I likhet med alla andra av Sveriges
förorter, har också Malmös Nydala ett torg
där ungdomsgängen samlas. Journalisten och filmaren
Paul Jackson gjorde 1992 en film om gänget Nydalakickers
som samlades på torget. Filmen tog sitt avstamp i ett
knivdråp på en jämnårig pojke. Filmen
fick namnet Vi är skit för er och visades i SVT
1993. 2004 återvände Paul till torget i Nydala.
Resultatet blev en viktig bok om utsatta ungdomars problem,
som Fosie Stadsdelsförvaltning och Storstads-satsningen
nu ger ut: Vi är skit för er – Ett reportage i två
akter.
Det är den första av reportagets
akter som är den egentliga uppföljningen av filmen.
I den berättas det om hur det gick för Nydalakickers;
de flesta gick under i narkotikamissbruk och kriminalitet.
Jackson träffar några av dem igen, och han träffar
poliser och socialtjänstemän. Det är ganska
nedslående möten.
Socialförvaltningens personal
och en före detta närpolisman talar om hur de nedskärningar
som tvingades fram genom sparbeting genomfördes. De satte
krokben för projekt mot tilltagande kriminalitet som
med framgång drevs i Nydala. Före detta Nydalakickers
berättar om social utslagning, förnedring och misär.
Och om de som inte klarade sig; redan ?skrivet i pannan”.
Dagens Nydala är ett som först
verkar förändrat: fortfarande finns en och annan
vinddriven svensk på torget, men nu dominerar invandrarungdomarna.
Det finns vuxna som bryr sig, men alldeles för få.
Problemen dominerar. Sysslolöshet, fattigdom, identitetsförlust
och traumatiska krigsupplevelser är några av förklaringarna.
Resultatet är unga, redan trasiga kriminella, narkomaner
och alkoholister.
Att Sven Lindkvists litterära
stil från verk som exempelvis Utrota varenda jävel
har inspirerat till prosan i Vi är skit för er,
är tydligt. I Paul Jackson bok vävs de personliga
minnesbilderna ihop med socialreportagets exakta språk
och med brottstycken ur romaner som Melvilles Moby Dick och
Conrads Lord Jim. Det är förförande för
mig som har Sven Lindkvist som litterär ledstjärna.
Det gör prosan svår att avfärda, den blir
djupt personlig. Å andra sidan blir den förförda
läsaren, liksom den av kärlek förförda
människan vimmelkantig; det blir svårt att vara
kritisk.
Den här boken är inte så
vetenskapligt korrekt som den är välskriven och
tänkvärd. Och den är ett såväl vällovligt
som läsvärt initiativ för flera stadsdelsnämnder
att ta efter.