnans förnedring? Men det var ju inte […]

Jag läser en novell av Karolina Ramqvist i senaste Bang och den fullkomligt knockar mig. Kroppen surrar av gråt en hel dag, men jag gråter inte. Jag bara grubblar.
Över kvinnohatet.
Hur kommer det sig att så många män hatar oss? Att de våldtar och uppriktigt skrattar åt kvinnans förnedring?
Men det var ju inte på riktigt. Det var en novell.
Men varför känns det då som att det vore på riktigt – som en dokumentär, snarare än fiktion? För att kvinnohatet finns på riktigt?
Dagens Nyheter drog i förra veckan upp ett citat från Hagamannen, hans egen syn på vad han gjort, över hela ettan. Det slog ut alla andra nyheter, inga rubbar, inga bilder den dagen. Bara ett stort fett citat av Hagamannen. Så intressant är Niklas. Och naturligtvis visste vi redan att han heter så.

När Stina Jeffner för en massa år sedan var lärare i en gymnasieklass där två av killarna i klassen våldtog en av tjejerna på en klassfest – försökte hon gå på djupet med de ungas syn på våldtäkt. I teorin tyckte alla att våldtäkt var fel, ett vidrigt brott. Men i verkligheten – vad är egentligen en våldtäkt? Är det en våldtäkt om en tjej säger nej, eller på annat sätt visar att hon inte vill och ändå blir tvingad? Ja, det är våldtäkt. Det var alla överens om.
Men om hon till exempel har hånglat hela kvällen med killen hon anklagar? Om hon var full? Om den anklagade är skolans snyggaste/trevligaste kille? Är det lika självklart då? Svaret blev nej. Inte lika självklart.
Det enda som till slut blev självklart var följande: En okänd, äcklig, man hoppar på en nykter kvinna i prydliga, alternativt säckiga, kläder i en mörk park och våldtar henne trots att hon gör precis lagom mycket motstånd.
Mot bakgrund av att endast cirka tio procent av våldtäkterna sker utomhus av en okänd gärningsman är föreställningarna om vad en riktig våldtäkt är intressanta. Trots att Hagamannen inte ser ut som en ful slusk, passar han in i dem. För, vad vi vet, gav han sig inte på den egna familjen – han hoppade på okända kvinnor i parker. Just så som ”våldtäktsmän” gör.
Nej, kommer invändningen genast, nyhetsvärdet bedöms vara så stort för att han var så särskilt, utstuderat brutal – under så många år. Nästan dagligen läser vi om det i tidningarna nu, och hur umebor besöker rättegången för att försöka förstå.

Men det svåraste – för oss alla – att förstå är att Niklas varken är så sällsynt och inte heller brutalare än många andra våldtäktsmän. Mordförsök eller för den delen tortyr förekommer också när män misshandlar ”sina” kvinnor. Om och om igen. Ibland skymtar detta i notiser. Men i de fall det är den egna sambon, arbetskamraten eller den nyfunna flörten som våldtar – vilket det med 90 procents sannolikhet är – blir det inga rubriker. Allra minst några stora feta citat på förstasidorna.
Vi får inte veta mycket om kvinnohatet, hur det ser ut bortom föreställningarna.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984