Inrikes

En genuskodad välfärd

”Tycker du om gamla människor?” Vad svarar man på det? Kan man gilla eller ogilla människor i en viss åldersgrupp? Jag hade svårt att svara när jag fick den frågan vid mitt första besök på arbetsförmedlingen på 1980-talet. Jag tror att jag mumlade något allmänt. Jag hade hört att man efter gymnasiet kunde få arbete […]

”Tycker du om gamla människor?”
Vad svarar man på det? Kan man gilla eller ogilla människor
i en viss åldersgrupp?

Jag hade svårt att svara när
jag fick den frågan vid mitt första besök
på arbetsförmedlingen på 1980-talet. Jag
tror att jag mumlade något allmänt. Jag hade hört
att man efter gymnasiet kunde få arbete i hemtjänsten
och tänkte att det nog skulle passa mig ganska bra. På
arbetsförmedlingen blev jag dirigerad till en privat
tjänst hos en familj som behövde hjälp. Lite
senare samma sommar gick jag upp på socialkontor nummer
tre i Stockholm och hörde mig för. Samma dag fick
jag arbete i Kristineberg. Jag trivdes bra där. Alla
vi som jobbade i hemtjänsten hade med oss lappar hem
till dem vi hjälpte. Pensionärerna skulle sedan
fylla i vilka tider vi hade varit där och underteckna
pappret. Ramen var två timmar per person. Skulle det
städas gick två biträden i två timmar.
En vanlig dag träffade man alltså fyra pensionärer,
som framför allt skulle ha hjälp med handling och
matlagning. Vi skulle ha tid att sitta och prata. Ibland gjorde
vi utflykter och då kunde det gå åt mer
tid. Jag minns en gång när vi tog med alla som
ville på en lunchutflykt på Djurgården.

Under de tio år jag arbetade
hel- eller deltid i Kristineberg förändrades mycket.
När jag jobbade mina sista dagar i början av 1990-talet
var lapparna borta. Antalet pensionärer som jag skulle
hinna besöka på en dag var obegränsat – 16
stycken var inte ovanligt. Det handlade mest om att lyfta,
byta lakan och blöjor samt värma den färdiga
maten. Tid till samtal var i princip borta och utflykter inte
att tänka på. Städning, fönsterputs och
handling låg på entreprenad.

Om hur hemtjänsten förändrats
under en ännu längre tidsperiod skriver Helena Brodin
i Does anybody care? (2005). Boken är aktuell och intressant
läsning och jag hoppas att Brodin får komma ut
och debattera äldrevården. Hemtjänsten bottnar
i 1940-talets idéer om att hemmafruar skulle komma
ut på arbetsmarknaden och att de äldre skulle få
hjälp i sina hem istället för att hamna på
institution. Bilden av den som behövde hjälp var
styrd av föreställningar om både klass och
genus. . Idéerna förändrades kraftigt under
1980-talet. De äldre var nu kompetenta och friska. De
klarade sig i princip själva. ”Den äldre”
hjälpbehövande var inte en man ur arbetarklassen
utan en man ur medelklassen, som själv ville välja
den hjälp som behövdes.

Vad hände då med äldre
kvinnor? Systemet är inte byggt för att fånga
in dem – trots att kvinnor lever längre och fler kvinnor
än män är ensamstående har fler män
fått kommunal hjälp fram till 1990-talet. Kvinnor
ska dessutom ta hand om sina män, ett omhändertagande
som man inte förväntar sig att de äldre männen
ska klara av i motsvarande situation. Brodin visar att de
här föreställningarna är starkare när
det handlar om invandrargrupper – där ska kvinnorna i
ännu högre utsträckning klara sig själva
och ta hand om sina män.

Om man ser till dagens hemtjänst
är skillnaden mellan könen inte så stor. Det
beror på att hemtjänsten inte längre innebär
hjälp med matlagning och diskning, utan i stället
tar hand om kroppslig omvårdnad. Det får både
kvinnor och män. Den andra typen av tjänster, som
var viktiga när jag började i Kristineberg, är
utlagda på entreprenad. Tjänsterna har dessutom
blivit dyrare. Eftersom kvinnor som bekant har lägre
pensioner än män har de inte haft samma möjligheter
att köpa tjänsterna. Medan män får hjälp
från kommunen eller från de privata omvårdnadsföretagen
ber kvinnor sina släktingar om hjälp. Och inte vilka
släktingar som helst. Naturligtvis är även
släktingens genus bestämt – det handlar om att yngre
kvinnor ur familjen hjälper de äldre kvinnorna.
Välfärd har ett genus!

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984