fanns det ett tjejdagis skulle jag inte tveka. Våra tre flickor skulle slippa bli överkörda av killar utrustade som kommandosoldater. De skulle slippa bli kallade töntiga, löjliga, fåniga och fega – något som på en ordinär arbetsplats aldrig skulle tillåtas. De skulle slippa bli dragna i håret och slippa höra förklenande omdömen om lekarna de […]
fanns det ett tjejdagis skulle jag inte tveka. Våra tre flickor skulle slippa bli överkörda av killar utrustade som kommandosoldater. De skulle slippa bli kallade töntiga, löjliga, fåniga och fega – något som på en ordinär arbetsplats aldrig skulle tillåtas. De skulle slippa bli dragna i håret och slippa höra förklenande omdömen om lekarna de älskar. Leka med dockor? Töntigt. Läsa? Urlöjligt. Mamma, pappa, barn? Tjejlekar!
Kort sagt: de skulle slippa att under flera års tid, dagligen, få sin självkänsla stukad av uppblåsta små superhjältar med Rambo-attityd. I stället skulle de få chansen att testa sina egna gränser och leva ut hela sin personlighet.
Kanske, kanske, skulle man kunna stå ut om det inte vore så att tjejerna också lär sig en del annat om pojkar och flickor – nämligen att en pojke alltid får avbryta en flicka, att pojkarnas aktiviteter är mer värda är flickornas och att flickornas uppgift är att underdånigt bistå barnen med snopp. Ibland räcker det med en grymtning från pojkarna för att flickorna genast ska komma med ketchupen. Flickorna plockar upp, städar och håller pojkarna på gott humör. Vill man vara cynisk kan man säga att dagis, om inte annat, förbereder flickorna för verkliga livet.
Kanske, kanske skulle man kunna stå ut om dagispersonalen hade en beredskap. Någon slags plan. Eller en medvetenhet om problematiken, även om resurser och verktyg tryter.
nu ska femåringen snart börja skolan. På ett inledande möte frågar min sambo:
– Jobbar ni med könsroller på något sätt?
Rektorn svarar:
– Det tycker vi inte att vi behöver här.
En annan skola. Min sambo frågar:
– Jobbar ni med könsroller på något sätt?
Rektorn svarar, efter viss betänketid:
– Ja, vi försöker få lika många pojkar som flickor i klasserna.
Det här är generaliseringar. Det finns säkert dagis och skolor – jag har i alla fall läst om sådana – där personalen aktivt arbetar med könsroller. Och visst finns det grabbar som inte är utrustade med maskingevär och tycker att det är helt okej att leka med tjejer. Men tendensen är, åtminstone i mina ögon, tydlig: de traditionella könsrollerna blir allt mer cementerade. Allt kan såklart inte skyllas på dagis, men dagis förvärrar en redan bedrövlig situation.
Det är oroväckande. Inte bara för tjejerna. Möjligen är det killarna som är de största förlorarna. Känslomässigt, intellektuellt och socialt utvecklande lekar betraktar de med förakt. Flickor lär de sig att se som hjälpredor. Man behöver inte vara Einstein för att fatta att den attityden knappast kommer att hjälpa pojkarna i livet.
Det är kanske genant. Jag vet inte. Men det var föräldraskapet som gjorde mig till feminist. Då började det ju gälla mig.
Dagis gjorde mig till separatist.