Kultur

Den enkönade dagspressen

Det finns en anledning till att pressen oftast är politiskt färgad. Det handlar om tolkningsföreträde, makt och vid dagens slut vems verklighet som beskrivs. På sikt är det även ett sätt att skriva historia, om detta råder inga delade meningar. Tvärtom är man tämligen överens, världen över, att fri och motstridig press utgör en av […]

Det finns en anledning till att pressen
oftast är politiskt färgad. Det handlar om tolkningsföreträde,
makt och vid dagens slut vems verklighet som beskrivs. På
sikt är det även ett sätt att skriva historia,
om detta råder inga delade meningar. Tvärtom är
man tämligen överens, världen över, att
fri och motstridig press utgör en av demokratins hörnstenar.

Därför är det naturligtvis
oroande när pressen är eller blir enfärgad,
även om det finns nyanser i helvetet.

I Sverige är det numera allmänt
bekant, men också normaliserat, att arbetarrörelsens
dagspress är så gott som utplånad. De negativa
konsekvenserna av en enfärgad press är sällan
omedelbara. Därför uteblir oftast de högljudda
protesterna när en andratidning på orten försvinner
(Arbetet undantaget). Det är när det hettar till
som det blir uppenbart. Det finns exempelvis knappt en svensk
dagstidning som skulle ställa sig bakom en omfattande
strejk i dag.

( Inte ett större fack heller
för den delen, och det hänger ju naturligtvis ihop.)
Härav kunde också vänsterpartiets helt rimliga
krav på 200000 nya jobb inom offentliga sektorn skrattas
bort för några veckor sedan.

På samma sätt som pressen
har en politisk färg, eller företräder olika
klasser, så har den naturligtvis ett kön. Och på
samma sätt som den i dag i stort borgerliga pressen anställer
ett stort antal socialister (vad ska de göra?), huserar
mansmedia även kvinnor (vad ska de göra?).

ett aktuellt exempel är pressens,
inte bara oförmåga, utan också direkta motvilja
gentemot Feministiskt initiativ i allmänhet, och genusvetaren
Tiina Rosenberg i synnerhet. Tiina Rosenberg har alla fel:
hon är uttalad marxist, feminist och homosexuell. Hon
är kvinna, arbetarklass, eller klassresenär, invandrad
och hon vägrar att le på rätt ställen.
De annars så krigföra liberala ledarsidorna har,
med ett undantag (Göteborgs-Posten), undvikit att ta
strid för Tiina Rosenbergs självklara rätt
att inte bara hysa en åsikt utan också att uttrycka
den. Inte sällan har man varit beredd att ta strid för
såväl pornografers som nazisters rätt att
uttrycka sig. Men vid Tiina Rosenberg, där gick gränsen.

Tiina Rosenberg är inget mindre
än den akademiska världens svar på Zlatan
Ibrahimovic: hon är begåvad, har temperament och
vägrar be om ursäkt för det. På så
sätt har hon kommit att bli exemplet för sin egen
feministiska teori: Tiina är queer. Och Tiina är
folkbildande. Genom att på ett så tydligt sätt
visa var gränsen går, och vad som är fel,
fel, fel, kan vi alla få en bild av pressens genus.
Och det är inte en feministisk invandrad flata.

Det är bara att hålla med
Nina Lekander på Expressens kultursida: Sluta flina
åt Tiina!

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984