Inrikes

Skuldavskrivning får ris och ros

Skuldavskrivningar har diskuterats länge bland folkrörelser och även inom G8, som består av de sju viktigaste industriländerna samt Ryssland. G8 vill på det här sättet bidra till att de så kallade millenniemålen uppnås, som bland annat innebär att världsfattigdomen ska halveras till år 2015. Inom ramen för Världsbanken och IMF lanserades 1996 ett skuldsaneringsprojekt för […]

Skuldavskrivningar har diskuterats
länge bland folkrörelser och även inom G8,
som består av de sju viktigaste industriländerna
samt Ryssland. G8 vill på det här sättet bidra
till att de så kallade millenniemålen uppnås,
som bland annat innebär att världsfattigdomen ska
halveras till år 2015.

Inom ramen för Världsbanken
och IMF lanserades 1996 ett skuldsaneringsprojekt för
världens fattigaste och mest skuldtyngda länder,
det så kallade HIPC-projektet (Heavily indebted poor
countries). Ekonomen Kenneth Hermele på Forum Syd anser
att G8:s skuldavskrivning är ett steg i rätt riktning.
Inom HIPC talas det om en hållbar skuldbörda, det
vill säga ett land ska lägga en viss procent av
sina exportinkomster på skuldavbetalningar, medan G8
nu genomför 100-procentiga skuldavskrivningar.

– Om man jämför med skuldbördan
man ansåg att Tyskland skulle kunna betala efter andra
världskriget så är skuldbördan för
HIPC-länderna fem gånger så hög. Det
är bra att man erkänner att det existerande HIPC-initiativet
inte fungerar, säger Kenneth Hermele till Arbetaren.

Positivt är också det faktum
att IMF, Internationella valutafonden, ska stå för
kostnaderna själv, menar Hermele:

– Det är anmärkningsvärt
att det är så klart formulerat att IMF ska genomföra
skuldlättnader av egna resurser och att det inte, som
det brukar, är biståndsgivarna som ska lösa
ut institutionerna när de misskött sig. Men Världsbanken
slipper ett sådant ansvarstagande.

Ett av problemen med skuldavskrivningar
är att det inte nödvändigtvis leder till förändrat
beteende, vare sig hos låntagarländerna eller de
finansiella institutionerna. En annan kritik är att skuldavskrivningar
kostar pengar och att dessa pengar oftast består av
biståndspengar. Nationalekonomen Stefan de Vylder anser
att de flesta av de allra fattigaste länderna behöver
skuldlättnader men problematiserar frågan och tycker
att gåvobistånd skulle kunna vara ett bättre
alternativ:

– För det första: Varifrån
ska pengarna tas? Är det från de vanliga biståndsanslagen?
I så fall går skuldlättnaderna ut över
biståndet. Jag är kritisk mot att man ska betala
Världsbankens dåliga lån med biståndsmedel,
säger Stefan de Vylder till Arbetaren.

– De stora vinnarna är, förutom
Världsbanken och i viss mån de länder som
får skuldavskrivningen, andra fordringsägare inklusive
privata banker och företag.

Han pekar också på att
det finns en utbredd kritik i Afrika till att vissa länder
väljs ut för skuldavskrivningar medan andra länder
utestängs.

– De länder som får skuldavskrivning
är de som anses bäst på att följa direktiven
från Världsbanken och IMF – medan andra länder
som inte har så stora skulder eller som är misshagliga
på något sätt inte får något
extra, säger Stefan de Vylder.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984