”Detta är revolutionen. Detta är socialismen”, förklarade Venezuelas president Hugo Chavez nyligen i sin återkommande teveshow Alo Presidente (”Hej, presidenten”). Under programmet utannonserade han ambitiösa planer på expropriation och återaktivering under någon form av arbetarkontroll av ett stort antal företag där verksamheten i dag ligger nere. Chavez räknade upp ett antal fabriker där expropriationsprocessen redan […]
”Detta är revolutionen.
Detta är socialismen”, förklarade Venezuelas
president Hugo Chavez nyligen i sin återkommande teveshow
Alo Presidente (”Hej, presidenten”). Under programmet
utannonserade han ambitiösa planer på expropriation
och återaktivering under någon form av arbetarkontroll
av ett stort antal företag där verksamheten i dag
ligger nere. Chavez räknade upp ett antal fabriker där
expropriationsprocessen redan är igång och förklarade
att ytterligare 136 företag är under utredning.
Men totalt hävdade han att regeringen identifierat så
många som 1149 företag som kan bli föremål
för åtgärder.
I ett av sina typiskt teatraliska
utspel försökte Chavez i direktsändning ringa
upp ägaren till Hilados de Cumaná, en fabrik för
rep- och trådtillverkning, för att få en
förklaring till den nedlagda produktionen. Det var dock
ingen som svarade. Delar av programmet sändes från
ett kakaokooperativ som startats med statliga lågräntelån.
Chavez förhörde sig där i detalj om produktionen
för att, som han uttryckte det, ”röra vid,
känna och se vad socialismen är”.
Sedan en tid tillbaka har just uttrycket
”socialism” börjat uppträda i Chavez ofta
ganska oklara retorik, vilket tidigare inte varit fallet.
Han har uppmanat till en diskussion i armén, på
arbetsplatserna och i samhället i allmänhet om ”vad
en socialism för 2000-talet kan innebära” och
förklarat att ”den revolutionära demokratin
är övergången, bron, vägen till 2000-talets
socialism – bolivariansk, venezolansk och latinamerikansk.”
Ruben Dario Linares Silva, en av ledarna
i den bolivarianska fackfederationen UNT, utvecklade idéerna
i en intervju den18 juli. Han menade att ”Venezuelas
problem inte kan lösas inom kapitalismens gränser”.
Förutom nationaliseringen av stängda företag
argumenterade han för ”arbetarmedverkan” i
statliga företag som oljeindustrin, liksom i privata
företag som ges statliga lån. ”Arbetarmedverkan”
innebär, förklarade han, att ”vi har alla rättigheter:
att välja chefer, att inspektera räkenskaperna,
att framställa förslag”.
De nya planerna förefaller vara
en omsvängning från den venezolanska regeringens
tidigare tveksamma attityd till nationaliseringar. Arbetarna
på CNV, som tillverkar kranar till oljeledningar, lyckades
genomdriva nationalisering först efter en lång
kamp, medan deras kamrater på Industrial de Perfumes
– Cristine Carrol, som de genomförde många gemensamma
aktioner med, aldrig fick något stöd och till slut
vräktes från lokalerna.
Det finns dock motsättningar
kring omfattningen och innebörden av ”arbetarmedverkan”.
På det exproprierade pappersbruket INVEPAL vill fackledningen
köpa upp statens aktier i företaget, vilket andra
fackliga aktivister ser som ett steg mot att fortsätta
driva företaget efter kapitalistiska principer. Inom
det statliga elbolaget CADAFE har det utkämpats en långvarig
dragkamp mellan företagsledningen och arbetarna – de
senare kräver rätten att utöva inflytande över
väsentliga beslut, medan ledningen har försökt
begränsa det till frågor om möblering och
liknande. Aluminiumverket ALCASA är ett av de företag
som gått längst och upprättat ett system som
påminner om de arbetarkontrollerade företagen i
Argentina, med ett rådsmöte som högsta auktoritet
och chefer som är direkt avsättbara och utan löneprivilegier.
Trots att 48 procent av de tillfrågade
i en opinionsundersökning nyligen sade sig föredra
socialism, medan bara 25 procent föredrog kapitalism,
finns det likaledes olika syn på vad ”socialism”
egentligen innebär. Inom den moderata falangen av den
bolivarianska rörelsen tolkar man det närmast som
en socialdemokratisk välfärdsstat, medan radikalare
grupper vill se ett grundläggande brott med det kapitalistiska
systemet. Ett nationellt möte för representanter
från arbetarkontrollerade arbetsplatser uttalade sig
den 18 juni för ett närmast deltagarekonomiskt system:
man vill se staten som formell ägare – snarare än
utdelning av aktier till de enskilda arbetarna – och menar
att företagens produktion borde fördelas av ”socialistiska
planeringsgrupper” som ”verkställer beslut
fattade av medborgarna i lokala råd”.
Den 24 juli sjösatte den venezolanska
regeringen ytterligare ett omtalat projekt, tevekanalen Telesur
som drivs i samarbete med Argentina, Uruguay och Kuba, men
där Venezuela står för den största insatsen.
Signalen når över hela Latinamerika men kan även
plockas upp så långt borta som Västeuropa
och Nordvästafrika, och kanalen har som uttryckligt mål
att erbjuda en motvikt till CNN och andra USA-baserade medier.
Kända vänsterprofiler som Tariq Ali och Ignacio
Ramonet ingår i styrelsen. Den första sändningen
var en konsert med bland andra det mexikanska punkbandet Molotov.
Lanseringen av Telesur har varit det
senaste ämnet i det ordkrig som ständigt pågår,
om än något mindre intensivt just nu än tidigare,
mellan Caracas och Washington. Den 20 juli klubbade den amerikanska
kongressen igenom en ny lag som avsätter resurser till
radio- och tevesändningar över Venezuela, med de
Miami-baserade exilkubanska sändningarna mot Kuba som
modell. Det lika uttryckliga målet här är
att ”motverka Telesurs antiamerikanism”, som den
republikanska kongresskvinnan Connie Mack formulerade det.
Venezuelas vicepresident, Jose Vincent Rangel, anmärkte
att förslaget var respektlöst mot Venezuelas privatägda
medier ”som redan nu troget vidarebefordrar Washingtons
åsikter”.