En hel stad draperad i USA-hat. Från varje bro, från varje byggnadsställning vid de nya höghus som hissas som stolta flaggor mot himlen, högt och väl synligt över varje korsning hänger samma bild: en frihetsgudinna med dödskalle som ansikte. Teheran ska stå värd för en konferens. Temat, och den paroll som femton miljoner stadsbor matats […]

En hel stad draperad i USA-hat. Från varje bro, från varje byggnadsställning vid de nya höghus som hissas som stolta flaggor mot himlen, högt och väl synligt över varje korsning hänger samma bild: en frihetsgudinna med dödskalle som ansikte. Teheran ska stå värd för en konferens. Temat, och den paroll som femton miljoner stadsbor matats med från alla hörn i flera veckors tid, lyder: ”En värld utan Amerika”.

Det är november 2004 och ramadan lider mot sitt slut. Sedan den islamiska regimen tog över Iran 1979 har den sista fredagen i ramadan firats som ”Al-Quds-dagen”. Det är den dag då hela nationen går ut för att visa sitt hat mot staten Israel.

När den närmar sig börjar tevekanalerna oavbrutet sända trailers och fromma musikvideor med bilder på Klippmoskén, intifadakravaller och israeliska soldater som misshandlar gripna barn. Palestinapropaganda är ett lika uttjatat inslag i den iranska vardagen som tvättmedelsreklam i den svenska; ingen tycks lägga märke till de scener som rullar. I Teheran kompletteras muralmålningar över den mördade Hamasledaren Sheikh Ahmed Yassin med nyupphängda listor i jätteformat över alla amerikanska företag som är ”sionistiska” och följaktligen ska bojkottas.

När Al-Qudsdagen infaller befinner vi oss i en liten stad på landsbygden. Liksom i alla andra byar och städer runtom i landet fylls gatorna och torgen av långa rader marscherande skolbarn som med egenmålade plakat ropar ut sitt löfte att befria Palestina. De gör det halventusiastiskt, likt svenska skolbarn på friluftsdag.

Den som vill gå in på det statliga universitetets område mitt i Teheran sätter fötterna på båda landets fiender. I asfalten framför den stora porten har två välnötta flaggor målats in: USA:s och Israels.

Den islamiska republikens identitet är formad av två erfarenheter. Den ena är det åtta år långa krig som utkämpades med Irak på 1980-talet. Få krig har varit så enformiga, gyttjiga, slamsiga och ändlöst blodiga; hundratusentals iranier sprängdes i minkrevaderna, ströps av giftet från kemiska bomber, nöttes ut i åratal av meningslösa skyttegravsstrider och försvann eller återvände som invalider. Ingen vet exakt hur många. Den generation ungdomar som nu är på väg in på den iranska arbetsmarknaden har fått sin barndom präglad av kriget: plötsligt fick de avbryta lekarna eller lektionerna och störta ned i skyddsrummen när flyglarmet gick, en dag satt en vas blommor där klasskompisen nyss satt, vattnet i städernas fontäner färgades rött som en ständig påminnelse om martyrernas blod.

Men det är länge sedan nu. Kriget slutade trots allt för sjutton år sedan. Sedan dess har Iran levt i fred, minnet börjar blekna, fasorna och skräcken tonar bort som en dimma. Iran har höjt blicken.

Den andra erfarenheten är fiendskapen med USA och Israel. Den sträcker sig tillbaka till tiden före revolutionen, när shahen – en tyrann utan band till sitt eget folk – klängde sig fast vid sin påfågelstron med hjälp av CIA och Mossad. Revolutionens första hammarslag riktades mot dem: deras militärmaskin krossades. Amerikanska diplomater hölls som gisslan i mer än ett år; i dag står den tomma ambassaden som ett triumfmonument för revolutionen. USA svarade med att peststämpla Iran och sätta upp sanktionsskyltar runt landet, försöka få den nya regimen utfryst, utrusta Saddam Hussein med kemiska och biologiska vapen i kriget mot Iran, ge honom direkt eldunderstöd, skjuta ned iranska flygplan så att hundratals civila flygresenärer dog och på alla sätt undergräva det iranska systemet

USA:s ondska sitter som ett inlärt ABC i iraniernas huvuden.

Men också detta sjunker allt längre bak i tiden. Det lidande som USA förorsakat Iran har inte märkts lika påtagligt på senare år. Regimens eviga tjat om imperialisterna och sionisterna har haft allt mindre med vanliga iraniers tillvaro att göra – där är det snarare regimen som är problemet – och de har slutat lyssna: det är tomma ord, inget annat.

Fram till denna höst, år 2004. Något håller på att ske. Ett stråk av svärta kan förnimmas i luften. En dag hör vi av en man vi känner – han säger det som i förbigående – att hans bror som är busschaufför har fått ett ovanligt uppdrag. Han ska köra laster med soldater till södra Iran.

Några veckor senare ska utländska militärobservatörer tappa hakan inför den jätteövning med helikoptrar, stridsvagnar, högteknologiska och snabbrörliga infanterienheter med mer än 100000 soldater som iscensätts nära gränsen till Irak.

Samtidigt utspelar sig märkliga scener i andra delar av landet. Iranier på vissa platser börjar iaktta ett fenomen de inte känner igen. Röda blixtar tänds på himlen, följda av gröna och blå strimmor som dalar och dör ut. Vad är detta? Iranierna, som inte längre är vana att tänka i termer av krig, tillkallar astronomiska experter, men de står frågande. Snart sprids ryktet: ”Ufo:n invaderar!” och tidningsspalterna fylls av spekulationer, hela landet drabbas av ”Ufo-mani”. Tills rutinerade militärexperter som före shahens fall tränades av USA kan konstatera vad det rör sig om: amerikanska droner, obemannade spaningsplan. Sådana som registrerar militär information. Sådana som ska provocera armén på marken att slå på sina radarsystem, så att luftförsvaret blottläggs.

Sådana som USA brukar sända in över länder som ska attackeras.

Det drar ihop sig till krig igen i Iran.

USA, och Israel, är på väg.

Omedelbart efter att invasionen av Irak hade fullbordats riktade USA en stråle av hot mot Iran. Berusad av den oväntat snabba segern över Saddam Husseins regim släppte Bushadministrationen fram fantasier om att åstadkomma ”regimskifte” också i grannlandet: i maj 2003 antog den amerikanska kongressen ”lagen om demokrati i Iran”. Enligt den ska USA finansiera oppositionsgrupper för att störta den islamiska regimen, och under några veckor följde utspel på utspel om en mer ”aggressiv politik”.

Sedan dess har hotelserna stigit och sjunkit i styrka, allt efter supermaktens humör, ofta i takt med bakslagen och framstegen i Irak – men den allmänna tendensen går inte att ta miste på: den stråle som står riktad mot Iran blir allt hetare. Under sensommaren 2004 lades ny glöd till när USA försökte dra Iran inför säkerhetsrådet och få igenom internationella sanktioner. ”Klockan tickar för Iran”, förklarade energiminister Spencer Abraham i september. ”Irans beteende bådar inte gott för utsikterna till en förhandlingslösning”, utgöt sig dystert en annan av Bushadministrationens företrädare, en viss John Bolton.

Sedan Bush själv kritiserats av sin utmanare John Kerry för undfallenhet mot Iran svarade han med att utkora landet till ”nästa stora fråga” för USA, och när han några månader senare återinstallerades på presidentposten svor han att frågan skulle lösas innan han lämnade Vita huset: med tydlig adress lovade han föra vidare den ”frihetens eld som kommer att bränna dem som motsätter sig den”.

Världspressen reagerade som en termometer. Under de första månaderna 2005 har rubrikerna lytt ”Amerikas nästa måltavla”, ”Kommer USA att attackera Iran nu?”, ”De kommande krigen”, ”Nästa anhalt: Teheran” eller ”Washington varnar Iran att tålamodet inte varar för evigt”.

Så vad handlar alltihop om?

Iran är på väg att skaffa kärnvapen. Med en atombomb i händerna kommer den islamiska regimen att utgöra en dödlig fara för grannländerna, för regionen, för världen.

Det är en fara ingen mänsklighet kan leva med.

Detta är det förvalsprogram som USA har tänt sin strålkastare med även denna gång. Anklagelsen är densamma som mot Irak inför invasionen 2003, men med en viktig skillnad: USA hävdar att mullorna har kommit betydligt närmare en atombomb än Saddam Hussein någonsin gjorde.

Nukleära experiment är inget nytt iranskt intresse. Redan shahen drog upp magnifika planer på tolv kärnkraftverk åt sitt land och beordrade bygget av en första reaktor vid Bushehr, en stekhet hamnstad vid Persiska viken, i samverkan med det tyska företaget Siemens. När han störtades och utländska kapitalister jagades på flykten avstannade arbetet. Den halvfärdiga reaktorn i Bushehr bombades sedan sönder och samman av Saddam Hussein, under hela 1980-talet låg det iranska kärnenergiprogrammet i träda – tills mullorna år 1992 enades med Ryssland om leverans av kärnteknik. Bygget återupptogs.

Men inte bara i Bushehr.

Tio år senare, år 2002 och 2003, kunde iranska ledare steg för steg avtäcka ett helt ljusnät av reaktorer som snart var redo att tas i bruk.

USA reagerade med bestörtning. Vad var nu detta? Varför hade Iran hållit bygget av alla de andra reaktorerna hemligt? Det måste finnas något skäl till detta ljusskygga beteende.

Iran måste ha något att dölja.

Den islamiska regimen gav förtörnat svar på tal: syftet med reaktorerna är enbart civilt. Vi vill ha el, inget annat. Kärnvapen är haram, förbjudet enligt islam, ”inhumant, omoraliskt, illegalt och mot våra mest grundläggande principer”, som presidenten Mohammad Khatami uttryckte det.

Mot detta har USA invänt att Iran omöjligen kan behöva kärnkraftverk för att få el. Det är bara att borra hål i marken! Iran sitter på några av världens största oljereserver – varför satsa dyra pengar på kärnteknik?

I det indirekta ordkriget – de två regeringarna vägrar att tala med varandra och måste skicka sina argument fram och tillbaka via media och diplomatiska ombud – har Iran replikerat att det visst finns rimliga motiv att skaffa kärnkraft även om man har olja. Det svarta guldet är den iranska statens guldgruva; det svarar för mer än hälften av statsbudgeten. Men ju mer olja som går åt till inhemsk energikonsumtion desto mindre finns kvar att exportera. Om iranierna i stället tänder sina lysrör med el från kärnkraftverk kan oljan säljas utomlands och guldet strömma rakt in i statskassan. Var det förresten inte USA som en gång i tiden gav shahen klartecken till ett kärnenergiprogram? Om det var acceptabelt då, varför inte nu? Och – hur är det egentligen med länder som Ryssland och Kina, för att inte tala om USA självt: har de inte alla byggt kärnkraftverk samtidigt som de utvunnit egen olja?

Mullornas harmsna mothugg har inte övertygat USA. När Bushadministrationen väl fattat misstanke har den hittat bekräftelser överallt och den är tvärsäker: vad mullorna än säger är de ute efter bomben. Det civila kärnbränslet kan när som helst vridas om till militära ändamål, uranet kan anrikas några snäpp ytterligare, reaktorerna kan konverteras till atombombsfabriker och så har världen ett gäng galningar med massförstörelsevapen i händerna. Planen är att någonstans under Iran jättelika yta, i någon av de mer än två dussin reaktorerna, gräva ner dödsskatten så att ingen ska se den.

Detta måste stoppas.

Så har USA argumenterat, och andra avancerade kapitaliststater har tagit intryck. Det gäller inte minst EU. Men till skillnad från USA talar EU med Iran. Sedan ett par år tillbaka försöker EU således genom diplomatiska påtryckningar förmå Iran att avstå sitt kärnkraftsprogram, eller åtminstone trappa ner det så att inga bomber blir möjliga. I långdragna förhandlingar har EU lockat med handelsförmåner och med hjälp att övertala USA om att Iran ska få komma in i Världshandelsorganisationen och med export av annan teknologi som Iran behöver. Men mullorna har varit svårflirtade. De har böjt sig, ändrat sig, slingrat sig, kommit med nya krav och insisterat på sin rätt att få utveckla kärnkraft.

På uppdrag från ett G8-möte i oktober förra året gick så EU till offensiven. Iran ställdes inför ultimatum: ge efter eller räkna med FN-sanktioner.

Denna gång gav Iran efter. Regimen lovade att omedelbart avbryta anrikning av uran – trots att sådan ingår i normal kärnkraftsdrift och är fullt tillåten enligt ickespridningsavtalet, som Iran har undertecknat. Med den eftergiften slapp Iran sanktioner från FN.

Bara några månader senare togs Iran på bar gärning med att anrika uran och ”vad var det vi sade?” – Bush kastade sig över regimen med nya beskyllningar om svekfullhet och onda avsikter.

Men den högsta auktoriteten i frågan, det FN-organ som ska övervaka att inga fler länder tar sig in i klubben av kärnvapenmakter – Internationella atomenergiorganet, IAEA – håller inte med George Bush. Varje vecka inspekterar IAEA iranska anläggningar. Experter håller uppsikt över Bushehr och alla andra reaktorer som Iran har offentliggjort, och har därtill fått besöka platser där USA misstänkt att bomber ruvar. De kan komma med två timmars varsel, alla dokument över inköp och utförsel av nukleära material har överlämnats, IAEA har fått just den rätt att ”gå var som helst och undersöka vad som helst” som Saddam Hussein avkrävdes före invasionen…

…och ingenting har hittats. IAEA:s generaldirektör Mohamed Al-Baradei har slagit fast det som ett faktum: ”Iran har inget kärnvapenprogram”. Senast i slutet av januari prisade han regimen för sitt helhjärtade samarbete med inspektörerna.

Följaktligen kräver USA att Al-Baradei avskedas.

Själv säger sig Bushadministrationen ha egna bevis. I oktober spred Pentagon suddiga satellitfotografier på anläggningen Parchin utanför Teheran som påstods röja militära avsikter, och några veckor senare mumlade utrikesminister Colin Powell fram uppgifter om att Iran höll på att bygga om sina långdistansmissiler så att de kan bära kärnstridsspetsar. Med föga resultat: allt för många, till och med i diplomatiska kretsar, kunde inte höra annat än ett skrällande, ihåligt eko av Irakinvasionens prolog.

Bevis eller inte. Redan i maj hade den amerikanska kongressen antagit en resolution om nödvändigheten av att använda ”alla lämpliga medel för att avskräcka, avråda och förhindra Iran från att skaffa kärnvapen”.

På Teherans gator har kärnkraften blivit en hederssak. ”Varför ska andra länder få utveckla kärnkraft, men inte vi?” Liksom järnvägen på ett lägre stadium ses kärnkraften som sinnebilden för ett högt stadium av modernitet och den iranska nationen är, sedan revolutionens dagar, inpyrd med idealet om självtillräcklighet: Iran tillverkar sina egna bilar, sina egna filmer, sina egna datorer – varför inte också sitt eget kärnbränsle?

Dragkampen med EU och hoten från USA har under de senaste månaderna utlöst vad Hadi Samat, statsvetarprofessor på Teherans universitet, kallat en ”nationalistisk feber” i Iran. Plötsligt har kärnenergiprogrammet blivit måttlöst populärt och regimen vunnit ny stadga. Ayatollah Ali Khamenei, landets högste ledare, kan på nytt fängsla åhörare när han spelar upp den mest högstämda revolutionsretoriken: i november dundrade han att ”folket och dess ledare inte räds de hot som framförs av förtryckarna.” I en tevesänd predikan i februari förklarade han att ”Amerika är som ett huvud på en sjuhövdad drake. De hjärnor som styr draken är de sionistiska och icke-sionistiska kapitalister som har fört Bush till makten för sina egna intressens skull. (…) Nu attackeras den islamiska republiken Iran av de globala tyrannerna för att den stödjer världens förtryckta.”

Om det finns något folkligt missnöje med regimens sätt att hantera frågan är det militant. Den 29 november gick 500 skäggiga män ur den islamistiska basiji-milisen till attack mot den främsta kvarvarande symbolen för västerländsk imperialism – Storbritanniens ambassad i Teheran – med stenar, smällare och slagord om att ledarna sålt ut kärnvapenprogrammet till Europa. ”Kärnenergi är vår rätt”, löd parollen.

Få iranier, islamister eller ej, skulle invända.

Och liksom det kan finnas en gråskalig övergång mellan civil kärnenergi och militär så glider stödet till kärnkraft lätt över i… stöd till kärnvapen. BBC rapporterade nyligen att majoriteten iranier vill att landet verkligen ska skaffa atombomber.

Bevis eller inte. Iran kan befinna sig i gränslandet mellan civil kärnkraft och kärnvapen.

Om landet verkligen rör sig mot en bomb skulle det sannolikt möta stort gensvar hos befolkningen.

Skulle det vara ett hot mot omvärlden?

För USA är inte kärnvapen som sådana något problem. Staten Israel bedöms ha omkring 200 stridsspetsar, men de är inte ens föremål för diskussion: de har från början dolts under en stenläggning av tystnad. Däremot talar USA vitt och brett om sin egen allt mer fantastiska massförintelseförmåga. Pentagon är just nu upptagen av en total översyn och uppgradering av sina kärnvapen, och där USA tidigare uttryckligen reserverade dem för avskräckande syften har Bushadministrationen gjort en kraftig gir: i fortsättningen ska kärnvapen användas i själva krigföringen. En ny generation ”taktiska bomber” eller ”bunkersprängarbomber” som kan slå ut underjordiska mål med nukleära laddningar är under utveckling.

USA har rentav hotat Iran med atombomber. När John Abizaid, befälhavare för US Central Command eller Centcom – den del av den amerikanska armén som ansvarar för Mellanöstern – i november hötte med ett varnande finger mot de iranska försöken att dra nytta av att USA gått på grund i Irak höll han fram alla sina kärnvapen: ”Vi kan generera mer militär makt per kvadratcentimeter än någon annan på jorden. Om ni bara betänker vår nukleära kapacitet kommer ni att förstå att ingen kan sätta sig upp mot USA.”

Problemen med Irans eventuella kärnvapen är alltså inte kärnvapnen. Problemet är Iran. Just detta land kan enligt USA inte betros med det yttersta vapnet.

Varför?

USA gör allt för att framställa Iran som en demoniskt hungrig pretendent på om inte världsherravälde, så åtminstone regional dominans. Men senast Iran startade krig var 1739. Kriget med Irak 1980–1988 startades av Saddam Hussein, liksom de många upptrappningsfaserna under de åtta åren av strider. Iran har inga territoriella anspråk på något av sina grannländer; den persiska nationens gränser är äldre än de flesta länders utanför Europa. Om den islamiska republiken under sina första flammande år ville exportera Gudsstaten till Libanon eller Irak har denna typiska revolutionspubertet sedan länge överskridits. Den mogna regimen nöjer sig med att behålla den makt den en gång erövrat. Saudiarabien, den gamla medtävlaren om muslimernas hjärtan, är numera en nära vän, liksom Libanon och Syrien; med övriga arabländer råder allmänt goda förbindelser.

Det är inte så en aggressiv vargstat, beväpnad till tänderna för att sluka sin omgivning, ser ut.

Vad finns det då att vara rädd för?

Att staten Israel ska mista sitt kärnvapenmonopol. Allt sedan Israel i mitten av 1960-talet, under dåvarande försvarsministern Shimon Peres, började experimentera med uran och missiler bakom höga taggtrådsstängsel i Negevöknen har politiken legat fast: Israel ska vara Mellanösterns enda kärnvapenmakt. Ingen annan ska tilllåtas utveckla kärnvapenkapacitet, må det så ske under fredlig, civil täckmantel.

Detta är hörnpelaren i Israels säkerhetspolitik. Landets militära överlägsenhet över regionen – över alla grannländers arméer kombinerade många gånger om – vilar på att det är och förblir ensamt med bomben. Om det är alla israeliska ledare ense.

I sin färska bok An Alliance Against Babylon – The US, Israel and Iraq skildrar John Cooley i detalj hur politiken nitades fast när åtta israeliska F 16-plan den 7 juni 1981 flög in över Irak och pulvriserade det invigningsklara kärnkraftverket Osirak. Attacken triggade Saddam Hussein att inleda sitt program för kemiska och biologiska vapen, men i Israel prisas den allmänt som ett under av hjältemod. Under Ariel Sharon har sedan politiken skärpts till en doktrin om ”förebyggande krig”: att någon till Israel fientlig stat närmar sig kärnvapenkapacitet utgör i sig grund för fullskaligt anfall.

Lika farligt är det för USA. Efter sexdagarskriget 1967, när Israel genom bara några timmars bombningar av Nassers Egypten tuggade sönder arabernas drömmar om att styra sina länder och utnyttja sina resurser efter eget behag, helt oavsett västerländska intressen, har USA knutit sin strategi till kamphunden Israel. Kontrollen över Mellanöstern garanteras av att den är vassare beväpnad än alla andra. Ingen regim vågar på allvar utmana sakernas tillstånd i regionen – vad gäller oljan, marknaderna, Palestina eller något annat – så länge Israel kan slita den i stycken.

Men Iran är en nation byggd på hat mot USA och Israel, som aldrig skulle lyda deras order. Om den skaffar kärnvapen är det lika med israelisk kastration. Kamphunden kommer att avskräckas av sin like. Mellanösterns karta ritas om.

I juli förra året kom så Ariel Sharon ut från ett samtal om Iran med George W Bush med en belåten min. Han deklarerade att ”Israel måste upprätthålla sin avskräckningsförmåga. Vi har mottagit en klar amerikansk ståndpunkt om att Israel inte får röras när det kommer till denna förmåga”.

I klartext: USA delar Israels rädsla för iranska kärnvapen.

Officiellt motiveras denna rädsla med att Iran vill utplåna staten Israel. Om mullorna fick en atombomb skulle deras första åtgärd vara att prickskjuta den judiska staten: ”Deras uttalade mål är Israels förstörelse”, har George W Bush varnat med gammaltestamentligt patos i rösten.

Den iranska regimen må hata den judiska staten ur djupet av sitt hjärta. Men den är inte självmordsbenägen. En kärnstridsspets avfyrad mot Israel skulle, om den ens nådde sitt mål, leda till en kaskad av atombomber in över Iran: Israel har en kärnvapenarsenal som Iran omöjligen kan komma i närheten av och besitter dessutom den avgörande ”andraslagskapaciteten”. I Medelhavet utanför Tel Aviv ligger en flotta av kärnvapenbestyckade ubåtar, som ögonblickligen kan slå tillbaka med samma mynt om en atombomb skulle träffa fastlandet. I samma ögonblick skulle också USA vedergälla.

Den före detta CIA-analytikern och initiativtagaren till Veteran Intelligence Professionals for Sanity, Ray McGovern, drar den enda rimliga slutsatsen utifrån ett halvsekels teoretiserande om kärnvapenkrigens logik: ”Det finns ingen anledning att tro att Iran skulle riskera ett suicidalt första angrepp mot Israel.”

Faran med iranska kärnvapen ligger i stället just i den kraftigt reducerade övermakten hos staten Israel. Redan innan invasionen av Irak – enligt den tyska tidningen Der Spiegel så tidigt som i oktober 2001 – gjorde Ariel Sharon ihärdiga påstötningar för att kriget inte skulle stanna upp, utan direkt föras vidare till Iran. Sedan dess har israeliska regeringstjänstemän åkt i skytteltrafik till Washington för att övertyga Bush om att slå till. Bush själv står allt mer under ideologiskt inflytande från Likudpartiet i Israel; Pentagons kalkyler utarbetas på grundval av israeliska uppgifter. Och kamphunden skäller gällt. Enbart det faktum att Iran snart tillverkar eget kärnbränsle är för mycket, och i februari förklarade Mossads chef Aharon Ze’evi att ”iranierna bara är ett halvår från att på egen hand bygga en atombomb – om de inte stoppas av väst”.

Men Israel nöjer sig inte med att driva på USA.

Israel laddar självt.

Den 13 mars kunde Londontidningen The Times avslöja att israeliska elitkommandon just nu hårdtränar på att slå ut iranska anläggningar. Någonstans i Negevöknen har en modell av den underjordiska reaktorn i Natanz byggts upp. Övningen ser ut så här: specialhelikoptrar flyger in och landar några kilometer från reaktorn, fallskärmsjägare hoppar ut och in i lastbilar som ställts i ordning av Mossad, med sig har de hundar som stretar i koppel och snart ska få bomber fastspända på sig. När lastbilarna nått fram till reaktorn plockar krypskyttar ut de iranska vakterna. Bilarna dundrar genom taggtråden och soldaterna sänder ner sina bombhundar i djupet av tunnlar och centrifuger. Tio minuter senare exploderar centrifugerna, varpå F 15-plan flyger in och bombar bort det sista av anläggningen.

På ett möte vid Ariel Sharons privata ranch i Negevöknen gav regeringen i förra månaden armén ”initialt bemyndigande” för en attack. Knessetledamöter agiterar otåligt för att tiden är inne, på teve framträder varje vecka elitpiloter som med pixlade ansikten skryter om sin beredskap att utföra uppdraget, och nyligen utsågs den yrkessoldat som anses bäst skickad att leda ett angrepp på Iran – flygvapnets general Dan Halutz – till ÖB.

Planen är att återupprepa succén från Osirak. Skillnaden är att Israel inte agerar ensamt denna gång. USA har under det senaste året, efter den största vapenaffären mellan länderna på många år, levererat 500 entons bunkersprängarbomber designade för att nå ned till just den typ av underjordiska anläggningar som Iran anses ha. Koordinationen är maximal. På frågan om USA skulle stödja en israelisk attack mot iranska anläggningar har George Bush svarat: ”Israel är vår allierade, och vi har ett starkt åtagande att stödja Israel. Vi kommer att stödja Israel om dess säkerhet hotas.”

Och kamphunden stretar i kopplet.

Men Irans anläggningar är inte ett lika lätt byte som Osirak. Exakt hur många de är, exakt var de befinner sig och exakt vilka funktioner de har är inte känt. En rådgivare till den iranska utrikesministern bekräftade den 7 mars att reaktorer har grävts ner på hemlig ort – just för att skydda dem från attacker á la Osirak.

Den militära tankesmedjan och informationsbasen Global Security konkluderar: ”Flygattacker mot Iran skulle vida överstiga omfattningen av 1981 års israeliska attack på Osirak och snarare likna de första dagarna av 2003 års flygkampanj mot Irak.”

En ny landsomfattande bombstorm av ”chock och fruktan”.

Många experter har dock varnat för att inte ens en sådan kampanj skulle kunna hejda Irans eventuella kärnvapenprogram. Snarare tvärtom. Det amerikanska institutet Center for Nonproliferation Studies hävdar att Iran som ”måltavla för en oprovocerad attack” skulle säga upp ickespridningsavtalet och ”otyglat använda sin nukleära teknologi” – bara ännu djupare ner i marken, än hemligare och med mångdubblad beslutsamhet. Institutet når slutsatsen att ”det enda sättet att förhindra Iran från att nå kärnvapenkapacitet är att ockupera landet.”

Och faktum är att USA:s uttalade målsättning inte bara – eller ens främst – är att stoppa Irans atomäventyr. Det är att, i Irans egenskap av en ”ondskans axelmakt”, genomföra ett regimskifte.

Nu är Bushadministrationen lyckligt trygg i förvissningen om att den redan äger en trojansk häst i hjärtat av Iran som när det är dags kan störta prästväldet: den iranska medelklassen. Bush har gjort sitt bästa för att tolka varje missnöjesyttring i Iran – i synnerhet de omtalade studentprotesterna – som ett tecken på att iranier älskar USA och ingenting mera åstundar än en liberal, västvänlig regim, eller som det heter i presidentretoriken: ”Folket i Iran vill ha samma friheter, mänskliga rättigheter och möjligheter som andra folk i världen”. Washington har stått till tjänst med tevesändningar, möten med iranska oppositionsfigurer – inklusive anhängare av shahens son – och ”moraliskt stöd” till protesterna.

Tron är att den proamerikanska medelklassen kommer att resa sig i samma stund som bomberna faller. Stjärnjournalisten Seymour Hersh citerar i sin senaste uppmärksammade artikel, ”The Coming Wars” (New Yorker 24/1), en regeringsrådgivare som berättat för honom att försvarsminister Donald Rumsfeld, vice försvarsminister Paul Wolfowitz och de andra i den innersta kretsen kommit fram till att en begränsad flygattack kan räcka. ”I den sekund mullornas aura av oövervinnelighet skingras, och därmed också möjligheten att föra väst bakom ljuset, kommer regimen att kollapsa.”

Men om det nu handlar om själva den iranska regimen – vad har USA för problem med den?

– Allting som sker i Mellanöstern handlar till någon del om oljan. Den finns med överallt som ett slags bakgrundsbrus. Man kan fråga sig: om det inte hade funnits olja i Mellanöstern, skulle västerländska arméer över huvud taget ha varit där då?

Kjell Aleklett är en till synes oansenlig professor i Uppsala. I Sverige är det inte många som känner till honom. Men globalt blir han allt mer berömd, som en väktare som från sitt uppsaliensiska elfenbenstorn spanar ut över den kris som rullar in i världskapitalismen.

Aleklett leder The Association for the Study of Peak Oil, Aspo. Det är ett litet, sammansvetsat brödraskap av geologer och oljebolagsexperter som i åratal försökt väcka världen. Budskapet är dystert: den industriella epok som baserats på ett överflöd av billig olja går mot en ände. Oljan kommer inte att ta slut, den kommer inte att försvinna helt. Men inom kort, högst några år – Aspo har just korrigerat profetian från 2010 till 2008 – kommer hälften av världens samlade oljereserver att ha förbrukats.

Från denna höjdpunkt vänder allt. Oljan börjar sina. Den olja som återstår blir successivt allt svårare att utvinna. Efter att i mer än ett sekel ha njutit av billig a-olja som pumpats upp i ständigt större volymer tvingas kapitalismen söka sig över till b-oljan, till den besvärliga, svårraffinerade olja som bara kan utvinnas genom allt större insatser av arbetskraft och fast kapital. Efter kulmen – den som Kjell Aleklett och kollegorna i Aspo studerar – stiger därför oljepriset. Det stiger oundvikligen; stiger, stiger och kommer aldrig ned igen.

Profiten hotas till livet.

Aspo:s varningar klingade länge ohörda, och medlemmarna avfärdades som domedagsprofeter från en vilsegången sekt. Men under de senaste åren, och månaderna, har läran om oljeproduktionens nära förestående kulmen blivit mainstream.

Affärspress, börsspekulanter och företagsledare har tvingats inse att nedräkningen har börjat, och en plats där den följs särskilt intensivt för närvarande är Washington. USA:s energidepartement lutar sig just nu med rynkad panna över rapporten The Peaking of World Oil Production – Impacts, Mitigation and Risk Management. I den konstateras att ”världen är snabbt på väg mot den ofrånkomliga kulmen för världsproduktionen av konventionell olja. (…) Utvecklingen av den amerikanska ekonomin och livsstilen är grundad på tillgången till riklig, billig olja. Oljeknapphet och flerfaldiga prishöjningar till följd av kulmen i världens oljeproduktion kommer att få dramatiska effekter.”

Rapportens slutsats är ödesmättad. ”Världen har aldrig stått inför ett problem som detta.”

Men ska man vara noga hör problemet inte framtiden till. Det är redan här. Oljepriset har stigit brant under det senaste året, tidigare otänkbara 50 dollar fatet är nu ett golv; nytt prisrekord slås snart sagt varje vecka. Inget problem är i dag – om det är OECD och de flesta andra bedömare över – större för den globala kapitalackumulationen.

I detta läge finns bara en räddning för det rådande systemet. Det är att se till att de länder som fortfarande har stora reserver pumpar upp allt de har så snabbt som möjligt, så att den dyra oljan vägs upp med billig och effekterna av den globala kulmen hålls på avstånd några år till.

När världens olja är på väg att sina måste de som ännu har gott om den skruva loss kranen. De måste låta oljan spruta.

Och det är just här, på denna springande punkt, som den iranska regimen utgör ett problem.

I sin nya bok Blood and Oil – The Dangers and Consequences of America’s Growing Petroleum Dependency beskriver den amerikanske freds- och konfliktprofessorn Michael T Klare hur iranska företrädare sommaren 2003 gav ett sensationellt besked till världen. De sade: vi har tidigare underskattat våra oljereserver. Vi har trott att bara 90 miljarder fat ligger under vår mark, men på senare år har vi hittat nya fält – något som nästan aldrig händer i världen längre – och i själva verket, vet vi nu, sitter vi på 126 miljarder. Det betyder att vårt land är det näst oljerikaste i världen, efter Saudiarabien, men före Irak.

Sommaren 2004 skrev Iran upp sina reserver igen, och i den branschledande statistik som varje år sammanställs av det brittiska oljeföretaget BP godtas revisionen. Iran intar nu oljevärldens andra plats.

Enligt Michael Klare är detta en av de vägskyltar Bushadministrationen haft framför sig när den slagit in på vägen till Iran.

Kjell Aleklett ger dock inte mycket för de nya siffrorna. Han tror att Iran överdriver. Men det viktiga, menar han, är egentligen inte reservernas kvantitet.

– Det som är intressant för en marknadsekonomi är hur mycket som verkligen kan produceras och levereras till världsmarknaden. Trender och tendenser i produktionen är det avgörande. Problemet med de iranska oljefälten är att de är ganska omoderna, och därför behövs det väldigt mycket investeringar för att få upp produktionen.

Den bistra verkligheten är att Iran producerar mindre olja än före revolutionen. 1979 utvanns sex miljoner fat om dagen, i dag ligger genomsnittet på drygt fyra. Skälet till detta fall är just att de iranska oljeanläggningarna förfallit. För att landets reserver ska kunna utnyttjas fullt ut och komma omvärlden till godo krävs att kapital flödar in i gigantiska proportioner – kapital som kan bekosta nya, toppmoderna borrplattformar, cisterner, pumpstationer och pipelines.

Ackumulationen har ingen nytta av iranska oljefält om oljan ligger där den ligger. Problemet är bara att Iran är stängt för investeringar. Efter revolutionen har USA förbjudit sina egna oljebolag att verka i Iran och hotat straffa också andra länders bolag om de gör affärer med mullorna.

Men mullorna vill heller inte ha dem där. Åtminstone inte om bolagen kommer från väst: den iranska staten håller sina oljefält i ett fast grepp och vägrar falla för frestelsen att locka västerländska entreprenörer. Reglerna för utlandsinvesteringar i den iranska oljesektorn säger att staten när som helst kan kräva tillgångarna åter, med bara liten kompensation – en permanent risk för konfiskering som ingen kapitalist kan leva med.

Till råga på allt har Iran och de andra oljeproducenterna runt Persiska viken fått en ny idé.

– De använder allt oftare uttrycket ”hållbar produktion”. Det betyder att de inte vill utvinna mer olja än vad de behöver för att klara sin egen ekonomi, så att oljan räcker i flera generationer. De vet att de bara har en viss mängd olja. Om jag har en bägare med öl och jag tömmer den på tio minuter har jag inget att dricka om en halvtimme. Men om jag dricker en liten klunk då och då kan jag njuta av ölen längre – och samma sak gäller oljeproducenterna i Mellanöstern! De vill hushålla. De vill inte öka på utvinningstakten. Men problemet är att det står i direkt motsättning till världsekonomins intressen. USA kräver att Mellanösterns dagliga oljeproduktion ska fördubblas under de kommande 20 åren, förklarar Kjell Aleklett.

Inget land är så ovilligt att ta hänsyn till USA:s krav som Iran. Tvärtom leder det stigande oljepriset till att Iran kan ta det lugnare och pumpa allt långsammare. Men i samma stund skriker världsmarknaden efter höjd takt. Ju mer oljekulmens effekter sätter in, desto större blir alltså motsättningen mellan Irans nationella intressen och omvärldens.

– En tanke USA har med att bomba de iranska kärnkraftverken är ju att det skulle skapa turbulens så att regimen faller. Det finns en önskan om att i stället få en ledning som är vänligt inställd till att låta oljan komma ut på världsmarknaden. Och det är inte bara USA:s behov! Det är minst lika mycket Sverige, och hela Europa, som är intresserade av den här oljan – Sverige är till 100 procent beroende av importerad olja, USA bara till 60 procent. Man måste alltså prata om världsekonomin. Vad den behöver är att Irans olja obehindrat flödar ut och att fälten öppnas upp för de enorma investeringar som krävs för att höja takten.

Till USA:s och de andra västerländska kapitaliststaternas oerhörda förtret har Iran på senare tiden haft fräckheten att ingå avtal om oljeleveranser med vissa andra länder: Indien, Japan och Kina. Iran och Indien har fått lov av Pakistan att dra en pipeline mellan sig, som ska stilla den växande indiska ekonomins energitörst med iransk olja. USA:s reaktion: kom inte på tanken! Indiska företag som tar del i projektet hotas med att amerikanska straffböter.

Iran och Japan kom förra sommaren överens om att japanska företag ska få inleda utvinningen på det orörda Azadegan-fältet, och i oktober enades likaledes Iran och Kina om utökat samarbete: den kinesiska staten får köpa iransk olja mot att den bygger ut tunnelbanan i Teheran, säljer industriprodukter och ger teknisk hjälp till oljesektorn.

– Ur vår synpunkt – Sveriges, Europas och USA:s – är de här kontrakten om direkta oljeleveranser inte bra. Iran känner att det är lättare att göra affärer med länder som Kina – det finns ett sådant utbrett hat mot väst. Det betyder att den iranska oljan inte kommer ut på världsmarknaden, vi får inte vara med och njuta av den. Nu råder sådan brist på olja i världen att marknadskrafterna måste få styra fullt ut, säger Kjell Aleklett.

Som om inte detta var nog har Iran en ännu mer djävulsk plan i sinnet. I höst invigs Teherans nya oljebörs. Där kommer iransk och annan olja från regionen att säljas – men inte i dollar, den valuta som världens oljeförsäljning hittills alltid har stått i. Utan i euro. Eftersom eurokursen utvecklas starkare än dollarn får Iran på så vis in mer reell köpkraft per sålt oljefat. Det är ett skott mot dollarns ställning som världsvaluta: om världens största handelssegment – handeln med olja – rycks loss och branschens aktörer vänder ryggen åt dollarn kommer den att falla än mer i värde.

Detta scenario är nu inget EU ser fram emot. Ytterligare press uppåt på eurokursen blir en än tyngre black om foten på den västeuropeiska exportindustrin, som EU därmed kan tvingas parera med stödköp av dollarn.

En oljebörs i euro är i stället en pil som Iran slugt och raffinerat har täljt fram. Med den siktar nu mullorna rakt mot den amerikanska världsmaktens hjärta.

Också om de potentiellt destabiliserande effekterna av detta tilltag är världens borgerlighet smärtsamt medveten. Tidningen Veckans affärer – knappast känd för radikal historiematerialism – ägnade nyligen ett brett upplagt reportage om oljefaktorerna bakom USA:s krigsplaner. Mot en dramatisk fond av oljerök och vilt gestikulerande börsspekulanter slog tidningen fast: ”Iransk oljebörs hot mot dollarn.”

Skälen är alltså goda, och flera, till en attack. Utvecklingens egen strömkraft snarast driver USA och Israel mot att avlossa det första skottet.

Men hur skulle Iran reagera?

”Om Israel skulle våga attackera våra nukleära installationer kommer vi att slå ner på Israels huvud som när en tung slägga krossar en skalle”, lovade förra sommaren Yahya Rahim Safavi, befälhavare för det iranska revolutionsgardet. ”Kommer denna nation att tillåta angripare att sätta sina fötter på vår mark? Om det sker, Gud förbjude, kommer de att brinna i en infernalisk eld av folklig vrede”, förkunnade den moderate president Khatami inför stora folkskaror på revolutionens 26-årsjubileum i februari. Den senaste eden från Teheran lyder: ”Inom 15 minuter kommer Iran att svara på varje attack från USA eller någon annan.”

Pentagon tycks ta dem på orden. I september uppgav Newsweek att ledningen för den amerikanska armén spelat ”krigsspel” för att utröna hur en attack skulle utvecklas. ”Ingen gillade resultatet. Som en källa inom flygvapnet uttrycker det: ’Krigsspelen kunde inte hindra konflikten från att eskalera.’” Klarare uttryckt: ett luftangrepp kommer att utlösa militära svar som tvingar fram en markinvasion.

Med 12 miljoner man att inkalla som soldater har Iran en långt starkare armé än vad Saddam Hussein hade i mars 2003. I lagren ligger långdistansmissiler med en radie som når staten Israel eller Turkiet – det troligaste luftrummet för en israelisk attack – och dessförinnan USA:s alla baser runt Persiska viken.

Mot detta står dock USA:s och Israels ultraavancerade system för att upptäcka och genskjuta inkommande missiler. I militär muskelkraft är Iran en mager dvärg mot jättarna. Det är inte där landets slagstyrka ligger.

Den ligger, först och främst, i vad Iran kan göra med oljan.

Själva orsaken till att USA för 25 år sedan, i januari 1980, beslöt etablera en permanent militär närvaro i Mellanöstern i allmänhet och Persiska viken i synnerhet är det strypgrepp mullorna har makt att koppla om världens oljetillförsel. Dagligen fraktas en femtedel av världens oljeproduktion i jättetankrar ut från Kuwait, Saudiarabien och södra Irak, genom den trånga passage som går under namnet Hormuzsundet. På sin sida om sundet, och på små öar mitt i, har Iran placerat ut antifartygsmissiler. Med ett enkelt kommando kan fartyg och tankrar sänkas – och världens viktigaste oljerutt har skurits av. Ingen olja når ut från Persiska viken.

”Ni leker med elden. De första att drabbas blir USA och Europa”, hotade nyligen chefen för Irans kärnenergiprogram Hassan Rowhani. ”Backa, eller räkna med en oljechock”.

Huvuduppgiften för Centcom är allt sedan enhetens tillkomst att förhindra en iransk stängning av sundet. Men i händelse av ett luftangrepp är det sannolikt det första Iran gör, ”inom 15 minuter”. Med den missilkapacitet landet besitter kan det bara betyda en sak: att amerikanska styrkor tvingas gå in på det iranska fastlandet för att röja upp.

Väl inne i landet har mullorna flera överraskningar i beredskap. Under intryck av de häpnadsväckande framgångarna för den irakiska gerillan planerar de att locka ner USA:s armé i ännu ett träsk av asymmetrisk krigföring. Tusentals handeldvapen är under utdelning. I december uppgavs 25000 frivilliga, huvudsakligen från basiji-milisen, ha skrivit upp sig för självmordsoperationer mot potentiella inkräktare. Till skillnad från sunniterna i Irak har den iranska regimen vidsträckta berg och djungeldjupa skogar. Därtill kan den släppa lös sina stödtrupper inne i det ockuperade Irak – de hittills passiva shiamiliserna – och Hizbollah i södra Libanon, så att både USA och Israel dras allt längre in i ett gerillakrig som till slut kan spänna över regionen.

Slutsatsen har formulerats av många. Richard Heinberg, en annan av världens främsta experter på den globala oljekulmen, är en: ”Medan Irakinvasionen och dess efterspel har varit oändligt destruktiva pekar allt på att det som nu är i görningen blir många, många gånger värre.”

USA spelar ett högt spel. Den amerikanska armén riskerar att gå ner sig i en bottenlös gyttja av kontinental gerillabekämpning. Återinförandet av den förhatliga värnplikten rycker närmare, och blir enligt samstämmiga bedömare en nödvändighet om Iran måste invaderas. Kina och Ryssland – som mullorna skickligt har knutit till sig genom att tillfredställa deras behov av iransk olja – tros agera ytterst spänt på en attack:

Vågar verkligen USA kliva ut i denna kvicksand?

Därom råder delade meningar. Vissa iakttagare hävdar att USA inte menar allvar – med tanke på svårigheterna i Irak inte kan mena allvar – med hoten om ett nytt krig. Tvärtom skulle USA ha bestämt sig för att Iranfrågan bara kan lösas med fredliga medel. Syftet med att hålla strålen glödhet är, enligt detta resonemang, att ge ammunition åt EU:s diplomatiska försök att få Iran på knä: ”USA behöver Europa för att prata med Iran och Europa behöver Washington för att hålla uppe trycket. Det är ett klassiskt elak snut/snäll snut-arrangemang”, som den tyska USA-experten Bernard May formulerat det.

Andra menar att retoriken till slut kan bli självgående. Efter en viss gräns blir löftet om en attack – precis som inför Irakinvasionen – politiskt omöjligt att bryta. Åter andra hävdar att ett krig med Iran skulle vara en katastrof, men att Bushadministrationen visat sig bestå av fanatiska ideologer som inte väjer för något, som för länge sedan spårat ut i irrationell megalomani och under hurrande stridsrop rusar ut i de mest fatala krigsprojekt.

”Bush har inget val”, lyder ytterligare en prognos.

Gissningarna om tidpunkt för anfallet har redan börjat. Scott Ritter, den berömde före detta vapeninspektör som inför Irakinvasionen formulerade den kanske mest träffsäkra kritiken av lögnerna om Saddams massförstörelsevapen, säger sig veta. Vid ett framträdande den 18 februari påstod han att Bush redan har undertecknat ordern: ”Iran kommer att bombas i juni 2005”.

Finansanalytikern Mark Cliffe från konsultfirman ING gissar att USA väntar ett halvår längre, till vintern 2006: ”Amerikanska militärstrateger måste hålla öppet för att en attack på iranska kärnkraftsanläggningar blir preludiet till en fullskalig invasion. I så fall – liksom i fallet Irak – blir ett vinteranfall tidigt 2006 den första möjligheten ur militär synpunkt”, skrev Cliffe nyligen i The Independent.

Flera faktorer stressar USA. De israeliska strategerna flåsar Pentagon i nacken med sina bedömningar om att det bara handlar om månader innan Iran vet hur bomben tillverkas. Under år 2005 beräknas också reaktorerna nå den nivå där det blir omöjligt att beskjuta dem med mindre än att uranet läcker ut och Mellanöstern drabbas av en naturkatastrof i Tjernobyls storlek. ”Fönstret av möjligheter att slå ut Irans vapen kommer att stängas under 2005”, hetsar Global Security. Andra pekar på att USA måste rappa på och slå till – innan Teherans oljebörs öppnas.

Kapitalet flyr följaktligen Iran. Investerare ger sig av, och företag som tidigare hittat kryphål i USA:s sanktionslagar skyndar sig att packa: Halliburton, BP och General Electric förklarade nyligen att de kallar hem sina dotterbolag från landet.

Med utländskt kapital ute ur landet ligger den iranska marken fri.

Mullorna räknar kallt med att USA och Israel planerar för ett anfall. För dem är frågan akut: finns det något vi kan göra för att avskräcka fienden?

Svaret kan vara – kärnvapen. Med amerikanska arméenheter som omringar landet i alla väderstreck, med en president i Vita huset som inget hellre vill än att mullorna faller, med hotet om intervention som ett mörkt, elektriskt moln över landet – vad ska de göra?

”Föreställ dig att du är en av de styrande mullorna i Teheran. Du vet att din främsta regionala fiende, staten Israel, har kärnvapen. Du vet att dess allierade USA också är en kärnvapenmakt, som dessutom har invaderat ditt grannland och störtat dess regering med de klenaste av förevändningar. (…) Skulle du inte tänka att det bästa vore inte bara att skaffa kärnvapen, utan att göra det så snabbt det går, innan möjligheten försvinner?” Så skrev den brittiska socialdemokratiska tidningen New Statesman i en ledare i september förra året.

Men tidningen stannade inte där. Den drog sitt resonemang ett varv till: ”Givet att Israel är regionens enda kärnvapenmakt – och spenderar mer än dubbelt så mycket på sitt försvar som sina fem närmaste grannar tillsammans – skulle en medlare från Mars mycket väl kunna dra slutsatsen att planetens bästa hopp är att låta Iran få sin bomb, till och med att ge en hjälpande hand. Bara en sak är värre än terrorbalans: terrorobalans.”

I brittisk vänsterdebatt har argumentet blivit allt vanligare: det bästa skyddet mot ännu ett krig är att Iran – snabbt som ögat – bygger bomben.

Det psykologiska kriget har redan inletts.

Sedan iranska militärexperter fastslagit att UFO-armén i själva verket bestod av droner dröjde det inte länge innan nästa art dök upp på den iranska himlen. Bemannade amerikanska stridsflygplan flög under januari in över Iran. Den näringslivsinriktade nyhetsbyrån UPI citerade den 26 januari en amerikansk pilot: ”’Vi måste veta vilka måltavlor vi ska attackera och hur vi kan slå ut dem’, sade han, på villkor om anonymitet. Flygningarna, som har pågått i veckor, utförs från baser i Afghanistan och Irak och ingår i Bushadministrationens försök att samla in välbehövliga underrättelser om Irans möjliga kärnvapenanläggningar.”

Ett annat mål med flygningarna var att tvinga Iran att slå på sin radar. Men Iran vägrar. Regimen tycks ha bestämt sig.

Landets kapacitet att slå tillbaka ska ligga dold i natten.