Det är inte svårt att vara pessimistisk när det gäller tillståndet i världen. Det finns bortglömda oförrätter som pågår år efter år utan hopp om ljusning. I dagarna är det 30 år sedan Marockos dåvarande kung, Hassan II, inledde den så kallade gröna marschen för att ockupera Västsahara i samband med den spanska kolonialmaktens uttåg. […]
Det är inte svårt att vara
pessimistisk när det gäller tillståndet i
världen. Det finns bortglömda oförrätter
som pågår år efter år utan hopp om
ljusning. I dagarna är det 30 år sedan Marockos
dåvarande kung, Hassan II, inledde den så kallade
gröna marschen för att ockupera Västsahara
i samband med den spanska kolonialmaktens uttåg. Trots
löften från FN sedan början av 1990-talet
om en folkomröstning fortgår ockupationen medan
närmare 200000 västsaharier lever i läger i
västra Algeriet.
I Indonesien är en av efterkrigstidens
värsta slaktare fortfarande på fri fot och ingenting
tyder på att general Suharto någonsin kommer att
ställas till svars för den våg av massmord
som inleddes i Indonesien i oktober 1965.
Hundratusentals människor mördades
när Suharto med full uppbackning av USA utplånade
det indonesiska kommunistpartiet, PKI. När Suharto efter
32 år som diktator tvingades avgå 1998 hade han
genom plundring och svindleri byggt upp en gigantisk förmögenhet
och räknades som den sjätte rikaste personen i världen.
Fast ibland kommer nyheter som ändå
ger ett litet hopp om en värld där mördarna
inte längre ostraffat ska komma undan. Hissène
Habré brukar kallas Afrikas Pinochet och under sina
åtta år vid makten i Tchad beräknas han ha
varit ansvarig för att 40 000 människor mördades
och att 200000 utsattes för tortyr. Han anklagas också
för att ha stulit 80 miljoner kronor ur statskassan.
Human Rights Watch, HRW, har träffande nog beskrivit
Habré som ”den mest brutale USA-stödde diktator
du aldrig har hört talas om”.
Habré var en obskyr lokal rebelledare
som fick hemligt bistånd från USA och 1982 tog
han makten i Tchad. För Ronald Reagan var Habré
en pålitlig allierad i kampen mot Libyen. I norra Tchad
hade USA en hemlig bas för att träna libyer som
skulle störta överste Khadaffi. En annan av USA:s
bundsförvanter skickade vapen till den libyska exilstyrkan:
Saddam Husseins Irak.
USA pumpade in stora mängder
militärt bistånd i Tchad medan politiska motståndare
till Habré fängslades och etniska grupper attackerades.
HRW har hittat övergivna dokument hos Habrés hemliga
polis, DDS, som visar att torterare till och med fick gå
på kurs utanför Washington.
Den 29 september offentliggjorde en
domstol i Belgien en internationell efterlysning på
Habré, som i snart 15 år har levt i exil i Senegal.
Domstolen hade beslutat att Tchads ex-diktator ska ställas
inför rätta för brott mot mänskligheten
och tortyr. Möjligheterna att Senegal utlämnar Habré
anses goda.
Varför då en rättegång
i Belgien? Belgien införde i början av 1990-talet
en lag där vem som helst i världen kunde åtalas
av en belgisk domstol för grova krigsförbrytelser.
Det mest uppmärksammade fallet handlade om den nuvarande
israeliske premiärministern Ariel Sharon och dennes ansvar
för den libanesiska falangistmilisens massakrer i de
palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila 1982. Men
den belgiska lagen blev ett problem när anmälningarna
mot stats- och regeringschefer runt om i världen växte.
Efter en skändlig utpressning
från USA:s sida, sedan Tommy Franks, USA:s befälhavare
i Irak 2003, hade anmälts av en grupp irakier och jordanier,
gav den belgiska regeringen upp och lagen ändrades 2003.
Men i fallet Habré är
några av målsägarna belgare och utredningen
var redan påbörjad när lagen förändrades.
– Länge leve Belgien, sade Souleymane
Guengueng, som tillbringade fem år som politisk fånge
i Tchad. Det här är en dröm som nu blir sann.
Jag kan redan se Habré i ett belgiskt fängelse.