Ledare

För lite för sent

Har vi råd att arbeta? Ernst Wigforss, den märklige socialdemokratiska ideologen (starkt inspirerad av gillesocialismen) och finansministern i tre regeringar, ställde sig frågan i en pamflett 1932. Socialdemokratin ville lösa den djupa arbetslösheten och ekonomiska krisen med offentliga arbeten, som skulle öka sysselsättning och konsumtion och vända lågkonjunkturen. Borgarna ansåg inte att staten hade råd […]

Har vi råd att arbeta? Ernst
Wigforss, den märklige socialdemokratiska ideologen (starkt
inspirerad av gillesocialismen) och finansministern i tre regeringar,
ställde sig frågan i en pamflett 1932. Socialdemokratin
ville lösa den djupa arbetslösheten och ekonomiska
krisen med offentliga arbeten, som skulle öka sysselsättning
och konsumtion och vända lågkonjunkturen. Borgarna
ansåg inte att staten hade råd med det – den måste
spara. Wigforss ironiserade över ståndpunkten, kallade
det för ekonomisk visdom av dårhusmässigt slag:
”Den leder nämligen rakt fram till den fantastiska
slutsatsen, att arbete är en lyx”.

Detta blev senare känt som keynesianismen
– men Keynes Allmän teori om sysselsättning, ränta
och pengar utkom först 1936 – och var vägledande
för den ekonomiska politiken under efterkrigstiden fram
till 1980-talet.

När krisen sedan slog till igen
på 1990-talet var det samma gamla borgerliga dårhuspolitik
som tillämpades och förvärrade krisen och arbetslösheten
genom att bidra till sjunkande efterfrågan. Åter
hade arbete blivit en lyx.

Tills nu?

Finansminister Per Nuder har dammat
av sitt exemplar av Wigforss pamflett från 1932 och
i den senaste budgetuppgörelsen sker äntligen en
större satsning på sysselsättningen. Knappt
40 000 jobb i offentliga sektorn ska skapas, främst så
kallade plus-jobb som ska förstärka verksamheten
men inte ersätta ordinarie anställningar. Barnbidraget
höjs, liksom taken i sjukförsäkring och föräldrapenning.
Sänkt inkomstskatt och höjt grundavdrag växlas
mot högre miljöskatter. Tillsammans ger detta viss
stimulans åt ekonomin, även om inte ens regeringen
räknar med att den reguljära sysselsättningen
kommer att öka med mer än 20 000-25 000 personer
per år.

Och det finns att ta av: Den öppna
arbetslösheten ligger nu på 6,5 procent, över
300 000 personer.

Som den avhoppade LO-utredaren Jan
Edling hävdade i den rapport som LO drog in: Blott arbetsmarknadspolitik
skapar inga nya jobb.

LO-ekonomen Lars Ernsäter – ännu
ej avhoppad – hävdar i senaste LO-tidningen att trots
satsningarna räknar staten fortfarande med överskott
i finanserna. Ytterligare 20 miljarder hade kunnat satsas
utan att resultatet i statsbudgeten ens blivit negativt nästa
år.

Resultatet hade också kunnat
bli ännu bättre om inte dagens dårhusmässiga
ekonomiska visdom hade lett till att Riksbanken skilts från
politiskt beslutsfattande. Nu finns nämligen risken att
det finansen ger, drar Riksbanken in genom att höja räntan.
Det ingår till och med i regeringens prognos att räntan
går upp, vilket delvis kommer att äta upp satsningarna.

Eftersom satsningarna är så
små och kommer så sent – arbetslösheten har
nu varit hög i ett och ett halvt decennium – anser regeringen
uppenbarligen ännu inte att vi har råd att arbeta.
Att Wigforss ändå dammats av kan väl välvilligt
tolkas som ett första steg i rätt riktning. Vi passar
på att påminna Nuder om Wigforss slutsats:

”Den kontroll över det ekonomiska
livet, som härför kräves, den makt över
produktionsmedlen, över kapitalet och kapitalets förvaltning,
som är nödvändig för att låta mänskorna
arbeta, den blir det medborgarnas uppgift att lägga i
samhällets händer.”

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984