Andreas Malms “försvarstal” mot en anklagelse jag inte yttrat är så hårresande osakligt att jag måste bemöta det.
I P1 morgon 13/1 sa Andreas ordagrant:
“Nånting som är värre än en terrorbalans är en terrorobalans, där bara den ena parten har en massa kärnvapen och den andra inte har det,” och något senare “Irans gränser ligger säkra sedan århundraden. Vems kärnvapen är det som är läskiga? De belagda israeliska kärnvapnen eller de eventuella potentiella kärnvapnen i Iran som uppenbarligen inte är en aggressiv vargstat som Israel?” Även bortsett från rovdjursmetaforen är det svårartat att Andreas som vänstermänniska välkomnar kärnvapen i händerna på ett land, vars statsledning med parollen “en värld utan sionism” som ledstjärna förnekat Förintelsen och sagt sig vilja radera ut Israel från Mellanösterns karta.
Jag har inte använt Henrik Bachners teori eller freudiansk metodologi, men Andreas påstående att dessa skulle sakna vetenskapligt värde är absurt. Debatten handlar dessutom inte om vetenskapsteori utan om politik och ideologikritik.
Jag har inte anklagat Andreas för antisemitism. Däremot har jag tagit honom som exempel på en uttalad antisionist. Anti-
sionism är inte lika med judehat: antisionism och Israelkritik kan i vissa fall omedvetet transportera antisemitiska föreställningar – till exempel vissa ungdomars sammanblandning av påståendet ”judar har för stort inflytande i världen” och Israels roll, som refereras i senaste Arbetaren – men också användas som symbolisk kod för att uttrycka tabuiserade fördomar. Den som propagerar antisionism löper ständigt risken att ge vatten på judehatets kvarnar.
Till skillnad från historikerna Bachners och Anderssons generaliserande fördömande av tidskriften Ordfront, som grundades på begreppet antisemitism, anser jag det alltså inte meningsfullt att tala om en klar gräns mellan antisemitism och icke-antisemitism. För att tydliggöra med en parallell som kanske känns mer bekväm hämtar öppna rasister näring i kulturalistiska synsätt som Mauricio Rojas, vilka härleder sociala beteenden från “kulturer” i stället för raser. Jag har inte påstått att vänstern är värre än andra politiska riktningar, tvärtom, i högerkristna, antikommunistiska, nationalistiska och islamistiska gråzoner är antisemitiska underströmmar starkare, men att de överhuvud taget finns inom vänstern är illa nog (jmf. mina artiklar i Arbetaren 45 och 48/2004 samt Expressen 5/1 och 24/1 i år).
Det handlar inte om Andreas eller mig. Det handlar om att upptäcka produktion och reproduktion av fördomar där de uppträder. Problem försvinner inte därför att man förnekar dem. Antisionism är problematisk, bland annat därför att begreppet traditionellt använts i judefientliga sammanhang alltifrån Stalin till Irans president Ahmedinjad. Redan av det skälet hoppas jag att syndikalistiska ungdomsförbundet, SUF, omprövar sitt ensidiga fördömande av sionism som “oförenlig med syndikalism”, “den grövsta formen av rasism” och “klassförräderi” (Arbetaren 22/2002). I ett annat SUF-uttalande i samma anda i nr 51/2000, som bar Andreas Malms signatur, ifrågasattes Israels rätt att existera och hävdades felaktigt att sionister inte gjorde någonting för att förhindra Förintelsen.
Jag hoppas att inte SAC eller Arbetaren ställer upp på dessa djupt cyniska resonemang. Det är bra att Rikard Warlenius ser problemet, även om vi inte är överens om dess konturer.
Jag tar självklart avstånd från den israeliska statens brott mot folkrätten och mot de mänskliga rättigheterna. Min solidaritet med Israel gäller dess rätt att existera och försvara sina invånare. Det gör mig varken till sionist, antisionist eller folkpartist. Det är en antifascistisk ståndpunkt.