Utrikes

Med siktet inställt på Iran

En hel stad draperad i USA-hat. Från varje bro, från varje byggnadsställning vid de nya höghus som hissas som stolta flaggor mot himlen, högt och väl synligt över varje korsning hänger samma bild: en frihetsgudinna med dödskalle som ansikte. Teheran ska stå värd för en konferens. Temat, och den paroll som femton miljoner stadsbor matats […]

En hel stad draperad i USA-hat. Från varje bro, från varje byggnadsställning vid de nya höghus som hissas som stolta flaggor mot himlen, högt och väl synligt över varje korsning hänger samma bild: en frihetsgudinna med dödskalle som ansikte. Teheran ska stå värd för en konferens. Temat, och den paroll som femton miljoner stadsbor matats med från alla hörn i flera veckors tid, lyder: ”En värld utan Amerika”.

Det är november 2004 och ramadan lider mot sitt slut. Sedan den islamiska regimen tog över Iran 1979 har den sista fredagen i ramadan firats som ”Al-Quds-dagen”. Det är den dag då hela nationen går ut för att visa sitt hat mot staten Israel.

När den närmar sig börjar tevekanalerna oavbrutet sända trailers och fromma musikvideor med bilder på Klippmoskén, intifadakravaller och israeliska soldater som misshandlar gripna barn. Palestinapropaganda är ett lika uttjatat inslag i den iranska vardagen som tvättmedelsreklam i den svenska; ingen tycks lägga märke till de scener som rullar. I Teheran kompletteras muralmålningar över den mördade Hamasledaren Sheikh Ahmed Yassin med nyupphängda listor i jätteformat över alla amerikanska företag som är ”sionistiska” och följaktligen ska bojkottas.

När Al-Qudsdagen infaller befinner vi oss i en liten stad på landsbygden. Liksom i alla andra byar och städer runtom i landet fylls gatorna och torgen av långa rader marscherande skolbarn som med egenmålade plakat ropar ut sitt löfte att befria Palestina. De gör det halventusiastiskt, likt svenska skolbarn på friluftsdag.

Den som vill gå in på det statliga universitetets område mitt i Teheran sätter fötterna på båda landets fiender. I asfalten framför den stora porten har två välnötta flaggor målats in: USA:s och Israels.

Den islamiska republikens identitet är formad av två erfarenheter. Den ena är det åtta år långa krig som utkämpades med Irak på 1980-talet. Få krig har varit så enformiga, gyttjiga, slamsiga och ändlöst blodiga; hundratusentals iranier sprängdes i minkrevaderna, ströps av giftet från kemiska bomber, nöttes ut i åratal av meningslösa skyttegravsstrider och försvann eller återvände som invalider. Ingen vet exakt hur många. Den generation ungdomar som nu är på väg in på den iranska arbetsmarknaden har fått sin barndom präglad av kriget: plötsligt fick de avbryta lekarna eller lektionerna och störta ned i skyddsrummen när flyglarmet gick, en dag satt en vas blommor där klasskompisen nyss satt, vattnet i städernas fontäner färgades rött som en ständig påminnelse om martyrernas blod.

Men det är länge sedan nu. Kriget slutade trots allt för sjutton år sedan. Sedan dess har Iran levt i fred, minnet börjar blekna, fasorna och skräcken tonar bort som en dimma. Iran har höjt blicken.

Den andra erfarenheten är fiendskapen med USA och Israel. Den sträcker sig tillbaka till tiden före revolutionen, när shahen – en tyrann utan band till sitt eget folk – klängde sig fast vid sin påfågelstron med hjälp av CIA och Mossad. Revolutionens första hammarslag riktades mot dem: deras militärmaskin krossades. Amerikanska diplomater hölls som gisslan i mer än ett år; i dag står den tomma ambassaden som ett triumfmonument för revolutionen. USA svarade med att peststämpla Iran och sätta upp sanktionsskyltar runt landet, försöka få den nya regimen utfryst, utrusta Saddam Hussein med kemiska och biologiska vapen i kriget mot Iran, ge honom direkt eldunderstöd, skjuta ned iranska flygplan så att hundratals civila flygresenärer dog och på alla sätt undergräva det iranska systemet

USA:s ondska sitter som ett inlärt ABC i iraniernas huvuden.

Men också detta sjunker allt längre bak i tiden. Det lidande som USA förorsakat Iran har inte märkts lika påtagligt på senare år. Regimens eviga tjat om imperialisterna och sionisterna har haft allt mindre med vanliga iraniers tillvaro att göra – där är det snarare regimen som är problemet – och de har slutat lyssna: det är tomma ord, inget annat.

Fram till denna höst, år 2004. Något håller på att ske. Ett stråk av svärta kan förnimmas i luften. En dag hör vi av en man vi känner – han säger det som i förbigående – att hans bror som är busschaufför har fått ett ovanligt uppdrag. Han ska köra laster med soldater till södra Iran.

Några veckor senare ska utländska militärobservatörer tappa hakan inför den jätteövning med helikoptrar, stridsvagnar, högteknologiska och snabbrörliga infanterienheter med mer än 100000 soldater som iscensätts nära gränsen till Irak.

Samtidigt utspelar sig märkliga scener i andra delar av landet. Iranier på vissa platser börjar iaktta ett fenomen de inte känner igen. Röda blixtar tänds på himlen, följda av gröna och blå strimmor som dalar och dör ut. Vad är detta? Iranierna, som inte längre är vana att tänka i termer av krig, tillkallar astronomiska experter, men de står frågande. Snart sprids ryktet: ”Ufo:n invaderar!” och tidningsspalterna fylls av spekulationer, hela landet drabbas av ”Ufo-mani”. Tills rutinerade militärexperter som före shahens fall tränades av USA kan konstatera vad det rör sig om: amerikanska droner, obemannade spaningsplan. Sådana som registrerar militär information. Sådana som ska provocera armén på marken att slå på sina radarsystem, så att luftförsvaret blottläggs.

Sådana som USA brukar sända in över länder som ska attackeras.

Det drar ihop sig till krig igen i Iran.

USA, och Israel, är på väg.

Omedelbart efter att invasionen av Irak hade fullbordats riktade USA en stråle av hot mot Iran. Berusad av den oväntat snabba segern över Saddam Husseins regim släppte Bushadministrationen fram fantasier om att åstadkomma ”regimskifte” också i grannlandet: i maj 2003 antog den amerikanska kongressen ”lagen om demokrati i Iran”. Enligt den ska USA finansiera oppositionsgrupper för att störta den islamiska regimen, och under några veckor följde utspel på utspel om en mer ”aggressiv politik”.

Sedan dess har hotelserna stigit och sjunkit i styrka, allt efter supermaktens humör, ofta i takt med bakslagen och framstegen i Irak – men den allmänna tendensen går inte att ta miste på: den stråle som står riktad mot Iran blir allt hetare. Under sensommaren 2004 lades ny glöd till när USA försökte dra Iran inför säkerhetsrådet och få igenom internationella sanktioner. ”Klockan tickar för Iran”, förklarade energiminister Spencer Abraham i september. ”Irans beteende bådar inte gott för utsikterna till en förhandlingslösning”, utgöt sig dystert en annan av Bushadministrationens företrädare, en viss John Bolton.

Sedan Bush själv kritiserats av sin utmanare John Kerry för undfallenhet mot Iran svarade han med att utkora landet till ”nästa stora fråga” för USA, och när han några månader senare återinstallerades på presidentposten svor han att frågan skulle lösas innan han lämnade Vita huset: med tydlig adress lovade han föra vidare den ”frihetens eld som kommer att bränna dem som motsätter sig den”.

Världspressen reagerade som en termometer. Under de första månaderna 2005 har rubrikerna lytt ”Amerikas nästa måltavla”, ”Kommer USA att attackera Iran nu?”, ”De kommande krigen”, ”Nästa anhalt: Teheran” eller ”Washington varnar Iran att tålamodet inte varar för evigt”.

Så vad handlar alltihop om?

Iran är på väg att skaffa kärnvapen. Med en atombomb i händerna kommer den islamiska regimen att utgöra en dödlig fara för grannländerna, för regionen, för världen.

Det är en fara ingen mänsklighet kan leva med.

Detta är det förvalsprogram som USA har tänt sin strålkastare med även denna gång. Anklagelsen är densamma som mot Irak inför invasionen 2003, men med en viktig skillnad: USA hävdar att mullorna har kommit betydligt närmare en atombomb än Saddam Hussein någonsin gjorde.

Nukleära experiment är inget nytt iranskt intresse. Redan shahen drog upp magnifika planer på tolv kärnkraftverk åt sitt land och beordrade bygget av en första reaktor vid Bushehr, en stekhet hamnstad vid Persiska viken, i samverkan med det tyska företaget Siemens. När han störtades och utländska kapitalister jagades på flykten avstannade arbetet. Den halvfärdiga reaktorn i Bushehr bombades sedan sönder och samman av Saddam Hussein, under hela 1980-talet låg det iranska kärnenergiprogrammet i träda – tills mullorna år 1992 enades med Ryssland om leverans av kärnteknik. Bygget återupptogs.

Men inte bara i Bushehr.

Tio år senare, år 2002 och 2003, kunde iranska ledare steg för steg avtäcka ett helt ljusnät av reaktorer som snart var redo att tas i bruk.

USA reagerade med bestörtning. Vad var nu detta? Varför hade Iran hållit bygget av alla de andra reaktorerna hemligt? Det måste finnas något skäl till detta ljusskygga beteende.

Iran måste ha något att dölja.

Den islamiska regimen gav förtörnat svar på tal: syftet med reaktorerna är enbart civilt. Vi vill ha el, inget annat. Kärnvapen är haram, förbjudet enligt islam, ”inhumant, omoraliskt, illegalt och mot våra mest grundläggande principer”, som presidenten Mohammad Khatami uttryckte det.

Mot detta har USA invänt att Iran omöjligen kan behöva kärnkraftverk för att få el. Det är bara att borra hål i marken! Iran sitter på några av världens största oljereserver – varför satsa dyra pengar på kärnteknik?

I det indirekta ordkriget – de två regeringarna vägrar att tala med varandra och måste skicka sina argument fram och tillbaka via media och diplomatiska ombud – har Iran replikerat att det visst finns rimliga motiv att skaffa kärnkraft även om man har olja. Det svarta guldet är den iranska statens guldgruva; det svarar för mer än hälften av statsbudgeten. Men ju mer olja som går åt till inhemsk energikonsumtion desto mindre finns kvar att exportera. Om iranierna i stället tänder sina lysrör med el från kärnkraftverk kan oljan säljas utomlands och guldet strömma rakt in i statskassan. Var det förresten inte USA som en gång i tiden gav shahen klartecken till ett kärnenergiprogram? Om det var acceptabelt då, varför inte nu? Och – hur är det egentligen med länder som Ryssland och Kina, för att inte tala om USA självt: har de inte alla byggt kärnkraftverk samtidigt som de utvunnit egen olja?

Mullornas harmsna mothugg har inte övertygat USA. När Bushadministrationen väl fattat misstanke har den hittat bekräftelser överallt och den är tvärsäker: vad mullorna än säger är de ute efter bomben. Det civila kärnbränslet kan när som helst vridas om till militära ändamål, uranet kan anrikas några snäpp ytterligare, reaktorerna kan konverteras till atombombsfabriker och så har världen ett gäng galningar med massförstörelsevapen i händerna. Planen är att någonstans under Iran jättelika yta, i någon av de mer än två dussin reaktorerna, gräva ner dödsskatten så att ingen ska se den.

Detta måste stoppas.

Så har USA argumenterat, och andra avancerade kapitaliststater har tagit intryck. Det gäller inte minst EU. Men till skillnad från USA talar EU med Iran. Sedan ett par år tillbaka försöker EU således genom diplomatiska påtryckningar förmå Iran att avstå sitt kärnkraftsprogram, eller åtminstone trappa ner det så att inga bomber blir möjliga. I långdragna förhandlingar har EU lockat med handelsförmåner och med hjälp att övertala USA om att Iran ska få komma in i Världshandelsorganisationen och med export av annan teknologi som Iran behöver. Men mullorna har varit svårflirtade. De har böjt sig, ändrat sig, slingrat sig, kommit med nya krav och insisterat på sin rätt att få utveckla kärnkraft.

På uppdrag från ett G8-möte i oktober förra året gick så EU till offensiven. Iran ställdes inför ultimatum: ge efter eller räkna med FN-sanktioner.

Denna gång gav Iran efter. Regimen lovade att omedelbart avbryta anrikning av uran – trots att sådan ingår i normal kärnkraftsdrift och är fullt tillåten enligt ickespridningsavtalet, som Iran har undertecknat. Med den eftergiften slapp Iran sanktioner från FN.

Bara några månader senare togs Iran på bar gärning med att anrika uran och ”vad var det vi sade?” – Bush kastade sig över regimen med nya beskyllningar om svekfullhet och onda avsikter.

Men den högsta auktoriteten i frågan, det FN-organ som ska övervaka att inga fler länder tar sig in i klubben av kärnvapenmakter – Internationella atomenergiorganet, IAEA – håller inte med George Bush. Varje vecka inspekterar IAEA iranska anläggningar. Experter håller uppsikt över Bushehr och alla andra reaktorer som Iran har offentliggjort, och har därtill fått besöka platser där USA misstänkt att bomber ruvar. De kan komma med två timmars varsel, alla dokument över inköp och utförsel av nukleära material har överlämnats, IAEA har fått just den rätt att ”gå var som helst och undersöka vad som helst” som Saddam Hussein avkrävdes före invasionen…

…och ingenting har hittats. IAEA:s generaldirektör Mohamed Al-Baradei har slagit fast det som ett faktum: ”Iran har inget kärnvapenprogram”. Senast i slutet av januari prisade han regimen för sitt helhjärtade samarbete med inspektörerna.

Följaktligen kräver USA att Al-Baradei avskedas.

Själv säger sig Bushadministrationen ha egna bevis. I oktober spred Pentagon suddiga satellitfotografier på anläggningen Parchin utanför Teheran som påstods röja militära avsikter, och några veckor senare mumlade utrikesminister Colin Powell fram uppgifter om att Iran höll på att bygga om sina långdistansmissiler så att de kan bära kärnstridsspetsar. Med föga resultat: allt för många, till och med i diplomatiska kretsar, kunde inte höra annat än ett skrällande, ihåligt eko av Irakinvasionens prolog.

Bevis eller inte. Redan i maj hade den amerikanska kongressen antagit en resolution om nödvändigheten av att använda ”alla lämpliga medel för att avskräcka, avråda och förhindra Iran från att skaffa kärnvapen”.

På Teherans gator har kärnkraften blivit en hederssak. ”Varför ska andra länder få utveckla kärnkraft, men inte vi?” Liksom järnvägen på ett lägre stadium ses kärnkraften som sinnebilden för ett högt stadium av modernitet och den iranska nationen är, sedan revolutionens dagar, inpyrd med idealet om självtillräcklighet: Iran tillverkar sina egna bilar, sina egna filmer, sina egna datorer – varför inte också sitt eget kärnbränsle?

Dragkampen med EU och hoten från USA har under de senaste månaderna utlöst vad Hadi Samat, statsvetarprofessor på Teherans universitet, kallat en ”nationalistisk feber” i Iran. Plötsligt har kärnenergiprogrammet blivit måttlöst populärt och regimen vunnit ny stadga. Ayatollah Ali Khamenei, landets högste ledare, kan på nytt fängsla åhörare när han spelar upp den mest högstämda revolutionsretoriken: i november dundrade han att ”folket och dess ledare inte räds de hot som framförs av förtryckarna.” I en tevesänd predikan i februari förklarade han att ”Amerika är som ett huvud på en sjuhövdad drake. De hjärnor som styr draken är de sionistiska och icke-sionistiska kapitalister som har fört Bush till makten för sina egna intressens skull. (…) Nu attackeras den islamiska republiken Iran av de globala tyrannerna för att den stödjer världens förtryckta.”

Om det finns något folkligt missnöje med regimens sätt att hantera frågan är det militant. Den 29 november gick 500 skäggiga män ur den islamistiska basiji-milisen till attack mot den främsta kvarvarande symbolen för västerländsk imperialism – Storbritanniens ambassad i Teheran – med stenar, smällare och slagord om att ledarna sålt ut kärnvapenprogrammet till Europa. ”Kärnenergi är vår rätt”, löd parollen.

Få iranier, islamister eller ej, skulle invända.

Och liksom det kan finnas en gråskalig övergång mellan civil kärnenergi och militär så glider stödet till kärnkraft lätt över i… stöd till kärnvapen. BBC rapporterade nyligen att majoriteten iranier vill att landet verkligen ska skaffa atombomber.

Bevis eller inte. Iran kan befinna sig i gränslandet mellan civil kärnkraft och kärnvapen.

Om landet verkligen rör sig mot en bomb skulle det sannolikt möta stort gensvar hos befolkningen.

Skulle det vara ett hot mot omvärlden?

För USA är inte kärnvapen som sådana något problem. Staten Israel bedöms ha omkring 200 stridsspetsar, men de är inte ens föremål för diskussion: de har från början dolts under en stenläggning av tystnad. Däremot talar USA vitt och brett om sin egen allt mer fantastiska massförintelseförmåga. Pentagon är just nu upptagen av en total översyn och uppgradering av sina kärnvapen, och där USA tidigare uttryckligen reserverade dem för avskräckande syften har Bushadministrationen gjort en kraftig gir: i fortsättningen ska kärnvapen användas i själva krigföringen. En ny generation ”taktiska bomber” eller ”bunkersprängarbomber” som kan slå ut underjordiska mål med nukleära laddningar är under utveckling.

USA har rentav hotat Iran med atombomber. När John Abizaid, befälhavare för US Central Command eller Centcom – den del av den amerikanska armén som ansvarar för Mellanöstern – i november hötte med ett varnande finger mot de iranska försöken att dra nytta av att USA gått på grund i Irak höll han fram alla sina kärnvapen: ”Vi kan generera mer militär makt per kvadratcentimeter än någon annan på jorden. Om ni bara betänker vår nukleära kapacitet kommer ni att förstå att ingen kan sätta sig upp mot USA.”

Problemen med Irans eventuella kärnvapen är alltså inte kärnvapnen. Problemet är Iran. Just detta land kan enligt USA inte betros med det yttersta vapnet.

Varför?

USA gör allt för att framställa Iran som en demoniskt hungrig pretendent på om inte världsherravälde, så åtminstone regional dominans. Men senast Iran startade krig var 1739. Kriget med Irak 1980–1988 startades av Saddam Hussein, liksom de många upptrappningsfaserna under de åtta åren av strider. Iran har inga territoriella anspråk på något av sina grannländer; den persiska nationens gränser är äldre än de flesta länders utanför Europa. Om den islamiska republiken under sina första flammande år ville exportera Gudsstaten till Libanon eller Irak har denna typiska revolutionspubertet sedan länge överskridits. Den mogna regimen nöjer sig med att behålla den makt den en gång erövrat. Saudiarabien, den gamla medtävlaren om muslimernas hjärtan, är numera en nära vän, liksom Libanon och Syrien; med övriga arabländer råder allmänt goda förbindelser.

Det är inte så en aggressiv vargstat, beväpnad till tänderna för att sluka sin omgivning, ser ut.

Vad finns det då att vara rädd för?

Att staten Israel ska mista sitt kärnvapenmonopol. Allt sedan Israel i mitten av 1960-talet, under dåvarande försvarsministern Shimon Peres, började experimentera med uran och missiler bakom höga taggtrådsstängsel i Negevöknen har politiken legat fast: Israel ska vara Mellanösterns enda kärnvapenmakt. Ingen annan ska tilllåtas utveckla kärnvapenkapacitet, må det så ske under fredlig, civil täckmantel.

Detta är hörnpelaren i Israels säkerhetspolitik. Landets militära överlägsenhet över regionen – över alla grannländers arméer kombinerade många gånger om – vilar på att det är och förblir ensamt med bomben. Om det är alla israeliska ledare ense.

I sin färska bok An Alliance Against Babylon – The US, Israel and Iraq skildrar John Cooley i detalj hur politiken nitades fast när åtta israeliska F 16-plan den 7 juni 1981 flög in över Irak och pulvriserade det invigningsklara kärnkraftverket Osirak. Attacken triggade Saddam Hussein att inleda sitt program för kemiska och biologiska vapen, men i Israel prisas den allmänt som ett under av hjältemod. Under Ariel Sharon har sedan politiken skärpts till en doktrin om ”förebyggande krig”: att någon till Israel fientlig stat närmar sig kärnvapenkapacitet utgör i sig grund för fullskaligt anfall.

Lika farligt är det för USA. Efter sexdagarskriget 1967, när Israel genom bara några timmars bombningar av Nassers Egypten tuggade sönder arabernas drömmar om att styra sina länder och utnyttja sina resurser efter eget behag, helt oavsett västerländska intressen, har USA knutit sin strategi till kamphunden Israel. Kontrollen över Mellanöstern garanteras av att den är vassare beväpnad än alla andra. Ingen regim vågar på allvar utmana sakernas tillstånd i regionen – vad gäller oljan, marknaderna, Palestina eller något annat – så länge Israel kan slita den i stycken.

Men Iran är en nation byggd på hat mot USA och Israel, som aldrig skulle lyda deras order. Om den skaffar kärnvapen är det lika med israelisk kastration. Kamphunden kommer att avskräckas av sin like. Mellanösterns karta ritas om.

I juli förra året kom så Ariel Sharon ut från ett samtal om Iran med George W Bush med en belåten min. Han deklarerade att ”Israel måste upprätthålla sin avskräckningsförmåga. Vi har mottagit en klar amerikansk ståndpunkt om att Israel inte får röras när det kommer till denna förmåga”.

I klartext: USA delar Israels rädsla för iranska kärnvapen.

Officiellt motiveras denna rädsla med att Iran vill utplåna staten Israel. Om mullorna fick en atombomb skulle deras första åtgärd vara att prickskjuta den judiska staten: ”Deras uttalade mål är Israels förstörelse”, har George W Bush varnat med gammaltestamentligt patos i rösten.

Den iranska regimen må hata den judiska staten ur djupet av sitt hjärta. Men den är inte självmordsbenägen. En kärnstridsspets avfyrad mot Israel skulle, om den ens nådde sitt mål, leda till en kaskad av atombomber in över Iran: Israel har en kärnvapenarsenal som Iran omöjligen kan komma i närheten av och besitter dessutom den avgörande ”andraslagskapaciteten”. I Medelhavet utanför Tel Aviv ligger en flotta av kärnvapenbestyckade ubåtar, som ögonblickligen kan slå tillbaka med samma mynt om en atombomb skulle träffa fastlandet. I samma ögonblick skulle också USA vedergälla.

Den före detta CIA-analytikern och initiativtagaren till Veteran Intelligence Professionals for Sanity, Ray McGovern, drar den enda rimliga slutsatsen utifrån ett halvsekels teoretiserande om kärnvapenkrigens logik: ”Det finns ingen anledning att tro att Iran skulle riskera ett suicidalt första angrepp mot Israel.”

Faran med iranska kärnvapen ligger i stället just i den kraftigt reducerade övermakten hos staten Israel. Redan innan invasionen av Irak – enligt den tyska tidningen Der Spiegel så tidigt som i oktober 2001 – gjorde Ariel Sharon ihärdiga påstötningar för att kriget inte skulle stanna upp, utan direkt föras vidare till Iran. Sedan dess har israeliska regeringstjänstemän åkt i skytteltrafik till Washington för att övertyga Bush om att slå till. Bush själv står allt mer under ideologiskt inflytande från Likudpartiet i Israel; Pentagons kalkyler utarbetas på grundval av israeliska uppgifter. Och kamphunden skäller gällt. Enbart det faktum att Iran snart tillverkar eget kärnbränsle är för mycket, och i februari förklarade Mossads chef Aharon Ze’evi att ”iranierna bara är ett halvår från att på egen hand bygga en atombomb – om de inte stoppas av väst”.

Men Israel nöjer sig inte med att driva på USA.

Israel laddar självt.

Den 13 mars kunde Londontidningen The Times avslöja att israeliska elitkommandon just nu hårdtränar på att slå ut iranska anläggningar. Någonstans i Negevöknen har en modell av den underjordiska reaktorn i Natanz byggts upp. Övningen ser ut så här: specialhelikoptrar flyger in och landar några kilometer från reaktorn, fallskärmsjägare hoppar ut och in i lastbilar som ställts i ordning av Mossad, med sig har de hundar som stretar i koppel och snart ska få bomber fastspända på sig. När lastbilarna nått fram till reaktorn plockar krypskyttar ut de iranska vakterna. Bilarna dundrar genom taggtråden och soldaterna sänder ner sina bombhundar i djupet av tunnlar och centrifuger. Tio minuter senare exploderar centrifugerna, varpå F 15-plan flyger in och bombar bort det sista av anläggningen.

På ett möte vid Ariel Sharons privata ranch i Negevöknen gav regeringen i förra månaden armén ”initialt bemyndigande” för en attack. Knessetledamöter agiterar otåligt för att tiden är inne, på teve framträder varje vecka elitpiloter som med pixlade ansikten skryter om sin beredskap att utföra uppdraget, och nyligen utsågs den yrkessoldat som anses bäst skickad att leda ett angrepp på Iran – flygvapnets general Dan Halutz – till ÖB.

Planen är att återupprepa succén från Osirak. Skillnaden är att Israel inte agerar ensamt denna gång. USA har under det senaste året, efter den största vapenaffären mellan länderna på många år, levererat 500 entons bunkersprängarbomber designade för att nå ned till just den typ av underjordiska anläggningar som Iran anses ha. Koordinationen är maximal. På frågan om USA skulle stödja en israelisk attack mot iranska anläggningar har George Bush svarat: ”Israel är vår allierade, och vi har ett starkt åtagande att stödja Israel. Vi kommer att stödja Israel om dess säkerhet hotas.”

Och kamphunden stretar i kopplet.

Men Irans anläggningar är inte ett lika lätt byte som Osirak. Exakt hur många de är, exakt var de befinner sig och exakt vilka funktioner de har är inte känt. En rådgivare till den iranska utrikesministern bekräftade den 7 mars att reaktorer har grävts ner på hemlig ort – just för att skydda dem från attacker á la Osirak.

Den militära tankesmedjan och informationsbasen Global Security konkluderar: ”Flygattacker mot Iran skulle vida överstiga omfattningen av 1981 års israeliska attack på Osirak och snarare likna de första dagarna av 2003 års flygkampanj mot Irak.”

En ny landsomfattande bombstorm av ”chock och fruktan”.

Många experter har dock varnat för att inte ens en sådan kampanj skulle kunna hejda Irans eventuella kärnvapenprogram. Snarare tvärtom. Det amerikanska institutet Center for Nonproliferation Studies hävdar att Iran som ”måltavla för en oprovocerad attack” skulle säga upp ickespridningsavtalet och ”otyglat använda sin nukleära teknologi” – bara ännu djupare ner i marken, än hemligare och med mångdubblad beslutsamhet. Institutet når slutsatsen att ”det enda sättet att förhindra Iran från att nå kärnvapenkapacitet är att ockupera landet.”

Och faktum är att USA:s uttalade målsättning inte bara – eller ens främst – är att stoppa Irans atomäventyr. Det är att, i Irans egenskap av en ”ondskans axelmakt”, genomföra ett regimskifte.

Nu är Bushadministrationen lyckligt trygg i förvissningen om att den redan äger en trojansk häst i hjärtat av Iran som när det är dags kan störta prästväldet: den iranska medelklassen. Bush har gjort sitt bästa för att tolka varje missnöjesyttring i Iran – i synnerhet de omtalade studentprotesterna – som ett tecken på att iranier älskar USA och ingenting mera åstundar än en liberal, västvänlig regim, eller som det heter i presidentretoriken: ”Folket i Iran vill ha samma friheter, mänskliga rättigheter och möjligheter som andra folk i världen”. Washington har stått till tjänst med tevesändningar, möten med iranska oppositionsfigurer – inklusive anhängare av shahens son – och ”moraliskt stöd” till protesterna.

Tron är att den proamerikanska medelklassen kommer att resa sig i samma stund som bomberna faller. Stjärnjournalisten Seymour Hersh citerar i sin senaste uppmärksammade artikel, ”The Coming Wars” (New Yorker 24/1), en regeringsrådgivare som berättat för honom att försvarsminister Donald Rumsfeld, vice försvarsminister Paul Wolfowitz och de andra i den innersta kretsen kommit fram till att en begränsad flygattack kan räcka. ”I den sekund mullornas aura av oövervinnelighet skingras, och därmed också möjligheten att föra väst bakom ljuset, kommer regimen att kollapsa.”

Men om det nu handlar om själva den iranska regimen – vad har USA för problem med den?

– Allting som sker i Mellanöstern handlar till någon del om oljan. Den finns med överallt som ett slags bakgrundsbrus. Man kan fråga sig: om det inte hade funnits olja i Mellanöstern, skulle västerländska arméer över huvud taget ha varit där då?

Kjell Aleklett är en till synes oansenlig professor i Uppsala. I Sverige är det inte många som känner till honom. Men globalt blir han allt mer berömd, som en väktare som från sitt uppsaliensiska elfenbenstorn spanar ut över den kris som rullar in i världskapitalismen.

Aleklett leder The Association for the Study of Peak Oil, Aspo. Det är ett litet, sammansvetsat brödraskap av geologer och oljebolagsexperter som i åratal försökt väcka världen. Budskapet är dystert: den industriella epok som baserats på ett överflöd av billig olja går mot en ände. Oljan kommer inte att ta slut, den kommer inte att försvinna helt. Men inom kort, högst några år – Aspo har just korrigerat profetian från 2010 till 2008 – kommer hälften av världens samlade oljereserver att ha förbrukats.

Från denna höjdpunkt vänder allt. Oljan börjar sina. Den olja som återstår blir successivt allt svårare att utvinna. Efter att i mer än ett sekel ha njutit av billig a-olja som pumpats upp i ständigt större volymer tvingas kapitalismen söka sig över till b-oljan, till den besvärliga, svårraffinerade olja som bara kan utvinnas genom allt större insatser av arbetskraft och fast kapital. Efter kulmen – den som Kjell Aleklett och kollegorna i Aspo studerar – stiger därför oljepriset. Det stiger oundvikligen; stiger, stiger och kommer aldrig ned igen.

Profiten hotas till livet.

Aspo:s varningar klingade länge ohörda, och medlemmarna avfärdades som domedagsprofeter från en vilsegången sekt. Men under de senaste åren, och månaderna, har läran om oljeproduktionens nära förestående kulmen blivit mainstream.

Affärspress, börsspekulanter och företagsledare har tvingats inse att nedräkningen har börjat, och en plats där den följs särskilt intensivt för närvarande är Washington. USA:s energidepartement lutar sig just nu med rynkad panna över rapporten The Peaking of World Oil Production – Impacts, Mitigation and Risk Management. I den konstateras att ”världen är snabbt på väg mot den ofrånkomliga kulmen för världsproduktionen av konventionell olja. (…) Utvecklingen av den amerikanska ekonomin och livsstilen är grundad på tillgången till riklig, billig olja. Oljeknapphet och flerfaldiga prishöjningar till följd av kulmen i världens oljeproduktion kommer att få dramatiska effekter.”

Rapportens slutsats är ödesmättad. ”Världen har aldrig stått inför ett problem som detta.”

Men ska man vara noga hör problemet inte framtiden till. Det är redan här. Oljepriset har stigit brant under det senaste året, tidigare otänkbara 50 dollar fatet är nu ett golv; nytt prisrekord slås snart sagt varje vecka. Inget problem är i dag – om det är OECD och de flesta andra bedömare över – större för den globala kapitalackumulationen.

I detta läge finns bara en räddning för det rådande systemet. Det är att se till att de länder som fortfarande har stora reserver pumpar upp allt de har så snabbt som möjligt, så att den dyra oljan vägs upp med billig och effekterna av den globala kulmen hålls på avstånd några år till.

När världens olja är på väg att sina måste de som ännu har gott om den skruva loss kranen. De måste låta oljan spruta.

Och det är just här, på denna springande punkt, som den iranska regimen utgör ett problem.

I sin nya bok Blood and Oil – The Dangers and Consequences of America’s Growing Petroleum Dependency beskriver den amerikanske freds- och konfliktprofessorn Michael T Klare hur iranska företrädare sommaren 2003 gav ett sensationellt besked till världen. De sade: vi har tidigare underskattat våra oljereserver. Vi har trott att bara 90 miljarder fat ligger under vår mark, men på senare år har vi hittat nya fält – något som nästan aldrig händer i världen längre – och i själva verket, vet vi nu, sitter vi på 126 miljarder. Det betyder att vårt land är det näst oljerikaste i världen, efter Saudiarabien, men före Irak.

Sommaren 2004 skrev Iran upp sina reserver igen, och i den branschledande statistik som varje år sammanställs av det brittiska oljeföretaget BP godtas revisionen. Iran intar nu oljevärldens andra plats.

Enligt Michael Klare är detta en av de vägskyltar Bushadministrationen haft framför sig när den slagit in på vägen till Iran.

Kjell Aleklett ger dock inte mycket för de nya siffrorna. Han tror att Iran överdriver. Men det viktiga, menar han, är egentligen inte reservernas kvantitet.

– Det som är intressant för en marknadsekonomi är hur mycket som verkligen kan produceras och levereras till världsmarknaden. Trender och tendenser i produktionen är det avgörande. Problemet med de iranska oljefälten är att de är ganska omoderna, och därför behövs det väldigt mycket investeringar för att få upp produktionen.

Den bistra verkligheten är att Iran producerar mindre olja än före revolutionen. 1979 utvanns sex miljoner fat om dagen, i dag ligger genomsnittet på drygt fyra. Skälet till detta fall är just att de iranska oljeanläggningarna förfallit. För att landets reserver ska kunna utnyttjas fullt ut och komma omvärlden till godo krävs att kapital flödar in i gigantiska proportioner – kapital som kan bekosta nya, toppmoderna borrplattformar, cisterner, pumpstationer och pipelines.

Ackumulationen har ingen nytta av iranska oljefält om oljan ligger där den ligger. Problemet är bara att Iran är stängt för investeringar. Efter revolutionen har USA förbjudit sina egna oljebolag att verka i Iran och hotat straffa också andra länders bolag om de gör affärer med mullorna.

Men mullorna vill heller inte ha dem där. Åtminstone inte om bolagen kommer från väst: den iranska staten håller sina oljefält i ett fast grepp och vägrar falla för frestelsen att locka västerländska entreprenörer. Reglerna för utlandsinvesteringar i den iranska oljesektorn säger att staten när som helst kan kräva tillgångarna åter, med bara liten kompensation – en permanent risk för konfiskering som ingen kapitalist kan leva med.

Till råga på allt har Iran och de andra oljeproducenterna runt Persiska viken fått en ny idé.

– De använder allt oftare uttrycket ”hållbar produktion”. Det betyder att de inte vill utvinna mer olja än vad de behöver för att klara sin egen ekonomi, så att oljan räcker i flera generationer. De vet att de bara har en viss mängd olja. Om jag har en bägare med öl och jag tömmer den på tio minuter har jag inget att dricka om en halvtimme. Men om jag dricker en liten klunk då och då kan jag njuta av ölen längre – och samma sak gäller oljeproducenterna i Mellanöstern! De vill hushålla. De vill inte öka på utvinningstakten. Men problemet är att det står i direkt motsättning till världsekonomins intressen. USA kräver att Mellanösterns dagliga oljeproduktion ska fördubblas under de kommande 20 åren, förklarar Kjell Aleklett.

Inget land är så ovilligt att ta hänsyn till USA:s krav som Iran. Tvärtom leder det stigande oljepriset till att Iran kan ta det lugnare och pumpa allt långsammare. Men i samma stund skriker världsmarknaden efter höjd takt. Ju mer oljekulmens effekter sätter in, desto större blir alltså motsättningen mellan Irans nationella intressen och omvärldens.

– En tanke USA har med att bomba de iranska kärnkraftverken är ju att det skulle skapa turbulens så att regimen faller. Det finns en önskan om att i stället få en ledning som är vänligt inställd till att låta oljan komma ut på världsmarknaden. Och det är inte bara USA:s behov! Det är minst lika mycket Sverige, och hela Europa, som är intresserade av den här oljan – Sverige är till 100 procent beroende av importerad olja, USA bara till 60 procent. Man måste alltså prata om världsekonomin. Vad den behöver är att Irans olja obehindrat flödar ut och att fälten öppnas upp för de enorma investeringar som krävs för att höja takten.

Till USA:s och de andra västerländska kapitaliststaternas oerhörda förtret har Iran på senare tiden haft fräckheten att ingå avtal om oljeleveranser med vissa andra länder: Indien, Japan och Kina. Iran och Indien har fått lov av Pakistan att dra en pipeline mellan sig, som ska stilla den växande indiska ekonomins energitörst med iransk olja. USA:s reaktion: kom inte på tanken! Indiska företag som tar del i projektet hotas med att amerikanska straffböter.

Iran och Japan kom förra sommaren överens om att japanska företag ska få inleda utvinningen på det orörda Azadegan-fältet, och i oktober enades likaledes Iran och Kina om utökat samarbete: den kinesiska staten får köpa iransk olja mot att den bygger ut tunnelbanan i Teheran, säljer industriprodukter och ger teknisk hjälp till oljesektorn.

– Ur vår synpunkt – Sveriges, Europas och USA:s – är de här kontrakten om direkta oljeleveranser inte bra. Iran känner att det är lättare att göra affärer med länder som Kina – det finns ett sådant utbrett hat mot väst. Det betyder att den iranska oljan inte kommer ut på världsmarknaden, vi får inte vara med och njuta av den. Nu råder sådan brist på olja i världen att marknadskrafterna måste få styra fullt ut, säger Kjell Aleklett.

Som om inte detta var nog har Iran en ännu mer djävulsk plan i sinnet. I höst invigs Teherans nya oljebörs. Där kommer iransk och annan olja från regionen att säljas – men inte i dollar, den valuta som världens oljeförsäljning hittills alltid har stått i. Utan i euro. Eftersom eurokursen utvecklas starkare än dollarn får Iran på så vis in mer reell köpkraft per sålt oljefat. Det är ett skott mot dollarns ställning som världsvaluta: om världens största handelssegment – handeln med olja – rycks loss och branschens aktörer vänder ryggen åt dollarn kommer den att falla än mer i värde.

Detta scenario är nu inget EU ser fram emot. Ytterligare press uppåt på eurokursen blir en än tyngre black om foten på den västeuropeiska exportindustrin, som EU därmed kan tvingas parera med stödköp av dollarn.

En oljebörs i euro är i stället en pil som Iran slugt och raffinerat har täljt fram. Med den siktar nu mullorna rakt mot den amerikanska världsmaktens hjärta.

Också om de potentiellt destabiliserande effekterna av detta tilltag är världens borgerlighet smärtsamt medveten. Tidningen Veckans affärer – knappast känd för radikal historiematerialism – ägnade nyligen ett brett upplagt reportage om oljefaktorerna bakom USA:s krigsplaner. Mot en dramatisk fond av oljerök och vilt gestikulerande börsspekulanter slog tidningen fast: ”Iransk oljebörs hot mot dollarn.”

Skälen är alltså goda, och flera, till en attack. Utvecklingens egen strömkraft snarast driver USA och Israel mot att avlossa det första skottet.

Men hur skulle Iran reagera?

”Om Israel skulle våga attackera våra nukleära installationer kommer vi att slå ner på Israels huvud som när en tung slägga krossar en skalle”, lovade förra sommaren Yahya Rahim Safavi, befälhavare för det iranska revolutionsgardet. ”Kommer denna nation att tillåta angripare att sätta sina fötter på vår mark? Om det sker, Gud förbjude, kommer de att brinna i en infernalisk eld av folklig vrede”, förkunnade den moderate president Khatami inför stora folkskaror på revolutionens 26-årsjubileum i februari. Den senaste eden från Teheran lyder: ”Inom 15 minuter kommer Iran att svara på varje attack från USA eller någon annan.”

Pentagon tycks ta dem på orden. I september uppgav Newsweek att ledningen för den amerikanska armén spelat ”krigsspel” för att utröna hur en attack skulle utvecklas. ”Ingen gillade resultatet. Som en källa inom flygvapnet uttrycker det: ’Krigsspelen kunde inte hindra konflikten från att eskalera.’” Klarare uttryckt: ett luftangrepp kommer att utlösa militära svar som tvingar fram en markinvasion.

Med 12 miljoner man att inkalla som soldater har Iran en långt starkare armé än vad Saddam Hussein hade i mars 2003. I lagren ligger långdistansmissiler med en radie som når staten Israel eller Turkiet – det troligaste luftrummet för en israelisk attack – och dessförinnan USA:s alla baser runt Persiska viken.

Mot detta står dock USA:s och Israels ultraavancerade system för att upptäcka och genskjuta inkommande missiler. I militär muskelkraft är Iran en mager dvärg mot jättarna. Det är inte där landets slagstyrka ligger.

Den ligger, först och främst, i vad Iran kan göra med oljan.

Själva orsaken till att USA för 25 år sedan, i januari 1980, beslöt etablera en permanent militär närvaro i Mellanöstern i allmänhet och Persiska viken i synnerhet är det strypgrepp mullorna har makt att koppla om världens oljetillförsel. Dagligen fraktas en femtedel av världens oljeproduktion i jättetankrar ut från Kuwait, Saudiarabien och södra Irak, genom den trånga passage som går under namnet Hormuzsundet. På sin sida om sundet, och på små öar mitt i, har Iran placerat ut antifartygsmissiler. Med ett enkelt kommando kan fartyg och tankrar sänkas – och världens viktigaste oljerutt har skurits av. Ingen olja når ut från Persiska viken.

”Ni leker med elden. De första att drabbas blir USA och Europa”, hotade nyligen chefen för Irans kärnenergiprogram Hassan Rowhani. ”Backa, eller räkna med en oljechock”.

Huvuduppgiften för Centcom är allt sedan enhetens tillkomst att förhindra en iransk stängning av sundet. Men i händelse av ett luftangrepp är det sannolikt det första Iran gör, ”inom 15 minuter”. Med den missilkapacitet landet besitter kan det bara betyda en sak: att amerikanska styrkor tvingas gå in på det iranska fastlandet för att röja upp.

Väl inne i landet har mullorna flera överraskningar i beredskap. Under intryck av de häpnadsväckande framgångarna för den irakiska gerillan planerar de att locka ner USA:s armé i ännu ett träsk av asymmetrisk krigföring. Tusentals handeldvapen är under utdelning. I december uppgavs 25000 frivilliga, huvudsakligen från basiji-milisen, ha skrivit upp sig för självmordsoperationer mot potentiella inkräktare. Till skillnad från sunniterna i Irak har den iranska regimen vidsträckta berg och djungeldjupa skogar. Därtill kan den släppa lös sina stödtrupper inne i det ockuperade Irak – de hittills passiva shiamiliserna – och Hizbollah i södra Libanon, så att både USA och Israel dras allt längre in i ett gerillakrig som till slut kan spänna över regionen.

Slutsatsen har formulerats av många. Richard Heinberg, en annan av världens främsta experter på den globala oljekulmen, är en: ”Medan Irakinvasionen och dess efterspel har varit oändligt destruktiva pekar allt på att det som nu är i görningen blir många, många gånger värre.”

USA spelar ett högt spel. Den amerikanska armén riskerar att gå ner sig i en bottenlös gyttja av kontinental gerillabekämpning. Återinförandet av den förhatliga värnplikten rycker närmare, och blir enligt samstämmiga bedömare en nödvändighet om Iran måste invaderas. Kina och Ryssland – som mullorna skickligt har knutit till sig genom att tillfredställa deras behov av iransk olja – tros agera ytterst spänt på en attack:

Vågar verkligen USA kliva ut i denna kvicksand?

Därom råder delade meningar. Vissa iakttagare hävdar att USA inte menar allvar – med tanke på svårigheterna i Irak inte kan mena allvar – med hoten om ett nytt krig. Tvärtom skulle USA ha bestämt sig för att Iranfrågan bara kan lösas med fredliga medel. Syftet med att hålla strålen glödhet är, enligt detta resonemang, att ge ammunition åt EU:s diplomatiska försök att få Iran på knä: ”USA behöver Europa för att prata med Iran och Europa behöver Washington för att hålla uppe trycket. Det är ett klassiskt elak snut/snäll snut-arrangemang”, som den tyska USA-experten Bernard May formulerat det.

Andra menar att retoriken till slut kan bli självgående. Efter en viss gräns blir löftet om en attack – precis som inför Irakinvasionen – politiskt omöjligt att bryta. Åter andra hävdar att ett krig med Iran skulle vara en katastrof, men att Bushadministrationen visat sig bestå av fanatiska ideologer som inte väjer för något, som för länge sedan spårat ut i irrationell megalomani och under hurrande stridsrop rusar ut i de mest fatala krigsprojekt.

”Bush har inget val”, lyder ytterligare en prognos.

Gissningarna om tidpunkt för anfallet har redan börjat. Scott Ritter, den berömde före detta vapeninspektör som inför Irakinvasionen formulerade den kanske mest träffsäkra kritiken av lögnerna om Saddams massförstörelsevapen, säger sig veta. Vid ett framträdande den 18 februari påstod han att Bush redan har undertecknat ordern: ”Iran kommer att bombas i juni 2005”.

Finansanalytikern Mark Cliffe från konsultfirman ING gissar att USA väntar ett halvår längre, till vintern 2006: ”Amerikanska militärstrateger måste hålla öppet för att en attack på iranska kärnkraftsanläggningar blir preludiet till en fullskalig invasion. I så fall – liksom i fallet Irak – blir ett vinteranfall tidigt 2006 den första möjligheten ur militär synpunkt”, skrev Cliffe nyligen i The Independent.

Flera faktorer stressar USA. De israeliska strategerna flåsar Pentagon i nacken med sina bedömningar om att det bara handlar om månader innan Iran vet hur bomben tillverkas. Under år 2005 beräknas också reaktorerna nå den nivå där det blir omöjligt att beskjuta dem med mindre än att uranet läcker ut och Mellanöstern drabbas av en naturkatastrof i Tjernobyls storlek. ”Fönstret av möjligheter att slå ut Irans vapen kommer att stängas under 2005”, hetsar Global Security. Andra pekar på att USA måste rappa på och slå till – innan Teherans oljebörs öppnas.

Kapitalet flyr följaktligen Iran. Investerare ger sig av, och företag som tidigare hittat kryphål i USA:s sanktionslagar skyndar sig att packa: Halliburton, BP och General Electric förklarade nyligen att de kallar hem sina dotterbolag från landet.

Med utländskt kapital ute ur landet ligger den iranska marken fri.

Mullorna räknar kallt med att USA och Israel planerar för ett anfall. För dem är frågan akut: finns det något vi kan göra för att avskräcka fienden?

Svaret kan vara – kärnvapen. Med amerikanska arméenheter som omringar landet i alla väderstreck, med en president i Vita huset som inget hellre vill än att mullorna faller, med hotet om intervention som ett mörkt, elektriskt moln över landet – vad ska de göra?

”Föreställ dig att du är en av de styrande mullorna i Teheran. Du vet att din främsta regionala fiende, staten Israel, har kärnvapen. Du vet att dess allierade USA också är en kärnvapenmakt, som dessutom har invaderat ditt grannland och störtat dess regering med de klenaste av förevändningar. (…) Skulle du inte tänka att det bästa vore inte bara att skaffa kärnvapen, utan att göra det så snabbt det går, innan möjligheten försvinner?” Så skrev den brittiska socialdemokratiska tidningen New Statesman i en ledare i september förra året.

Men tidningen stannade inte där. Den drog sitt resonemang ett varv till: ”Givet att Israel är regionens enda kärnvapenmakt – och spenderar mer än dubbelt så mycket på sitt försvar som sina fem närmaste grannar tillsammans – skulle en medlare från Mars mycket väl kunna dra slutsatsen att planetens bästa hopp är att låta Iran få sin bomb, till och med att ge en hjälpande hand. Bara en sak är värre än terrorbalans: terrorobalans.”

I brittisk vänsterdebatt har argumentet blivit allt vanligare: det bästa skyddet mot ännu ett krig är att Iran – snabbt som ögat – bygger bomben.

Det psykologiska kriget har redan inletts.

Sedan iranska militärexperter fastslagit att UFO-armén i själva verket bestod av droner dröjde det inte länge innan nästa art dök upp på den iranska himlen. Bemannade amerikanska stridsflygplan flög under januari in över Iran. Den näringslivsinriktade nyhetsbyrån UPI citerade den 26 januari en amerikansk pilot: ”’Vi måste veta vilka måltavlor vi ska attackera och hur vi kan slå ut dem’, sade han, på villkor om anonymitet. Flygningarna, som har pågått i veckor, utförs från baser i Afghanistan och Irak och ingår i Bushadministrationens försök att samla in välbehövliga underrättelser om Irans möjliga kärnvapenanläggningar.”

Ett annat mål med flygningarna var att tvinga Iran att slå på sin radar. Men Iran vägrar. Regimen tycks ha bestämt sig.

Landets kapacitet att slå tillbaka ska ligga dold i natten.

Publicerad
3 days sedan

Kommentar #74/2023

Nazistattacken i Uppsala ett tecken på NMR:s svaghet

En kvinna misshandlades när hon protesterade mot NMR:s demonstration i Uppsala i lördags. Foto: Willam Brunius/TT och skärmdump X

Den krympande nazistsekten NMR:s så kallade blixtaktion i Uppsala visar på organisationens fortsatta svårigheter att locka aktivister. Visst finns det våldskapital i gruppen, bland annat misshandlades en kvinna på öppen gata i samband med demonstrationen – utan att polis ingrep – men förmågan att nå ut har försvagats de senaste åren och NMR tycks bli allt mer irrelevanta inom den svenska extremhögern, skriver Arbetarens Johan Apel Röstlund.

Nordiska Motståndsrörelsen lyckades, trots att de samlat sina krympande styrkor från hela landet, inte samla mer än ett fyrtiotal aktivister till Uppsala en vacker sensommarlördag i september. Det säger något om läget för organisationen som de senaste åren kämpat hårt med både splittring, konkurrens och minskat medlemsantal. 

Luften ser ut att ha gått ur nazistballongen och av det som för knappt tio år sedan var Sveriges dominerande vit makt-sammanslutning återstår mest en sorglig samling individer som sprungits förbi av andra och helt nya grupperingar på den yttersta högerkanten.

Splittring och missnöje inom NMR

NMR ses av många inom den svenska naziströrelsen som clowner och föredettingar. Sommaren 2019 splittrades organisationen då flera tongivande medlemmar valde att lämna för att i stället bilda den hittills osynligt irrelevanta gruppen Nordisk Styrka.

På relativt kort tid har aktiviteterna därför minskat och gång på gång rapporteras det om internt missnöje. Att de inte längre annonserar om sina demonstrationer är naturligtvis ett svaghetstecken. De är nämligen väl medvetna om att kraftsamlingen inte skulle räcka till.

Första maj-fiaskot i Sundsvall tidigare i år visar det tydligt. Trots kampanjen att bussa dit folk från hela Sverige dök inte fler än 30 nazister upp under parollen ”bröd åt folket, blod från politikerna”.

Nazistiskt nattsvart med andra ord.

När de tågade genom Uppsala i helgen var många av aktivisterna dessutom maskerade. Även det ett svaghetstecken och något nytt för organisationen.

– Men, säger Morgan Finnsiö på tidningen Expo, NMR har trots allt överlevt splittringen och har bitit sig kvar på den svenska nazistscenen i 25 år.

Andra nazigrupper har tagit över

Andra grupper har tagit över. Inte minst så kallade Aktivklubbar där nazister närstridstränar och gymmar tillsammans för att förbereda sig och bygga upp sitt våldskapital. 

Fenomenet som i dag är vida utbrett inom vit makt-världen har hämtats från USA och lockar en ny generation aktivister som inte sällan tycker att NMR och deras flaggviftande är förlegade och förbi.

– Det finns många inom naziströrelsen som tycker att det är för mycket snack och lite verkstad inom NMR. Det är väl också därför som de kallar till sådana här aktioner som den i Uppsala där de får chans att visa sig på gatorna och ge sig på folk som protesterar, säger Morgan Finnsiö.

Minskad relevans

Han håller dock med om att organisationen minskat i relevans sedan storsatsningen inför valet 2018. Något som slutade i praktfiasko och föranledde splittringen året därpå.

– Men NMR har en väldigt tydlig ideologisk identitet så helt kanske man inte ska räkna ut dem, även om deras senaste demonstrationer knappast vittnar om att de är på väg tillbaka mot sin krafts dagar, förklarar Morgan Finnsiö.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan

Signerat #74/2023

Demokratin urholkas – sjung högre

Mängder av plakat och skyltar, samt demonstranter, under en demonstration mot nedskärningarna inom folkhögskolan.
Demonstration på Sergels torg den 19 september mot nedskärningarna inom folkbildning. Jonas Ekströmer/TT, Pernilla Wahlman

Repression som smyger sig på, demokrati som snabbt urholkas. Anna Jörgensdotter låter kulturslaktens Sverige speglas i Belarus, där konstnärliga uttryck sedan länge ses som ett hot mot regimen. ”Hur mår ni i Sverige egentligen?” undrar en belarusisk kvinna.

Jag skriver på en bok om ABF Belarus. Uppdraget kommer från ABF Gästrikebygden, som i sin tur fick i uppdrag av Olof Palmes Internationella Center att starta ett samarbete med organisationer i Belarus som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter (så klart ”underground”, Belarus är som bekant en diktatur). Samarbetet ledde till att ABF Belarus bildades 2015, på initiativ från aktivister på plats. 

I mina intervjuer med koordinatorer återkommer två berättelser: om hur mycket studiecirklarna betytt för människor som vuxit upp i en diktatur och äntligen vågar uttrycka sig, i en trygg gemenskap, vad det gör för självkänslan, för utveckling och medvetenhet – ordet ”frizon” nämns ofta.

Den andra berättelsen handlar om de ständiga hoten, räderna mot ABF-kontor, förhör, tortyr, fängelsevistelser, som aktivister i ABF Belarus behövt uthärda. 

Studiecirklar i exil

Efter protesterna mot valet 2020 och repressionerna som följde har de flesta koordinatorer tvingats i exil. Hemma blir deras familjer pressade på information av regimens ”säkerhetstjänst”. Nu är ABF Belarus utspritt i många länder, och studiecirklarna blir fler och fler. Det organiseras även aktiviteter för flyktingbarn, ungdomsmottagningar, feministiska helgkurser, praktisk miljökamp, solidaritetshandlingar för Ukraina, med mera. Studiecirkelledare upplever sitt ideella arbete som ett kall. En kvinna jag pratat med startar upp studiecirklar i alla länder hon tvingas flytta runt mellan (få är de som får uppehållstillstånd). 

En av dem som tog initiativ till ABF Belarus har pratat med mig om hur vi i Sverige är så vana vid demokrati att vi verkar ta den för givet. Hon ser med stor oro på de förändringar som sker i det land hon besökt många gånger: Hur mår ni i Sverige egentligen? Hur har SD kunnat få så stor makt?

”Varför protesterar inte fler?”

Hon pratar om hur repression smyger sig in, och har svårt att förstå varför inte fler är ute på gatorna och protesterar. I Belarus har det blivit livsfarligt, människor försöker ändå: på innergårdar, bakgårdar, träffas kulturutövare och läser dikter, visar konst, spelar teater och musik, sätter upp rödvita band i träden (flaggan är inte en nationalistisk symbol utan en symbol för motstånd, frihet) – militär kommer till platsen, river ner, fängslar, men nya scener uppstår hela tider.

Från fängelserna smusslas förbjudna texter ut som kan tryckas i andra länder. Konstnärliga uttryck ses som ett hot mot regimen. I boken skriver jag: ”Allt det som på riktigt hjälper människor till medvetande och mod, allt som är kollektivt och kärleksfullt, allt som månar om lika värde, miljö, solidaritet, är ett hot mot dem som som vill behålla makt och kontroll”.

Julia Tsimafejeva skriver i Dagar i Belarus: ”En sång är ett farligt vapen mot de som hatar kultur och konst.”

Det går fort nu

Kampen i Belarus, och i exil, är en påminnelse och en varning: det kan gå fort och det är livsfarligt när demokratin urholkas. I Sverige går det otäckt fort: angiverilag, särskilda läger för asylsökande, nedmontering av studieförbund och folkhögskolor: folkbildning! Det som byggt Sverige närmare jämställdhet och jämlikhet. Men kunskap och medvetenhet är liksom Tsimafejevas sång ett farligt vapen mot högernationalistiska krafter som vill inskränka frihet och mänskliga rättigheter. Ingen kan vara förvånad, men alla bör vara rädda. 

Den 19 september protesterade folkhögskolor runt om i landet, men i Gävleborgs län gick tydliga direktiv, hot!, ut ”uppifrån” att inte delta för att det kan ”provocera den politiska ledningen”. Tjänstemän och rektorer blev rädda och beslöt att inte ställa upp i manifestationen. En anställd på en folkhögskola varnade för den typen av ”nyttiga idioter” som fogar sig i leden. 

Låt oss sjunga ännu högre!

Ofta tänker jag på den Spanienfrivillige Bengt Segerson som efter kriget mot fascismen underströk hur demokratin inte är en naturkraft utan något vi måste kämpa för varje dag.

Jag tänker också på de reaktioner på studiecirklar (oftast med kreativa uttryck) jag fått ta del av, där dess livräddande funktioner understryks: slippa känna sig ensam, kliva ur förtryck, hitta sin egen röst, vara i ett stöttande kollektiv där allas röster räknas, och vilja kämpa vidare för en bättre värld.

Enveten kreativitet får, uppenbarligen, diktatorer och högerkrafter att darra. 

Förstås är det farliga insikter för en höger som vill hålla folk på mattan, helst hjärntvättade med idéer om vi och dem, om klassamhället som befogat och kapitalismen som självklar: tre komponenter som möjliggör för våld och förtryck i alla dess former. Jag tänker på att vara konstnär i ett land där konsten hör till dessa faror och vad det inte får tillåtas göra med våra uttryck. 

Så, för alla våra rösters skull: låt oss sjunga ännu högre! Enveten kreativitet får, uppenbarligen, diktatorer och högerkrafter att darra. 

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan

Inrikes #73/2023

Bostadsbidraget: Så mycket har det urholkats

Allt färre hushåll får bostadsbidrag och bidraget täcker en allt mindre del av hyran.

Ett höjt och mer omfattande bostadsbidrag är en av de enskilt viktigaste reformerna som skulle kunna stötta fattiga barnfamiljer, menar organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar. Men bostadsbidraget har sedan 90-talet blivit allt svårare att få och täcker en allt mindre del av hyran. Dessutom har bostadsbidraget blivit en skuldfälla. Arbetaren förklarar hur.

Bostadsbidraget finns för att stärka i första hand ekonomiskt utsatta barnhushåll. Tanken är att det ska möjliggöra baskonsumtion och ”säkerställa tillräckligt hög boendestandard för ekonomiskt svaga hushåll”. Det infördes på 1930-talet och fick sin nuvarande utformning 1997.

Men bostadsbidraget har nästan spelat ut sin roll. Bidraget har urholkats så till den grad att dess utformning och låga nivåer från slutet av 90-talet i dag varken räcker för en ensamstående med två barn att ställa mat på bordet i slutet av månaden eller ger hen möjlighet att ha en värdig bostad. Många ensamstående tränger ihop sig i allt mindre bostäder för att de ska ha råd att betala hyra och räkningar eftersom bostadsbidraget ligger kvar på 90-talets nivåer.

– Bostadsbidraget existerar knappt för våra medlemmar längre, säger Christina Olsson, generalsekreterare för Sveriges Makalösa Föräldrar, en förening för ensamstående föräldrar.

Så många färre får bostadsbidrag

Bostadsbidraget är inkomstprövat och går alltså till hushåll med låga inkomster. Under första halvåret i år hade drygt 118 578 personer ansökt om bostadsbidrag, vilket är den lägsta siffran på flera år, visar en undersökning som Tidningen näringsliv gjort.

År 1995 betalade staten ut 9,61 miljarder kronor i bostadsbidrag, motsvarande 14 miljarder kronor i fjolårets penningvärde, till 355 000 barnfamiljer. Under 1997 fick bostadsbidraget sin nuvarande form och det året fick totalt 365 000 hushåll, både barnfamiljer och ungdomshushåll bidraget.

2022 var det knappt 197 00 hushåll som fick bostadsbidrag och statens kostnader för bidraget hade minskat till 4,1 miljarder. Det innebär alltså att statens utbetalningar av bostadsbidrag minskat med över 10 miljarder kronor sedan 1995, om man räknar med inflationen.

Källa: Hyresgästföreningen

Varför det är så få som ansöker om bostadsbidrag har Försäkringskassan ingen officiell analys över, men Jenny Cederborg, verksamhetsområdeschef för bidragsförmåner på myndigheten, säger till tidningen Näringsliv att hon tror att det kan ha att göra med att gränsen för vad man får tjäna ligger lågt.

– Trots att det ekonomiska läget i samhället är kärvare nu för betydligt fler så har ju lönerna i samhället ökat. Även om man har det svårt ekonomiskt kan man därför ligga över inkomstgränsen för att söka bostadsbidrag, säger hon.

Bostadsbidrag till barnfamiljer och ungdomar

Bostadsbidraget är riktat till två målgrupper: bostadsbidrag till barnfamiljer och bostadsbidrag till ungdomar.

Barnfamiljer kan som högst få 3 400 kronor i bostadsbidrag per månad i de fall de har ett hemmavarande barn, 4 200 kronor om de har två eller fler hemmavarande barn och 5 200 kronor om de har tre eller fler hemmavarande barn.

Ungdomshushåll kan som högst få 1 300 kronor i bostadsbidrag per månad.

Därför får allt färre bostadsbidrag

Inkomstgränserna i bostadsbidraget har legat på nästan samma nivå sedan 1997. Först 2017 började de höjas något för barnfamiljer, men inte för ungdomshushåll. Samtidigt har löner och priser stigit, vilket har lett till att en allt mindre andel i dag kan få bostadsbidrag. Många har alltså inkomster som alltför höga för att ha rätt till bostadsbidrag, men som i dag inte räcker till för att köpa mat till barnen i slutet av månaden.

Grafen gäller ensamstående föräldrar. Källa: Hyresgästföreningen

Bostadsbidrag till ensamstående

För en ensamstående förälder minskas bostadsbidraget om årsinkomsten överstiger 150 000 kronor, det vill säga en månadsinkomst på cirka 12 500 kronor per månad. Förmögenhet, ­bostadskostnad och antal barn räknas också in. Om inkomstgränsen hade följt med löneutvecklingen hade en ensamstående förälder kunnat tjäna 264 000 om året, det vill säga en månadsinkomst på drygt 22 000 utan att bostadsbidraget sänktes.

För ungdomar utan barn minskas bidraget om årsinkomsten överstiger 41 000 kronor för ensamstående eller överstiger 58 000 kronor för makar tillsammans.

Bostadsbidraget täcker inte hyran

Ett av syftena med bostadsbidraget är att ge ekonomiskt svaga hushåll möjlighet att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder. Men i dag är det snarare så att ensamstående med barn tvingas bo på allt mindre ytor.

Den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidraget har varit oförändrad sedan 1997. Detta samtidigt som kostnaden för att bo i hyresrätt har mer än dubblerats sedan 1990-talet.

För ett hushåll med två barn är en hyra på 5 900 den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidrag, högre hyror än så ger inte ett ett högre bostadsbidrag. Detta gör att bostadsbidraget täcker allt mindre av hyran i takt med hyresutvecklingen. Källa: Hyresgästföreningen

För ett hushåll med två barn är den högsta hyran som man kan få bostadsbidrag för 5 900 kronor per månad. Vilken typ av bostad och storleken på bostad som går att få till den hyran har nästan halverats mellan åren 1996 och 2022. I dag räcker hyran till en lägenhet på 57 kvm. Om hyran är högre så påverkas inte bostadsbidraget.

Det innebär att många idag bor i lägenheter med hyror som kraftigt överstiger vad bostadsbidraget ger ersättning för eller bor väldigt trångt, till exempel ensamstående med barn. Om boendekostnadsgränsen hade följt utvecklingen skulle den i dag ha varit 10 600 kronor för ett hushåll med två barn. Medan den alltså ligger kvar på 5 900 kronor.

– Detta har lett till att ensamstående med barn har anpassat sitt boende och bor på allt mindre ytor för att ha råd att bo någonstans och kunna få del av bostadsbidraget, säger Christina Olsson, generalsekreterare för föreningen Makalösa föräldrar.

Bostadsbidraget kan förvandlas till skuldfälla

Bostadsbidraget söks årsvis och det gäller att räkna rätt. Varje krona som betalas ut för mycket, till exempel på grund av att man tagit ett extrapass på jobbet eller gått upp i arbetstid och fått högre inkomst än beräknat, ska tillbaka. Återkraven, som kan komma upp till ett år senare, ska betalas inom 30 dagar. Annars går de till Kronofogden.

Den 1 september 2022 skärptes återbetalningskraven på dem som fått för högt bostadsbidrag. Om återbetalningen inte görs inom 30 dagar från att kravet kommer skickas ärendet direkt vidare till Kronofogden. Tidigare var det Försäkringskassan som försökte få in pengarna.

Sedan dess har antalet återbetalningskrav som gått till Kronofogden skenat och många nya personer finns i myndighetens register.

De skärpta kraven har lett till att sex gånger fler personer hamnade hos Kronofogden för obetalda återbetalningar under det första halvåret i år jämfört med förra året. I denna statistik går det inte att särskilja om det rör återbetalningar av bostadsbidrag eller sjukpenning, men enligt Kronofogden brukar bostadsbidraget utgöra en stor andel.

Särskilt oroväckande, menar myndigheten, är det att den grupp som hamnade där för första gången har ökat från 3 till 16 procent. Den första skulden kan vara väldigt avgörande, säger Davor Vuleta, analytiker på Kronofogden, till tidningen Hem & hyra.

Totalt rör det sig om runt 80 000 personer per år som får kravbrev från Försäkringskassan för att de fick för högt bostadsbidrag året innan.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Ledare #73/2023

Budgeten: Enligt regeringen gör snuset kvinnor till vinnare

Sänkt skatt på snus räknas i regeringens jämställdhetspolitiska uträkningar som en större vinst för kvinnor än för män, trots att män snusar mer. Foto: Annika Byrde/TT, Axel Green

Grattis alla kvinnor! Regeringen har utropat oss till vinnare på höstbudgeten! Annie Hellquist går igenom regeringens egna uträkningar och hittar lögn, förbannad lögn och statistik.

Precis som neddragningar återkommande i medier rapporteras som satsningar, bara för att regeringen kallar det för satsningar, så återupprepas regeringens egen bild av att kvinnor är vinnare på budgeten i medier, bland annat av Dagens industri.

Hur står det då till med saken? I budgeten finns bilaga 3 om ekonomisk jämställdhet, där finns uträkningarna över hur budgeten slår baserat på kön.

Bland annat har kvinnor enligt regeringens uträkningar vunnit på budgeten eftersom de inte drabbas i lika stor utsträckning som män genom att brytpunkten för statlig skatt inte räknades upp, eftersom kvinnor i snitt tjänar mindre. Grattis alla lågavlönade.

Att välfärden överhuvudtaget får pengar påstås öka kvinnors ekonomiska resurser

Regeringen har också räknat ut att budgeten ökar kvinnors ”ekonomiska resurser” mer än mäns. Vad ingår då i begreppet ekonomiska resurser? Här har regeringen lagt samman disponibel inkomst, ”konsumtionsmöjligheter” till följd av förändringar i konsumtionsskatter (snus och bensin), värdet av ”individuella välfärdstjänster”, alltså sjukvård, barnomsorg, utbildning, kommunal kultur- och fritidsverksamhet med mera.

Regeringen anser att deras ”satsning” på välfärd – alltså de miljarder som går till kommuner och regioner, som inte ens täcker beräknade kostnader – ökar kvinnors ekonomiska resurser mer än mäns.

Det är fascinerande läsning.

De skriver: ”Att satsningarna bedöms tillföra ekonomiska resurser till kvinnor i högre utsträckning än män beror främst på regeringens förslag om höjda generella bidrag till kommunerna och höjda anslag till utbildning samt hälso- och sjukvård, och att kvinnor nyttjar dessa tjänster i högre
uträckning än vad män gör.”

Att kommuner och regioner överhuvudtaget har pengar räknas alltså som en ekonomisk vinst för kvinnor.

Mer snus till kvinnorna

Det roligaste är nästan att sänkningen av skatten på bensin och snus beräknas ha gynnat kvinnor mer. Skattesänkningarna på bensin och snus ger för kvinnor en högre stapel än för män när det kommer till ökade konsumtionsmöjligheter. Hur regeringen här har räknat är höjt i dunkelt, men sänkningen beräknas ha ökat kvinnors konsumtionskraft mer än mäns. Antagligen för att några kronor billigare snus är ”mer” för kvinnor som i genomsnitt har lägre inkomster.

För de kan inte ha utgått från verkligheten – att män konsumerar mer av både bensin och snus har inte tagits med i beräkningarna. 2022 uppgav 20 procent av männen och 7 procent av kvinnorna att de snusar dagligen, och män som grupp kör bil nästan dubbelt så långt som kvinnor varje dag.

Men i och med kvinnors lägre inkomster så kan de hypotetiskt öka sina inköp av snus och bensin, relativt sin inkomst, mer än männen.

Om vi köper dessa beräkningar, att välfärdstjänster bidrar mer till kvinnors ekonomiska resurser än till mäns, så har kvinnor rånats i åratal av svältkuren välfärden stått på och fortsätter stå på. Inget snus i världen kan kompensera för det.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Signerat #72/2023

Slakten av det vi brukar kalla samhälle

Den blåbruna regeringens ytterst medvetna krafttag mot studieförbund och folkhögskolor är inget annat än en brutal slakt av det vi lite slarvigt skulle kunna kalla samhälle: En plats för alla.

Det här är naturligtvis bara första steget av många på en resa lika vinglig som när moderaten Per Bill tog barnvagnen hem från den där uppmärksammade vinprovningen i centrala Stockholm i början av 2010-talet.

Sverigedemokraterna avskyr bildning. Moderaterna skiter uppenbarligen i vilket men gillar inte kultur om det inte ger direkta klirr i kassan och Liberalerna har ju enligt de fåtal svenskar som fortfarande kallar sig just liberaler dragit ner rullgardinen för gott. Det är med andra ord nattsvart.

Läsande, lärande och kritiskt tänkande är ett direkt hot mot SD:s själva existens och eftersom de nu styr Sverige genom marionettdockorna i den sittande högerregeringen kom väl beskedet om de enorma nedskärningarna av bidrag till landets folkhögskolor och studieförbund knappast som en chock. 

En dryg miljard ska bort de kommande tre åren. Puts väck med pengarna. Men plastpåseskatten, som enligt Skatteverket gav staten 519 miljoner kronor förra året, försvinner.

Och snuset blir minsann billigare. Omkring tre kronor dosan är väl alltid något, försöker jag optimistiskt tänka när jag lägger in en prilla men drabbas snart av den där illamående känslan man ofta gör när man hellre tar en cigg för att bota abstinensen.

Läget i Sverige kan med fyra ord beskrivas som allt annat än ljust. Skjutningarna avlöser varandra och barn mördar barn. På många håll känns hopplösheten bottenlös och det behövs såklart direkta åtgärder för att gängvåldet ska minska. Men, och det krävs inga raketforskare här, det förebyggande arbetet mot nyrekryteringen är viktigare än någonsin.

Folkhögskolan är en andra chans

Något bland annat polismästare Carin Götblad och chefen för socialtjänsten på Sveriges kommuner och regioner, Åsa Furén Thulin, berättade om i söndagens Agenda tillsammans med juristen och författaren Evin Cetin som nyligen kom ut med den uppmärksammade boken Mitt ibland oss, om dödsskjutningar och gängkonflikter. 

Götblad larmade redan 2010, för 13 år sedan, om det ökade antalet unga killar som inte klarar skolan och hur det var en tickande bomb. Hon föreslog, efter att under lång tid ha studerat utvecklingen och forskningen i andra länder, en ”kedja av förebyggande åtgärder” på både lokal och nationell nivå men blev inte lyssnad på. Då, 2010, styrde Moderaterna men i rättvisans namn är det svårt att se att Socialdemokraterna skulle agerat annorlunda. 

Nu är vi där vi är och det känns både ruttet och sorgligt men det är inte för sent. Barn och unga måste ges en chans.

Ett exempel är naturligtvis utbildning. Som folkhögskolor: För många en första men för vissa en andra eller till och med tredje chans att läsa ikapp och lära sig något nytt.

Eller studieförbund för den delen som genom bland annat språkkurser och annat fungerar utmärkt som ett steg in i samhället.

Hårdast, menar flera folkhögskolor som nu reagerat, slår den blåbruna käftsmällen mot de människor som i dag står längst från arbetsmarknaden. Men det är också ett slag mot folkrörelse-Sverige och hela det demokratiska samhället och det är just precis tanken. Tro inget annat.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Analys #72/2023

SBB:s nya huvudvärk: miljardinvesteringarna i Norge

Finansinspektionen ska nu granska om SBB:s värdering av de norska förskolorna är vilseledande. Foto: Stina Stjernkvist/SvD/TT, Julia Lindblom

Var tionde hyreskrona i SBB kommer från den norska förskolemarknaden – en marknad med krympande marginaler och minskande barnkullar. Förde SBB aktieägarna bakom ljuset med glädjekalkyler kring de norska miljardinvesteringarna? Mycket talar för det, skriver Martina Engman i en analys.

“Vi tror på den norska marknaden” sa Ilija Batljan, då VD för Samhällsbyggnadsbolaget (SBB), när han köpte norska förskolefastigheter. 

Men säljarna, norska privata förskolor, trodde inte själva på verksamheten de sålde. I sina årsredovisningar skrev de om stora orosmoln och verksamheterna är hotade. De hoten mot norska förskolor bör Ilija Batljan vetat om när kontrakten skrevs. Men utåt sopar SBB i stället farhågorna under mattan.

När förskoleköpen görs ingjuter Ilija Batljan förtroende i SBB:s aktieägare genom sina beräkningar. Antalet barn i norska förskolor kommer öka med 10 procent till 2035, säger han i ett pressmeddelande.

“Barnantalet sjunker, konkurrensen om barnen kommer öka”, konstaterar VD:n för PBL (Private Barnehagers Landsforbund), två år senare.

Vem har rätt? Det ska Finansinspektionen bestämma. Det har nämligen stora konsekvenser. 

SBB har efter köpen värderat om förskolorna. De värderingarna anses så anmärkningsvärda att Finansinspektionen kopplats in för att ta ställning till om de är missvisande.

Frågan Finansinspektionen ska svara på är: Är SBB:s värdering av förskolefastigheterna så missvisande att den är bryter mot redovisningsreglerna? Om FI anser att fastigheterna värderats fel riskerar SBB sanktionsavgifter.

När Arbetaren gräver i dokumenten kring affärerna på norsk förskolemarknad följer vi i spåren av lögner, omättlig riskaptit och en affärsmodell där skattebetalarna står för kostnaderna.

Norska förskolor – tillväxt till varje pris

Sedan 2018 har lönsamheten i norsk privata förskola urholkats. Den konservativa politikern  Mathilde Tybring-Gjedde sammanfattar anledningen så här till en norsk näringslivstidning. “Marginalen har minskat kraftigt genom att ställa hårda kvalitetskrav. Två av tre privata förskolor går nu jämnt upp eller med förlust.“

De senaste åren har vardagen för norska privata förskolor kantats av ökade regleringar, minskade bidrag och strejker.

När SBB köper lokalerna till nästan 300 förskolor spelar det stor roll hur företaget ser på den norska förskolemarknaden. Det är ju just norska förskolor som ska hyra lokalerna SBB köper. Om det går bra för de som hyr lokalerna kommer det också gå bra för hyresvärden och då blir lokalerna mer värda.

Värderingen av fastigheter påverkar alla SBB:s ekonomiska beräkningar. Allt från räntor på lån, möjlighet att få lån, värdet på aktien och analytikernas kreditbetyg påverkas av hur fastigheternas värde redovisas. Och att alla siffror pekar uppåt behövs på resan mot att bli Nordens största aktör inom samhällsfastigheter som SBB satt som mål.

Det är därför Ilija Batljan bedyrar “att han tror på den norska marknaden”. SBB gör egna beräkningar och säger att antalet barn kommer öka med 10 procent i Norge. Trots att norska kvinnor föder allt färre barn och de privata förskolornas intresseorganisation, PBL, säger att barnkullarna kommer minska.

Men SBB använder även ett annat argument för att övertyga om att affären är trygg: längden på kontrakten med förskolorna på 25 år. Långa kontrakt betyder långvariga inkomster. Dock krävs det stabila hyresgäster om intäkterna ska värderas som säkra.

SBB kliver in på norsk marknad

Den norska förskolemarknaden omstridd och har varit det länge. År 2018 släpptes en rapport som konstaterade att privata förskolor avkastat mer än Oslo-börsen och att en stor del av överskottet hade gått till oljespekulationer. Totalt hade de privata förskolorna genererat 4 miljarder i vinst mellan 2007 och 2016. Som svar på skandalerna aviserade regeringen en översyn av bidragen. 

Samma år skärps och bemannings- och kvalitetskraven på förskolorna. Något som skulle börja gräva hål i vinstmarginalerna för förskolekoncernerna.

Året efter, 2019, blev inte bättre för privata förskolor. Kunskaps- och integrationsminister Jan Tore Sanner meddelade att privata förskolor fått en miljard för mycket i bidrag. De pengarna skulle förskolorna spenderat på sina anställdas pension men 9 av 10 förskolor hade inte gjort det. Därför ska regelverket för finansiering göras om, meddelade ministern.

Trots förskolornas minskande finansiering kliver SBB in i norsk förskolemarknad. I juli 2020 köper SBB 138 lokaler av förskolekoncernen Laeringsverkstedet.

Situationen hårdnar under 2021 för de privata förskolorna. I mars rapporterar PBL att häften av deras medlemmar går med förlust eller går jämnt upp. För att visa sitt missnöje med vad de tycker är för låga bidrag håller PBL en aktion i Norge där de stänger sina förskolor, en lock out – av barnen.

Månaden efter aktionen mot låga förskolebidrag köper SBB ytterligare en portfölj med 142 förskolefastigheter av Trygge Barnehager. Hyresgästerna, påpekar SBB i sin kommunikation, är finansiellt stabila.

För SBB kommer nu var tionde hyreskrona från norsk förskolemarknad.

De omstridda värderingarna – anmälan till FI

Den 31 december 2021 värderas båda köpen av förskolefastigheterna om i årsredovisningen. Den värderingen avviker så kraftigt att SBB blir föremål för granskning, och utreds nu hos Finansinspektionen. Värderingarna är några av punkterna i anmälan som Nämnden för svensk redovisningstillsyn lämnat in. 

Nämnden granskar finansiella rapporter från föredrag på uppdrag av Finansinspektionen. Om företaget inte följer nämndens beslut om hur de får rapportera, och felrapporteringen anses vara av större karaktär, anmäls det till Finansinspektionen som gör en egen bedömning och beslutar om konsekvenser. Exempelvis miljonböter. Något SBB fått tidigare i år av Finansinspektionen, då rörde det andra bestämmelser i andra affärer.

När SBB värderar sina lokaler bör de ta hänsyn till att för privata förskolorna är på en marknad som präglas av krympande vinster, minskade bidrag och färre antal barn – men Nämnden för svensk redovisningstillsyn och SBB är inte överens om risken på norsk förskolemarknad.

Men SBB:s hyresgäster, förskolekoncernerna, hymlar inte med sin egen risk. Laeringsverkstedet skriver att översynen av bidrag till privata förskolor utgör en risk för koncernens verksamhet i Norge. Trygge Barnehager konstaterar att om deras verksamhet inte får mer bidrag blir lönsamheten för låg för att förskolorna ska kunna drivas med god kvalitet. Båda hyresgästerna uttrycker alltså stark oro för norsk förskolemarknad.

För SBB är det av stor vikt hur omvärlden ser på norsk förskolemarknad. Det är i förlängningen hur omvärlden ser på SBB. Om banker, investerare och småsparare inte tror på de hyresgästerna som SBB får in hyror från sjunker värdet på fastigheterna och det i sin tur drar med sig värdet på aktien, höjer räntekostnader och drar ner kreditbetyget. Det är dyrt att vara utan förtroende.

Men fram till det stora raset i maj 2023 står SBB starkt. Pensionsbolag, banker och 250 000 småsparare har investerat i bolaget. Till och med svenska Riksbanken dras med och lånar ut 200 miljoner. Det är med dessa pengar Batljan och hans kollegor gör miljardaffärer utan att berätta om riskerna.

Februari 2022: två månader efter köpet av Trygge Barnehager intervjuas Ilija Batljan och säger ivrigt, “vi kan lova ökad aktieutdelning de närmaste 100 åren”. Men kanske finns det också något desperat över uttalandet, ett och halvt år senare kommer SBB ställa in sina aktieutdelningar och Ilija Batljan avgå som VD.

I slutet på sommaren 2022 inleds granskningen av SBB:s årsredovisning för 2021 med slutstation Finansinspektionen, där avgörande nu väntar.

Förskoleanställda strejkar för pensioner

På hösten fortsätter turbulensen på den norska förskolemarknaden. I november 2022 bryter en strejk ut hos de privata förskolorna, totalt strejkar 3 600 anställda för sina pensioner och avgår med segern.

Under 2022 regleras de privata förskolorna allt mer och får allt färre möjligheter att använda bidragen till förskolan till något annat än just barnomsorg. I slutet av detta år väntas dessutom fler regleringar av norsk förskolemarknad.

I Sverige verkar dock ingen ana oråd. Under 2022 är SBB bland den mest köpta aktien av småsparare. I början av 2023 får SBB pris av investeringsplattformen Nordnet för årets investerarkommunikation.

Men 2023 får framgångssagan ett abrupt slut. I maj sänks SBB:s kreditbetyg – det får stora konekvenser. Aktiekursen faller som en sten och SBB’s ekonomi ser allt svårare ut att få ihop.

Bolaget befinner sig nu i fritt fall och har dragit med sig 250 000 aktieägare, men även Riksbanken, pensionsfonder, försäkringsbolag och investerare. Ilija Batljan har fått gå från posten som VD och aktien är värd en bråkdel i dag mot tidigare.

Men fighten om de norska värderingarna som pågår i torra handlingar hos byråkrater på myndigheter sker i det tysta. Trots att SBB fått ny VD, Leiv Synnes, fortsätter SBB skryta om sina långa kontrakt. I halvårsredovisningen går det att läsa att: “hyresintäkter utgörs av långa och säkra kontrakterade intäkter”. 

Det återstår att se hur säker affären verkligen är.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Signerat #71/2023

De bygger sjukhus och vägar – och behandlas som skräp

Emil Boss, facklig aktivist och författare.

“För hundra år sedan var hundratusentals européer, svenskar inte minst, hårt exploaterade migrantarbetare i USA.” Emil Boss om Joe Hill, migrantarbetare och varför man ska gå med i SAC.

Tiden rusar. Inrikespolitiken överraskar, med angiverilagar och klimatförnekelse. Geopolitiken överraskar, med nya stormaktskrig och vapenallianser. Kulturen överraskar. Knappt hinner man lära sig barnens nya ord från sociala medier förrän de är alldeles cringe.

Idéer färdas snabbt, men de ekonomiska rörelserna, de globala flödena och vågorna, är någonting annat. Trots den framrusande kraften hos människoströmmarna och varuströmmarna, är de ofta mer förutsägbara.

Gävlesonen Joe Hill

Utah, 1905. En man ställer sig på en låda och talar.

”Arbetsköparna har med gyllene löften lockat hit våg efter våg med migranter från Europa, men deras färdigheter har ignorerats. Här har de fått utstå de mest inhumana förhållanden.”

För hundra år sedan var hundratusentals européer, svenskar inte minst, hårt exploaterade migrantarbetare i USA.

Svenskarna lämnade fattigdomen härhemma och byggde det nya landet, men behandlades ändå ofta som skräp.

”Vad gör den fattige mannen? Han gör samhällets viktigaste jobb. Han planterar grödorna, han skördar grödorna. Han bygger vägarna, han bygger järnvägarna. Var är våra rättigheter? Vi får inga. Vi behandlas som skräp. Vi får lön nog att långsamt svälta.”

Orden kommer från en femtio år gammal film om den svenska migrantarbetaren Joe Hill. I filmen håller facket IWW ett möte och några välklädda människor ur publiken ropar: ”Åk tillbaka till Ryssland. Vi vill inte ha er här.”

Exploaterade migrantarbetare

I Sverige är vi överlag stolta över Joe Hill, Gävlesonen som slet hårt i USA, protesterade mot orättvisorna och var med och byggde en fackförening som utmanade inte bara arbetsköparna men även de rådande fackliga normerna.

”Tänk på facken. Tänk på de mest själviska facken. De vänder ryggen åt sina bröder. De vill bara hjälpa sig själva. Har du nånsin sett en mexikansk eller indisk snickare med ett medlemskort? Aldrig!”

I Sverige i dag är det inte minst tiotusentals sydamerikaner, centralasiater och östeuropéer som är de exploaterade migranterna. Trots att de bygger sjukhus och vägar, trots att de planterar och sår grödorna, blir de ofta behandlade som skräp.

SAC – “Det är kraft i vårt förbund”

Det finns människor i Sverige som å ena sidan är stolta över Joe Hill och å andra sidan sällar sig till de som ropar ”åk hem, vi vill inte ha er här”. Det är en dumhet gränsande till grymhet. Tiden skymmer sikten och vi måste gnugga ögonen.

For united we are standing,
but divided we will fall;
Let this be our understanding:
“All for one and one for all.”

Bara i augusti 2023 har migrantfacket Solidariska byggare i Stockholm drivit in två miljoner kronor till femtiofyra medlemmar som kommer från hela världen. Denna månad hölls också ett av landets mer välbesökta Joe Hill-föredrag för ett hundratjugo rysktalande byggnadsarbetare. Stötta kampen för rättvisa och värdighet. Gå med i SAC. Det är kraft i vårt förbund.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Utrikes #71/2023

USA: 13 000 i historisk strejk inom bilindustrin

Strejken har inletts på Fords fabrik i Wayne, Michigan. Utanför grindarna har strejkande arbetare samlats tillsammans med UAW:s fackordförande Shawn Fain. Foto: Paul Sancya/TT

En storstrejk har brutit ut i USA:s bilindustri. 13 000 arbetare vid General Motors, Ford och Stellantis Jeep har lagt ned arbetet. Det är första gången i fackets 88-åriga historia som en strejk utlyses på samtliga tre fordonstillverkare.

Det är fackförbundet United Auto Workers, UAW, som utlyst strejken på de tre fordonsjättarna Ford, General Motors och Stellans fabriker. Detta efter att avtalet vid midnatt till fredagen lokal tid löpte ut mellan facket och arbetsköparna.

I det första steget är det 13 000 personer som går ut i strejk, men totalt är det hela 146 000 medlemmar som berörs av förhandlingarna.

Kräver lönehöjningar på 36 procent och fyradagarsvecka

Bilarbetarna kräver lönehöjningar på minst 36 procent under en fyraårsperiod. Motbudet från arbetsköparna har som högst legat på runt 20 procent.

Facket har också drivit kravet att man ska gå över till 32-timmarsvecka med full lön. Andra viktiga krav handlar om rättvisa pensioner, trygga anställningar och rätten att strejka vid fabriksnedläggningar.

“Det är företagens girighet som är problemet”

Fackets ordförande Shawn Fain har sagt att fler strejker kan komma att planeras om framsteg inte uppnås i förhandlingarna. Han menar att företagen har gjort miljardvinster under det senaste decenniet och att arbetskostnaderna endast utgör 4 till 5 procent av fordonskostnaden.

– De skulle kunna fördubbla våra löner utan att höja bilpriserna och ändå göra miljontals dollar i vinst. Vi är inte problemet. Det är företagens girighet som är problemet, sade Fain, vid en presskonferens i samband med strejken.

Historisk strejk

Arbetsköparsidan uppges ha kommit med ett motbud på torsdagskvällen, som UAW tillbakavisat.

Det är första gången i fackets 88-åriga historia som strejk utlyses på samtliga tre fordonstillverkare.

USA har en stark tradition av fackklubbar inom bilindustrin. Däremot finns en lägre grad fackanslutna anställda på nyare biltillverkare som Tesla och andra utländska bolag.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #71/2023

Fair Taxi: “Första veckan bättre än vi trott”

John van Dinther är vice ordförande för Taxiunionen, föreningen som initierat den förägda appen. Foto: Vendela Engström, kollage: Arbetaren

Förra veckan lanserades förarägda Fair Taxi, som vill utmana gigbolag som Uber och Bolt.
– Vi får in hundratals nya användare varje dag, säger John van Dinther, vice ordförande för Taxiunionen. 

Den 8 september lanserades appen Fair Taxi, som ägs till 75 procent av taxiförarna själva. Appen, som initierades av föreningen Taxiunionen, har inledningsvis endast förare i Stockholmsområdet.

Till skillnad från Bolt och Uber, som tar 25 och 23 procent i serviceavgift för varje taxiresa, tar Fair taxi ut 10 till 12 procent. 10 för de förare som har investerat i appen, 12 för de som inte har det. Samtidigt kommer en taxiresa kosta något mer än vad en resa med de stora gigbolagen gör. 

– Vi räknar med att förare som använder sig av Fair Taxi kommer kunna tjäna 20 procent mer än vad de gör med bolag som Uber och Bolt, sade John van Dinter förra veckan. 

Han är positivt överraskad över de första dagarna med Fair Taxi. 

– Det har gått bättre än vi trott, hundratals nya användare har registrerat sig på appen varje dag sedan lanseringen, säger han. 

Däremot har de inte fått så många körningar de första dagarna, även om det var mer under helgen. 

– Förare som var med i början av Uber säger att det var samma sak då. Men skillnaden nu är ju att förarna är med och bestämmer och att vi får bättre betalt, säger han. 

Han tillägger att han bara fått höra positiv respons från de som valt att använda sig av appen.

– Flera har sagt att de väntat på en sådan här app och att de bara vill åka med oss nu, säger han. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #71/2023

Lidköping: Vård­personal slutar i protest

Akutsjuksköterskan Lisa Bertilsson är en av tre som nu valt att säga upp sig. Foto: Google maps, privat

Regionens dödsstöt mot akutmottagningen i Lidköping väcker starka känslor bland personal och befolkning. Nu har tre anställda på sjukhuset valt att säga upp sig.

Efter sjukhusstyrelsens slutgiltiga besked att lägga ned akutmottagningen i Lidköping har vårdpersonal valt att säga upp sig i protest. Först ut var ST-läkaren Oskar Petersson. 

– Jag kan inte stå och representera en organisation där vår chefsläkare hävdar att vi är svåra att prata med när man inte ens gjort ett försök att diskutera saker med oss. Jag kan inte stå bakom det, säger han till Nya Lidköpings-tidningen, NLT. 

Sjukhusdirektör förnekar munkavle

Stellan Ahlström, Sjukhusdirektör Foto: Skaraborgs sjukhus

Under onsdagen beslutade även akutsjuksköterskan Lisa Bertilsson att säga upp sig. Anledningen är att hon i onsdags berättade för NLT om att personalen belagts med munkavle av sjukhusdirektören Stellan Ahlström, som hotat med att om de pratar med media under arbetstid, i arbetskläder eller utanför sjukhusbyggnaden riskerar de att få sparken.  

Stellan Ahlström förnekar att det är något han sagt. 

”Nej, det finns ingen sanning i detta. Varje enskild medarbetare vid Skaraborgs Sjukhus har en grundlagsskyddad rätt att uttala sig i media. Sjukhusledningen har inga som helst synpunkter på att medarbetare uttalar sig i media”, svarar han via mejl till Arbetaren. 

Trots det menar Lisa Bertilsson att alla hennes kollegor som arbetade den dagen hörde samma sak. Ord står mot ord och sista droppen för Lisa Bertilson var när hennes chefer dementerade uppgifterna. 

– Det känns som att de kastat mig under bussen för att rädda Stellans ansikte. Jag klarar inte av att vara en del av den här organisationen längre. Det här har fått helt orimliga proportioner, säger hon. 

Grundlagsstadgad meddelarfrihet

Tommy Iseskog. Foto: Johan Olsson

Meddelarfriheten skyddas av två grundlagar, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, och innebär att alla anställda inom offentlig verksamhet, utan risk för påföljder, kan lämna uppgifter till massmedier för publicering. 

Däremot, säger arbetsrättsjuristen Tommy Iseskog, har arbetsköparen i princip rätt att bestämma vad arbetstiden ska användas till. 

– Men att utanför arbetstid, oavsett var man befinner sig, till exempel utanför sjukhuset, prata med media ingår i meddelarfriheten, skriver han till Arbetaren över mejl. 

Dagen efter uppsägningen har kollegor samlats hemma hos Lisa Bertilsson. Flera har tagit med sig frukost, andra ska komma med lunch. Hon berättar att ytterligare en kollega är på väg till sjukhuset för att lämna in en uppsägning, i protest mot nedläggningen.  

– Jag känner en stor sorg, men jag var tvungen att lämna. Men mina kollegor är ett stort stöd, säger Lisa Bertilsson och tillägger att uppsägningen inte kommer stoppa henne från att fortsätta kämpa för akutmottagningen i Lidköping.  

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Just nu: MTR har dragit tillbaka stämningar