Inrikes

Utrymme för lön?

Nästa år kommer nya kollektivavtal att slutas för större delen av arbetsmarknaden. Då bestäms vår löneutveckling för de närmaste åren framöver. Viktiga grejer, med andra ord.Det var länge sedan en avtalsförhandling i Sverige handlade om en ren styrkemätning, där facket slogs för högsta möjliga löneökning i direkt konfrontation med arbetsgivarna som stod emot efter förmåga […]

Nästa år kommer nya kollektivavtal att slutas för större delen av arbetsmarknaden. Då bestäms vår löneutveckling för de närmaste åren framöver. Viktiga grejer, med andra ord.
Det var länge sedan en avtalsförhandling i Sverige handlade om en ren styrkemätning, där facket slogs för högsta möjliga löneökning i direkt konfrontation med arbetsgivarna som stod emot efter förmåga eller, inte sällan, lyckades genomföra lönesänkningar.

Visserligen uppstår fortfarande intressemotsättningar mellan parterna, visserligen tillhör det spelet att facken kräver mer i löneökningar än vad arbetsgivarna vill gå med på – men i grunden finns en gemensam syn kring vad löneutrymmet är.
Den rena styrkemätningen är också ordentligt inbäddad i lagstiftning och avtal om förhandlingsordningar, som begränsar möjligheterna till stridsåtgärder och ger ökad makt åt medlarna.
Trots den gemensamma grundsynen finns ändå ett visst missnöje inom LO med hur dagens lönenorm ser ut. Nyligen presenterade tio tunga ekonomer inom LO och LO:s förbund en rapport som sätter vissa frågetecken kring lönenormens heliga kossa: Europanormen.

Europanormen utarbetades under 1990-talet och ersatte 1980-talets på många sätt havererade lönebildning. Då var de nominella löneökningarna – alltså löneökning i kronor – höga men samtidigt var inflationen så hög att reallönerna – alltså löneökning minus prisökningar – minskade.

På andra sidan 1990-talskrisens stålbad, då Riksbanken gavs ett starkt mandat att bekämpa inflationen utan att ta hänsyn
till arbetslösheten, anpassade sig fackföreningsrörelsen. Genom att samordna sig och kräva måttliga nominella löneökningar, som inte hotar inflationsmålet och inte riskerar att öka arbetslösheten, kunde ändå reallöneökningar uppnås. Europanormen utgår ifrån att löneutvecklingen i Sverige, som ett litet import- och exportberoende land, måste ligga i takt med löneutvecklingen i våra viktigaste konkurrentländer i Västeuropa. Ett genomsnitt för löneutvecklingen i dessa länder räknas fram – och vips har man en siffra som anger löneutrymmet i Sverige. Om Sverige håller sig till den löneutvecklingen, kommer inte den svenska industrins konkurrenskraft att försämras. Därmed hotas inte sysselsättningen.

Eftersom det främst är industrin som konkurrerar med omvärlden ingår också i modellen att avtalen på industriområdet ska vara löneledande. Industrin bör därför sluta sina avtal först. De sätter standard, övriga branscher följer efter.

LO-ekonomernas rapport, Norm för lönebildning, lyfter fram problemen med modellen. Ett bekymmer är att modellens stelhet gör det svårare att till exempel höja kvinnornas löner i relation till männens. I rapporten antyds att industrins löneledande roll bör tonas ned. En av rapportförfattarna, Handels förbundsekonom Stefan Carlén, förtydligar:
– Det vi säger är att industrin inte kan bestämma löneökningstakten för alla andra. Då kan ingen löneutjämning ske mellan klasser och mellan män och kvinnor, och vi har ett tydligt mandat att verka för allmän löneutjämning. Det är den viktigaste ideologiska skillnaden i förslaget.
Rapporten föreslår därför att löneutrymmet ska anges i form av ett intervall som förbunden måste hålla sig inom. Samtidigt ska såväl hela LO som även tjänstemannaförbunden involveras i lönesamordningen, så att dessa gemensamt kan göra prioriteringar för vissa grupper – utan att det beräknade löneutrymmet hotas totalt sett.

Ett annat problem med Europanormen har uppenbarats på senare år. Produktivitetsutvecklingen har då varit betydligt högre i Sverige än i Europa. Produktiviteten, alltså hur mycket produktion som sker per arbetad timme, är ett annat sätt att beräkna löneutrymmet. Om produktiviteten ett år ökar med exempelvis tre procent, innebär det att lönerna kan höjas med tre procent utan att det påverkar företagets vinster eller konkurrenskraft. Men om lönerna bara ökar med två procent ökar företagets intäkter. Det kan tas ut i vinst eller aktieutdelningar, men det vanligaste, enligt LO, är att det ökar löneglidningen. Vissa gruppers löner glider över avtalet, medan andra grupper bara får avtalad löneökning. När inte hela löneutrymmet tas tillvara i kollektiva förhandlingar överlåts alltså lönesättningen åt marknaden.

Detta är vad som har hänt när lönerna i Sverige har satts utifrån löneutvecklingen i Europa, trots att produktivitetsutvecklingen har varit högre här än i resten av Europa. Rapportförfattarna menar att detta förklarar varför tjänstemännen har dragit ifrån arbetarna på ett så påtagligt sätt de senaste åren. För att komma åt detta föreslås att Europanormen ska vara kvar som huvud-regel vid beräkning av löneutrymmet, men att en biregel införs som även tar hänsyn till den ekonomiska utvecklingen i Sverige.

Enligt ett äldre synsätt, influerat av LO:s legendariske utredare Rudolf Meidner, skapar en strikt lönenorm övervinster i privata företag. Med en solidarisk lönepolitik avgörs inte lönenivåerna av det enskilda företagets bärkraft, utan av samhällsekonomiska förutsättningar. De företag som har råd att betala högre löner, men inte gör det, får därmed pengar över till högre vinster. Meidners förslag till åtgärd på övervinsterna var att den skulle omvandlas till aktier som tillfaller fackföreningarna – löntagarfonder – men det är en annan, nästan glömd, historia.
När det nu tycks som att facken har räknat fel i sin lönenorm på senare år och inte tagit ut hela löneutrymmet, borde det kunna ses som en förklaring till de rekordvinster som nu presenteras i bolagens årsredovisningar. Men Stefan Carlén håller inte riktigt med.
– Vinstnivåer är knepiga, men enligt grundläggande marxistisk teori bestäms de på lång sikt internationellt. De kan inte avvika särskilt mycket i ett enskilt land under en längre tid. På kort sikt kan en felräknad lönenorm leda till högre vinstnivåer, men framför allt ger de upphov till löneglidningar.

IF Metalls representanter i ekonomgruppen reserverade sig, föga förvånande kanske, mot vissa delar av rapporten. De vill att industrin även fortsättningsvis ska vara först att sluta avtal och sätta standard för att inte hota svenska företags konkurrenskraft. Men de har inte något emot att förändra lönerelationerna, säger en av reservanterna, Erik Adolfsson, utredare på IF Metall.
– Även vår förbundsordförande demonstrerade för högre kvinnolöner inför förra avtalsrörelsen.

Erik Adolfsson delar inte heller analysen att löneklyftan mellan arbetare och tjänstemän beror på Europanormen.
– Löneglidningen har växlat – ibland har den gynnat arbetare, ibland tjänstemän. En tolkning är att det kanske inte har så mycket med löneutrymme att göra, utan med arbetsmarknaden, alltså tillgången på olika yrkeskategorier.
IF Metall är också kritiska mot hur majoriteten av rapportförfattarna vill förändra själva normsättningen. I dag är det Konjunkturinstitutet som i årliga lönebildningsrapporter beräknar ett löneutrymme, ofta angivet i procent med två decimaler. Det har väckt kritik eftersom löneutrymmet betraktas som en exakt vetenskap och inte uppskattningar, vilket har väckt kritik. Rapporterna läses förstås noggrant av parterna, men de formulerar själva sina avtalskrav.
LO-ekonomerna vill förändra detta så att arbetsmarknadens parter själva är delaktiga i att ta fram underlag för löneförhandlingarna och i siffersättningen av löneutrymmet. De skisserar tre alternativ till vem som ska göra detta:
– En myndighet som Konjunkturinstitutet men där uppdragsgivaren är en partsinstitution i stället för regeringen vilket skulle ge högre legitimitet.
– Ett direkt partsammansatt organ
– Ett ”löntagarnas lönenormsråd” som alltså består enbart av arbetstagarsidan.

LO-ekonomernas rapport inleds visserligen med att slå fast att normeringen är ett hjälpmedel i förhandlingsarbetet, inte samma sak som avtalskrav, men den fortsätter med att en lönenormering inte fungerar utan bestraffningssystem: ”Deltagarna måste förstå att de inte kan smita ostraffat”. I kombination med detta är det något uppseendeväckande att LO:s ekonomer är beredda att lämna ifrån sig makten över normsättandet, antingen till en myndighet eller ett partssammansatt organ, men bestraffa dem som inte håller sig inom normen.
– Den modellen flyttar bort makten från oss och centraliserar lite grann. Det är vi inte riktigt förtjusta i, säger Erik Adolfsson.

Stefan Carlén menar att en stark normering är viktig för att undvika ett ”allas krig mot alla” och för att kunna utjämna lönerna.
– I dag har vi en norm som sätts av Konjunkturinstitutet och av Medlings-institutet sedan industriavtalet väl satt sitt märke. Konjunkturinstitutet etablerar samband som vi inte riktigt tror är rimliga,
som mellan löneökningar och arbetslöshet. Det ger en negativ opinionseffekt. I rapporten ville vi bara peka ut möjligheter där parterna är mer involverade i norm-sättningen. Vi får väl se om vi i framtiden kommer att smutskastas eller höjas på piedestal.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984