Kultur

Som på dagis, fast på nätet

När pedagogerna på genusdagiset Tittmyran i Gävle ska lära flickor att ta för sig och pojkar att vara uppmärksamma tar de med barnen ut i skogen – i delade grupper. Flickorna får gå före, larma och stå i, klättra och lämna spår. Pojkarna kommer efter för att upptäcka var flickorna farit fram, vad de lämnat […]

När pedagogerna på genusdagiset Tittmyran i Gävle ska lära flickor att ta för sig och pojkar att vara uppmärksamma tar de med barnen ut i skogen – i delade grupper. Flickorna får gå före, larma och stå i, klättra och lämna spår. Pojkarna kommer efter för att upptäcka var flickorna farit fram, vad de lämnat för spår och sedan gissa vad de har gjort. Efteråt sammanstrålar de för att stämma av varandras uppgifter. Flickorna får berätta, pojkarna får fråga.
Sidor som sällan kommer fram i blandade grupper kommer fram i de uppdelade – och vice versa. Arbetaren har skrivit om den speciella pedagogiken flera gånger genom åren och vid det här laget är försöket allmänt känt, om än märkligt lite applicerat.
Och det är synd, för som alla vet är det svårare att lära äldre hundar att sitta än motsatsen. Ett exempel är kvinnorörelsen, som ofta fastnar i den eviga lärande rollen, inte olik den lilla flickans som placeras för att ha en lugnande effekt på sin bråkiga bordsgranne. ”Man” ska inte bara ta plats, höja sina röster för att höras, och ta strid utan också samtidigt lära ut exakt vad det är man gör och varför.

på ett mer teoretiskt och ideologiskt plan är delade grupper, eller separatism, en mer laddad fråga. Betydligt mer kontroversiell än det självklara i att små flickor – och pojkar – förlorar i uppmärksamhet och frihet i blandade grupper på dagis utan genusperspektiv.
Men motsättningen finns egentligen bara där om det ska finnas ett ”antingen eller”. En mer avspänd hållning tycks höra 2000-talet till: Transor får komma in på feministfestivaler, å andra sidan kanske lite separatism behövs bortom duschrummen ibland.
För även om teorierna och metoderna utvecklas så finns det praktisk verklighet som tycks orubblig. Ett hatat favoritexempel är de blandade politiska diskussionslistorna på nätet.
Ny teknik, nya fora men samma problem som på dagis: en liten grupp gaphalsar, inte sällan om inte spottandes så svärandes, ibland packade, tar hela grupper i besittning. Efter ett tag är det bara ett fåtal ”LARS” eller ”Lasse” som skickat alla mejl, och som undrar vart brudarna tog vägen. Vid det laget har ofta kvinnorna antingen lämnat listorna eller tystnat.

i organisationssammanhang återfick man plötsligt alla de problem man sökt komma till rätta med i sin mötesordning under hela 1900-talet. Rundor, kamratskap och talarlistor – som bortblåsta. Här kan man faktiskt ibland tala om könskrig. Hot, hat och skällsord är inte ovanligt.
Efter tio år med politiska listor skulle jag vilja uppmuntra de mest infantila och okamratliga typerna att starta könsseparatiska listor i stället för att förpesta de gemensamma eller annektera de organisationsanknutna. Moderatorer – eller dagispersonal med genusperspektiv om man så vill – tycks också behövas. Och alkoholförbud.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984