Kultur

Kriminalitet som politik

Terrorister är ett slags troll. De är dumma och lätta att lura. Lockar man ut dem i ljuset, spricker de. Eller också förvandlas de till sten, berättar en av världens främsta kriminologer, norske Nils Christie i nyöversatta, nyligen utgivna boken Lagom mycket kriminalitet. En välskriven plädering för ett mer humanistiskt sätt att se på kriminalitet. […]

Terrorister är ett slags troll.
De är dumma och lätta att lura. Lockar man ut dem
i ljuset, spricker de. Eller också förvandlas de
till sten, berättar en av världens främsta
kriminologer, norske Nils Christie i nyöversatta, nyligen
utgivna boken Lagom mycket kriminalitet. En välskriven
plädering för ett mer humanistiskt sätt att
se på kriminalitet.

Det var först när freden
kom till Norge efter ockupationen under andra världskriget
som kriminaliteten började diskuteras i Oslo, säger
Christie. Allt eftersom staten försvagades utvecklades
kriminalpolitiken till att bli en politisk arena. När
politiska partier letar efter nya sätt att samla väljare
väljer de ofta kampen mot kriminaliteten.

Politikerna samlar folket mot en god
fiende; en som verkar ondskefull tillräckligt för
att injaga skräck i allmänheten, stark nog att bjuda
motstånd ett tag men tillräckligt svag för
att staten alltid ska kunna gå segrande ur striden,
som fallet är med den ryska maffian, knarket och terroristerna.

Det storskaliga samhällets kontrast
står enligt författaren att finna i de småskaliga
landsbyar som skapats på sex platser i Norge där
så kallade förståndshandikappade lever och
arbetar i småskaliga jordbruk. Det är självförsörjande
kollektiv, som visserligen tar emot ett visst stadsbidrag.
Bidraget läggs i en stor hatt och används av den
som är i trängande behov av pengar, exempelvis för
ett sjukhusbesök. Oftast används det dock inte alls.

I landsbyarna är medlemmarna
beroende av varandra, de känner varandra så väl
att de aldrig skulle stjäla ur den gemensamma kassan
på de andras bekostnad.

I en annan småskalig enhet som
familjen är exempelvis tonårsdottern ingen tjuv
för att hon vittjat mammas plånbok på tre
tjugor; mamman känner sin dotter från miljoner
tillfällen då hon varit kärleksfull och givmild,
dessutom kan kanske mamman förstå dotterns skäl
till att ta pengarna; därför ser hon inte sin dotter
som kriminell.

I det storskaliga samhället,
utanför familjen, saknas de ramar som kan förklara
tonårsbarnets stöld; ingen känner henne eller
hennes motiv; där definierar samhället henne som
kriminell.

Terroristens likhet med ett genomsnittligt
norskt troll ligger just här; det finns inga onda människor,
däremot finns det människor som begår onda
handlingar, de kallas terrorister men de spricker liksom trollen
när vi drar fram dem i ljuset och förstår
deras motiv.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984