Den sjunde maj är det 60 år sedan slutstriden om Berlin var över. Med tyskarnas villkorslösa kapitulation inleddes en intensiv jakt på nazikrigsförbrytare, nazimedlöpare och kvinnor som gått till sängs med fienden. I Sverige hade nazister och fascister varit på flykt från sin egen smutsiga historia ända sedan den stora katastrofen i Stalingrad i januari […]
Den sjunde maj är det 60 år sedan slutstriden om Berlin var över. Med tyskarnas villkorslösa kapitulation inleddes en intensiv jakt på nazikrigsförbrytare, nazimedlöpare och kvinnor som gått till sängs med fienden.
I Sverige hade nazister och fascister varit på flykt från sin egen smutsiga historia ända sedan den stora katastrofen i Stalingrad i januari 1943 då världen insett att nazityskland förlorat kriget. De mest framsynta bland de svenska kappvändarna rodde snabbt över rumsrena partier, och skaffade nya demokratiska partiböcker. Roddarna, som de kallas, sopade snabbt igen spår de lämnat inom den svenska nazismen och fascismen och avslöjande bilder stals ur arkiven. Med freden drogs en glömskans slöja över Sverige som stått utanför kriget och löpt med nazityskland så länge det gick bra för ”herr Hitler” som chefredaktör Torgny Segerstedt titulerade diktatorn i sin giftiga spalt ”I dag” i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Till skillnad från ockuperade länder tvingades Sverige aldrig göra upp med sitt nazistiska förflutna. Om det inte varit för syndikalisten Armas Sastamoinen, Sveriges första undersökande journalist, hade forna antidemokrater kunnat gömma sig i idyllen som om det som hade hänt inte hade hänt. Sastamoinen var en envis grävare, en outtröttlig blodhund och skalpjägare. Medan nazisterna frenetiskt försökte sopa igen alla spår grävde Sastamoinen allt djupare. 1947 – samma år som Armas Sastamoinen anställdes på Arbetaren – publicerade Federativs förlag hans banbrytande bok Hitlers svenska förtrupper. Hans egen beskrivning av boken är blygsam: ”Denna skrift utgör en enkel kartläggning av huvudsakligast Sveriges organisatoriskt sett mest fulländade Hitler-filial, S O Lindholms parti, dess celler och block och förgreningar till andra, mindre väl organiserade nazistsammanslutningar och till tyska institutioner hemma och i Tredje riket, samtidigt som boken är ett kartotek över kända och hittills helt obekanta nazister, sympatisörer och anhängare. Den svenska vulgärnazismen, främst koncentrerad till Lindholmsriktningen och dess utlöpare arbetar – liksom den tyska arbetade – med gamla traditioner, med primitiva och destruktiva krafter och misslyckade existenser.”
Alla som liksom jag följt i Armas Sastamoinens fotspår för att gräva fram sanningen om den svenska nazismen börjar alltid med läsa den boken samt uppföljaren Nynazismen (Federativ förlag 1961). Boken dedikerade han: ”Tillägnas alla bortglömda antinazistiska kämpar.”
I dag är Sastamoinen, själv en av alla dessa bortglömda nazijägare. Men boken fick lysande recensioner. Expressens Olof Starkenberg skrev: ”Den orädde antinazisten Sastamoinen har under sin tid i Arbetaren gjort en nära nog unik insats genom sitt outröttliga avslöjande av nazismens förgreningar framförallt i Sverige. I Nynazismen vidgar han perspektivet och visar hur rottrådarna från den brokiga samlingen naziorganisationer i vårt land sprider sig internationellt.”
Vi som forskat vidare i Sastamoinens anda har inte glömt hans insats för demokrati och mänskliga rättigheter. Av Sastamoinen lärde jag att sanningen lyfter bäst i motvind vilket var en tröst att luta sig mot när det blåste som värst kring mina egna böcker Svenskarna som stred för Hitler, Där Järnkorsen växer och Hitlers svenska soldater.
När jag i dag efter drygt 20 års grävande i arkiven tittar i mitt namnregister står Armas Sastamoinens böcker som källa vid 53 av 490 namnfiler. För mig och många andra är dessa böcker – liksom Holger Carlssons Nazismen i Sverige – ett varningsord och Erik Wärenstams Fascismen och nazismen i Sverige 1920-1940 – fortfarande historiska hjälpredor som jag ofta återvänder till i mitt fortsatta arbete att granska den svenska nazismen historia.
Armas Sastamoinen finns, för att ta ett färskt exempel, med i käll- och litteraturförteckningen i historikern Heléne Lööws kritikerrosade Nazismen i Sverige 1924-1979 som kom ut förra året. Och i min pocketbok Hitlers svenska soldater som släpptes i april rekommenderar jag Nynazismen till läsare som vill fördjupa sig och delta i diskussionen kring den svenska nazismen.
I Sastamoinens böcker fann jag – för att ta ett exempel – namnet Richard af Ström och några fakta som fick mig att söka vidare i olika arkiv. Pusslet som började i Sastamoinens böcker ledde till en bild av en sjuttonårig hängiven nazist i Lindholmsrörelsen som faktiskt värvade sig till Waffen-SS två gånger; och efter kriget smugglade norska landsförrädare till Argentina. (Han lärde dessutom kungens systrar, Hagasessorna, att köra bil.)
Med hjälp av namn och ledtrådar i böckerna kunde jag och min kollega och researcher Tobias Hübinette arbeta vidare och avslöja namn på före detta nazister och fascister som efter kriget suttit i riksdagen och i olika regeringar: Ragnar Edenman, ecklesiastikminister (s) och Birgit Rohde, skolminister (fp) för att nämna två före detta fascister. En annan i Sastamoinens böcker var moderate riksdagsmannen Rolf Clarkson från Helsingborg, ledare för det naziorienterade Fosterländsk Enad Ungdom (FEU). Clarkson och Ragnar Edenman satt samtidigt i presstödsnämnden.
Författaren och ledamoten av Svenska akademien Per Olof Sundman (c) blev medlem i Lindholmsrörelsen 1939. Direkt efter kriget kontaktade han Rolf Clarkson för att få hjälp att smuggla tyskar, nazister och landsförrädare från Norge till Jämtland och sedan söderut.
Det är ingen vacker historia nazijägaren Armas Sastamoinen och vi andra som fortsatt hans arbete grävt fram snart sextio år efter det att hans första bok gavs ut: Mellan 1924 och 1945 fanns i Sverige ett nittiotal nazistiska och fascistiska organisationer som spred sin propaganda via ett åttiotal olika tidningar. Nazistpartierna hade egna ungdomsförbund, studentföreningar, fackföreningar, arbetsgivarorganisationer och diskussionsklubbar för intellektuella.
Majoriteten av svenska nazister var medlemmar i Nationalsocialistiska arbetarpartiet, NSAP, som 1938 bytte namn till Svensk Socialistisk Samling, SSS. Sven Olov Lindholm var partiledare 1933-1950. 1948 – när dödslägrens fasor var kända över hela världen – krävde SSS obligatorisk skolundervisning i rasbiologi och rashygien samt vård av folkstammen.
Samtidigt som Hitler skövlade Europa förberedde hans svenska hantlangare en svensk förintelse, utrotandet av Sveriges vid den här tiden 8000 judar. 1941 läxade SSS partipropagandachef upp medlemmarna i orderspalten i Den Svenske Folksocialisten: ”Många formationer ha underlåtit att insända förteckning över i orten befintliga judar. Insänd dylik förteckning till Plg [partiledningen].” Detta var kanske enda gången de svenska, och förmodligen segervissa nazisterna öppet visade att de kartlade Sveriges judar. Och i Sjöbo producerade några av bygdens nazistiska lantbrukare ritningar till ett koncentrationsläger; sågade upp timmer och staplade vid ett boställe. Om Hitler invaderat hade lägret byggts och fyllts med svenska judar och politiska motståndare, i väntan på transport till gasdöden i Auschwitz.
Det fanns minst tre register, med över 20000 judiska namn från slutet av 1930- till början av 1950-talet. På 1990-talet hittades ett register när Lisellska huset i Malung renoverades. Bakom en vägg fanns en låda med 3000 stencilerade blanketter med beteckningen ”personkort”. Malungregistret, omfattande judar eller förmodade judar som bodde i Sverige, var fyllt av noteringar: ”Anm: Modern av tvivelaktig ras, enl uppgift 1/2 eller 1/4 blod, tattare eller judesläkt.”
En som arbetat i Sastamoinens anda är Tobias Hübinette som 2002 gav ut den banbrytande Nationalsocialismen i Sverige 1931-45: Medlemmar och sympatisörer (Carlssons förlag). Boken innehåller namn på 28 000 svenskar som var medlemmar i någon av de sju viktigaste och största nazist- och fascistpartierna. Den krossar myten om att nazisterna var så få och saknade inflytande. På landsbygden och i småorter var det i själva verket samhällets så kallade stöttepelare, överheten, som företrädde nazismen: skolläraren, församlingsprästen, läkaren, fabriksingenjören och advokaten.
Ett av namnen är moderaten Per-Olof Strindberg från Linköping som satt i riksdagen 1971-88. Strindberg var medlem i nazipartiet SSS 1942-1944 och hade nummer 14109. När han avled 1995 skrev dåvarande moderate partiledaren Carl Bildt en nekrolog där han hyllade partikollegan som sann demokrat, kämpande för ett enat Europa.
Tobias Hübinette och jag har grävt fram historien om de 270 svenskar som stred som soldater i det tyska nazipartiets egen elitarmé: Waffen-SS. Några av de mest fanatiska svenskarna var bland Hitlers sista krigare. De försvarade führerns bunker under Berlins sista timmar. Sedan 1951 har några av nazisoldaterna, ”Det tysta brödraskapet”, som de själva kallar sig – umgåtts med och fostrat nynazister. Förintelseforskaren Efraim Zuroff, chef för Simon Wiesenthal i Jerusalem och som kallas världens siste nazijägare, kritiserar återkommande Sverige för att aldrig lämna ut krigsförbrytare.
Om två veckor sätter jag mig hos Säpo igen för att söka information om de nazikrigsförbrytare som hjälptes genom Sverige vidare till Argentina. Som alltid när jag börjar på en ny bok läser jag än en gång igenom Armas Sastamoinens böcker. I den första skriver han: ”Enligt de tyska instruktionerna, meddelade Expressen 19/1 1946, skulle flyende quislingar utrustas med falska identitetspapper för immigration i Argentina. Mellanhänder i bl.a. Göteborg skulle ordna de praktiska detaljerna. Instruktionerna lämnades av Thorvald Calais, Lindholms förtroendeman i Oslo och Berlin, dödad vid en flygraid mot Berlin(?)”
Namn och tidningsartiklar är en bra början på grävandet. I höst reser jag till Argentina för att söka vidare i de spår jag vet att jag kommer att finna. Och så kommer jag att göra som Armas Sastamoinen, om han levat: uppgifter jag finner om naziförbrytare lämnar jag över till nazijägaren Efraim Zuroff och sedan skriver jag en ny historisk hjälpreda.