Inrikes

Tobaksbolagens framtid finns i tredje världen

En ekonomisk teori går ut på att alla gynnas av att de rika blir rikare. Smulorna från deras rikedom ramlar ner och skapar jobb och därmed inkomster även åt de mindre lyckligt lottade. Ju mer elefanterna skiter, desto fler osmälta korn får småfåglarna chansen att picka i sig. De här tankarna marknadsfördes flitigt i slutet […]

En ekonomisk teori går ut på
att alla gynnas av att de rika blir rikare. Smulorna från
deras rikedom ramlar ner och skapar jobb och därmed inkomster
även åt de mindre lyckligt lottade. Ju mer elefanterna
skiter, desto fler osmälta korn får småfåglarna
chansen att picka i sig.

De här tankarna marknadsfördes
flitigt i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet,
då det gällde att legitimera ökade inkomstklyftor.
I dag hör man knappast någon åberopa den
teorin, som om jag inte minns fel kallades trickle down-teorin.
Kanske beror tystnaden på att utvecklingen så
eftertryckligt visat att den inte stämmer, åtminstone
inte när det gäller ekonomin.

Men hur är det med vanor och
ovanor?

Någon gång på åttiotalet
läste jag i en notis att bara 7 procent av studenterna
vid Harvarduniversitetet var rökare. Detta, insåg
jag genast, skulle på sikt innebära slutet för
rökningen som socialt accepterat missbruk. När dessa
studenter ett antal år senare intog ledande positioner
i olika delar av samhället skulle de inte tolerera att
behöva vistas i stinkande, hälsovådliga inomhusmiljöer.
På samma sätt som rökningen en gång
förlänades sin glamorösa aura uppifrån
skulle den mista den om och när överklassen slutade
röka.

Det har ju visat sig vara en riktig
förutsägelse, och det har gått snabbare än
jag vågade hoppas, trots att varje inskränkning
av rökarnas rätt att ta allas luftrum i anspråk
regelbundet har beskrivits som en inskränkning av friheten.
(Här i Arbetaren rent av som fascism.)

Hur många ens av rökarna
beklagar i dag att de flesta flygningar numera är rökfria?
Ändå är det inte så många decennier
sedan det mest svårlösta problemet i samband med
introduktionen av de stora jumbojetplanen var hur man skulle
hinna tömma askkopparna mellan flygningarna!

Jag minns fasansfulla resor där
jag som ammande mamma med två småbarn omgavs av
idel kedjerökare. Folk rökte rent av mer än
någonsin just på flyget, eftersom cigarretterna
var billigare och de själva nervösa. Cigarrökning
var dock tillåten endast i första klass, en dråplig
kvarleva från den tid då åtminstone de dyrare
rökverken var en njutning för överklassen.

Sedan dess har det gått stadigt
utför för rökningen. Från män till
kvinnor (?You?ve come a long way, baby!” smickrade ett
av tobaksbolagen i en berömd annons där man försökte
rida på women?s liberation-vågen), från
läkare till vårdbiträden, från i-länder
till u-länder. Utan denna sociala deklassering skulle
det inte ha gått så snabbt – nå, så
relativt snabbt – att införa restriktioner mot rökning.
Vanan att röka spreds en gång uppifrån och
ner. Sannolikt kommer rökförbuden att bidra till
att även rökfriheten så småningom sipprar
neråt i hierarkierna. Att det tagit längre tid
för vårdbiträdena än för läkarna
beror antagligen på att rökningen erbjudit en av
de få legitima anledningarna att ta en paus från
arbetet.

Dystra utsikter för tobaksbolagen?
Ingen fara. Som tur är verkar u-landsmarknaden inte svikta.
Enligt Dagens ETC ökade vinsten i British American Tobacco
med 20 procent förra året. ”Det var ett bra
år”, sammanfattade vd. Bästa marknaderna finns
i Indien och Pakistan.

You?ve come a long way, baby.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984