I Arbetarens debatt ”Arbetet och tiden” påstår LO-ekonomen Lena Westerlund att vi måste arbeta mer. Som alla andra som för fram den uppfattningen – och de är legio inom elitskiktet – hänvisar hon till att det kommer att bli så många fler gamla. Det skulle betyda ökade bördor för de förvärvsarbetande. Men detta är en […]
I Arbetarens debatt ”Arbetet och tiden” påstår LO-ekonomen Lena Westerlund att vi måste arbeta mer. Som alla andra som för fram den uppfattningen – och de är legio inom elitskiktet – hänvisar hon till att det kommer att bli så många fler gamla. Det skulle betyda ökade bördor för de förvärvsarbetande. Men detta är en myt. Om man tar ett helhetsgrepp på frågan och räknar in alla som ska ”försörjas”, alltså även barn och ungdomar, så finner man att förhållandet mellan dem och gruppen i förvärvsåldern (25–64) ökar med 18 procent mellan 2003 och 2030. Samtidigt kan man med ett mycket beskedligt antagande tänka sig att BNP ökar med 40 procent under samma tid. Det finns alltså ett betydande utrymme för att ta hand om de äldre, även när de blir fler.
Anders Bryhn hänvisar i sitt inlägg (4/06) till ett forskningsinstitut som menar att vi lika gärna kunde säga att vi stod inför en pensionskris 1965. Man kan med Andreas Bryhn önska att normpolitiken avskaffades och det offentliga finge del av de enorma företagsvinsterna. Men inte ens det är nödvändigt, även om också jag tycker att det vore bra.
Ett återvändande till den större och ökande jämlikhet som vi hade på 1980-talet vore också önskvärd. Vi är nu i det avseendet tillbaka på 40-talet. Minskade inkomst- och förmögenhetsklyftor skulle ge såväl ett mjukare och bättre samhälle som högre BNP och lägre arbetslöshet.
Det finns dock ett reellt problem med det ökande antalet äldre. Det måste till mer personal i vård och omsorg. Här kommer den omfattande undersysselsättning vi lider av in, något som LO och LO-ekonomer borde ägna sin energi betydligt mer åt.
Det är inte svårt att räkna ut att det skulle gå att få en halv miljon av de arbetslösa och undersysselsatta i meningsfullt arbete för högst 25 miljarder i direkta kostnader. Då har jag inte räknat in indirekta effekter. Det ökade antalet i arbete måste ju ge effekter på trygghet, framtidsanda och efterfrågan, med mera, och därmed ytterligare öka sysselsättningen.
Det kommer också att krävas planering, organisation och utbildning. Ett så här massivt sysselsättningsprogram – mer än dubbelt mot vad vänsterpartiet ens vågar drömma om – måste naturligtvis ta några år. Men det är inte nationalekonomiskt omöjligt. Så är varken arbetslösheten eller ”åldringsexplosionen” olösliga nationalekonomiskt. Det handlar om politiska och ideologiska frågor. Som bekant har åtskilliga undersökningar, inte bara den som Långtidsutredningen hänvisar till, visat att svenska folket prioriterar välfärden. Men inte politikerna.
Talet om åldringsexplosionen och att vi måste arbeta mera är återigen ett trick i stil med lögnerna om budgetunderskott, statsskuld och eftersläpning som man skrämde oss med på 1970-, 80- och 90-talen. Det gäller att skapa krismedvetande för att få oss att jobba ihop mer pengar åt eliterna – precis som vi sparade ihop åt dom på 80- och 90-talen.
Vore det inte dags för arbetslösa, förtidspensionärer, vissa sjukskrivna, låginkomsttagare med flera att börja bilda lokala nätverk för att så småningom sluta sig samman regionalt, nationellt och till slut helst internationellt?
Vi behöver trycka på för politikerna kommer annars bara att komma med direkt kontraproduktiva förslag (som de borgerliga) eller plåstra på lite med helt otillräckliga, tillfälliga åtgärder (som sossarna). De fattigare delarna av folket behöver artikulera sin vilja eftersom de inte har några politiska alternativ i dag.
