”Nu är den jäveln död”

I dag står officiella företrädare för alla samhällsintressen utom rena marginalfenomen (högerextrema, tokreligiösa) för liberala principer som antirasism, jämställdhet, tolerans mot sexuella minoriteter. Vi ser också hur homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT) numera är synliga i media, i kultur, i politik, prisas och till och med prissätts av näringslivet. Man skulle kunna tro att detta […]

I dag står officiella företrädare
för alla samhällsintressen utom rena marginalfenomen
(högerextrema, tokreligiösa) för liberala principer
som antirasism, jämställdhet, tolerans mot sexuella
minoriteter. Vi ser också hur homosexuella, bisexuella
och transpersoner (HBT) numera är synliga i media, i
kultur, i politik, prisas och till och med prissätts
av näringslivet.

Man skulle kunna tro att detta leder
till allmänt större acceptans och tolerans. Samtidigt
visar det sig att våldet mot homosexuella ökar.

Sedan år 2000 har antalet anmälda
brott med homofobiska motiv ökat med 76 procent, enligt
Säpo. När RFSL 1996 genomförde en undersökning
av hur många HBT-personer som någonsin utsatts
för brott svarade 28 procent av männen och 20 procent
av kvinnorna ja. Nu har siffran stigit till 51 procent för
män och 53 procent för kvinnor. Mer än varannan!

Och Aftonbladet sammanställde
i måndags 33 mord på homosexuella i Sverige under
20 års tid. 33!

Att vi blir förvånade beror
till stor del på att medierna ofta har valt att inte
rapportera om dessa mord som just hatbrott. Ett färskt
exempel är mordet på en 15-årig kille i Skrubba
utanför Stockholm. När förundersökningen
släpptes i april beskrev Aftonbladet noga hur de åtalade
pojkarna, 13 och 15 år, gått till väga. Hur
de sparkade och slog på honom tills påkarna blev
till flisor. Tills 13-åringen kunde konstatera:

– Nu jävlar är den jäveln
död.

Men Aftonbladet skrev ingenting om
motivet. I Expressen, däremot, framkom att 13-åringen
ansåg att offret var en bög. Och att han hatar
bögar.

Det finns ett starkt samhällsintresse
i att hatbrott framställs just som sådana, annars
döljs en viktig bit av verkligheten. Det anser även
Johan Hilton, författare till nyutkomna boken No Tears
for Queers (se sid 13). Hatbrott drabbar ju inte bara offret
utan alla dem som offret representerar.

Hilton lyckas också inkännande
beskriva hatbrottens gärningsmän; påfallande
ofta unga män med trassliga bakgrunder, ibland nazister,
som brukar vettlöst våld mot sina offer. RFSL,
och varje sund person, kräver att samhället ska
öka insatserna för att motverka hatbrotten. Frågan
är dock hur det ska gå till.

Det officiella Sverige är som
sagt inte öppet homofobiskt. Kanske är detta rent
av ett problem; i grupper som, ofta på goda grunder,
anser sig exkluderade från samhället skapas motidentiteter.
Uppifrån pådyvlad tolerans kan då provocera
fram intolerans. För människor utan synbara framgångar
eller framtidshopp kan just könsidentiteten bli den mest
makt- och meningsskapande identiteten. En homosexuell man
som i sitt sätt att vara utmanar denna förvuxna
maskulinitet kan då väcka våldsamma aggressioner.

Böghatare är idioter, men
de är ofta rädda och otrygga idioter. Statliga kampanjer
för liberala värderingar kommer inte att påverka
dem. Ett inkluderande, hoppingivande och verkligt tolerant
samhälle kan däremot göra skillnad.

Inte minst arbetarrörelsen har
här en viktigt uppgift. Den behövs för att
skapa ett bra samhälle, men också för att
homofobi är statistiskt vanligare i (den manliga) arbetarklassen
än annorstädes. Sannolikt är också homosexuella
minst synliga här. Även om Wanja Lundby-Wedin numera
alltid går i täten för Prideparaden är
det fortfarande alldeles för sällsynt med exempelvis
öppet homosexuella fackliga företrädare.