Israel förbereder ett militärt
frontalangrepp mot Iran. Det avslöjade den brittiska
tidningen Times i söndags. Ett ungefärligt datum
har satts ut för operationen, enligt anonyma källor
inom den israeliska armén: slutet av mars. Då
kommer Israel att anfalla Iran med luft- och markstyrkor för
att krossa landets förmodade kärnvapenprogram för
överskådlig framtid.
Enligt Times har ordern om operationen
utfärdats av Israels försvarsdepartement till arméns
befäl, som vidarebefordrat den till de specialstyrkor
– däribland en flygvapenenhet som kan bomba iranska mål
och återvända till Israel utan att tanka – som
fått i uppgift att praktiskt utföra angreppet.
”Om vi genomför operationen får den inte vara
mindre än 100 procent framgångsrik. Den kommer
att likna förstörelsen av det egyptiska flygvapnet
under tre timmars bombardemang i juni 1967”, uppger en
armékälla till tidningen.
Slutet av mars är enligt israeliska
bedömningar den tidpunkt då de förmenta iranska
kärnvapenambitionerna kliver över den avgörande
tröskeln: anrikning av uran. När denna process väl
satts igång kommer Iran att besitta en atombomb – inte
i mars, men om två till fyra år. Kalkylen är,
enligt Times, baserad på ett jättelikt underrättelsearbete
som framför allt utförs från baser i norra
Irak, där Mossad opererar i fullt samråd med kurdiska
enheter och infiltrerar Iran över bergen.
Slutet av mars är också
tiden för det israeliska parlamentsvalet. Den operation
som står modell för den som nu förbereds –
Israels blixtanfall mot Iraks presumtiva kärnvapenanläggning
Osirak 1981 – genomfördes veckorna före ett parlamentsval.
Flygbombningen användes som ett bevis för handlingskraften
hos den just då impopulära högerregeringen
– som vann valet. Times återger spekulationer om att
premiärminister Ariel Sharon nu planerar att upprepa
succén.
Ett annat skäl till att mars
har bokats in för kriget är, enligt tidningens källor,
att Iran håller på att uppgradera sitt missilförsvar
på ett sätt som kraftigt begränsar Israels
förmåga att tränga in i landet. Nyligen undertecknade
Ryssland och Iran ett avtal om leverans av ett avancerat system
för nedskjutning av inkommande missiler och laserstyrda
bomber. ”När iranierna väl har skaffat systemet
kommer de att ha gjort livet betydligt svårare för
oss. Installeringen kan gå tämligen fort, och därför
kan vi inte slösa någon tid”, uppger en källa
inom flygvapnet till Times.
Det israeliska försvarsdepartementet
avstod i sina kommentarer från att dementera tidningens
uppgifter om en kommande attack.
Avslöjandet – som väckt
stor uppmärksamhet i internationell press – kommer efter
ett par veckor av eskalerande spänning mellan de båda
länderna. Som Arbetaren rapporterade i förra veckan
har ett antal politiska och militära dignitärer
i Israel antytt att ett angrepp är nära förestående.
Ariel Sharon har bland annat förklarat att ”vi kan
inte acceptera ett nukleärt Iran. Vi har kapacitet att
hantera en sådan situation och företar nu alla
nödvändiga förberedelser.”
Efter den ultrakonservative Mahmoud
Ahmadinejads tillträde på presidentposten i Iran
har landet – i enlighet med de vallöften som uppenbarligen
drog till sig stora väljarskaror – satt hårt mot
hårt i det diplomatiska spelet om sitt kärnkraftsprogram.
Företrädare för den iranska regimen deklarerar
öppet att avsikten är att anrika uran, och trotsar
därmed både EU och USA. Men regimen bedyrar fortfarande
att teknologin endast är till för att ta fram elektricitet.
Det centrala för Israel är
dock att en annan nation i Mellanöstern är på
väg att närma sig atombombskapacitet. Hörnpelaren
för Israels militära överlägsenhet över
regionen är monopolet på kärnvapen. Om det
skulle brytas skulle styrkeförhållandena med ens
stjälpas över ända. Det är risken för
detta – inte för ett iranskt kärnvapenanfall på
det övermäktiga Israel, vilket enligt alla militära
kalkyler, inklusive Israels egna, är fullständigt
osannolikt – som får Israel att osäkra sin revolver.
När IAEA:s egyptiske chef Mohamed
El-Baradei i helgen mottog Nobels fredspris varnade han för
att en ”militär lösning skulle vara totalt
kontraproduktiv”. Visserligen riktade han kritik mot
Irans uppstudsiga brist på samarbetsvilja, men slog
samtidigt fast att ”så länge som vi rör
oss framåt, så länge som vi inte får
syn på något omedelbart hot, någon rök”
är det fortsatta förhandlingar som gäller.
Israel torde dock inte fästa
någon större vikt vid vad IAEA säger. Desto
mer nödvändigt är ett klartecken från
USA. En av Bushadministrationens högsta ansvariga för
frågor om kärnvapenspridning förklarade på
fredagen att Iran är ”mycket aggressivt, helt inriktat
på att utveckla kärnvapen” och lät som
ett eko av den israeliska armén: ”När de
börjar anrika uran finns det ingen återvändo.”
Mars 2006 råkar också
sammanfalla med den planerade invigningen av Irans nya oljebörs,
som kommer att växla över en god del av regionens
oljehandel från dollar till euro. Samtidigt har USA
flera starka skäl att frukta ett krig mellan Iran och
Israel: striderna skulle med stor sannolikhet spilla över
alla gränser och drastiskt försvåra läget
i Irak, där de proiranska shiamuslimernas de facto-samarbete
med USA är det enda som håller liv i ockupationen.
Att USA ger Israel grönt ljus är därmed inte
alls säkert.
Men spänningen mellan Israel
och Iran drivs delvis av sin egen logik. Den har de sista
veckorna skruvats fram ytterligare av att Ahmadinejad tre
gånger i rak följd förnekat Israels rätt
att existera, dessutom kryddat med direkta förnekanden
av Förintelsen. ”Vissa europeiska länder framhärdar
i att påstå att Hitler mördade miljoner oskyldiga
judar i gasugnar. (?) Vi godtar inte det påståendet,
men om man antar att det är sant kan man fråga
européerna: är Hitlers mord på oskyldiga
judar skälet till stödet för Jerusalems ockupanter?”,
var de ord Ahmadinejad valde, inbäddade i standardkritiken
av omvärldens passivitet inför Israels politik.
Uttalandet väckte ett nytt globalt ramaskri mot Iran
– som bemöttes med ännu en snarlik proklamation.
Ahmadinejad uppnår två
syften med sina tirader. Dels vinner han poäng hos de
mest reaktionära, antisemitiska strömningarna inom
den statsbärande islamismen – de som han själv fostrats
i – och dels provocerar han fram en skärpt konfrontation
med Israel och USA. Just denna konfrontation är hans
livsluft och bakgrunden till hans valseger. När den intensifieras
kan den iranska regimen ytterligare stärka greppet om
sitt folk, genom att utmåla alla subversiva element
som den yttre fiendens trojanska hästar.
Det iranska samhället genomlever
just nu en våldsam militarisering. Ahmadinejad sänder
runt sin armé på styrkeuppvisningar runt om i
landet – senast i förra veckan i den oroliga provinsen
Khuzestan – med föregivet syfte att avskräcka utländska
invasioner. I praktiken syftar de emellertid minst lika mycket
till att sätta skräck i oppositionella krafter,
främst de arabiska, kurdiska och proletära rörelserna.
Överbefälhavaren för revolutionsgardet Yahya
Rahim Safavi angav i inlindade ordalag hur regeringen tänker
när han på söndagen förklarade att ”våra
inhemska och utländska fiender är oroade av enheten
och ståndaktigheten i vår nation. De försöker
skapa etniska strider i olika regioner, särskilt nära
gränserna, och använder underutvecklingen som ursäkt”.
Safavi svor också än en
gång på att Iran är redo att slå tillbaka
varje israeliskt eller annat anfall med förödande
kraft.