Klubben som vägrar dö

Livsklubben på bageriet Cerealia blev kanske Sveriges mest kända fackavdelning genom mer än tio års envisa strider mot nedskärningar och påtvingade ”flexibiliseringar”. De skildrades i dokumentärfilmen Fackklubb 459 – sista striden på bagarn och stod bakom ”Visstidsupproret”, en gräsrotskampanj mot otrygga anställningar. Men nu lämnar de stridbara bageriarbetarna fabriken för gott; hela anläggningen i Stockholm […]

Livsklubben på bageriet Cerealia blev kanske Sveriges mest kända fackavdelning genom mer än tio års envisa strider mot nedskärningar och påtvingade ”flexibiliseringar”. De skildrades i dokumentärfilmen Fackklubb 459 – sista striden på bagarn och stod bakom ”Visstidsupproret”, en gräsrotskampanj mot otrygga anställningar.

Men nu lämnar de stridbara bageriarbetarna fabriken för gott; hela anläggningen i Stockholm ska läggas ned. 20 personer har jobb i tre månader till, de övriga, runt 270 personer blir arbetslösa direkt i början av maj.
– När jag kom till arbetsförmedlingen var min reaktion att de verkar ju inte vara till för att förmedla några jobb direkt. Jag tycker mer att de fungerar som a-kassans förlängda arm, att de är till för att ifrågasätta ens ersättning, säger före detta chauffören Anders Fallström.

En bedömning som i mycket delas av hans arbetskamrater, tidigare paketerarna Joakim Löf och Irene Löfberg och klubbens ordförande Åsa Grath.
– Det märkligaste hittills är en chilensk kamrat till oss som blev anvisad en jobbsökarkurs på arabiska av arbetsförmedlingen i Södertälje, berättar Åsa Grath.

Här på fackexpeditionen sitter de omgivna av minnen från klubbens historia: upptejpade pressklipp från olika strider, affischer och Visstidsupprorets t-tröjor.
– Vi har pratat om att ha dem på oss när vi går till arbetsförmedlingen. Att stötta varandra i att vägra acceptera tillfälliga jobb, säger Anders Fallström.
Det är nämligen tänkt att arbetslösheten inte ska bryta sammanhållningen. Klubben fortsätter att mötas och att hålla kontakt med e-post och tidningen Livstecken. Ambitionen är att skapa en avdelning omfattande alla arbetslösa livsmedelsarbetare i Stockholmsområdet.

– Att vi fortsätter är för det första för att vi gillar varandra, vi har vant oss vid att hålla ihop. Sedan ger vi varandra råd, tipsar om jobb, delar erfarenheter, informerar om vad som gäller, vilka rättigheter man har. En av oss blev anvisad en provanställning på restaurang som inte ville betala ut någon lön under provtiden, det är viktigt att berätta att man inte ska gå med sådant. Vi har också gjort upp en lista över bättre och sämre arbetsförmedlingar, eftersom vi märkt hur mycket det skiljer sig från den ena till den andra, säger Åsa Grath.

Men är det inte omöjligt att lösa de arbetslösa medlemmarnas problem individuellt? Har klubben funderat på att ställa kollektiva krav?

– Jag förstår vad du menar, men det är kanske ändå inte vår uppgift att lösa arbetslösheten, utan främst att stötta varandra. Vi vill börja med att samla ihop folk och diskutera, se vilka tankar folk har, så får vi bestämma tillsammans hur stora ambitionerna ska vara med det här projektet.

Vad har ni själva, som individer, för tankar om arbetslösheten?

– Ja, jag tror ju då att det är många företag som skulle kunna anställa i dag men som inte gör det, för att de bara tänker på att få ut maximal vinst, det ska vara så få anställda som det går och helst bara tillfälliga anställningar. Kanske kunde man sluta köpa från företag som lägger ned. Man borde stoppa det på något sätt i alla fall, säger Irene Löfberg.