En förebild i kampen mot svenska nazister

Den sjunde maj är det 60 år sedan slutstriden om Berlin var över. Med tyskarnas villkorslösa kapitulation inleddes en intensiv jakt på nazikrigsförbrytare, nazimedlöpare och kvinnor som gått till sängs med fienden.

I Sverige hade nazister och fascister varit på flykt från sin egen smutsiga historia ända sedan den stora katastrofen i Stalingrad i januari 1943 då världen insett att nazityskland förlorat kriget. De mest framsynta bland de svenska kappvändarna rodde snabbt över rumsrena partier, och skaffade nya demokratiska partiböcker. Roddarna, som de kallas, sopade snabbt igen spår de lämnat inom den svenska nazismen och fascismen och avslöjande bilder stals ur arkiven. Med freden drogs en glömskans slöja över Sverige som stått utanför kriget och löpt med nazityskland så länge det gick bra för ”herr Hitler” som chefredaktör Torgny Segerstedt titulerade diktatorn i sin giftiga spalt ”I dag” i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

Till skillnad från ockuperade länder tvingades Sverige aldrig göra upp med sitt nazistiska förflutna. Om det inte varit för syndikalisten Armas Sastamoinen, Sveriges första undersökande journalist, hade forna antidemokrater kunnat gömma sig i idyllen som om det som hade hänt inte hade hänt. Sastamoinen var en envis grävare, en outtröttlig blodhund och skalpjägare. Medan nazisterna frenetiskt försökte sopa igen alla spår grävde Sastamoinen allt djupare. 1947 – samma år som Armas Sastamoinen anställdes på Arbetaren – publicerade Federativs förlag hans banbrytande bok Hitlers svenska förtrupper. Hans egen beskrivning av boken är blygsam: ”Denna skrift utgör en enkel kartläggning av huvudsakligast Sveriges organisatoriskt sett mest fulländade Hitler-filial, S O Lindholms parti, dess celler och block och förgreningar till andra, mindre väl organiserade nazistsammanslutningar och till tyska institutioner hemma och i Tredje riket, samtidigt som boken är ett kartotek över kända och hittills helt obekanta nazister, sympatisörer och anhängare. Den svenska vulgärnazismen, främst koncentrerad till Lindholmsriktningen och dess utlöpare arbetar – liksom den tyska arbetade – med gamla traditioner, med primitiva och destruktiva krafter och misslyckade existenser.”

Alla som liksom jag följt i Armas Sastamoinens fotspår för att gräva fram sanningen om den svenska nazismen börjar alltid med läsa den boken samt uppföljaren Nynazismen (Federativ förlag 1961). Boken dedikerade han: ”Tillägnas alla bortglömda antinazistiska kämpar.”

I dag är Sastamoinen, själv en av alla dessa bortglömda nazijägare. Men boken fick lysande recensioner. Expressens Olof Starkenberg skrev: ”Den orädde antinazisten Sastamoinen har under sin tid i Arbetaren gjort en nära nog unik insats genom sitt outröttliga avslöjande av nazismens förgreningar framförallt i Sverige. I Nynazismen vidgar han perspektivet och visar hur rottrådarna från den brokiga samlingen naziorganisationer i vårt land sprider sig internationellt.”

Vi som forskat vidare i Sastamoinens anda har inte glömt hans insats för demokrati och mänskliga rättigheter. Av Sastamoinen lärde jag att sanningen lyfter bäst i motvind vilket var en tröst att luta sig mot när det blåste som värst kring mina egna böcker Svenskarna som stred för Hitler, Där Järnkorsen växer och Hitlers svenska soldater.

När jag i dag efter drygt 20 års grävande i arkiven tittar i mitt namnregister står Armas Sastamoinens böcker som källa vid 53 av 490 namnfiler. För mig och många andra är dessa böcker – liksom Holger Carlssons Nazismen i Sverige – ett varningsord och Erik Wärenstams Fascismen och nazismen i Sverige 1920-1940 – fortfarande historiska hjälpredor som jag ofta återvänder till i mitt fortsatta arbete att granska den svenska nazismen historia.

Armas Sastamoinen finns, för att ta ett färskt exempel, med i käll- och litteraturförteckningen i historikern Heléne Lööws kritikerrosade Nazismen i Sverige 1924-1979 som kom ut förra året. Och i min pocketbok Hitlers svenska soldater som släpptes i april rekommenderar jag Nynazismen till läsare som vill fördjupa sig och delta i diskussionen kring den svenska nazismen.

I Sastamoinens böcker fann jag – för att ta ett exempel – namnet Richard af Ström och några fakta som fick mig att söka vidare i olika arkiv. Pusslet som började i Sastamoinens böcker ledde till en bild av en sjuttonårig hängiven nazist i Lindholmsrörelsen som faktiskt värvade sig till Waffen-SS två gånger; och efter kriget smugglade norska landsförrädare till Argentina. (Han lärde dessutom kungens systrar, Hagasessorna, att köra bil.)

Med hjälp av namn och ledtrådar i böckerna kunde jag och min kollega och researcher Tobias Hübinette arbeta vidare och avslöja namn på före detta nazister och fascister som efter kriget suttit i riksdagen och i olika regeringar: Ragnar Edenman, ecklesiastikminister (s) och Birgit Rohde, skolminister (fp) för att nämna två före detta fascister. En annan i Sastamoinens böcker var moderate riksdagsmannen Rolf Clarkson från Helsingborg, ledare för det naziorienterade Fosterländsk Enad Ungdom (FEU). Clarkson och Ragnar Edenman satt samtidigt i presstödsnämnden.

Författaren och ledamoten av Svenska akademien Per Olof Sundman (c) blev medlem i Lindholmsrörelsen 1939. Direkt efter kriget kontaktade han Rolf Clarkson för att få hjälp att smuggla tyskar, nazister och landsförrädare från Norge till Jämtland och sedan söderut.

Det är ingen vacker historia nazijägaren Armas Sastamoinen och vi andra som fortsatt hans arbete grävt fram snart sextio år efter det att hans första bok gavs ut: Mellan 1924 och 1945 fanns i Sverige ett nittiotal nazistiska och fascistiska organisationer som spred sin propaganda via ett åttiotal olika tidningar. Nazistpartierna hade egna ungdomsförbund, studentföreningar, fackföreningar, arbetsgivarorganisationer och diskussionsklubbar för intellektuella.

Majoriteten av svenska nazister var medlemmar i Nationalsocialistiska arbetarpartiet, NSAP, som 1938 bytte namn till Svensk Socialistisk Samling, SSS. Sven Olov Lindholm var partiledare 1933-1950. 1948 – när dödslägrens fasor var kända över hela världen – krävde SSS obligatorisk skolundervisning i rasbiologi och rashygien samt vård av folkstammen.

Samtidigt som Hitler skövlade Europa förberedde hans svenska hantlangare en svensk förintelse, utrotandet av Sveriges vid den här tiden 8000 judar. 1941 läxade SSS partipropagandachef upp medlemmarna i orderspalten i Den Svenske Folksocialisten: ”Många formationer ha underlåtit att insända förteckning över i orten befintliga judar. Insänd dylik förteckning till Plg [partiledningen].” Detta var kanske enda gången de svenska, och förmodligen segervissa nazisterna öppet visade att de kartlade Sveriges judar. Och i Sjöbo producerade några av bygdens nazistiska lantbrukare ritningar till ett koncentrationsläger; sågade upp timmer och staplade vid ett boställe. Om Hitler invaderat hade lägret byggts och fyllts med svenska judar och politiska motståndare, i väntan på transport till gasdöden i Auschwitz.

Det fanns minst tre register, med över 20000 judiska namn från slutet av 1930- till början av 1950-talet. På 1990-talet hittades ett register när Lisellska huset i Malung renoverades. Bakom en vägg fanns en låda med 3000 stencilerade blanketter med beteckningen ”personkort”. Malungregistret, omfattande judar eller förmodade judar som bodde i Sverige, var fyllt av noteringar: ”Anm: Modern av tvivelaktig ras, enl uppgift 1/2 eller 1/4 blod, tattare eller judesläkt.”

En som arbetat i Sastamoinens anda är Tobias Hübinette som 2002 gav ut den banbrytande Nationalsocialismen i Sverige 1931-45: Medlemmar och sympatisörer (Carlssons förlag). Boken innehåller namn på 28 000 svenskar som var medlemmar i någon av de sju viktigaste och största nazist- och fascistpartierna. Den krossar myten om att nazisterna var så få och saknade inflytande. På landsbygden och i småorter var det i själva verket samhällets så kallade stöttepelare, överheten, som företrädde nazismen: skolläraren, församlingsprästen, läkaren, fabriksingenjören och advokaten.

Ett av namnen är moderaten Per-Olof Strindberg från Linköping som satt i riksdagen 1971-88. Strindberg var medlem i nazipartiet SSS 1942-1944 och hade nummer 14109. När han avled 1995 skrev dåvarande moderate partiledaren Carl Bildt en nekrolog där han hyllade partikollegan som sann demokrat, kämpande för ett enat Europa.

Tobias Hübinette och jag har grävt fram historien om de 270 svenskar som stred som soldater i det tyska nazipartiets egen elitarmé: Waffen-SS. Några av de mest fanatiska svenskarna var bland Hitlers sista krigare. De försvarade führerns bunker under Berlins sista timmar. Sedan 1951 har några av nazisoldaterna, ”Det tysta brödraskapet”, som de själva kallar sig – umgåtts med och fostrat nynazister. Förintelseforskaren Efraim Zuroff, chef för Simon Wiesenthal i Jerusalem och som kallas världens siste nazijägare, kritiserar återkommande Sverige för att aldrig lämna ut krigsförbrytare.

Om två veckor sätter jag mig hos Säpo igen för att söka information om de nazikrigsförbrytare som hjälptes genom Sverige vidare till Argentina. Som alltid när jag börjar på en ny bok läser jag än en gång igenom Armas Sastamoinens böcker. I den första skriver han: ”Enligt de tyska instruktionerna, meddelade Expressen 19/1 1946, skulle flyende quislingar utrustas med falska identitetspapper för immigration i Argentina. Mellanhänder i bl.a. Göteborg skulle ordna de praktiska detaljerna. Instruktionerna lämnades av Thorvald Calais, Lindholms förtroendeman i Oslo och Berlin, dödad vid en flygraid mot Berlin(?)”

Namn och tidningsartiklar är en bra början på grävandet. I höst reser jag till Argentina för att söka vidare i de spår jag vet att jag kommer att finna. Och så kommer jag att göra som Armas Sastamoinen, om han levat: uppgifter jag finner om naziförbrytare lämnar jag över till nazijägaren Efraim Zuroff och sedan skriver jag en ny historisk hjälpreda.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
4 dagar sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad