Med siktet inställt på Iran

En hel stad draperad i USA-hat. Från varje bro, från varje byggnadsställning vid de nya höghus som hissas som stolta flaggor mot himlen, högt och väl synligt över varje korsning hänger samma bild: en frihetsgudinna med dödskalle som ansikte. Teheran ska stå värd för en konferens. Temat, och den paroll som femton miljoner stadsbor matats […]

En hel stad draperad i USA-hat. Från varje bro, från varje byggnadsställning vid de nya höghus som hissas som stolta flaggor mot himlen, högt och väl synligt över varje korsning hänger samma bild: en frihetsgudinna med dödskalle som ansikte. Teheran ska stå värd för en konferens. Temat, och den paroll som femton miljoner stadsbor matats med från alla hörn i flera veckors tid, lyder: ”En värld utan Amerika”.

Det är november 2004 och ramadan lider mot sitt slut. Sedan den islamiska regimen tog över Iran 1979 har den sista fredagen i ramadan firats som ”Al-Quds-dagen”. Det är den dag då hela nationen går ut för att visa sitt hat mot staten Israel.

När den närmar sig börjar tevekanalerna oavbrutet sända trailers och fromma musikvideor med bilder på Klippmoskén, intifadakravaller och israeliska soldater som misshandlar gripna barn. Palestinapropaganda är ett lika uttjatat inslag i den iranska vardagen som tvättmedelsreklam i den svenska; ingen tycks lägga märke till de scener som rullar. I Teheran kompletteras muralmålningar över den mördade Hamasledaren Sheikh Ahmed Yassin med nyupphängda listor i jätteformat över alla amerikanska företag som är ”sionistiska” och följaktligen ska bojkottas.

När Al-Qudsdagen infaller befinner vi oss i en liten stad på landsbygden. Liksom i alla andra byar och städer runtom i landet fylls gatorna och torgen av långa rader marscherande skolbarn som med egenmålade plakat ropar ut sitt löfte att befria Palestina. De gör det halventusiastiskt, likt svenska skolbarn på friluftsdag.

Den som vill gå in på det statliga universitetets område mitt i Teheran sätter fötterna på båda landets fiender. I asfalten framför den stora porten har två välnötta flaggor målats in: USA:s och Israels.

Den islamiska republikens identitet är formad av två erfarenheter. Den ena är det åtta år långa krig som utkämpades med Irak på 1980-talet. Få krig har varit så enformiga, gyttjiga, slamsiga och ändlöst blodiga; hundratusentals iranier sprängdes i minkrevaderna, ströps av giftet från kemiska bomber, nöttes ut i åratal av meningslösa skyttegravsstrider och försvann eller återvände som invalider. Ingen vet exakt hur många. Den generation ungdomar som nu är på väg in på den iranska arbetsmarknaden har fått sin barndom präglad av kriget: plötsligt fick de avbryta lekarna eller lektionerna och störta ned i skyddsrummen när flyglarmet gick, en dag satt en vas blommor där klasskompisen nyss satt, vattnet i städernas fontäner färgades rött som en ständig påminnelse om martyrernas blod.

Men det är länge sedan nu. Kriget slutade trots allt för sjutton år sedan. Sedan dess har Iran levt i fred, minnet börjar blekna, fasorna och skräcken tonar bort som en dimma. Iran har höjt blicken.

Den andra erfarenheten är fiendskapen med USA och Israel. Den sträcker sig tillbaka till tiden före revolutionen, när shahen – en tyrann utan band till sitt eget folk – klängde sig fast vid sin påfågelstron med hjälp av CIA och Mossad. Revolutionens första hammarslag riktades mot dem: deras militärmaskin krossades. Amerikanska diplomater hölls som gisslan i mer än ett år; i dag står den tomma ambassaden som ett triumfmonument för revolutionen. USA svarade med att peststämpla Iran och sätta upp sanktionsskyltar runt landet, försöka få den nya regimen utfryst, utrusta Saddam Hussein med kemiska och biologiska vapen i kriget mot Iran, ge honom direkt eldunderstöd, skjuta ned iranska flygplan så att hundratals civila flygresenärer dog och på alla sätt undergräva det iranska systemet

USA:s ondska sitter som ett inlärt ABC i iraniernas huvuden.

Men också detta sjunker allt längre bak i tiden. Det lidande som USA förorsakat Iran har inte märkts lika påtagligt på senare år. Regimens eviga tjat om imperialisterna och sionisterna har haft allt mindre med vanliga iraniers tillvaro att göra – där är det snarare regimen som är problemet – och de har slutat lyssna: det är tomma ord, inget annat.

Fram till denna höst, år 2004. Något håller på att ske. Ett stråk av svärta kan förnimmas i luften. En dag hör vi av en man vi känner – han säger det som i förbigående – att hans bror som är busschaufför har fått ett ovanligt uppdrag. Han ska köra laster med soldater till södra Iran.

Några veckor senare ska utländska militärobservatörer tappa hakan inför den jätteövning med helikoptrar, stridsvagnar, högteknologiska och snabbrörliga infanterienheter med mer än 100000 soldater som iscensätts nära gränsen till Irak.

Samtidigt utspelar sig märkliga scener i andra delar av landet. Iranier på vissa platser börjar iaktta ett fenomen de inte känner igen. Röda blixtar tänds på himlen, följda av gröna och blå strimmor som dalar och dör ut. Vad är detta? Iranierna, som inte längre är vana att tänka i termer av krig, tillkallar astronomiska experter, men de står frågande. Snart sprids ryktet: ”Ufo:n invaderar!” och tidningsspalterna fylls av spekulationer, hela landet drabbas av ”Ufo-mani”. Tills rutinerade militärexperter som före shahens fall tränades av USA kan konstatera vad det rör sig om: amerikanska droner, obemannade spaningsplan. Sådana som registrerar militär information. Sådana som ska provocera armén på marken att slå på sina radarsystem, så att luftförsvaret blottläggs.

Sådana som USA brukar sända in över länder som ska attackeras.

Det drar ihop sig till krig igen i Iran.

USA, och Israel, är på väg.

Omedelbart efter att invasionen av Irak hade fullbordats riktade USA en stråle av hot mot Iran. Berusad av den oväntat snabba segern över Saddam Husseins regim släppte Bushadministrationen fram fantasier om att åstadkomma ”regimskifte” också i grannlandet: i maj 2003 antog den amerikanska kongressen ”lagen om demokrati i Iran”. Enligt den ska USA finansiera oppositionsgrupper för att störta den islamiska regimen, och under några veckor följde utspel på utspel om en mer ”aggressiv politik”.

Sedan dess har hotelserna stigit och sjunkit i styrka, allt efter supermaktens humör, ofta i takt med bakslagen och framstegen i Irak – men den allmänna tendensen går inte att ta miste på: den stråle som står riktad mot Iran blir allt hetare. Under sensommaren 2004 lades ny glöd till när USA försökte dra Iran inför säkerhetsrådet och få igenom internationella sanktioner. ”Klockan tickar för Iran”, förklarade energiminister Spencer Abraham i september. ”Irans beteende bådar inte gott för utsikterna till en förhandlingslösning”, utgöt sig dystert en annan av Bushadministrationens företrädare, en viss John Bolton.

Sedan Bush själv kritiserats av sin utmanare John Kerry för undfallenhet mot Iran svarade han med att utkora landet till ”nästa stora fråga” för USA, och när han några månader senare återinstallerades på presidentposten svor han att frågan skulle lösas innan han lämnade Vita huset: med tydlig adress lovade han föra vidare den ”frihetens eld som kommer att bränna dem som motsätter sig den”.

Världspressen reagerade som en termometer. Under de första månaderna 2005 har rubrikerna lytt ”Amerikas nästa måltavla”, ”Kommer USA att attackera Iran nu?”, ”De kommande krigen”, ”Nästa anhalt: Teheran” eller ”Washington varnar Iran att tålamodet inte varar för evigt”.

Så vad handlar alltihop om?

Iran är på väg att skaffa kärnvapen. Med en atombomb i händerna kommer den islamiska regimen att utgöra en dödlig fara för grannländerna, för regionen, för världen.

Det är en fara ingen mänsklighet kan leva med.

Detta är det förvalsprogram som USA har tänt sin strålkastare med även denna gång. Anklagelsen är densamma som mot Irak inför invasionen 2003, men med en viktig skillnad: USA hävdar att mullorna har kommit betydligt närmare en atombomb än Saddam Hussein någonsin gjorde.

Nukleära experiment är inget nytt iranskt intresse. Redan shahen drog upp magnifika planer på tolv kärnkraftverk åt sitt land och beordrade bygget av en första reaktor vid Bushehr, en stekhet hamnstad vid Persiska viken, i samverkan med det tyska företaget Siemens. När han störtades och utländska kapitalister jagades på flykten avstannade arbetet. Den halvfärdiga reaktorn i Bushehr bombades sedan sönder och samman av Saddam Hussein, under hela 1980-talet låg det iranska kärnenergiprogrammet i träda – tills mullorna år 1992 enades med Ryssland om leverans av kärnteknik. Bygget återupptogs.

Men inte bara i Bushehr.

Tio år senare, år 2002 och 2003, kunde iranska ledare steg för steg avtäcka ett helt ljusnät av reaktorer som snart var redo att tas i bruk.

USA reagerade med bestörtning. Vad var nu detta? Varför hade Iran hållit bygget av alla de andra reaktorerna hemligt? Det måste finnas något skäl till detta ljusskygga beteende.

Iran måste ha något att dölja.

Den islamiska regimen gav förtörnat svar på tal: syftet med reaktorerna är enbart civilt. Vi vill ha el, inget annat. Kärnvapen är haram, förbjudet enligt islam, ”inhumant, omoraliskt, illegalt och mot våra mest grundläggande principer”, som presidenten Mohammad Khatami uttryckte det.

Mot detta har USA invänt att Iran omöjligen kan behöva kärnkraftverk för att få el. Det är bara att borra hål i marken! Iran sitter på några av världens största oljereserver – varför satsa dyra pengar på kärnteknik?

I det indirekta ordkriget – de två regeringarna vägrar att tala med varandra och måste skicka sina argument fram och tillbaka via media och diplomatiska ombud – har Iran replikerat att det visst finns rimliga motiv att skaffa kärnkraft även om man har olja. Det svarta guldet är den iranska statens guldgruva; det svarar för mer än hälften av statsbudgeten. Men ju mer olja som går åt till inhemsk energikonsumtion desto mindre finns kvar att exportera. Om iranierna i stället tänder sina lysrör med el från kärnkraftverk kan oljan säljas utomlands och guldet strömma rakt in i statskassan. Var det förresten inte USA som en gång i tiden gav shahen klartecken till ett kärnenergiprogram? Om det var acceptabelt då, varför inte nu? Och – hur är det egentligen med länder som Ryssland och Kina, för att inte tala om USA självt: har de inte alla byggt kärnkraftverk samtidigt som de utvunnit egen olja?

Mullornas harmsna mothugg har inte övertygat USA. När Bushadministrationen väl fattat misstanke har den hittat bekräftelser överallt och den är tvärsäker: vad mullorna än säger är de ute efter bomben. Det civila kärnbränslet kan när som helst vridas om till militära ändamål, uranet kan anrikas några snäpp ytterligare, reaktorerna kan konverteras till atombombsfabriker och så har världen ett gäng galningar med massförstörelsevapen i händerna. Planen är att någonstans under Iran jättelika yta, i någon av de mer än två dussin reaktorerna, gräva ner dödsskatten så att ingen ska se den.

Detta måste stoppas.

Så har USA argumenterat, och andra avancerade kapitaliststater har tagit intryck. Det gäller inte minst EU. Men till skillnad från USA talar EU med Iran. Sedan ett par år tillbaka försöker EU således genom diplomatiska påtryckningar förmå Iran att avstå sitt kärnkraftsprogram, eller åtminstone trappa ner det så att inga bomber blir möjliga. I långdragna förhandlingar har EU lockat med handelsförmåner och med hjälp att övertala USA om att Iran ska få komma in i Världshandelsorganisationen och med export av annan teknologi som Iran behöver. Men mullorna har varit svårflirtade. De har böjt sig, ändrat sig, slingrat sig, kommit med nya krav och insisterat på sin rätt att få utveckla kärnkraft.

På uppdrag från ett G8-möte i oktober förra året gick så EU till offensiven. Iran ställdes inför ultimatum: ge efter eller räkna med FN-sanktioner.

Denna gång gav Iran efter. Regimen lovade att omedelbart avbryta anrikning av uran – trots att sådan ingår i normal kärnkraftsdrift och är fullt tillåten enligt ickespridningsavtalet, som Iran har undertecknat. Med den eftergiften slapp Iran sanktioner från FN.

Bara några månader senare togs Iran på bar gärning med att anrika uran och ”vad var det vi sade?” – Bush kastade sig över regimen med nya beskyllningar om svekfullhet och onda avsikter.

Men den högsta auktoriteten i frågan, det FN-organ som ska övervaka att inga fler länder tar sig in i klubben av kärnvapenmakter – Internationella atomenergiorganet, IAEA – håller inte med George Bush. Varje vecka inspekterar IAEA iranska anläggningar. Experter håller uppsikt över Bushehr och alla andra reaktorer som Iran har offentliggjort, och har därtill fått besöka platser där USA misstänkt att bomber ruvar. De kan komma med två timmars varsel, alla dokument över inköp och utförsel av nukleära material har överlämnats, IAEA har fått just den rätt att ”gå var som helst och undersöka vad som helst” som Saddam Hussein avkrävdes före invasionen…

…och ingenting har hittats. IAEA:s generaldirektör Mohamed Al-Baradei har slagit fast det som ett faktum: ”Iran har inget kärnvapenprogram”. Senast i slutet av januari prisade han regimen för sitt helhjärtade samarbete med inspektörerna.

Följaktligen kräver USA att Al-Baradei avskedas.

Själv säger sig Bushadministrationen ha egna bevis. I oktober spred Pentagon suddiga satellitfotografier på anläggningen Parchin utanför Teheran som påstods röja militära avsikter, och några veckor senare mumlade utrikesminister Colin Powell fram uppgifter om att Iran höll på att bygga om sina långdistansmissiler så att de kan bära kärnstridsspetsar. Med föga resultat: allt för många, till och med i diplomatiska kretsar, kunde inte höra annat än ett skrällande, ihåligt eko av Irakinvasionens prolog.

Bevis eller inte. Redan i maj hade den amerikanska kongressen antagit en resolution om nödvändigheten av att använda ”alla lämpliga medel för att avskräcka, avråda och förhindra Iran från att skaffa kärnvapen”.

På Teherans gator har kärnkraften blivit en hederssak. ”Varför ska andra länder få utveckla kärnkraft, men inte vi?” Liksom järnvägen på ett lägre stadium ses kärnkraften som sinnebilden för ett högt stadium av modernitet och den iranska nationen är, sedan revolutionens dagar, inpyrd med idealet om självtillräcklighet: Iran tillverkar sina egna bilar, sina egna filmer, sina egna datorer – varför inte också sitt eget kärnbränsle?

Dragkampen med EU och hoten från USA har under de senaste månaderna utlöst vad Hadi Samat, statsvetarprofessor på Teherans universitet, kallat en ”nationalistisk feber” i Iran. Plötsligt har kärnenergiprogrammet blivit måttlöst populärt och regimen vunnit ny stadga. Ayatollah Ali Khamenei, landets högste ledare, kan på nytt fängsla åhörare när han spelar upp den mest högstämda revolutionsretoriken: i november dundrade han att ”folket och dess ledare inte räds de hot som framförs av förtryckarna.” I en tevesänd predikan i februari förklarade han att ”Amerika är som ett huvud på en sjuhövdad drake. De hjärnor som styr draken är de sionistiska och icke-sionistiska kapitalister som har fört Bush till makten för sina egna intressens skull. (…) Nu attackeras den islamiska republiken Iran av de globala tyrannerna för att den stödjer världens förtryckta.”

Om det finns något folkligt missnöje med regimens sätt att hantera frågan är det militant. Den 29 november gick 500 skäggiga män ur den islamistiska basiji-milisen till attack mot den främsta kvarvarande symbolen för västerländsk imperialism – Storbritanniens ambassad i Teheran – med stenar, smällare och slagord om att ledarna sålt ut kärnvapenprogrammet till Europa. ”Kärnenergi är vår rätt”, löd parollen.

Få iranier, islamister eller ej, skulle invända.

Och liksom det kan finnas en gråskalig övergång mellan civil kärnenergi och militär så glider stödet till kärnkraft lätt över i… stöd till kärnvapen. BBC rapporterade nyligen att majoriteten iranier vill att landet verkligen ska skaffa atombomber.

Bevis eller inte. Iran kan befinna sig i gränslandet mellan civil kärnkraft och kärnvapen.

Om landet verkligen rör sig mot en bomb skulle det sannolikt möta stort gensvar hos befolkningen.

Skulle det vara ett hot mot omvärlden?

För USA är inte kärnvapen som sådana något problem. Staten Israel bedöms ha omkring 200 stridsspetsar, men de är inte ens föremål för diskussion: de har från början dolts under en stenläggning av tystnad. Däremot talar USA vitt och brett om sin egen allt mer fantastiska massförintelseförmåga. Pentagon är just nu upptagen av en total översyn och uppgradering av sina kärnvapen, och där USA tidigare uttryckligen reserverade dem för avskräckande syften har Bushadministrationen gjort en kraftig gir: i fortsättningen ska kärnvapen användas i själva krigföringen. En ny generation ”taktiska bomber” eller ”bunkersprängarbomber” som kan slå ut underjordiska mål med nukleära laddningar är under utveckling.

USA har rentav hotat Iran med atombomber. När John Abizaid, befälhavare för US Central Command eller Centcom – den del av den amerikanska armén som ansvarar för Mellanöstern – i november hötte med ett varnande finger mot de iranska försöken att dra nytta av att USA gått på grund i Irak höll han fram alla sina kärnvapen: ”Vi kan generera mer militär makt per kvadratcentimeter än någon annan på jorden. Om ni bara betänker vår nukleära kapacitet kommer ni att förstå att ingen kan sätta sig upp mot USA.”

Problemen med Irans eventuella kärnvapen är alltså inte kärnvapnen. Problemet är Iran. Just detta land kan enligt USA inte betros med det yttersta vapnet.

Varför?

USA gör allt för att framställa Iran som en demoniskt hungrig pretendent på om inte världsherravälde, så åtminstone regional dominans. Men senast Iran startade krig var 1739. Kriget med Irak 1980–1988 startades av Saddam Hussein, liksom de många upptrappningsfaserna under de åtta åren av strider. Iran har inga territoriella anspråk på något av sina grannländer; den persiska nationens gränser är äldre än de flesta länders utanför Europa. Om den islamiska republiken under sina första flammande år ville exportera Gudsstaten till Libanon eller Irak har denna typiska revolutionspubertet sedan länge överskridits. Den mogna regimen nöjer sig med att behålla den makt den en gång erövrat. Saudiarabien, den gamla medtävlaren om muslimernas hjärtan, är numera en nära vän, liksom Libanon och Syrien; med övriga arabländer råder allmänt goda förbindelser.

Det är inte så en aggressiv vargstat, beväpnad till tänderna för att sluka sin omgivning, ser ut.

Vad finns det då att vara rädd för?

Att staten Israel ska mista sitt kärnvapenmonopol. Allt sedan Israel i mitten av 1960-talet, under dåvarande försvarsministern Shimon Peres, började experimentera med uran och missiler bakom höga taggtrådsstängsel i Negevöknen har politiken legat fast: Israel ska vara Mellanösterns enda kärnvapenmakt. Ingen annan ska tilllåtas utveckla kärnvapenkapacitet, må det så ske under fredlig, civil täckmantel.

Detta är hörnpelaren i Israels säkerhetspolitik. Landets militära överlägsenhet över regionen – över alla grannländers arméer kombinerade många gånger om – vilar på att det är och förblir ensamt med bomben. Om det är alla israeliska ledare ense.

I sin färska bok An Alliance Against Babylon – The US, Israel and Iraq skildrar John Cooley i detalj hur politiken nitades fast när åtta israeliska F 16-plan den 7 juni 1981 flög in över Irak och pulvriserade det invigningsklara kärnkraftverket Osirak. Attacken triggade Saddam Hussein att inleda sitt program för kemiska och biologiska vapen, men i Israel prisas den allmänt som ett under av hjältemod. Under Ariel Sharon har sedan politiken skärpts till en doktrin om ”förebyggande krig”: att någon till Israel fientlig stat närmar sig kärnvapenkapacitet utgör i sig grund för fullskaligt anfall.

Lika farligt är det för USA. Efter sexdagarskriget 1967, när Israel genom bara några timmars bombningar av Nassers Egypten tuggade sönder arabernas drömmar om att styra sina länder och utnyttja sina resurser efter eget behag, helt oavsett västerländska intressen, har USA knutit sin strategi till kamphunden Israel. Kontrollen över Mellanöstern garanteras av att den är vassare beväpnad än alla andra. Ingen regim vågar på allvar utmana sakernas tillstånd i regionen – vad gäller oljan, marknaderna, Palestina eller något annat – så länge Israel kan slita den i stycken.

Men Iran är en nation byggd på hat mot USA och Israel, som aldrig skulle lyda deras order. Om den skaffar kärnvapen är det lika med israelisk kastration. Kamphunden kommer att avskräckas av sin like. Mellanösterns karta ritas om.

I juli förra året kom så Ariel Sharon ut från ett samtal om Iran med George W Bush med en belåten min. Han deklarerade att ”Israel måste upprätthålla sin avskräckningsförmåga. Vi har mottagit en klar amerikansk ståndpunkt om att Israel inte får röras när det kommer till denna förmåga”.

I klartext: USA delar Israels rädsla för iranska kärnvapen.

Officiellt motiveras denna rädsla med att Iran vill utplåna staten Israel. Om mullorna fick en atombomb skulle deras första åtgärd vara att prickskjuta den judiska staten: ”Deras uttalade mål är Israels förstörelse”, har George W Bush varnat med gammaltestamentligt patos i rösten.

Den iranska regimen må hata den judiska staten ur djupet av sitt hjärta. Men den är inte självmordsbenägen. En kärnstridsspets avfyrad mot Israel skulle, om den ens nådde sitt mål, leda till en kaskad av atombomber in över Iran: Israel har en kärnvapenarsenal som Iran omöjligen kan komma i närheten av och besitter dessutom den avgörande ”andraslagskapaciteten”. I Medelhavet utanför Tel Aviv ligger en flotta av kärnvapenbestyckade ubåtar, som ögonblickligen kan slå tillbaka med samma mynt om en atombomb skulle träffa fastlandet. I samma ögonblick skulle också USA vedergälla.

Den före detta CIA-analytikern och initiativtagaren till Veteran Intelligence Professionals for Sanity, Ray McGovern, drar den enda rimliga slutsatsen utifrån ett halvsekels teoretiserande om kärnvapenkrigens logik: ”Det finns ingen anledning att tro att Iran skulle riskera ett suicidalt första angrepp mot Israel.”

Faran med iranska kärnvapen ligger i stället just i den kraftigt reducerade övermakten hos staten Israel. Redan innan invasionen av Irak – enligt den tyska tidningen Der Spiegel så tidigt som i oktober 2001 – gjorde Ariel Sharon ihärdiga påstötningar för att kriget inte skulle stanna upp, utan direkt föras vidare till Iran. Sedan dess har israeliska regeringstjänstemän åkt i skytteltrafik till Washington för att övertyga Bush om att slå till. Bush själv står allt mer under ideologiskt inflytande från Likudpartiet i Israel; Pentagons kalkyler utarbetas på grundval av israeliska uppgifter. Och kamphunden skäller gällt. Enbart det faktum att Iran snart tillverkar eget kärnbränsle är för mycket, och i februari förklarade Mossads chef Aharon Ze’evi att ”iranierna bara är ett halvår från att på egen hand bygga en atombomb – om de inte stoppas av väst”.

Men Israel nöjer sig inte med att driva på USA.

Israel laddar självt.

Den 13 mars kunde Londontidningen The Times avslöja att israeliska elitkommandon just nu hårdtränar på att slå ut iranska anläggningar. Någonstans i Negevöknen har en modell av den underjordiska reaktorn i Natanz byggts upp. Övningen ser ut så här: specialhelikoptrar flyger in och landar några kilometer från reaktorn, fallskärmsjägare hoppar ut och in i lastbilar som ställts i ordning av Mossad, med sig har de hundar som stretar i koppel och snart ska få bomber fastspända på sig. När lastbilarna nått fram till reaktorn plockar krypskyttar ut de iranska vakterna. Bilarna dundrar genom taggtråden och soldaterna sänder ner sina bombhundar i djupet av tunnlar och centrifuger. Tio minuter senare exploderar centrifugerna, varpå F 15-plan flyger in och bombar bort det sista av anläggningen.

På ett möte vid Ariel Sharons privata ranch i Negevöknen gav regeringen i förra månaden armén ”initialt bemyndigande” för en attack. Knessetledamöter agiterar otåligt för att tiden är inne, på teve framträder varje vecka elitpiloter som med pixlade ansikten skryter om sin beredskap att utföra uppdraget, och nyligen utsågs den yrkessoldat som anses bäst skickad att leda ett angrepp på Iran – flygvapnets general Dan Halutz – till ÖB.

Planen är att återupprepa succén från Osirak. Skillnaden är att Israel inte agerar ensamt denna gång. USA har under det senaste året, efter den största vapenaffären mellan länderna på många år, levererat 500 entons bunkersprängarbomber designade för att nå ned till just den typ av underjordiska anläggningar som Iran anses ha. Koordinationen är maximal. På frågan om USA skulle stödja en israelisk attack mot iranska anläggningar har George Bush svarat: ”Israel är vår allierade, och vi har ett starkt åtagande att stödja Israel. Vi kommer att stödja Israel om dess säkerhet hotas.”

Och kamphunden stretar i kopplet.

Men Irans anläggningar är inte ett lika lätt byte som Osirak. Exakt hur många de är, exakt var de befinner sig och exakt vilka funktioner de har är inte känt. En rådgivare till den iranska utrikesministern bekräftade den 7 mars att reaktorer har grävts ner på hemlig ort – just för att skydda dem från attacker á la Osirak.

Den militära tankesmedjan och informationsbasen Global Security konkluderar: ”Flygattacker mot Iran skulle vida överstiga omfattningen av 1981 års israeliska attack på Osirak och snarare likna de första dagarna av 2003 års flygkampanj mot Irak.”

En ny landsomfattande bombstorm av ”chock och fruktan”.

Många experter har dock varnat för att inte ens en sådan kampanj skulle kunna hejda Irans eventuella kärnvapenprogram. Snarare tvärtom. Det amerikanska institutet Center for Nonproliferation Studies hävdar att Iran som ”måltavla för en oprovocerad attack” skulle säga upp ickespridningsavtalet och ”otyglat använda sin nukleära teknologi” – bara ännu djupare ner i marken, än hemligare och med mångdubblad beslutsamhet. Institutet når slutsatsen att ”det enda sättet att förhindra Iran från att nå kärnvapenkapacitet är att ockupera landet.”

Och faktum är att USA:s uttalade målsättning inte bara – eller ens främst – är att stoppa Irans atomäventyr. Det är att, i Irans egenskap av en ”ondskans axelmakt”, genomföra ett regimskifte.

Nu är Bushadministrationen lyckligt trygg i förvissningen om att den redan äger en trojansk häst i hjärtat av Iran som när det är dags kan störta prästväldet: den iranska medelklassen. Bush har gjort sitt bästa för att tolka varje missnöjesyttring i Iran – i synnerhet de omtalade studentprotesterna – som ett tecken på att iranier älskar USA och ingenting mera åstundar än en liberal, västvänlig regim, eller som det heter i presidentretoriken: ”Folket i Iran vill ha samma friheter, mänskliga rättigheter och möjligheter som andra folk i världen”. Washington har stått till tjänst med tevesändningar, möten med iranska oppositionsfigurer – inklusive anhängare av shahens son – och ”moraliskt stöd” till protesterna.

Tron är att den proamerikanska medelklassen kommer att resa sig i samma stund som bomberna faller. Stjärnjournalisten Seymour Hersh citerar i sin senaste uppmärksammade artikel, ”The Coming Wars” (New Yorker 24/1), en regeringsrådgivare som berättat för honom att försvarsminister Donald Rumsfeld, vice försvarsminister Paul Wolfowitz och de andra i den innersta kretsen kommit fram till att en begränsad flygattack kan räcka. ”I den sekund mullornas aura av oövervinnelighet skingras, och därmed också möjligheten att föra väst bakom ljuset, kommer regimen att kollapsa.”

Men om det nu handlar om själva den iranska regimen – vad har USA för problem med den?

– Allting som sker i Mellanöstern handlar till någon del om oljan. Den finns med överallt som ett slags bakgrundsbrus. Man kan fråga sig: om det inte hade funnits olja i Mellanöstern, skulle västerländska arméer över huvud taget ha varit där då?

Kjell Aleklett är en till synes oansenlig professor i Uppsala. I Sverige är det inte många som känner till honom. Men globalt blir han allt mer berömd, som en väktare som från sitt uppsaliensiska elfenbenstorn spanar ut över den kris som rullar in i världskapitalismen.

Aleklett leder The Association for the Study of Peak Oil, Aspo. Det är ett litet, sammansvetsat brödraskap av geologer och oljebolagsexperter som i åratal försökt väcka världen. Budskapet är dystert: den industriella epok som baserats på ett överflöd av billig olja går mot en ände. Oljan kommer inte att ta slut, den kommer inte att försvinna helt. Men inom kort, högst några år – Aspo har just korrigerat profetian från 2010 till 2008 – kommer hälften av världens samlade oljereserver att ha förbrukats.

Från denna höjdpunkt vänder allt. Oljan börjar sina. Den olja som återstår blir successivt allt svårare att utvinna. Efter att i mer än ett sekel ha njutit av billig a-olja som pumpats upp i ständigt större volymer tvingas kapitalismen söka sig över till b-oljan, till den besvärliga, svårraffinerade olja som bara kan utvinnas genom allt större insatser av arbetskraft och fast kapital. Efter kulmen – den som Kjell Aleklett och kollegorna i Aspo studerar – stiger därför oljepriset. Det stiger oundvikligen; stiger, stiger och kommer aldrig ned igen.

Profiten hotas till livet.

Aspo:s varningar klingade länge ohörda, och medlemmarna avfärdades som domedagsprofeter från en vilsegången sekt. Men under de senaste åren, och månaderna, har läran om oljeproduktionens nära förestående kulmen blivit mainstream.

Affärspress, börsspekulanter och företagsledare har tvingats inse att nedräkningen har börjat, och en plats där den följs särskilt intensivt för närvarande är Washington. USA:s energidepartement lutar sig just nu med rynkad panna över rapporten The Peaking of World Oil Production – Impacts, Mitigation and Risk Management. I den konstateras att ”världen är snabbt på väg mot den ofrånkomliga kulmen för världsproduktionen av konventionell olja. (…) Utvecklingen av den amerikanska ekonomin och livsstilen är grundad på tillgången till riklig, billig olja. Oljeknapphet och flerfaldiga prishöjningar till följd av kulmen i världens oljeproduktion kommer att få dramatiska effekter.”

Rapportens slutsats är ödesmättad. ”Världen har aldrig stått inför ett problem som detta.”

Men ska man vara noga hör problemet inte framtiden till. Det är redan här. Oljepriset har stigit brant under det senaste året, tidigare otänkbara 50 dollar fatet är nu ett golv; nytt prisrekord slås snart sagt varje vecka. Inget problem är i dag – om det är OECD och de flesta andra bedömare över – större för den globala kapitalackumulationen.

I detta läge finns bara en räddning för det rådande systemet. Det är att se till att de länder som fortfarande har stora reserver pumpar upp allt de har så snabbt som möjligt, så att den dyra oljan vägs upp med billig och effekterna av den globala kulmen hålls på avstånd några år till.

När världens olja är på väg att sina måste de som ännu har gott om den skruva loss kranen. De måste låta oljan spruta.

Och det är just här, på denna springande punkt, som den iranska regimen utgör ett problem.

I sin nya bok Blood and Oil – The Dangers and Consequences of America’s Growing Petroleum Dependency beskriver den amerikanske freds- och konfliktprofessorn Michael T Klare hur iranska företrädare sommaren 2003 gav ett sensationellt besked till världen. De sade: vi har tidigare underskattat våra oljereserver. Vi har trott att bara 90 miljarder fat ligger under vår mark, men på senare år har vi hittat nya fält – något som nästan aldrig händer i världen längre – och i själva verket, vet vi nu, sitter vi på 126 miljarder. Det betyder att vårt land är det näst oljerikaste i världen, efter Saudiarabien, men före Irak.

Sommaren 2004 skrev Iran upp sina reserver igen, och i den branschledande statistik som varje år sammanställs av det brittiska oljeföretaget BP godtas revisionen. Iran intar nu oljevärldens andra plats.

Enligt Michael Klare är detta en av de vägskyltar Bushadministrationen haft framför sig när den slagit in på vägen till Iran.

Kjell Aleklett ger dock inte mycket för de nya siffrorna. Han tror att Iran överdriver. Men det viktiga, menar han, är egentligen inte reservernas kvantitet.

– Det som är intressant för en marknadsekonomi är hur mycket som verkligen kan produceras och levereras till världsmarknaden. Trender och tendenser i produktionen är det avgörande. Problemet med de iranska oljefälten är att de är ganska omoderna, och därför behövs det väldigt mycket investeringar för att få upp produktionen.

Den bistra verkligheten är att Iran producerar mindre olja än före revolutionen. 1979 utvanns sex miljoner fat om dagen, i dag ligger genomsnittet på drygt fyra. Skälet till detta fall är just att de iranska oljeanläggningarna förfallit. För att landets reserver ska kunna utnyttjas fullt ut och komma omvärlden till godo krävs att kapital flödar in i gigantiska proportioner – kapital som kan bekosta nya, toppmoderna borrplattformar, cisterner, pumpstationer och pipelines.

Ackumulationen har ingen nytta av iranska oljefält om oljan ligger där den ligger. Problemet är bara att Iran är stängt för investeringar. Efter revolutionen har USA förbjudit sina egna oljebolag att verka i Iran och hotat straffa också andra länders bolag om de gör affärer med mullorna.

Men mullorna vill heller inte ha dem där. Åtminstone inte om bolagen kommer från väst: den iranska staten håller sina oljefält i ett fast grepp och vägrar falla för frestelsen att locka västerländska entreprenörer. Reglerna för utlandsinvesteringar i den iranska oljesektorn säger att staten när som helst kan kräva tillgångarna åter, med bara liten kompensation – en permanent risk för konfiskering som ingen kapitalist kan leva med.

Till råga på allt har Iran och de andra oljeproducenterna runt Persiska viken fått en ny idé.

– De använder allt oftare uttrycket ”hållbar produktion”. Det betyder att de inte vill utvinna mer olja än vad de behöver för att klara sin egen ekonomi, så att oljan räcker i flera generationer. De vet att de bara har en viss mängd olja. Om jag har en bägare med öl och jag tömmer den på tio minuter har jag inget att dricka om en halvtimme. Men om jag dricker en liten klunk då och då kan jag njuta av ölen längre – och samma sak gäller oljeproducenterna i Mellanöstern! De vill hushålla. De vill inte öka på utvinningstakten. Men problemet är att det står i direkt motsättning till världsekonomins intressen. USA kräver att Mellanösterns dagliga oljeproduktion ska fördubblas under de kommande 20 åren, förklarar Kjell Aleklett.

Inget land är så ovilligt att ta hänsyn till USA:s krav som Iran. Tvärtom leder det stigande oljepriset till att Iran kan ta det lugnare och pumpa allt långsammare. Men i samma stund skriker världsmarknaden efter höjd takt. Ju mer oljekulmens effekter sätter in, desto större blir alltså motsättningen mellan Irans nationella intressen och omvärldens.

– En tanke USA har med att bomba de iranska kärnkraftverken är ju att det skulle skapa turbulens så att regimen faller. Det finns en önskan om att i stället få en ledning som är vänligt inställd till att låta oljan komma ut på världsmarknaden. Och det är inte bara USA:s behov! Det är minst lika mycket Sverige, och hela Europa, som är intresserade av den här oljan – Sverige är till 100 procent beroende av importerad olja, USA bara till 60 procent. Man måste alltså prata om världsekonomin. Vad den behöver är att Irans olja obehindrat flödar ut och att fälten öppnas upp för de enorma investeringar som krävs för att höja takten.

Till USA:s och de andra västerländska kapitaliststaternas oerhörda förtret har Iran på senare tiden haft fräckheten att ingå avtal om oljeleveranser med vissa andra länder: Indien, Japan och Kina. Iran och Indien har fått lov av Pakistan att dra en pipeline mellan sig, som ska stilla den växande indiska ekonomins energitörst med iransk olja. USA:s reaktion: kom inte på tanken! Indiska företag som tar del i projektet hotas med att amerikanska straffböter.

Iran och Japan kom förra sommaren överens om att japanska företag ska få inleda utvinningen på det orörda Azadegan-fältet, och i oktober enades likaledes Iran och Kina om utökat samarbete: den kinesiska staten får köpa iransk olja mot att den bygger ut tunnelbanan i Teheran, säljer industriprodukter och ger teknisk hjälp till oljesektorn.

– Ur vår synpunkt – Sveriges, Europas och USA:s – är de här kontrakten om direkta oljeleveranser inte bra. Iran känner att det är lättare att göra affärer med länder som Kina – det finns ett sådant utbrett hat mot väst. Det betyder att den iranska oljan inte kommer ut på världsmarknaden, vi får inte vara med och njuta av den. Nu råder sådan brist på olja i världen att marknadskrafterna måste få styra fullt ut, säger Kjell Aleklett.

Som om inte detta var nog har Iran en ännu mer djävulsk plan i sinnet. I höst invigs Teherans nya oljebörs. Där kommer iransk och annan olja från regionen att säljas – men inte i dollar, den valuta som världens oljeförsäljning hittills alltid har stått i. Utan i euro. Eftersom eurokursen utvecklas starkare än dollarn får Iran på så vis in mer reell köpkraft per sålt oljefat. Det är ett skott mot dollarns ställning som världsvaluta: om världens största handelssegment – handeln med olja – rycks loss och branschens aktörer vänder ryggen åt dollarn kommer den att falla än mer i värde.

Detta scenario är nu inget EU ser fram emot. Ytterligare press uppåt på eurokursen blir en än tyngre black om foten på den västeuropeiska exportindustrin, som EU därmed kan tvingas parera med stödköp av dollarn.

En oljebörs i euro är i stället en pil som Iran slugt och raffinerat har täljt fram. Med den siktar nu mullorna rakt mot den amerikanska världsmaktens hjärta.

Också om de potentiellt destabiliserande effekterna av detta tilltag är världens borgerlighet smärtsamt medveten. Tidningen Veckans affärer – knappast känd för radikal historiematerialism – ägnade nyligen ett brett upplagt reportage om oljefaktorerna bakom USA:s krigsplaner. Mot en dramatisk fond av oljerök och vilt gestikulerande börsspekulanter slog tidningen fast: ”Iransk oljebörs hot mot dollarn.”

Skälen är alltså goda, och flera, till en attack. Utvecklingens egen strömkraft snarast driver USA och Israel mot att avlossa det första skottet.

Men hur skulle Iran reagera?

”Om Israel skulle våga attackera våra nukleära installationer kommer vi att slå ner på Israels huvud som när en tung slägga krossar en skalle”, lovade förra sommaren Yahya Rahim Safavi, befälhavare för det iranska revolutionsgardet. ”Kommer denna nation att tillåta angripare att sätta sina fötter på vår mark? Om det sker, Gud förbjude, kommer de att brinna i en infernalisk eld av folklig vrede”, förkunnade den moderate president Khatami inför stora folkskaror på revolutionens 26-årsjubileum i februari. Den senaste eden från Teheran lyder: ”Inom 15 minuter kommer Iran att svara på varje attack från USA eller någon annan.”

Pentagon tycks ta dem på orden. I september uppgav Newsweek att ledningen för den amerikanska armén spelat ”krigsspel” för att utröna hur en attack skulle utvecklas. ”Ingen gillade resultatet. Som en källa inom flygvapnet uttrycker det: ’Krigsspelen kunde inte hindra konflikten från att eskalera.’” Klarare uttryckt: ett luftangrepp kommer att utlösa militära svar som tvingar fram en markinvasion.

Med 12 miljoner man att inkalla som soldater har Iran en långt starkare armé än vad Saddam Hussein hade i mars 2003. I lagren ligger långdistansmissiler med en radie som når staten Israel eller Turkiet – det troligaste luftrummet för en israelisk attack – och dessförinnan USA:s alla baser runt Persiska viken.

Mot detta står dock USA:s och Israels ultraavancerade system för att upptäcka och genskjuta inkommande missiler. I militär muskelkraft är Iran en mager dvärg mot jättarna. Det är inte där landets slagstyrka ligger.

Den ligger, först och främst, i vad Iran kan göra med oljan.

Själva orsaken till att USA för 25 år sedan, i januari 1980, beslöt etablera en permanent militär närvaro i Mellanöstern i allmänhet och Persiska viken i synnerhet är det strypgrepp mullorna har makt att koppla om världens oljetillförsel. Dagligen fraktas en femtedel av världens oljeproduktion i jättetankrar ut från Kuwait, Saudiarabien och södra Irak, genom den trånga passage som går under namnet Hormuzsundet. På sin sida om sundet, och på små öar mitt i, har Iran placerat ut antifartygsmissiler. Med ett enkelt kommando kan fartyg och tankrar sänkas – och världens viktigaste oljerutt har skurits av. Ingen olja når ut från Persiska viken.

”Ni leker med elden. De första att drabbas blir USA och Europa”, hotade nyligen chefen för Irans kärnenergiprogram Hassan Rowhani. ”Backa, eller räkna med en oljechock”.

Huvuduppgiften för Centcom är allt sedan enhetens tillkomst att förhindra en iransk stängning av sundet. Men i händelse av ett luftangrepp är det sannolikt det första Iran gör, ”inom 15 minuter”. Med den missilkapacitet landet besitter kan det bara betyda en sak: att amerikanska styrkor tvingas gå in på det iranska fastlandet för att röja upp.

Väl inne i landet har mullorna flera överraskningar i beredskap. Under intryck av de häpnadsväckande framgångarna för den irakiska gerillan planerar de att locka ner USA:s armé i ännu ett träsk av asymmetrisk krigföring. Tusentals handeldvapen är under utdelning. I december uppgavs 25000 frivilliga, huvudsakligen från basiji-milisen, ha skrivit upp sig för självmordsoperationer mot potentiella inkräktare. Till skillnad från sunniterna i Irak har den iranska regimen vidsträckta berg och djungeldjupa skogar. Därtill kan den släppa lös sina stödtrupper inne i det ockuperade Irak – de hittills passiva shiamiliserna – och Hizbollah i södra Libanon, så att både USA och Israel dras allt längre in i ett gerillakrig som till slut kan spänna över regionen.

Slutsatsen har formulerats av många. Richard Heinberg, en annan av världens främsta experter på den globala oljekulmen, är en: ”Medan Irakinvasionen och dess efterspel har varit oändligt destruktiva pekar allt på att det som nu är i görningen blir många, många gånger värre.”

USA spelar ett högt spel. Den amerikanska armén riskerar att gå ner sig i en bottenlös gyttja av kontinental gerillabekämpning. Återinförandet av den förhatliga värnplikten rycker närmare, och blir enligt samstämmiga bedömare en nödvändighet om Iran måste invaderas. Kina och Ryssland – som mullorna skickligt har knutit till sig genom att tillfredställa deras behov av iransk olja – tros agera ytterst spänt på en attack:

Vågar verkligen USA kliva ut i denna kvicksand?

Därom råder delade meningar. Vissa iakttagare hävdar att USA inte menar allvar – med tanke på svårigheterna i Irak inte kan mena allvar – med hoten om ett nytt krig. Tvärtom skulle USA ha bestämt sig för att Iranfrågan bara kan lösas med fredliga medel. Syftet med att hålla strålen glödhet är, enligt detta resonemang, att ge ammunition åt EU:s diplomatiska försök att få Iran på knä: ”USA behöver Europa för att prata med Iran och Europa behöver Washington för att hålla uppe trycket. Det är ett klassiskt elak snut/snäll snut-arrangemang”, som den tyska USA-experten Bernard May formulerat det.

Andra menar att retoriken till slut kan bli självgående. Efter en viss gräns blir löftet om en attack – precis som inför Irakinvasionen – politiskt omöjligt att bryta. Åter andra hävdar att ett krig med Iran skulle vara en katastrof, men att Bushadministrationen visat sig bestå av fanatiska ideologer som inte väjer för något, som för länge sedan spårat ut i irrationell megalomani och under hurrande stridsrop rusar ut i de mest fatala krigsprojekt.

”Bush har inget val”, lyder ytterligare en prognos.

Gissningarna om tidpunkt för anfallet har redan börjat. Scott Ritter, den berömde före detta vapeninspektör som inför Irakinvasionen formulerade den kanske mest träffsäkra kritiken av lögnerna om Saddams massförstörelsevapen, säger sig veta. Vid ett framträdande den 18 februari påstod han att Bush redan har undertecknat ordern: ”Iran kommer att bombas i juni 2005”.

Finansanalytikern Mark Cliffe från konsultfirman ING gissar att USA väntar ett halvår längre, till vintern 2006: ”Amerikanska militärstrateger måste hålla öppet för att en attack på iranska kärnkraftsanläggningar blir preludiet till en fullskalig invasion. I så fall – liksom i fallet Irak – blir ett vinteranfall tidigt 2006 den första möjligheten ur militär synpunkt”, skrev Cliffe nyligen i The Independent.

Flera faktorer stressar USA. De israeliska strategerna flåsar Pentagon i nacken med sina bedömningar om att det bara handlar om månader innan Iran vet hur bomben tillverkas. Under år 2005 beräknas också reaktorerna nå den nivå där det blir omöjligt att beskjuta dem med mindre än att uranet läcker ut och Mellanöstern drabbas av en naturkatastrof i Tjernobyls storlek. ”Fönstret av möjligheter att slå ut Irans vapen kommer att stängas under 2005”, hetsar Global Security. Andra pekar på att USA måste rappa på och slå till – innan Teherans oljebörs öppnas.

Kapitalet flyr följaktligen Iran. Investerare ger sig av, och företag som tidigare hittat kryphål i USA:s sanktionslagar skyndar sig att packa: Halliburton, BP och General Electric förklarade nyligen att de kallar hem sina dotterbolag från landet.

Med utländskt kapital ute ur landet ligger den iranska marken fri.

Mullorna räknar kallt med att USA och Israel planerar för ett anfall. För dem är frågan akut: finns det något vi kan göra för att avskräcka fienden?

Svaret kan vara – kärnvapen. Med amerikanska arméenheter som omringar landet i alla väderstreck, med en president i Vita huset som inget hellre vill än att mullorna faller, med hotet om intervention som ett mörkt, elektriskt moln över landet – vad ska de göra?

”Föreställ dig att du är en av de styrande mullorna i Teheran. Du vet att din främsta regionala fiende, staten Israel, har kärnvapen. Du vet att dess allierade USA också är en kärnvapenmakt, som dessutom har invaderat ditt grannland och störtat dess regering med de klenaste av förevändningar. (…) Skulle du inte tänka att det bästa vore inte bara att skaffa kärnvapen, utan att göra det så snabbt det går, innan möjligheten försvinner?” Så skrev den brittiska socialdemokratiska tidningen New Statesman i en ledare i september förra året.

Men tidningen stannade inte där. Den drog sitt resonemang ett varv till: ”Givet att Israel är regionens enda kärnvapenmakt – och spenderar mer än dubbelt så mycket på sitt försvar som sina fem närmaste grannar tillsammans – skulle en medlare från Mars mycket väl kunna dra slutsatsen att planetens bästa hopp är att låta Iran få sin bomb, till och med att ge en hjälpande hand. Bara en sak är värre än terrorbalans: terrorobalans.”

I brittisk vänsterdebatt har argumentet blivit allt vanligare: det bästa skyddet mot ännu ett krig är att Iran – snabbt som ögat – bygger bomben.

Det psykologiska kriget har redan inletts.

Sedan iranska militärexperter fastslagit att UFO-armén i själva verket bestod av droner dröjde det inte länge innan nästa art dök upp på den iranska himlen. Bemannade amerikanska stridsflygplan flög under januari in över Iran. Den näringslivsinriktade nyhetsbyrån UPI citerade den 26 januari en amerikansk pilot: ”’Vi måste veta vilka måltavlor vi ska attackera och hur vi kan slå ut dem’, sade han, på villkor om anonymitet. Flygningarna, som har pågått i veckor, utförs från baser i Afghanistan och Irak och ingår i Bushadministrationens försök att samla in välbehövliga underrättelser om Irans möjliga kärnvapenanläggningar.”

Ett annat mål med flygningarna var att tvinga Iran att slå på sin radar. Men Iran vägrar. Regimen tycks ha bestämt sig.

Landets kapacitet att slå tillbaka ska ligga dold i natten.

Publicerad
1 dag sedan
Moa Candil tar oss med på en tågresa söderut i Europa. Foto: Christian Charisius/TT, privat

Moa Candil:
”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil reser med tåg söderut i ett brinnande Europa. Men det är inte bara eldar som brinner och förgör, utan även eldar som brinner av solidaritet, gemenskap och mod och på så sätt inger styrka.

Europa brinner. Vi vet att det brinner, alla vet, men vi vet inte om elden går att kontrollera. Det brinner i skog och mark, på Kos och Chios. Det brinner i människors hjärtan. Av hat och kärlek, törst och uppror. Fascismens vindar som blåser genom Europa och får elden att tillta i styrka.

Europa brinner men vi reser ändå. Eller kanske just därför. Tar tåget genom Europa, vill att barnen ska få se något mer än småstaden där de växer upp. Vill att de ska få höra andra språk och röster. Känna andra dofter och tendenser. Tror att de behöver det, jag behöver det! Behöver lämna småstaden, så överfull av turister, och bli en turist någon annanstans. 

Hamburg: Vi äter veganska hamburgare och dricker pk-cola men tvingas dela gatorna med grupper av män av olika nationalitet. Fotbolls-EM pågår och stämningen är tveksam. Timmarna kan inte gå fort nog innan nästa tåg ska gå. Förlåt Hamburg, men det kommer aldrig bli vi två. 

Marseille: Palestinska keffiyehs säljs i var och varannan butik, bredvid fejkade Gucci-tröjor och plagierade Pokémon-kort. Ett stort demonstrationståg flyter genom gatorna och kräver eldupphör – NU! Soptunnorna svämmar över men grannar blockerar högljutt en strejkbrytande sopbil. Det postkoloniala Frankrike vägrar hålla tyst. Marseille, mon amor. 

Och så är vi framme hos tío Javier i Castilla y Leon, mitt i Spanien. Mitt i ingenstans. Han driver en restaurang, barnens farbror, och där får man höra ett och annat. ”Det här hade aldrig hänt på Francos tid”, kommenterar en äldre gubbe när trafikkaos uppstår på E5:an. ”Hur ska företagen ha råd att anställa någon nu?” frågar en byggarbetare retoriskt när Spaniens nyliga höjning av minimilönen – till 1 134 euro (motsvarande drygt 13 000 kronor) i månaden – kommer på tal.

– Om du inte vill ha mer pengar behöver du inte ta emot dom. Det finns andra som vill, kontrar tío Javier, som själv började sin karriär i Europa som papperslös, arbetslös och bostadslös migrant i början av seklet. 

Europa brinner. I Spanien demonstrerar tiotusentals människor mot mass-turismen som gör deras liv omöjligt att leva.  

– Vi är inte emot turisterna i sig, säger en Barcelona-bo till Aftonbladet. Problemet är myndigheternas agerande som gör staden obeboelig för sina invånare. 

Katalonien tar redan ut en särskild skatt av besökare, och borgmästaren har lovat att inte utfärda fler Airb’n’b-licenser. Men demonstranterna kräver mer. Högre turistskatt, en begränsning av uteserveringar som ockuperar alla offentliga rum och ett stopp för grandiosa sport- och kulturevenemang som lockar ännu fler besökare. Liknande krav framförs mer tystlåtet i min egen småstad, längre norr ut i Europa. Framförs i konsten och på sociala medier, sällan eller aldrig på gatorna. Elden är ännu mycket kontrollerad.   

Vi reser tillbaka norrut, genom Asturien, Kantabrien och Baskien. Stannar till i Bilbao och tittar upp på fasaderna. ”Titta där, och där, och där!” Överallt hänger den, flaggan i rött och grönt, svart och vitt. Överallt hänger Palestinas flagga från de baskiska balkongerna. Som en symbol för att elden som brinner inte bara förgör och får styrka av hat. Elden kan också brinna av solidaritet, gemenskap och mod. Och där, i en gränd i Bilbao, får elden i mig ny styrka.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Söndag 14 juli, kl: 22:46

I dag är det den 13 juli. Jag vaknade mycket trött efter en lång natt på grund av min dotters ständiga gråt, och ingen annan än jag kommer att ta på sig uppgiften att få henne att somna om.

Jag känner mig mycket upprörd känslomässigt och utmattningen är djup. Till frukost åt jag timjan och olivolja, och sedan tog jag itu med den utmattande städningen.

Det säkra området Al-Mawasi i Khan Yunis har bombats, där de fördrivna människornas tält finns. En ny massaker har begåtts, inför ögonen och öronen på denna orättvisa värld, och som vanligt finns det ingen som kan stoppa det.

Deras förevändning var att höga ledare skulle mördas, men nyheten förnekades omedelbart och fungerade bara som en ursäkt för massakern på oskyldiga civila. Att uttrycka sin nöd i ord eller skrift verkar meningslöst nu. Kort sagt, vi är trötta på det här livet.

Min man och jag åt lunch tillsammans, sedan vilade han en kort stund innan han gick en halvtimme senare för att fortsätta med ett arbete som han hävdar inte har något annat syfte än att uppta hans tid och få honom att lämna rummet.

Det har varit en extremt miserabel dag, fylld med nedslående nyheter. Herregud, varje dag verkar mer nedslående än den förra.

Jag förstår inte att jag fortfarande lever efter alla dessa nederlag som aldrig upphör. Min man kom tillbaka, och vi satt och diskuterade bekymmer och om hur våra liv inte betyder någonting och inte har något värde i världens ögon. Den okända framtiden är verkligen skrämmande eftersom vi inte vet vad vi kommer att möta härnäst. Och ingen vet när de kan bli nästa mål i detta skenande kaos som vi befinner oss i. Här slutar jag för i dag. Hejdå.

Lama Majdi

Lördag 12 juli, kl: 19:25

I dag är det den 12 juli, och dagarna passerar utan något hopp. Ja, hoppet har försvunnit för länge sedan, eftersom världen helt har raderat oss från sitt minne.

Jag vaknade för att förbereda frukost åt min man, han ville gå tidigt för att fylla på vår gasflaska. Alla har fått registrera sig för påfyllning, och det var vår tur idag. Han gick och betalade 19 dollar för att fylla på 8 kilo gas.

Han blev lovad att de skulle kontakta honom när vår cylinder var fylld. Efter det fortsatte han sin resa för att sälja salta pinnar, som han säger inte ger någon vinst längre eftersom alla produkter utsätts för fruktansvärda prissvängningar.

Det verkar bara vara varuägarna som kontrollerar och tjänar pengar på handeln.

Hur som helst tillbringade jag dagen med att leka med min dotter och lyssna på nyheterna som injicerar oss med ett bedövningsmedel för att få oss att glömma smärtan.

Nyheterna berör oss inte längre; vi väntar bara på något påtagligt i verkligheten. Vår måltid bestod av potatis med ägg, en välkommen omväxling från våra vanliga måltider. Jag städade efter lunchen och min man vilade en kort stund innan han återvände till jobbet. Jag gick ner för att träffa några grannar; vi småpratade och min dotter var glad över att få allas uppmärksamhet.

Min man kom tillbaka utmattad, slappnade av en stund och tog sedan en snabb dusch. Efter det diskuterade vi hur dagen hade gått, med många berättelser från marknaden där säljare utsätts för stölder och gör stora förluster på grund av instabila priser.

Så småningom var det dags för oss att sova, men vi gjorde det på spänn, eftersom händelserna inte lovar något gott och det inte finns någon stabilitet i våra liv.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Den fackliga organisatören Jane McAlevey. Foto: Alice Attie/Wikimedia Commons

Till minne av den fackliga organisatören Jane McAlevey

Den amerikanska fackliga organisatören, utbildaren och forskaren Jane McAlevey gick bort den 7 juli 2024. Hon blev 59 år gammal. McAlevey vigde sitt liv till arbetarrörelsen och är ihågkommen för sina skickliga fackliga kampanjer och för att ha utbildat tiotusentals i fackförbund och sociala rörelser världen över i effektiva organiseringsstrategier. Simon Sirenius Frohlund minns Jane McAlevey.

McAlevey växte upp med aktivism och organisering och fick som barn följa med på medborgarrättsmarscher och protester mot Vietnamkriget. Särskilt påverkad var hon av sin far, progressiv borgmästare och före detta stridspilot i andra världskriget. Hon kom att inleda en egen bana som aktivist och ledare när hon organiserade en skolstrejk i high school. Vid universitetet 1984 ledde hon ockupationen av en universitetsbyggnad i protest mot universitets investeringar i apartheidsydafrika och blev dömd till 15 dagars fängelse. Hennes engagemang fortsatte med organisering i Centralamerika till stöd för Sandinisterna, miljöaktivism hemma i USA och i rollen som utbildare på Highlander Folk School, aktivistskolan som tidigare tränat medborgarrättsrörelsens Martin Luther King och Rosa Parks. 

Från oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar

Efter att hon blivit rekryterad som facklig organisatör för LO-motsvarigheten AFL-CIO inledde hon flera framgångsrika fackliga kampanjer och kom att vidareutveckla USA:s organizer-tradition, en facklig metod med externa organisatörer som är proffs på hur man metodiskt förvandlar oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar.

McAlevey kom att skriva flera böcker om facklig organisering, bland annat memoarerna Raising Expectations (and Raising Hell) och Rules to Win By: Power and Participation in Union Negotiations om fackliga förhandlingar. Efter att hon återvänt till universitetet, för att doktorera i sociologi, blev hennes avhandling till boken No Shortcuts – Organizing for Power in the new gilded age där hon skulle lägga fram sin modell för gräsrotsorganisering.

McAlevey såg att sociala rörelser alldeles för ofta bygger på att samla alla som redan delar deras värderingar och åsikter. Samma aktivister ses på snarlika demonstrationståg för olika behjärtansvärda ändamål. I stället förespråkade hon strukturbaserad organisering utifrån arbetsplatser, skolor, bostadsområden och religiösa församlingar. Genom dessa finns arbetarklassens möjlighet till kollektiv maktutövning, men kollektiv makt kräver faktiska majoriteter. Det bygger på att du kan få med dig människor som inte redan håller med dig genom att utgå från gemensamma problem.

Hon förespråkade en relationsbaserad organisering som bygger på dina relationer med dina arbetskamrater – hundratals små organiseringssnack från individ till individ. Hennes teori om organiska ledare utgår ifrån att det varken är vi aktivister eller de som håller med oss redan från start som är ledare. Vägen till en majoritet går via de som har störst inflytande över sina kollegor, även om den personen kan vara omedveten om sin ledarroll eller rentav fientlig till facket. Det är upp till dig att ta fram en plan för att tålmodigt övertyga och få med sig den personen. Samtidigt bygger man en plan för att vinna genom kartläggning och aktioner där du kan se hur många du faktiskt kan få med dig. Om du inte kan få med en majoritet på jobbet att skriva på en riskfri namninsamling kan du inte heller räkna med att få en majoritet till att vägra övertid.

Organizing for Power

Organizing for Power blev också namnet på hennes största projekt – en internationell digital utbildning i de mest effektiva organiseringsmetoderna för fackförbund och progressiva gräsrotsorganisationer – anordnad tillsammans med Rosa Luxemburgstiftelsen. Vilken organisation som helst kan gratis anmäla sig, med en grupp på minst tio deltagare, och under sex veckor få en utbildning i de mest effektiva fackliga organiseringsmetoderna med föreläsningar, övningar och rollspel. Sedan kursen gavs första gången 2019 har närmare 35 000 personer i över 1400 organisationer och 110 länder genomgått utbildningen. Föreläsningarna översätts simultant till flera språk, bland annat arabiska, spanska och indonesiska.

Jag gick utbildningen första gången våren 2023 tillsammans med svenska Zetkin Foundation. Föreläsningarna hade gästspel av aktivister från hela världen, från fackliga sjuksköterskor i Brasilien till migrantaktivister i Berlin. I vår svenska grupp fanns klimataktivister, hamnarbetare och partipolitiska. Själv hamnade jag snabbt i gruppdiskussioner med några hyresgästaktivister från Malmö. Samma aktivister skulle senare samma år vinna Hyresgästföreningens strid mot dubbelhöjningen av hyrorna i Malmö. De omsatte lärdomarna från utbildningen till handling genom att bygga upp ett system av trappkontakter, dörrknackning, och en namninsamling mot att betala direktaviserade hyror.

Systematisk organisering – enda vägen till förändring

Jane McAlevey bevisade mer än någon annan att det inte räcker med att ha de bästa teorierna, narrativen eller policyförslagen. För att vinna faktiska och bestående segrar krävs också rätt metoder. Vi måste bli organisatörer som bemästrar de effektivaste metoderna för att sätta människor i rörelse, men också för att ge dem verktygen för att själva kunna förändring. Det finns inga genvägar, No shortcuts.

Jag såg Jane en sista gång på videolänk vid invigningen av 2024 års O4P i Maj. Då hade hon några veckor tidigare nått vägs ände med sin cancerbehandling och inlett hospicevård. Trots hennes sjukdomstillstånd samlade McAlevey kraft för några sista insatser som organisatör. Hon talade passionerat för oss, några tusen folkrörelseaktivister, om vikten av systematisk organisering som den enda vägen till förändring. Hon citerade en rad från poeten Audre Lorde som blivit mantrat under hennes sista gärningar på jorden: I am deliberate and afraid of nothing.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Fredag 11 juli, kl: 16:26

I dag, den 11 juli, har jag helt gett upp hoppet om livet. Jag har gett upp allt och nu tror jag att det inte finns något sätt att få något som heter stöd från människor, vi har blivit bortglömda, den tristess jag känner kan inte beskrivas med ord.

I morse gjorde jag mina plikter mot min familj: frukost, städning osv. Min man gick tidigt för att försöka tjäna vårt uppehälle, men allt han ger sig in i är en förlust, det är en misslyckad verksamhet men det finns inget annat sätt, för människor har helt glömt oss, men jag kommer inte att förlåta dem som har glömt oss.

Varje dag är ett falskt hopp följt av ett ännu mer falskt hopp, jag hatar det här livet. I mitten av denna månad ska Netanyahu hålla ett tal om kriget, och alla i Gaza vill höra att kriget är över.

Vi hör varje dag om möjligheten att öppna gränsövergången i Rafah, och det bekymrar mig mycket, eftersom jag aldrig har kunnat få det stöd jag behöver hur mycket jag än försöker, och jag har kommit att tro att jag har otur och att det inte kommer att förändras.

Min man berättar för mig hur försäljare blir rånade av barn från härbärgena, och eftersom de inte tjänar något på sina varor blir det i slutändan en stor förlust för dem. En åsnekärrförare slogs med en säljare på marknaden och slog honom så att han fick ett sår i ansiktet.

En annan situation, där människor samlas i hundratal i bageriernas köer och man kan se bageriernas säkerhetsvakter skjuta kulor för att skrämma människor när de rusar som galningar och skriker efter bröd, det är fruktansvärda scener som upprepar sig varje dag.

En dag i krig är som tusen lidanden jämfört med en dag i det normala livet.

Jag gick med min dotter till vår granne som har en katt, min dotter tyckte om att leka med henne, och sedan gick jag tillbaka till mitt förstörda rum.

Min man kom hem utmattad på kvällen efter att ha arbetat i 14 timmar, och han gjorde bara en förlust efter all denna tid, hur skulle han inte kunna göra det, medan varje stor handlare som importerar varor lägger ut varorna varje dag till ett pris enligt hans personliga infall, och i slutändan förlorar alla som handlar.

Ja, vi förtjänar att bli krossade, krossa oss, Israel, grattis, hela världen håller med er om vad som händer, och de går ut i medierna och säger löjliga ord för att vinna folken och lugna dem. Hejdå.

Lama Majdi

Torsdag 11 juli, kl: 14:29

Den 10 juli har det gått över 270 dagar, och vi räknar fortfarande de hårda dagarna i detta krig. På senare tid har vi dock hört talas om en positiv utveckling i förhandlingarna om eldupphör, vilket varje dag ger oss hopp om att kriget snart kan få ett slut.

När jag vaknade såg jag att min dotter Sama redan var vaken och satt och väntade på mig. Jag tog henne i famnen, började sjunga för henne och gjorde sedan i ordning timjan- och ostsmörgåsar till frukost, samt lite flingor till henne.

Vi åt frukost tillsammans. Städade upp i rummet och sedan gick jag och Sama och hälsade på våra grannar i en timme. Efter det började jag leka med min dotter och märkte hur hon växte och fick fler färdigheter. Hon imiterar och leker så vackert nu.

Jag önskar henne vackra år framöver som kan kompensera för kriget. Nästa månad fyller hon ett år.

Det var dags för Samas tupplur, så jag förberedde lunch. Jag lagade Molokhia, en egyptisk maträtt som råkar vara en av min mans favoriter. På tal om honom, han har nyligen börjat sälja lite matvaror och försöker verkligen få ihop pengar till våra grundläggande dagliga behov. Han gör verkligen en stor insats, från soluppgång till solnedgång, och jag uppskattar honom verkligen för det.

Min man åt lunch med oss och återgick sedan till arbetet. Efter att ha städat köket tog jag en paus och gjorde mig sedan redo att ta med Sama ut på vår vanliga promenad.

Medan vi promenerade fångade jag ögonblicken och fotade henne och bläddrade igenom min telefon för att bevara minnen.

Senare förundrades över hur liten hon brukade vara när jag fotograferade henne varje morgon för att bevara alla minnen. Medan jag bläddrade bland bilderna somnade jag.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Chilo Magdalena Anderssons städare.
Chilo frihetsberövades när hon skulle städa hemma hos Magdalena Andersson. Foto: Vendela Engström, Pontus Lundahl/TT

Rättegången mot Magdalena Anderssons städbolag återupptas

Arbetsköparen som anlitade Chilo, som städade hemma hos den dåvarande statsministern, har återvunnit tredskodomen som meddelades i maj. Nu väntar parterna på ett nytt datum för rättegång.

Den 21 december 2021 frihetsberövades en papperslös städare, Chilo, i en villa tillhörande dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S). Detta efter att hennes kollega av misstag utlöste ett inbrottslarm. Städaren var anlitad av företaget Ahlholm & Partners Städservice AB.

Efter gripandet vände sig Chilo till facket Stockholms LS, som är en del av SAC Syndikalisterna. Våren 2022 stämde facket arbetsköparen för brott mot lag 2013:644, som de kallar för ”papperslösalagen”. 

Rättegången har av arbetsköparen Hans Ahlholm skjutits upp flera gånger. När den väl skulle bli av i maj i år, dök han inte upp vilket innebar att målet gick till tredskodom. En dom som för Chilo innebar 81 900 kronor i utebliven lön enligt kollektivavtalsnivå och semesterersättning, samt ett skadestånd på 45 000 kronor. Ahlholm ålades även att betala för motpartens rättegångskostnad, sammanlagt 309 456 kronor.

Målet tas upp på nytt

I början av juni sökte städföretagaren Hans Ahlholm återvinning i tredskodomen, vilket innebär att målet kommer att tas upp i rätten på nytt.

– Det är inte oväntat att han gör detta. Men vi är säkra på att vi kommer vinna, säger SAC:s jurist John Nordmark som företräder Chilo.

Om städföretagaren Hans Ahlholm inte dyker upp vid nästa tillfälle, och det åter blir en tredskodom, kommer Hans Ahlholm inte kunna återvinna den igen. Däremot finns det ingen begränsning för hur många gånger domen kan skjutas upp om vd:n har laga förfall, skäl som exempelvis sjukskrivning.

– Det får ta sin tid för att allt ska lösa sig, nu kan jag inte göra mer än att vänta. Jag har ett bra stöd och tack vare SAC är allt snart över, kommenterar Chilo i ett sms till Arbetaren.

Chilo har fått delar av pengarna från städföretagaren

Innan städföretagaren återvann tredskodomen hann Chilo få ut 19 600 kronor av de 127 000 kronor som domstolen fastställde i maj.

– Jag har fått en del av pengarna tack vare SAC:s och juristernas arbete, skriver Chilo i ett sms.

Under tiden då Chilo väntade på att fallet skulle prövas, har företagets vd Hans Ahlholm plockat ut 2 miljoner ur det städbolag som hon var anställd av.

– Det är jättevanligt att vi vinner stora summor, men ofta finns det inga pengar i bolagen att betala ut.

John Nordmark berättar att man försökte få till kvarstad, vilket innebär att Kronofogden tar hand om pengar eller egendom om det finns en risk att dessa försvinner eller undanhålls. Detta godkände domstolen inte. 

– Nu finns det inget sätt för oss att säkra pengarna. Det händer ju ofta att folk tömmer sina bolag, säger John Nordmark. Han berättar att de nu även riktat krav mot ägaren personligen, eftersom han fördröjt processen. Detta innebär att vd:n istället för bolaget, skulle kunna bli personligt ansvarig.


Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Tommy Iseskog menar att Unionens upplägg är tveksamt ur ett arbetsrättsligt perspektiv. Foto: Johan Olsson, Anders Wiklund. Kollage: Arbetaren

Kritiken växer internt på Unionen: ”Saknar kollektivavtal”

Unionen, ett av Sveriges största fackförbund, kritiseras nu av sina egna anställda för att vägra teckna kollektivavtal. Detta samtidigt som facket lägger upp jobbannonser där de skriver att kollektivavtal tillämpas. Arbetsrättsjuristen Tommy Iseskog beskriver Unionens upplägg med interna avtal som ”inavel”.

Unionen är ett av Sveriges största fackförbund. Under det senaste året har de drivit uppmärksammade förhandlingar med techjätten Klarna om att respektera den svenska modellen och teckna kollektivavtal.

Men anställda som Arbetaren har talat med menar att organisationen inte följer den svenska modellen och vägrar teckna kollektivavtal för sin egen personal.

I en av de lokala fackklubbarna i Stockholm finns runt 500 anställda, och totalt arbetar cirka 1 000 anställda på hela Unionen. Medlemmar som alltså i dag kan sakna kollektivavtal.

Tecknar villkor med sig själva“

På Linkedin och även på deras egna hemsida har Unionen lagt ut flera jobbannonser där de tydligt skriver att anställningsvillkoren sker ”enligt kollektivavtal”. 

En tjänst som ombudsman har utlysts på Linkedin i Borås. En annan tjänst som analytiker på Stockholmskontoret.

Unionen har en tjänst utlyst på sin hemsida, där de skriver att villkoren sker enligt kollektivavtal. Foto: Skärmdump

Unionen har i dagsläget ett upplägg som bygger på ett företagsavtal och ett samverkansavtal. Modellen bygger på avtal mellan Unionens förbundsanställda och Facksam, Facklig Samverkan, där förbundskontorsklubben och Förhandlingsorganisationen för arbetsgivarparten inom Unionen, FAU, ingår. Även FAU består av anställda på Unionen och högre chefer. 

– Jag tror många inte förstår att vi inte har ett kollektivavtal. När de sedan inser att Unionen tecknat villkor med sig själva blir många förvånade, säger en anställd på förbundskontoret, som vill vara anonym. 

Så sent som 2022 registrerar Unionen organisationen “Facklig Samverkan på Unionen”, Facksam, på Bolagsverket. Men till Arbetaren skriver Unionen att upplägget gällt sedan 2008. Ordförande för Facksam bekräftar senare i ett mejl att de inte skaffat ett eget organisationsnummer för Facksam förrän 2022.

– Om Facksam tecknat kollektivavtal utan att vara en juridisk organisation så skulle dessa kunna vara ogiltiga, säger Tommy Iseskog, arbetsrättsjurist.

Anställda lade fram motion

Arbetaren har tagit del av en motion som anställda på Unionen lagt fram på årsstämman på regionmötet. En motion som dock inte fick gehör.

I motionen står bland annat:

 “Vi har skiljenämnd uttalat i vårt avtal vid tvister! Vi har FAU som är intern! Vi har visselblåsarfunktion internt! Hur kan vi då vara transparenta när allt är internt? Vi bör ha bra villkor och ett riktigt kollektivavtal för oss internanställda med tanke på vad Unionen representerar och förespråkat utåt. Vi borde vara ansiktet utåt och föregå med gott exempel genom att följa det vi står för till våra medlemmar och inte vara sämre själva.”

– De menade att vi har ett kollektivavtal och att det då råder fredsplikt, och att vi inte får strejka. Men det går emot strejkrätten, med tanke på att vi inte har ett korrekt kollektivavtal, säger en annan anställd, som vill vara anonym, på förbundet som Arbetaren talar med.

Anställda menar att FAU omgärdas av tystnadskultur och att det saknas insyn i organisationen.

– Det är ett väldigt hemlighetsmakeri kring FAU. Vi får inte ens veta vilka som sitter där. Men vi ser att enhetschefen Anna Bergqvist, som också är HR-chefernas chef, har signerat vårt så kallade kollektivavtal, säger en anställd som vill vara anonym.

Arbetaren har också tagit del av avtal som visar att enhetschefen skrivit under.

Arbetsrättsjuristen: Inavel”

Arbetaren har låtit Tommy Iseskog, arbetsrättsjurist, granska avtalen som råder på Unionen.

Tommy Iseskog. Foto: Johan Olsson

– Facklig samverkan är enligt deras egna uppgifter en facklig organisation. Därmed skulle avtalen kunna vara kollektivavtal. Samtidigt kan tyckas att konstruktionen ger ett intryck av ”inavel”, eftersom allt sker inom Unionens egen organisation. I vilket fall är konstruktionen märklig utifrån partsrollerna på svensk arbetsmarknad, det vill säga att det ska finnas en tydlig arbetsgivarroll och en lika tydlig facklig roll. För mig som utomstående betraktare ger konstruktionen intryck av att Unionen vill vara både arbetsgivare och arbetstagarorganisation på samma gång.

Tommy Iseskog menar att Unionens upplägg är tveksamt ur ett arbetsrättsligt perspektiv.

– Det här skulle kunna vara ett sätt att komma runt att man inte träffar kollektivavtal med sig själv. Det normala är att de anställda är med i en annan facklig organisation som har en klubb. Till exempel kanske anställda på Byggnads är med i ett annat fack, säger Tommy Iseskog. 

Måste följa Las

Tommy Iseskog menar att om man inte har kollektivavtal måste man följa bland annat semesterlagen och Las, lagen om anställningsskydd. Det går endast att göra avsteg från Las och MBL genom ett kollektivavtal.

– Man kan inte hänvisa till ett annat kollektivavtal, utan man måste själv ha ett kollektivavtal som reglerar de regler som är dispositiva. Man måste vara en fackförening för att göra avsteg från kollektivavtalet. Om detta inte är ett kollektivavtal så är det ett kollektivavtalsbrott. 

Vilka blir då konsekvenserna om Unionen bryter mot Las?

– Konverteringsregler och särskild visstidsanställning inträffar redan efter tolv månader. I Unionens avtal för deras anställda stod det 24 månader. Det går inte att frångå Las på det här sättet. För att detta ska vara giltigt så måste det handla om ett äkta kollektivavtal, säger Tommy Iseskog.

Iseskog menar vidare att varje person som blivit felaktigt behandlad kan hävda att man är tillsvidareanställd och att man avskedats på oriktiga grunder. 

– Har man avslutat anställningar trots Las så bryter man mot lagen mot anställningsskydd. Då kan det få stora rättsliga konsekvenser för Unionen, menar Tommy Iseskog och tillägger:

– Frågan är också varför Facklig samverkan gått med på ett sådant avtal. Varför ska man ha sämre villkor än Las?

Här svarar Anna Bergqvist, enhetschef på Unionens HR-avdelning, på kritiken:

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Bakgrund: Israeliska flaggor och polisbild. Förgrund: Per-Anders Svärd
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren.  Foto: Ohad Zwigenberg/TT, Jan-Åke Eriksson. Kollage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Missnöjets väg till israelisk höger­populism

”Så länge den israeliska staten befinner sig i de populistiska känslornas grepp är risken överhängande för en fortsatt oförsonlig hållning, såväl mot palestinierna som mot landets egen freds- och vänsterrörelse.” Per-Anders Svärd om vad vi kan lära oss av den auktoritära högerpopulismen i Israel när vi granskar populismen i våra egna länder.

Sedan Hamas terrorattack den 7 oktober har Israels hämningslösa attacker mot Palestina dragit till sig hela världens uppmärksamhet. Samtidigt har allt fler fått upp ögonen för hur radikal Benjamin Netanyahus konservativa regeringskoalition är.

Mindre uppmärksammat är att politiken i Israel under flera årtionden har rört sig mot en alltmer auktoritär högerpopulism. Man skulle faktiskt kunna säga att Israel utgör ett typfall av hur populismen fungerar som politisk psykologi. 

Den tesen driver sociologen Eva Illouz driver i boken Känslor och populism. Hur rädsla, äckel, förbittring och kärlek undergräver demokratin (Daidalos, 2023). Likt den marxistiske filosofen Theodor Adorno utgår Illouz från att auktoritarism och fascism inte är några sjukliga avvikelser från den liberala kapitalismens funktionssätt. Tvärtom innehåller kapitalismen själv de mekanismer som frambringar sådana tendenser.

Högerpopulistisk kapitalism

Den oreglerade kapitalismen leder till kapitalkoncentration i händerna på ett fåtal. Det innebär i sin tur att stora skikt som tidigare åtnjutit en viss status eller i alla fall haft en stabil tillvaro drabbas av social degradering. Med denna förlust av privilegier och mening följer harm och förbittring, vilket öppnar fältet för ”starka ledare” som utlovar upprättelse för de kränkningar folket fått utstå.

De högerpopulistiska ledarna bryter dock inte med kapitalismen. Tvärtom förvärrar de ofta situationen med sin nyliberala ekonomiska politik som ger näringslivet och lobbygrupper rätt att använda statens resurser som sina egna. Samtidigt stärker ledarna sitt grepp över samhället genom att underblåsa känslan av offerskap, sprida konspirationsteorier om vänstereliternas makt och piska upp rädsla för minoriteter.

Resultatet blir att folket alieneras från de demokratiska institutionerna och avvisar vänsterns frigörelsekamp. I stället uppmuntras ett förvrängt tänkande kring orsaker och skuld där kapitalismen helt försvinner som politiskt problem. 

Med Adornos ord skyller radikalhögerns anhängare sin ”hotande degradering inte på den apparat som driver fram den, utan på dem som var kritiska mot det system i vilket de en gång hade status”. På så sätt slås en klyfta upp mellan vänstern, som vill motarbeta orättvisor och ifrågasätter kapitalismen, och de grupper kapitalismen lovat att belöna men sedan svikit.

Tre källor till missnöjets politik

Enligt Illouz måste man förstå denna populistiska paradox som grundad i en kombination av verkliga sociala erfarenheter och affektladdade fantasier. Populismen fångar in verkliga upplevelser av missnöje men kör dem genom en snäv betydelseram där de konkretiseras till vissa specifika känslor och idéer. 

I Israels fall drar populismen kraft ur tre sådana historiska källor till missnöje.

För det första har den judiska erfarenheten av förföljelser och folkmord kodats om till en generaliserad rädsla. För Netanyahus ultrakonservativa allierade är antisemitismen inte ett socialt gift utan ett närmast metafysiskt fenomen – som vore judehatet en grundbult i själva kosmos. Denna rädslopolitik har lett till vad Illouz kallar en ”kognitiv militarism” som gjort det omöjligt att tänka på statens mål som något annat än styrka och överlevnad. I processen misstänkliggörs alla andra strävanden – som social rättvisa och mänskliga rättigheter – som existentiella hot mot nationens fortlevnad.

För det andra har erövringen av mark givit upphov till ideologiska konflikter och ekonomiska intressen som utnyttjar ett rasistiskt skillnadstänkande för att vinna legitimitet. Under 2000-talet har den israeliska politiken i stegrande omfattning kapats av ”äckelentreprenörer” som lever på att sprida avsky och dra upp gränser mellan ”rena” och ”orena” grupper.

Med äcklets intåg i politiken har politiken svängt bort från frågor om fördelningsrättvisa till en paranoid fixering vid besudling och kontaminering. Målet har blivit att upprätthålla en genuint judisk identitet och fördriva främmande objekt – främst araber och vänsterkritiker – från samhällskroppen.

För det tredje finner populismen en grogrund i det israeliska nationens inre splittring. Den styrande koalitionen bygger framför allt sin makt på att spela ut mizracher (judar med ursprung i Afrika och Asien) mot ashkenazer (judar med europeisk bakgrund). 

Klasskonflikt omstöpt i etniska termer

Ända sedan 1970-talet har den israeliska högern levt på att underblåsa känslan av förbittring och offerskap hos de historiskt diskriminerade mizracherna. I grunden handlar det om att en ekonomisk klasskonflikt omstöpts i etniska termer. Krav på jämlikhet har ersatts av ett löfte om symbolisk revansch mot den ashkenaziska eliten. I processen har en intensiv misstro växt fram mot de institutioner och idéer som förknippas med överheten: rättsstaten, utbildningssystemet och den liberala universalismen.

Enligt Illouz kännetecknas den israeliska populismen av att verkliga samhällsproblem och konflikter blandas med känsloladdade fantasier för att skapa en atmosfär av rädsla, äckel och förbittring. Resultatet blir en cocktail av affekter som undergräver systemkritiska allianser och kulminerar i lojalitet mot auktoritära ledare som Netanyahu.

Man kan förstås hävda att Israel utgör ett specialfall av auktoritär utveckling eftersom landet befunnit sig under ständig press från fientliga grannar och levt under ett nationellt undantagstillstånd ända sedan 1948. Rädslan som driver den nationalistiska säkerhetsstaten är på så sätt långt ifrån obefogad.

Fascistiserande logik i renodlad form

Samtidigt kan man säga att Israel erbjuder oss en bild av den populistiska och fascistiserande logiken i renodlad form. I Israel får vi ett typexempel på hur känslor kan manipuleras för att täcka över kapitalismens ojämlikhetsskapande mekanismer och mobilisera människor till försvar för samma privilegiesamhälle som är källan till deras frustration. I stället för att missnöjet riktas uppåt fungerar högerpopulismen som ett prisma som spaltar upp de negativa känslorna och riktar dem mot andra delar av folket.

När det gäller hoppet om fred i Palestina ger denna analys en dyster prognos. Så länge den israeliska staten befinner sig i de populistiska känslornas grepp är risken överhängande för en fortsatt oförsonlig hållning, såväl mot palestinierna som mot landets egen freds- och vänsterrörelse. Här kommer det att behövas fortsatt internationell press på landets regering.

Under tiden gör vi klokt i att lära oss av det israeliska exemplet när vi granskar populismen i våra egna länder. På plats efter plats ser vi samma känslor mobiliseras av ytterhögern: rädsla för den andre, förbittring över historiska kränkningar, äckel inför motståndare och avvikande grupper, allt förenat med en ovillkorlig kärlek till auktoritära ledarfigurer. Det är dags att vända på det populistiska prismat och spåra dessa känslor tillbaka till deras verkliga källa – den kapitalistiska samhällsform som plågar oss alla.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Tisdag 9 juli, kl: 22:24

I dag är det den 9 juli. Dagen började med ett leende från Sama, som satt och väntade på att jag skulle vakna så att vi kunde börja leka. Vi började verkligen leka, och sedan förberedde jag frukost: några timjansmörgåsar, yoghurt och förberedde Cerelac till Sama.

Vi åt upp frukosten och jag städade mitt rum som vanligt. Jag har upprepat samma dag i nio månader nu. Här räknar vi dagarna i hopp om att återvända till livet före kriget, men om kriget tar slut, kommer vi då att återvända till det livet eller kommer lidandet att finnas kvar och fortsätta?

Kommer vi att vara bland dem som överlevde detta krig eller bland dem som omfamnas av jorden? Många stora frågor utan svar, eftersom vi inte har någon kunskap om det osynliga.

Under tiden försöker Sama lära sig att gå; ibland står hon upp, tar några steg och sätter sig ner på marken i protest, eller så bestämmer hon sig för att krypa. Jag tvättade våra kläder för hand, så vi återgick faktiskt till metoder från tiden före elektriciteten.

Jag tvättade färdigt och Sama somnade. Jag började förbereda lunchen: hummus fatteh, som är bröd med hummuspasta toppat med citron, salt, peppar och persilja.

Efter att ha förberett maten och städat upp efter lunchen vaknade Sama, bytte om och vi tog en promenad på de omgivande gatorna för att få lite underhållning. Vi träffade grannar och promenerade tillsammans. Sedan var det dags för min lilla dotter att sova, och så slutade dagen på samma sätt som under övriga nio månader som gått.

Lama Majdi

Tisdag 9 juli, kl: 22:24

Idag är det den 8 juli. Det har varit en dag fylld av händelser ända från början. Sedan i morse har vi hört ljudet av granateld och nyheter om dödsoffer. Jag vaknade av ljudet av en drönare precis utanför mitt rumsfönster; det var en skräckinjagande syn som inte går att beskriva. Jag kände en fara som jag aldrig tidigare upplevt i mitt liv. Lyckligtvis passerade den utan att skada oss.

Vi bevittnar extremt tuffa nyheter från norra Gaza, där armén har beordrat invånarna i Al-Remal, Al-Sabra och Tal Al-Hawa att evakuera till Deir Al-Balah.

I detta område bor nu över en och en halv miljon människor på en yta av bara 15 kvadratkilometer. Vi befann oss en gång i ett fängelse på 365 kvadratkilometer, nu i ett mindre fängelse. Det verkar som om de utför experiment på oss, som om vi vore laboratoriemöss.

Min grannes sons far dödades i vårt tillflyktsområde, och människor bröt ut i sorg när de hörde den fruktansvärda nyheten. Den som inte visste vad som hänt och hörde människors röster trodde att en vapenvila hade utlysts och började ana goda nyheter, medan en katastrof redan hade inträffat; säkerhetskaoset är resultatet av krigen, och detta är vår dagliga verklighet i Deir Al-Balah.

Gaza finns nu med på listan över de döda, människor bryr sig inte längre om oss på grund av deras regeringars ansträngningar att med våld tysta och fängsla dem som protesterade mot orättvisorna mot oss.

Vi har blivit en del av det förflutna; människor behöver nu mer än bara ett folkmord för att minnas Gaza och lyfta fram allvaret i frågan. Kanske kommer vår radering att återställa en del av den känsla som för närvarande har försvunnit, och jag slår vad om att interaktionen kommer att ske via sociala medier, några arga kommentarer och känslomässiga inlägg, sedan kommer allt att återgå till sitt normala tillstånd, det är så här världen har blivit en galen plats, utan känsla.

Upprepningen av vad som händer dagligen, och varje dag i en värre form än den föregående, har skapat en atmosfär av förtrogenhet för oss, så vi gråter inte längre när en älskad förloras, och vi fruktar inte heller när beskjutning sker; eftersom tårarna har torkat och rädslan har försvunnit från hjärtat, är det en känsla som inte längre är närvarande efter det.

Det var en svår dag, bland de svåra dagar som har passerat, vi åt frukost, lunch och middag som djur, kanske djur njuter av en del bortskämdhet och lyx som vi saknar här i Gaza.

I slutändan finns det ingen förlåtelse för dig, o värld, särskilt inte för dig som kan stoppa denna farsartade pjäs som vägrar att ta slut.

Lama Majdi

Måndag 8 juli, kl: 06:47

Idag är det den 7 juli. Dagen började annorlunda när jag vaknade upp till min dotters leende. Jag fick min dagbok publicerad i Sveriges största tidning, Aftonbladet, efter stora ansträngningar från mina vänner Johan och Julia, och tidningen Arbetaren som kontinuerligt sprider min historia och mina dagboksanteckningar.

Dessutom lyckades jag återfå mitt TikTok-konto som förbjöds för två dagar sedan; det har många visningar och 7800 följare.

Vi åt frukost tillsammans och min man åkte till jobbet för att försörja vår familj. Att göra någon form av affärer i dessa osäkra tider, där priserna fluktuerar varje ögonblick på dagen, innebär att det finns en möjlighet till förlust före vinst, även om vinsten är mycket liten.

Jag har inte fått tillräckligt med stöd på min GoFundMe för att försörja oss, men jag fortsätter att försöka och ger inte upp. Vår måltid idag var konserverade ärtor i sås, vilket var gott.

I slutet av dagen pratade jag med min mamma och vi utbytte tankar om den allmänna situationen. Senare kom min man hem sent från jobbet, åt sin middag sent och var mycket trött. Efter det gick vi alla och lade oss.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
En hektisk torsdagseftermiddag på huvudkontoret i Amman. Tamkeen hjälper årligen tusentals migrantarbetare i Jordanien. Foto: Julia Lindblom

De kämpar för migrantarbetares rättigheter i Jordanien

Linda Al Kalash grundade Tamkeen för att sätta migrantarbetares rättigheter på kartan i Jordanien. Sedan 2013 har organisationen hjälpt tusentals migrantarbetare i landet med juridisk rådgivning och stöd. Arbetaren besökte huvudkontoret i Amman.

– Jag startade den här organisationen för att jag ville att frågan om mänskliga rättigheter skulle gå från teori till praktik. 

Det säger Linda Al Kalash, grundare av migranträttsorganisationen Tamkeen i Jordanien. 

I snart tjugo år, sedan 2007, har organisationen bistått migrantarbetare i olika sektorer i Jordanien med bland annat juridisk hjälp och rådgivning. 

I dag har organisationen verksamhet i många städer i landet, i bland annat Zarqa, Irbet, Mafraq, Saifa och Jerash. Bara förra året hjälpte Tamkeen omkring 1 200 migrantarbetare.

Linda Al Kalash, grundare till Tamkeen Foto: Privat

– I Jordanien saknades det länge en organisation som enbart arbetar för migranters rättigheter. Det fanns organisationer som höll i kortare projekt med fokus på till exempel hushållsarbetares villkor. Men de här projekten varade bara något år och sedan upphörde de. Jag ville bygga något beständigt, berättar Linda Al Kalash.

Hon är jordanier med palestinsk bakgrund, född och uppvuxen i Egypten, som studerat arkitektur och internationell rätt på universitetet.

Tamkeens högkvarter ligger högt upp i en byggnad i den västra delen av Amman, intill en kraftigt trafikerad motorväg. Det är inte helt lätt för människor att hitta till mottagningen, och Tamkeen har därför valt att arbeta “uppsökande”.

– Vi går till exempel till gatan i Amman som kallas “Manila Street”, där många filippinska migrantarbetare bor. Vi har en filippinsk medarbetare som delar ut kort om Tamkeen på arbetarnas egna språk, och vi ger juridisk hjälp. Sedan sprider sig informationen om oss från mun till mun. Numera kan till och med ambassader rekommendera vår verksamhet, berättar Linda Al Kalash.

Tamkeens kontor ligger intill en tätt trafikerad motorväg. Foto: Julia Lindblom

Jordaniens ekonomi bygger på industrier där migrantarbetare sliter för låga löner. Särskilt lukrativ är textil- och konfektionssektorn, som står för en stor del av exporten. Många kvinnliga migrantarbetare i Jordanien arbetar även som hushållsarbetare. 

– De senaste decennierna har Jordanien blivit en vanlig destination för migrantarbetare, särskilt från Egypten och Sydostasien. De faller offer för exploatering och svåra arbetsförhållanden. I Jordanien har arbetsgivarna befogenhet att annullera visum och utvisa arbetare utan att det får konsekvenser, säger Linda Al Kalash.

Information om organisationen ges på olika språk. Foto: Julia Lindblom

Migrantarbetare får inte bilda egna fackföreningar

I Jordanien har migrantarbetare rätt att gå med i fackföreningar, men kan inte bilda fackföreningar själva.

– Regeringen har inte godkänt bildandet av en enda ny fackförening sedan 1976. Det finns oberoende fackföreningar, men de har ingen närvaro i sektorer som textilindustrin, där det arbetar många migrantarbetare. 

De officiella facken i Jordanien finns endast representerade i 17 sektorer, enligt ett beslut från arbetsmarknadsministeriet. 

– Det är ett stort problem. Till exempel finns det inget fack för arbetarna i jordbrukssektorn. De fick i stället gå med i ett annat fack för livsmedelsindustrin. Det här är fackföreningar som ska stötta arbetarna, men som i praktiken inte representerar dem. Det är redan svårt för jordanier att organisera sig fackligt, och ännu svårare för migrantarbetare.

En av Jordaniens många textilfabriker där det arbetar tusentals migrantarbetare, framförallt från sydostasiatiska länder som Bangladesh, Pakistan och Nepal. Foto: Julia Lindblom

Men sedan Tamkeen startades har de lyckats förbättra arbetsvillkoren i flera sektorer i Jordanien. 

– Vi lyckades till exempel förbättra reglerna för hushållsarbetare i Jordanien. Arbetsdagen får bara vara 8 timmar, och lediga veckodagar måste garanteras. Vi har även lyckats reglera lagstiftningen i jordbrukssektorn, berättar Linda Al Kalash. 

Svåra villkor i textilindustrin

Det senaste året har flera larm kommit om de svåra arbetsvillkoren inom textilindustrin i landet. I november tog en 21-årig kvinna från Bangladesh livet av sig efter att ha arbetat under svåra förhållanden på klädfabriken Fine Apparel. Fallet granskades nyligen av tidningen The Independent, som även intervjuade anhöriga. 

Efter självmordet genomfördes en spontan strejk bland arbetarna. Nu riskerar flera migrantarbetare böter för att ha deltagit i strejken. 

Linda Kalash berättar att Tamkeen de senaste åren tagit hand om flera fall i textilsektorn.

– De led på grund av flera problem. Det kan handla om att inte ha fått ut lönen, samtidigt som arbetsgivaren inte förnyat arbets- och uppehållstillstånd, och de är fast i Jordanien och måste böta. De har inga pengar, men de kan inte lämna landet. Migrantarbetarna kunde inte ta jobb på en annan fabrik, eftersom det inte är tillåtet utan godkännande från den förra arbetsgivaren. 

Juristerna Mahmoud Alaqtash och Jommana Jamjoum hjälper migrantarbetare med juridisk rådgivning. Foto: Julia Lindblom

Tamkeen har fått internationellt erkännande för sitt arbete med migranters rättigheter. De samarbetar med internationella stiftelser och är aktiva i flera nätverk för mänskliga rättigheter. Organisationen bjöds in till ett FN-möte för människorättsorganisationer i Genève i vintras, men Linda Al Kalash valde att inte åka.

– Jag bestämde mig för att inte åka till mötet i Genève i år på grund av det folkmord som pågår i Gaza. Det kändes fel att diskutera mänskliga rättigheter när det var så uppenbart att man tillämpade dubbla måttstockar i Gaza och Palestina.

Människohandel stort fokusområde

En stort fokusområde för Tamkeen handlar om människohandel. Organisationen försöker även förbättra lagstiftningen i landet för migrantarbetare och skriver regelbundet rapporter om situationen i landet.

– Ibland hittar du en bra rättslig ram, men det saknas praxis. Vi hoppas på att kunna åstadkomma verklig förändring.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den 2 juli blockerade demonstranter i Nairobi den vanligtvis vältrafikerade vägen mellan Nairobi och Mombasa i Kenya. Foto: TT/Brian Inganga

Demonstrant i Kenya: ”Vi är utan ledare och orädda”

Ett förslag om skatter på bland annat bröd och olja blev startskottet på den rörelse som nu kräver den kenyanska presidenten William Rutos avgång. Arbetaren har pratat med 29-åriga Brian som deltagit i protesterna.

– Förut led folk i det tysta, vi visste inte vad skulle göra. Nu har folk bestämt sig att komma samman som generation Z för att bli hörda av regeringen, säger Brian, 29 år, från Mombasa, Kenyas näst största stad. De senaste veckorna har han deltagit i de sociala protesterna i Kenya och av säkerhetsskäl vill han inte uppge sitt fulla namn.

Protesterna, som pågått i runt två veckor på flera platser i landet, handlade till en början om att stoppa ett lagförslag som skulle innebära höjda skatter på bland annat basvaror som bröd, olja och socker. Enligt Reuters är förslaget om höjda skatter en uppmaning från långivare till landet, som Internationella valutafonden, IMF, vilka anser att Kenya behöver minska sitt budgetunderskott.

Efter blodiga sammandrabbningar där polis skjutit demonstranter, kräver demonstranterna presidentens avgång. Minst 39 ska ha dött och 361 skadats enligt Kenyas nationella kommission för mänskliga rättigheter, KNCHR.

Bara i Mombasa har tre personer dött i samband med protesterna.

– Det har varit polisbrutalitet, de har skjutit folk. Det har varit mycket tårgas och vattenkanoner, säger Brian. 

Flest sköts till döds tisdagen den 25 juni i samband med att demonstranter försökte storma parlamentet, rapporterar Reuters.

Redan den 18 juni var det protester mot höjda skatter i Kenya. Foto: Andrew Kasuku/TT

Privatjettar provocerar arbetslös befolkning

– Folk är arbetslösa i Kenya och lider, berättar Brian.

Efter en femårig ingenjörsutbildning behöver han, precis som många andra kenyaner, ha flera arbeten för att få ekonomin att gå ihop. Han arbetar dels som fitness-instruktör och massageterapeut och utöver det kör han även taxi.

– En inkomst är inte tillräckligt, arbetslöshet är problemet, det är därför folk protesterar. Många har studerat, men det finns inga jobb.

Polis använder vattenkanoner mot demonstranter under en demonstration i Nairobi den 25 juni. Foto: tt/Brian Inganga
Polisen skjuter tårgas mot demonstranter i Nairobi under en protest mot höjda skatter 20 juni. Foto: TT/Andrew Kasuku

Brian påpekar att en av orsakerna till protesterna är den lyx som de unga ser att politiker och deras familjer lever i.

– De reser mycket, de köper dyra bilar, vissa har till och med sin egen privatjet. Även deras barn lever ett lyxliv, och studerar i europeiska länder, berättar han.

Skattehöjningarna, skriver Reuters, var ett försök från den Kenyanska regeringen att sänka landets budget underskott och belåning. Kenyas statsskuld står för 68 procent av BNP vilket är 55 procent mer än vad som rekommenderas av Världsbanken och Internationella Valuta Fonden, IMF.

Kenyas president William Ruto är pressad av å ena sidan långivare som IMF som uppmanar regeringen att minska underskottet, å andra sidan av en hårt utsatt befolkning.

IMF oroade

– IMF är en stor fiende till Kenya. IMF ger pengar till Kenya, men reglerna för när pengarnas betalas tillbaka är rätt hårda mot oss kenyaner, säger Brian och lägger till att detsamma gäller med Världsbanken.

I ett pressmeddelande säger IMF:s kommunikationsdirektör Julie Kozack att man är ”djupt oroade över de tragiska händelserna” samt att IMFs ”främsta fokus i att stötta Kenya är att hjälpa landet att överkomma de svåra ekonomiska utmaningar landet möter och öka dess ekonomiska utsikter och folkets välmående.”

Begravning för den 19-åriga Ibrahim Kamaus kropp som sköts under protesterna den 25 juni. Foto: TT/Brian Inganga

Onsdagen den 26 juni drog William Ruto tillbaka lagförslaget om skattehöjningar. Men de många dödsfallen, där polis dödat demonstranter, har lett till ytterligare protester och krav på presidentens avgång, rapporterar Reuters.

– Just nu vill folk att regeringen ska avgå, säger Brian och berättar att de unga demonstranterna planerar att demonstrera varje tisdag och torsdag tills att de blir hörda. 

– Vi är ledarlösa, stamlösa och orädda, säger han. En fras som tycks vara något av en slogan, för de unga demonstranterna. Även ”partilös” brukar läggas till.

Den 26 juni meddelar president William Ruto att lagförslaget om höjda skatter dras tillbaka. Foto: TT/Patrick Ngugi

President William Ruto sade i den kenyanska TV-kanalen Citizen TV Kenya att han välkomnar att unga engagerar sig i den politiska diskussionen. När det gällde stormningen av parlamentet var tonen hårdare.

– Kriminella och andra aktörer utnyttjade en legitim oro hos kenyaner, säger han i TV-kanalen, som även rapporterar att presidenten meddelat att man ska se över löneökningar för statliga tjänstemän utifrån behovet av åtstramningar och även agera mot det överflöd och lyx som vissa av dessa visar upp.

Publicerad Uppdaterad