Ledare

Så bryts utanförskapet

I kölvattnet av de franska kravallerna har diskussionen om utanförskapet i de svenska förorterna hettat till. För även om villkoren i Sverige och Frankrike skiljer sig åt på flera punkter finns där också klara likheter. Fattigdom, diskriminering och arbetslöshet skapar, var den än finns, frustration och rättmätig vrede. Kan vreden utmynna i hårdföra kravaller även […]

I kölvattnet av de franska kravallerna
har diskussionen om utanförskapet i de svenska förorterna
hettat till. För även om villkoren i Sverige och
Frankrike skiljer sig åt på flera punkter finns
där också klara likheter. Fattigdom, diskriminering
och arbetslöshet skapar, var den än finns, frustration
och rättmätig vrede. Kan vreden utmynna i hårdföra
kravaller även här, eller hur kan det förhindras?

Snabbast att svara är, sin vana
trogen, folkpartiet, som har ett enkelt recept till lyckad
förändring: Fler poliser! Eller som de själva
hellre säger: Alternativet till fler närpoliser
i dag är mångdubbelt fler kravallpoliser i morgon
(DN debatt 21/11).

Men ett sådant recept ekar fullkomligt
ihåligt. För hur många närpoliser som
än är verksamma i för-orterna kan de inte förändra
människors vardag så länge dörren till
arbetsmarknaden förblir stängd.

Arbetslösheten är, enligt
SCB, nästan tre gånger så hög bland
utlandsfödda som hos befolkningen som helhet. Allra svårast
att få jobb har invandrare från Nordafrika och
Mellanöstern. För dem är arbetslösheten
över 22 procent (enligt OECD 2003).

Utbildningsnivån bland invandrare
är inte lägre än bland befolkningen i övrigt,
snarare tvärtom, så fram träder en tydlig
bild av diskriminering. Jobben går i första hand
till helyllesvenskarna.

Åtgärder mot denna diskriminering
är nödvändig – inte minst för att var
och en ska få jobb som motsvarar deras utbildning. Förslag
väl värda att pröva är anonymisering av
jobbansökningar, så att invandrare inte kan sorteras
ut redan där, och facklig närvaro vid anställningsintervjuer.

Men för att åstadkomma
verklig förändring krävs mer än så.
Fler jobb behöver skapas om flera hundra tusen människor
ska få chansen till vettiga anställningar – och
då avser vi inte så kallad jobbgaranti, aktivitetsgaranti
eller annat tjafs som tvingar in folk i konstruerade sysselsättningar
där underbetalda garantister konkurrerar ut de riktiga
jobben. Nej, riktiga jobb måste skapas och det i hundratusental.

Det är faktiskt inget nytt på
svensk arbetsmarknad att hundratusentals människor som
hänvisats till att stå utanför lönearbetet
bjuds in och bereds sysselsättning. Under 1960-talet
skedde ju en sådan genomgripande samhällsförändring
när kvinnans roll – framgångsrikt – omvandlades
från hemmafru till lönearbetare. Där finns
också en lärdom om hur det kan gå till även
nu: genom expansion av den offentliga sektorn.

Genom fler jobb i den offentliga sektorn
skapas förutsättningar för att desarmera utanförskapets
sociala bomb. Samtidigt är det långt ifrån
det enda argumentet. Lägg därtill att 1990-talets
nedskärningar i välfärdsfundamenten blivit
alltför kännbara. Kvalitetssänkningarna med
stora barngrupper och utsliten vårdpersonal larmar om
att förändring är nödvändig. För
barnen, för de sjuka, för de gamla – och för
personalen. Dessutom vet vi att de ekonomiska förutsättningarna
finns, Sverige har aldrig haft en högre BNP än i
dag. En sådan satsning på ökad köpkraft
skulle få ordentlig snurr även på den privata
sektorn. Om vi samtidigt inför sex timmars arbetsdag,
med bibehållen lön, ska nog jobben räcka.

Så får alla en ärligare
chans att skapa sin egen framtid.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984