Debatt

AA FRÄMJAR FACKET

När jag först läser artikeln ”Den supande arbetaren” (Arbetaren 40/2005) skriven av Mattias Pettersson, fackligt aktiv i Solna LS och som tidigare arbetat som ombudsman på SAC, blir jag uppriktigt sagt förbannad. Vad sjutton menar han? Min tanke är att nu ska jag minsann skriva en arg insändare till Arbetaren där jag läser lusen av […]

När jag först läser
artikeln ”Den supande arbetaren” (Arbetaren 40/2005)
skriven av Mattias Pettersson, fackligt aktiv i Solna LS och
som tidigare arbetat som ombudsman på SAC, blir jag
uppriktigt sagt förbannad. Vad sjutton menar han? Min
tanke är att nu ska jag minsann skriva en arg insändare
till Arbetaren där jag läser lusen av honom. Men
jag besinnar mig.

Det är inte alltid så att
anfall är bästa försvar och jag tänker
i stället att det kanske är så att det är
okunskap om vad en missbrukare är som ligger bakom Petterssons
rabiata inställning till Anonyma alkoholister, AA.

Jag har själv på nära
håll sett vad missbruk kan göra med människor
oavsett klasstillhörighet. Pettersson hävdar att
”alkoholmissbruk är och förblir en klassfråga”.
Jag kan hålla med om detta till viss del. De mer besuttna
i vårt samhälle har givetvis större möjlighet
att dölja sitt missbruk och har också större
möjligheter att söka en mer privat behandling än
en arbetare ur LO-kollektiven. Alltså, det är inte
enbart en klassfråga om någon blir en missbrukare
eller inte, det är betydligt mer komplicerat än
så.

Att hävda att AA skulle vara
en odemokratisk organisation som går arbetsgivarnas
ärenden är ganska absurt. Att medverkan i AA skulle
hindra missbrukaren från att delta i det fackliga arbetet
– för jag antar att det är det som Pettersson menar
när han skriver om organisering – blir underligt i mitt
huvud. Menar Pettersson på allvar att det är så
många alkoholmissbrukare på våra arbetsplatser
att det hotar det han kallar organisering?

Det är först när en
missbrukare kommit till rätta med sina problem som han
eller hon kan bli en person som har möjlighet att ta
ansvar för sitt liv och där ingår också
fackligt arbete.

Jag skulle vilja påstå
att deltagandet i självhjälpsgrupper som AA ökar
chanserna för de som så vill att delta i det fackliga
arbetet eller samhällslivet i stort.

Jag har på nära håll
sett människor – med stöd av AA:s gemenskap – resa
sig efter åratals missbruk. Människor som kommit
till den punkten i sitt liv där de förlorat både
arbete och bostad. Människor som under många år
åkt ut och in ur fängelser.

AA är inte den enda, men en väg
till nykterhet. Det är också en organisation (den
enda jag känner till) som vägrar att ta emot bidrag
från samhället (företag och kyrkor inberäknat).
De enda pengar som kommer in till AA är de pengar som
deltagarna på mötet frivilligt lägger i ”hatten”
när mötet är slut. Det är alltså
ett helt frivilligt bidrag som ofta rör sig om tio-tjugo
kronor för kaffe och lokalhyra.

Tanken att AA, enligt sin grundtext,
inte ska ha någon anknytning till någon ”religion,
politisk organisation eller institution. Ej heller till annan
rörelse av något slag. Eller att inte delta i den
offentliga debatten och varken vara förespråkare
eller motståndare till något annat” förefaller
mig ganska enkel. AA:s texter talar ofta om ”det viktigaste
först” och i det här fallet är det nykterheten
som kommer först. AA har ingen gemensam politik som Mattias
Pettersson tycks tro. På AA:s möten diskuterar
man inte politik och samhällsfrågor utan just de
problem som för deltagarna dit: alkoholism.

De som deltar presenterar sig aldrig
med annat än förnamn och det förs heller inga
medlemsregister. Poängen med denna anonymitet är
att ingen ska kunna kolla vem som går på AA-möten
eller inte – medlemmarna hjälper sig själva utan
någon insyn från samhället i övrigt.
Större enkelhet och frihet att kunna delta i deras arbete
har jag aldrig varit med om i någon annan sammanslutning.

Det är inget religiöst hokus
pokus med AA. I stället ser jag en möjlighet för
människor att få en chans att dela sina erfarenheter
med andra människor som är i samma situation, en
möjlighet att prata om hur de har det utan en massa förståsigpåare.
Jag förstår inte vitsen med att förhåna
AA och de människor som deltar i AA:s möten. De
är där för att de vill förändra sina
liv, inte för att göra revolution eller något
annat. Det gör de i så fall i andra organisationer.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Lås upp alla artiklar!

 

Skriv upp dig på nyhetsbrevet, få en rabattkod som låser upp arbetaren.se i ett dygn