Med siktet inställt på Iran

En hel stad draperad i USA-hat. Från varje bro, från varje byggnadsställning vid de nya höghus som hissas som stolta flaggor mot himlen, högt och väl synligt över varje korsning hänger samma bild: en frihetsgudinna med dödskalle som ansikte. Teheran ska stå värd för en konferens. Temat, och den paroll som femton miljoner stadsbor matats […]

En hel stad draperad i USA-hat. Från varje bro, från varje byggnadsställning vid de nya höghus som hissas som stolta flaggor mot himlen, högt och väl synligt över varje korsning hänger samma bild: en frihetsgudinna med dödskalle som ansikte. Teheran ska stå värd för en konferens. Temat, och den paroll som femton miljoner stadsbor matats med från alla hörn i flera veckors tid, lyder: ”En värld utan Amerika”.

Det är november 2004 och ramadan lider mot sitt slut. Sedan den islamiska regimen tog över Iran 1979 har den sista fredagen i ramadan firats som ”Al-Quds-dagen”. Det är den dag då hela nationen går ut för att visa sitt hat mot staten Israel.

När den närmar sig börjar tevekanalerna oavbrutet sända trailers och fromma musikvideor med bilder på Klippmoskén, intifadakravaller och israeliska soldater som misshandlar gripna barn. Palestinapropaganda är ett lika uttjatat inslag i den iranska vardagen som tvättmedelsreklam i den svenska; ingen tycks lägga märke till de scener som rullar. I Teheran kompletteras muralmålningar över den mördade Hamasledaren Sheikh Ahmed Yassin med nyupphängda listor i jätteformat över alla amerikanska företag som är ”sionistiska” och följaktligen ska bojkottas.

När Al-Qudsdagen infaller befinner vi oss i en liten stad på landsbygden. Liksom i alla andra byar och städer runtom i landet fylls gatorna och torgen av långa rader marscherande skolbarn som med egenmålade plakat ropar ut sitt löfte att befria Palestina. De gör det halventusiastiskt, likt svenska skolbarn på friluftsdag.

Den som vill gå in på det statliga universitetets område mitt i Teheran sätter fötterna på båda landets fiender. I asfalten framför den stora porten har två välnötta flaggor målats in: USA:s och Israels.

Den islamiska republikens identitet är formad av två erfarenheter. Den ena är det åtta år långa krig som utkämpades med Irak på 1980-talet. Få krig har varit så enformiga, gyttjiga, slamsiga och ändlöst blodiga; hundratusentals iranier sprängdes i minkrevaderna, ströps av giftet från kemiska bomber, nöttes ut i åratal av meningslösa skyttegravsstrider och försvann eller återvände som invalider. Ingen vet exakt hur många. Den generation ungdomar som nu är på väg in på den iranska arbetsmarknaden har fått sin barndom präglad av kriget: plötsligt fick de avbryta lekarna eller lektionerna och störta ned i skyddsrummen när flyglarmet gick, en dag satt en vas blommor där klasskompisen nyss satt, vattnet i städernas fontäner färgades rött som en ständig påminnelse om martyrernas blod.

Men det är länge sedan nu. Kriget slutade trots allt för sjutton år sedan. Sedan dess har Iran levt i fred, minnet börjar blekna, fasorna och skräcken tonar bort som en dimma. Iran har höjt blicken.

Den andra erfarenheten är fiendskapen med USA och Israel. Den sträcker sig tillbaka till tiden före revolutionen, när shahen – en tyrann utan band till sitt eget folk – klängde sig fast vid sin påfågelstron med hjälp av CIA och Mossad. Revolutionens första hammarslag riktades mot dem: deras militärmaskin krossades. Amerikanska diplomater hölls som gisslan i mer än ett år; i dag står den tomma ambassaden som ett triumfmonument för revolutionen. USA svarade med att peststämpla Iran och sätta upp sanktionsskyltar runt landet, försöka få den nya regimen utfryst, utrusta Saddam Hussein med kemiska och biologiska vapen i kriget mot Iran, ge honom direkt eldunderstöd, skjuta ned iranska flygplan så att hundratals civila flygresenärer dog och på alla sätt undergräva det iranska systemet

USA:s ondska sitter som ett inlärt ABC i iraniernas huvuden.

Men också detta sjunker allt längre bak i tiden. Det lidande som USA förorsakat Iran har inte märkts lika påtagligt på senare år. Regimens eviga tjat om imperialisterna och sionisterna har haft allt mindre med vanliga iraniers tillvaro att göra – där är det snarare regimen som är problemet – och de har slutat lyssna: det är tomma ord, inget annat.

Fram till denna höst, år 2004. Något håller på att ske. Ett stråk av svärta kan förnimmas i luften. En dag hör vi av en man vi känner – han säger det som i förbigående – att hans bror som är busschaufför har fått ett ovanligt uppdrag. Han ska köra laster med soldater till södra Iran.

Några veckor senare ska utländska militärobservatörer tappa hakan inför den jätteövning med helikoptrar, stridsvagnar, högteknologiska och snabbrörliga infanterienheter med mer än 100000 soldater som iscensätts nära gränsen till Irak.

Samtidigt utspelar sig märkliga scener i andra delar av landet. Iranier på vissa platser börjar iaktta ett fenomen de inte känner igen. Röda blixtar tänds på himlen, följda av gröna och blå strimmor som dalar och dör ut. Vad är detta? Iranierna, som inte längre är vana att tänka i termer av krig, tillkallar astronomiska experter, men de står frågande. Snart sprids ryktet: ”Ufo:n invaderar!” och tidningsspalterna fylls av spekulationer, hela landet drabbas av ”Ufo-mani”. Tills rutinerade militärexperter som före shahens fall tränades av USA kan konstatera vad det rör sig om: amerikanska droner, obemannade spaningsplan. Sådana som registrerar militär information. Sådana som ska provocera armén på marken att slå på sina radarsystem, så att luftförsvaret blottläggs.

Sådana som USA brukar sända in över länder som ska attackeras.

Det drar ihop sig till krig igen i Iran.

USA, och Israel, är på väg.

Omedelbart efter att invasionen av Irak hade fullbordats riktade USA en stråle av hot mot Iran. Berusad av den oväntat snabba segern över Saddam Husseins regim släppte Bushadministrationen fram fantasier om att åstadkomma ”regimskifte” också i grannlandet: i maj 2003 antog den amerikanska kongressen ”lagen om demokrati i Iran”. Enligt den ska USA finansiera oppositionsgrupper för att störta den islamiska regimen, och under några veckor följde utspel på utspel om en mer ”aggressiv politik”.

Sedan dess har hotelserna stigit och sjunkit i styrka, allt efter supermaktens humör, ofta i takt med bakslagen och framstegen i Irak – men den allmänna tendensen går inte att ta miste på: den stråle som står riktad mot Iran blir allt hetare. Under sensommaren 2004 lades ny glöd till när USA försökte dra Iran inför säkerhetsrådet och få igenom internationella sanktioner. ”Klockan tickar för Iran”, förklarade energiminister Spencer Abraham i september. ”Irans beteende bådar inte gott för utsikterna till en förhandlingslösning”, utgöt sig dystert en annan av Bushadministrationens företrädare, en viss John Bolton.

Sedan Bush själv kritiserats av sin utmanare John Kerry för undfallenhet mot Iran svarade han med att utkora landet till ”nästa stora fråga” för USA, och när han några månader senare återinstallerades på presidentposten svor han att frågan skulle lösas innan han lämnade Vita huset: med tydlig adress lovade han föra vidare den ”frihetens eld som kommer att bränna dem som motsätter sig den”.

Världspressen reagerade som en termometer. Under de första månaderna 2005 har rubrikerna lytt ”Amerikas nästa måltavla”, ”Kommer USA att attackera Iran nu?”, ”De kommande krigen”, ”Nästa anhalt: Teheran” eller ”Washington varnar Iran att tålamodet inte varar för evigt”.

Så vad handlar alltihop om?

Iran är på väg att skaffa kärnvapen. Med en atombomb i händerna kommer den islamiska regimen att utgöra en dödlig fara för grannländerna, för regionen, för världen.

Det är en fara ingen mänsklighet kan leva med.

Detta är det förvalsprogram som USA har tänt sin strålkastare med även denna gång. Anklagelsen är densamma som mot Irak inför invasionen 2003, men med en viktig skillnad: USA hävdar att mullorna har kommit betydligt närmare en atombomb än Saddam Hussein någonsin gjorde.

Nukleära experiment är inget nytt iranskt intresse. Redan shahen drog upp magnifika planer på tolv kärnkraftverk åt sitt land och beordrade bygget av en första reaktor vid Bushehr, en stekhet hamnstad vid Persiska viken, i samverkan med det tyska företaget Siemens. När han störtades och utländska kapitalister jagades på flykten avstannade arbetet. Den halvfärdiga reaktorn i Bushehr bombades sedan sönder och samman av Saddam Hussein, under hela 1980-talet låg det iranska kärnenergiprogrammet i träda – tills mullorna år 1992 enades med Ryssland om leverans av kärnteknik. Bygget återupptogs.

Men inte bara i Bushehr.

Tio år senare, år 2002 och 2003, kunde iranska ledare steg för steg avtäcka ett helt ljusnät av reaktorer som snart var redo att tas i bruk.

USA reagerade med bestörtning. Vad var nu detta? Varför hade Iran hållit bygget av alla de andra reaktorerna hemligt? Det måste finnas något skäl till detta ljusskygga beteende.

Iran måste ha något att dölja.

Den islamiska regimen gav förtörnat svar på tal: syftet med reaktorerna är enbart civilt. Vi vill ha el, inget annat. Kärnvapen är haram, förbjudet enligt islam, ”inhumant, omoraliskt, illegalt och mot våra mest grundläggande principer”, som presidenten Mohammad Khatami uttryckte det.

Mot detta har USA invänt att Iran omöjligen kan behöva kärnkraftverk för att få el. Det är bara att borra hål i marken! Iran sitter på några av världens största oljereserver – varför satsa dyra pengar på kärnteknik?

I det indirekta ordkriget – de två regeringarna vägrar att tala med varandra och måste skicka sina argument fram och tillbaka via media och diplomatiska ombud – har Iran replikerat att det visst finns rimliga motiv att skaffa kärnkraft även om man har olja. Det svarta guldet är den iranska statens guldgruva; det svarar för mer än hälften av statsbudgeten. Men ju mer olja som går åt till inhemsk energikonsumtion desto mindre finns kvar att exportera. Om iranierna i stället tänder sina lysrör med el från kärnkraftverk kan oljan säljas utomlands och guldet strömma rakt in i statskassan. Var det förresten inte USA som en gång i tiden gav shahen klartecken till ett kärnenergiprogram? Om det var acceptabelt då, varför inte nu? Och – hur är det egentligen med länder som Ryssland och Kina, för att inte tala om USA självt: har de inte alla byggt kärnkraftverk samtidigt som de utvunnit egen olja?

Mullornas harmsna mothugg har inte övertygat USA. När Bushadministrationen väl fattat misstanke har den hittat bekräftelser överallt och den är tvärsäker: vad mullorna än säger är de ute efter bomben. Det civila kärnbränslet kan när som helst vridas om till militära ändamål, uranet kan anrikas några snäpp ytterligare, reaktorerna kan konverteras till atombombsfabriker och så har världen ett gäng galningar med massförstörelsevapen i händerna. Planen är att någonstans under Iran jättelika yta, i någon av de mer än två dussin reaktorerna, gräva ner dödsskatten så att ingen ska se den.

Detta måste stoppas.

Så har USA argumenterat, och andra avancerade kapitaliststater har tagit intryck. Det gäller inte minst EU. Men till skillnad från USA talar EU med Iran. Sedan ett par år tillbaka försöker EU således genom diplomatiska påtryckningar förmå Iran att avstå sitt kärnkraftsprogram, eller åtminstone trappa ner det så att inga bomber blir möjliga. I långdragna förhandlingar har EU lockat med handelsförmåner och med hjälp att övertala USA om att Iran ska få komma in i Världshandelsorganisationen och med export av annan teknologi som Iran behöver. Men mullorna har varit svårflirtade. De har böjt sig, ändrat sig, slingrat sig, kommit med nya krav och insisterat på sin rätt att få utveckla kärnkraft.

På uppdrag från ett G8-möte i oktober förra året gick så EU till offensiven. Iran ställdes inför ultimatum: ge efter eller räkna med FN-sanktioner.

Denna gång gav Iran efter. Regimen lovade att omedelbart avbryta anrikning av uran – trots att sådan ingår i normal kärnkraftsdrift och är fullt tillåten enligt ickespridningsavtalet, som Iran har undertecknat. Med den eftergiften slapp Iran sanktioner från FN.

Bara några månader senare togs Iran på bar gärning med att anrika uran och ”vad var det vi sade?” – Bush kastade sig över regimen med nya beskyllningar om svekfullhet och onda avsikter.

Men den högsta auktoriteten i frågan, det FN-organ som ska övervaka att inga fler länder tar sig in i klubben av kärnvapenmakter – Internationella atomenergiorganet, IAEA – håller inte med George Bush. Varje vecka inspekterar IAEA iranska anläggningar. Experter håller uppsikt över Bushehr och alla andra reaktorer som Iran har offentliggjort, och har därtill fått besöka platser där USA misstänkt att bomber ruvar. De kan komma med två timmars varsel, alla dokument över inköp och utförsel av nukleära material har överlämnats, IAEA har fått just den rätt att ”gå var som helst och undersöka vad som helst” som Saddam Hussein avkrävdes före invasionen…

…och ingenting har hittats. IAEA:s generaldirektör Mohamed Al-Baradei har slagit fast det som ett faktum: ”Iran har inget kärnvapenprogram”. Senast i slutet av januari prisade han regimen för sitt helhjärtade samarbete med inspektörerna.

Följaktligen kräver USA att Al-Baradei avskedas.

Själv säger sig Bushadministrationen ha egna bevis. I oktober spred Pentagon suddiga satellitfotografier på anläggningen Parchin utanför Teheran som påstods röja militära avsikter, och några veckor senare mumlade utrikesminister Colin Powell fram uppgifter om att Iran höll på att bygga om sina långdistansmissiler så att de kan bära kärnstridsspetsar. Med föga resultat: allt för många, till och med i diplomatiska kretsar, kunde inte höra annat än ett skrällande, ihåligt eko av Irakinvasionens prolog.

Bevis eller inte. Redan i maj hade den amerikanska kongressen antagit en resolution om nödvändigheten av att använda ”alla lämpliga medel för att avskräcka, avråda och förhindra Iran från att skaffa kärnvapen”.

På Teherans gator har kärnkraften blivit en hederssak. ”Varför ska andra länder få utveckla kärnkraft, men inte vi?” Liksom järnvägen på ett lägre stadium ses kärnkraften som sinnebilden för ett högt stadium av modernitet och den iranska nationen är, sedan revolutionens dagar, inpyrd med idealet om självtillräcklighet: Iran tillverkar sina egna bilar, sina egna filmer, sina egna datorer – varför inte också sitt eget kärnbränsle?

Dragkampen med EU och hoten från USA har under de senaste månaderna utlöst vad Hadi Samat, statsvetarprofessor på Teherans universitet, kallat en ”nationalistisk feber” i Iran. Plötsligt har kärnenergiprogrammet blivit måttlöst populärt och regimen vunnit ny stadga. Ayatollah Ali Khamenei, landets högste ledare, kan på nytt fängsla åhörare när han spelar upp den mest högstämda revolutionsretoriken: i november dundrade han att ”folket och dess ledare inte räds de hot som framförs av förtryckarna.” I en tevesänd predikan i februari förklarade han att ”Amerika är som ett huvud på en sjuhövdad drake. De hjärnor som styr draken är de sionistiska och icke-sionistiska kapitalister som har fört Bush till makten för sina egna intressens skull. (…) Nu attackeras den islamiska republiken Iran av de globala tyrannerna för att den stödjer världens förtryckta.”

Om det finns något folkligt missnöje med regimens sätt att hantera frågan är det militant. Den 29 november gick 500 skäggiga män ur den islamistiska basiji-milisen till attack mot den främsta kvarvarande symbolen för västerländsk imperialism – Storbritanniens ambassad i Teheran – med stenar, smällare och slagord om att ledarna sålt ut kärnvapenprogrammet till Europa. ”Kärnenergi är vår rätt”, löd parollen.

Få iranier, islamister eller ej, skulle invända.

Och liksom det kan finnas en gråskalig övergång mellan civil kärnenergi och militär så glider stödet till kärnkraft lätt över i… stöd till kärnvapen. BBC rapporterade nyligen att majoriteten iranier vill att landet verkligen ska skaffa atombomber.

Bevis eller inte. Iran kan befinna sig i gränslandet mellan civil kärnkraft och kärnvapen.

Om landet verkligen rör sig mot en bomb skulle det sannolikt möta stort gensvar hos befolkningen.

Skulle det vara ett hot mot omvärlden?

För USA är inte kärnvapen som sådana något problem. Staten Israel bedöms ha omkring 200 stridsspetsar, men de är inte ens föremål för diskussion: de har från början dolts under en stenläggning av tystnad. Däremot talar USA vitt och brett om sin egen allt mer fantastiska massförintelseförmåga. Pentagon är just nu upptagen av en total översyn och uppgradering av sina kärnvapen, och där USA tidigare uttryckligen reserverade dem för avskräckande syften har Bushadministrationen gjort en kraftig gir: i fortsättningen ska kärnvapen användas i själva krigföringen. En ny generation ”taktiska bomber” eller ”bunkersprängarbomber” som kan slå ut underjordiska mål med nukleära laddningar är under utveckling.

USA har rentav hotat Iran med atombomber. När John Abizaid, befälhavare för US Central Command eller Centcom – den del av den amerikanska armén som ansvarar för Mellanöstern – i november hötte med ett varnande finger mot de iranska försöken att dra nytta av att USA gått på grund i Irak höll han fram alla sina kärnvapen: ”Vi kan generera mer militär makt per kvadratcentimeter än någon annan på jorden. Om ni bara betänker vår nukleära kapacitet kommer ni att förstå att ingen kan sätta sig upp mot USA.”

Problemen med Irans eventuella kärnvapen är alltså inte kärnvapnen. Problemet är Iran. Just detta land kan enligt USA inte betros med det yttersta vapnet.

Varför?

USA gör allt för att framställa Iran som en demoniskt hungrig pretendent på om inte världsherravälde, så åtminstone regional dominans. Men senast Iran startade krig var 1739. Kriget med Irak 1980–1988 startades av Saddam Hussein, liksom de många upptrappningsfaserna under de åtta åren av strider. Iran har inga territoriella anspråk på något av sina grannländer; den persiska nationens gränser är äldre än de flesta länders utanför Europa. Om den islamiska republiken under sina första flammande år ville exportera Gudsstaten till Libanon eller Irak har denna typiska revolutionspubertet sedan länge överskridits. Den mogna regimen nöjer sig med att behålla den makt den en gång erövrat. Saudiarabien, den gamla medtävlaren om muslimernas hjärtan, är numera en nära vän, liksom Libanon och Syrien; med övriga arabländer råder allmänt goda förbindelser.

Det är inte så en aggressiv vargstat, beväpnad till tänderna för att sluka sin omgivning, ser ut.

Vad finns det då att vara rädd för?

Att staten Israel ska mista sitt kärnvapenmonopol. Allt sedan Israel i mitten av 1960-talet, under dåvarande försvarsministern Shimon Peres, började experimentera med uran och missiler bakom höga taggtrådsstängsel i Negevöknen har politiken legat fast: Israel ska vara Mellanösterns enda kärnvapenmakt. Ingen annan ska tilllåtas utveckla kärnvapenkapacitet, må det så ske under fredlig, civil täckmantel.

Detta är hörnpelaren i Israels säkerhetspolitik. Landets militära överlägsenhet över regionen – över alla grannländers arméer kombinerade många gånger om – vilar på att det är och förblir ensamt med bomben. Om det är alla israeliska ledare ense.

I sin färska bok An Alliance Against Babylon – The US, Israel and Iraq skildrar John Cooley i detalj hur politiken nitades fast när åtta israeliska F 16-plan den 7 juni 1981 flög in över Irak och pulvriserade det invigningsklara kärnkraftverket Osirak. Attacken triggade Saddam Hussein att inleda sitt program för kemiska och biologiska vapen, men i Israel prisas den allmänt som ett under av hjältemod. Under Ariel Sharon har sedan politiken skärpts till en doktrin om ”förebyggande krig”: att någon till Israel fientlig stat närmar sig kärnvapenkapacitet utgör i sig grund för fullskaligt anfall.

Lika farligt är det för USA. Efter sexdagarskriget 1967, när Israel genom bara några timmars bombningar av Nassers Egypten tuggade sönder arabernas drömmar om att styra sina länder och utnyttja sina resurser efter eget behag, helt oavsett västerländska intressen, har USA knutit sin strategi till kamphunden Israel. Kontrollen över Mellanöstern garanteras av att den är vassare beväpnad än alla andra. Ingen regim vågar på allvar utmana sakernas tillstånd i regionen – vad gäller oljan, marknaderna, Palestina eller något annat – så länge Israel kan slita den i stycken.

Men Iran är en nation byggd på hat mot USA och Israel, som aldrig skulle lyda deras order. Om den skaffar kärnvapen är det lika med israelisk kastration. Kamphunden kommer att avskräckas av sin like. Mellanösterns karta ritas om.

I juli förra året kom så Ariel Sharon ut från ett samtal om Iran med George W Bush med en belåten min. Han deklarerade att ”Israel måste upprätthålla sin avskräckningsförmåga. Vi har mottagit en klar amerikansk ståndpunkt om att Israel inte får röras när det kommer till denna förmåga”.

I klartext: USA delar Israels rädsla för iranska kärnvapen.

Officiellt motiveras denna rädsla med att Iran vill utplåna staten Israel. Om mullorna fick en atombomb skulle deras första åtgärd vara att prickskjuta den judiska staten: ”Deras uttalade mål är Israels förstörelse”, har George W Bush varnat med gammaltestamentligt patos i rösten.

Den iranska regimen må hata den judiska staten ur djupet av sitt hjärta. Men den är inte självmordsbenägen. En kärnstridsspets avfyrad mot Israel skulle, om den ens nådde sitt mål, leda till en kaskad av atombomber in över Iran: Israel har en kärnvapenarsenal som Iran omöjligen kan komma i närheten av och besitter dessutom den avgörande ”andraslagskapaciteten”. I Medelhavet utanför Tel Aviv ligger en flotta av kärnvapenbestyckade ubåtar, som ögonblickligen kan slå tillbaka med samma mynt om en atombomb skulle träffa fastlandet. I samma ögonblick skulle också USA vedergälla.

Den före detta CIA-analytikern och initiativtagaren till Veteran Intelligence Professionals for Sanity, Ray McGovern, drar den enda rimliga slutsatsen utifrån ett halvsekels teoretiserande om kärnvapenkrigens logik: ”Det finns ingen anledning att tro att Iran skulle riskera ett suicidalt första angrepp mot Israel.”

Faran med iranska kärnvapen ligger i stället just i den kraftigt reducerade övermakten hos staten Israel. Redan innan invasionen av Irak – enligt den tyska tidningen Der Spiegel så tidigt som i oktober 2001 – gjorde Ariel Sharon ihärdiga påstötningar för att kriget inte skulle stanna upp, utan direkt föras vidare till Iran. Sedan dess har israeliska regeringstjänstemän åkt i skytteltrafik till Washington för att övertyga Bush om att slå till. Bush själv står allt mer under ideologiskt inflytande från Likudpartiet i Israel; Pentagons kalkyler utarbetas på grundval av israeliska uppgifter. Och kamphunden skäller gällt. Enbart det faktum att Iran snart tillverkar eget kärnbränsle är för mycket, och i februari förklarade Mossads chef Aharon Ze’evi att ”iranierna bara är ett halvår från att på egen hand bygga en atombomb – om de inte stoppas av väst”.

Men Israel nöjer sig inte med att driva på USA.

Israel laddar självt.

Den 13 mars kunde Londontidningen The Times avslöja att israeliska elitkommandon just nu hårdtränar på att slå ut iranska anläggningar. Någonstans i Negevöknen har en modell av den underjordiska reaktorn i Natanz byggts upp. Övningen ser ut så här: specialhelikoptrar flyger in och landar några kilometer från reaktorn, fallskärmsjägare hoppar ut och in i lastbilar som ställts i ordning av Mossad, med sig har de hundar som stretar i koppel och snart ska få bomber fastspända på sig. När lastbilarna nått fram till reaktorn plockar krypskyttar ut de iranska vakterna. Bilarna dundrar genom taggtråden och soldaterna sänder ner sina bombhundar i djupet av tunnlar och centrifuger. Tio minuter senare exploderar centrifugerna, varpå F 15-plan flyger in och bombar bort det sista av anläggningen.

På ett möte vid Ariel Sharons privata ranch i Negevöknen gav regeringen i förra månaden armén ”initialt bemyndigande” för en attack. Knessetledamöter agiterar otåligt för att tiden är inne, på teve framträder varje vecka elitpiloter som med pixlade ansikten skryter om sin beredskap att utföra uppdraget, och nyligen utsågs den yrkessoldat som anses bäst skickad att leda ett angrepp på Iran – flygvapnets general Dan Halutz – till ÖB.

Planen är att återupprepa succén från Osirak. Skillnaden är att Israel inte agerar ensamt denna gång. USA har under det senaste året, efter den största vapenaffären mellan länderna på många år, levererat 500 entons bunkersprängarbomber designade för att nå ned till just den typ av underjordiska anläggningar som Iran anses ha. Koordinationen är maximal. På frågan om USA skulle stödja en israelisk attack mot iranska anläggningar har George Bush svarat: ”Israel är vår allierade, och vi har ett starkt åtagande att stödja Israel. Vi kommer att stödja Israel om dess säkerhet hotas.”

Och kamphunden stretar i kopplet.

Men Irans anläggningar är inte ett lika lätt byte som Osirak. Exakt hur många de är, exakt var de befinner sig och exakt vilka funktioner de har är inte känt. En rådgivare till den iranska utrikesministern bekräftade den 7 mars att reaktorer har grävts ner på hemlig ort – just för att skydda dem från attacker á la Osirak.

Den militära tankesmedjan och informationsbasen Global Security konkluderar: ”Flygattacker mot Iran skulle vida överstiga omfattningen av 1981 års israeliska attack på Osirak och snarare likna de första dagarna av 2003 års flygkampanj mot Irak.”

En ny landsomfattande bombstorm av ”chock och fruktan”.

Många experter har dock varnat för att inte ens en sådan kampanj skulle kunna hejda Irans eventuella kärnvapenprogram. Snarare tvärtom. Det amerikanska institutet Center for Nonproliferation Studies hävdar att Iran som ”måltavla för en oprovocerad attack” skulle säga upp ickespridningsavtalet och ”otyglat använda sin nukleära teknologi” – bara ännu djupare ner i marken, än hemligare och med mångdubblad beslutsamhet. Institutet når slutsatsen att ”det enda sättet att förhindra Iran från att nå kärnvapenkapacitet är att ockupera landet.”

Och faktum är att USA:s uttalade målsättning inte bara – eller ens främst – är att stoppa Irans atomäventyr. Det är att, i Irans egenskap av en ”ondskans axelmakt”, genomföra ett regimskifte.

Nu är Bushadministrationen lyckligt trygg i förvissningen om att den redan äger en trojansk häst i hjärtat av Iran som när det är dags kan störta prästväldet: den iranska medelklassen. Bush har gjort sitt bästa för att tolka varje missnöjesyttring i Iran – i synnerhet de omtalade studentprotesterna – som ett tecken på att iranier älskar USA och ingenting mera åstundar än en liberal, västvänlig regim, eller som det heter i presidentretoriken: ”Folket i Iran vill ha samma friheter, mänskliga rättigheter och möjligheter som andra folk i världen”. Washington har stått till tjänst med tevesändningar, möten med iranska oppositionsfigurer – inklusive anhängare av shahens son – och ”moraliskt stöd” till protesterna.

Tron är att den proamerikanska medelklassen kommer att resa sig i samma stund som bomberna faller. Stjärnjournalisten Seymour Hersh citerar i sin senaste uppmärksammade artikel, ”The Coming Wars” (New Yorker 24/1), en regeringsrådgivare som berättat för honom att försvarsminister Donald Rumsfeld, vice försvarsminister Paul Wolfowitz och de andra i den innersta kretsen kommit fram till att en begränsad flygattack kan räcka. ”I den sekund mullornas aura av oövervinnelighet skingras, och därmed också möjligheten att föra väst bakom ljuset, kommer regimen att kollapsa.”

Men om det nu handlar om själva den iranska regimen – vad har USA för problem med den?

– Allting som sker i Mellanöstern handlar till någon del om oljan. Den finns med överallt som ett slags bakgrundsbrus. Man kan fråga sig: om det inte hade funnits olja i Mellanöstern, skulle västerländska arméer över huvud taget ha varit där då?

Kjell Aleklett är en till synes oansenlig professor i Uppsala. I Sverige är det inte många som känner till honom. Men globalt blir han allt mer berömd, som en väktare som från sitt uppsaliensiska elfenbenstorn spanar ut över den kris som rullar in i världskapitalismen.

Aleklett leder The Association for the Study of Peak Oil, Aspo. Det är ett litet, sammansvetsat brödraskap av geologer och oljebolagsexperter som i åratal försökt väcka världen. Budskapet är dystert: den industriella epok som baserats på ett överflöd av billig olja går mot en ände. Oljan kommer inte att ta slut, den kommer inte att försvinna helt. Men inom kort, högst några år – Aspo har just korrigerat profetian från 2010 till 2008 – kommer hälften av världens samlade oljereserver att ha förbrukats.

Från denna höjdpunkt vänder allt. Oljan börjar sina. Den olja som återstår blir successivt allt svårare att utvinna. Efter att i mer än ett sekel ha njutit av billig a-olja som pumpats upp i ständigt större volymer tvingas kapitalismen söka sig över till b-oljan, till den besvärliga, svårraffinerade olja som bara kan utvinnas genom allt större insatser av arbetskraft och fast kapital. Efter kulmen – den som Kjell Aleklett och kollegorna i Aspo studerar – stiger därför oljepriset. Det stiger oundvikligen; stiger, stiger och kommer aldrig ned igen.

Profiten hotas till livet.

Aspo:s varningar klingade länge ohörda, och medlemmarna avfärdades som domedagsprofeter från en vilsegången sekt. Men under de senaste åren, och månaderna, har läran om oljeproduktionens nära förestående kulmen blivit mainstream.

Affärspress, börsspekulanter och företagsledare har tvingats inse att nedräkningen har börjat, och en plats där den följs särskilt intensivt för närvarande är Washington. USA:s energidepartement lutar sig just nu med rynkad panna över rapporten The Peaking of World Oil Production – Impacts, Mitigation and Risk Management. I den konstateras att ”världen är snabbt på väg mot den ofrånkomliga kulmen för världsproduktionen av konventionell olja. (…) Utvecklingen av den amerikanska ekonomin och livsstilen är grundad på tillgången till riklig, billig olja. Oljeknapphet och flerfaldiga prishöjningar till följd av kulmen i världens oljeproduktion kommer att få dramatiska effekter.”

Rapportens slutsats är ödesmättad. ”Världen har aldrig stått inför ett problem som detta.”

Men ska man vara noga hör problemet inte framtiden till. Det är redan här. Oljepriset har stigit brant under det senaste året, tidigare otänkbara 50 dollar fatet är nu ett golv; nytt prisrekord slås snart sagt varje vecka. Inget problem är i dag – om det är OECD och de flesta andra bedömare över – större för den globala kapitalackumulationen.

I detta läge finns bara en räddning för det rådande systemet. Det är att se till att de länder som fortfarande har stora reserver pumpar upp allt de har så snabbt som möjligt, så att den dyra oljan vägs upp med billig och effekterna av den globala kulmen hålls på avstånd några år till.

När världens olja är på väg att sina måste de som ännu har gott om den skruva loss kranen. De måste låta oljan spruta.

Och det är just här, på denna springande punkt, som den iranska regimen utgör ett problem.

I sin nya bok Blood and Oil – The Dangers and Consequences of America’s Growing Petroleum Dependency beskriver den amerikanske freds- och konfliktprofessorn Michael T Klare hur iranska företrädare sommaren 2003 gav ett sensationellt besked till världen. De sade: vi har tidigare underskattat våra oljereserver. Vi har trott att bara 90 miljarder fat ligger under vår mark, men på senare år har vi hittat nya fält – något som nästan aldrig händer i världen längre – och i själva verket, vet vi nu, sitter vi på 126 miljarder. Det betyder att vårt land är det näst oljerikaste i världen, efter Saudiarabien, men före Irak.

Sommaren 2004 skrev Iran upp sina reserver igen, och i den branschledande statistik som varje år sammanställs av det brittiska oljeföretaget BP godtas revisionen. Iran intar nu oljevärldens andra plats.

Enligt Michael Klare är detta en av de vägskyltar Bushadministrationen haft framför sig när den slagit in på vägen till Iran.

Kjell Aleklett ger dock inte mycket för de nya siffrorna. Han tror att Iran överdriver. Men det viktiga, menar han, är egentligen inte reservernas kvantitet.

– Det som är intressant för en marknadsekonomi är hur mycket som verkligen kan produceras och levereras till världsmarknaden. Trender och tendenser i produktionen är det avgörande. Problemet med de iranska oljefälten är att de är ganska omoderna, och därför behövs det väldigt mycket investeringar för att få upp produktionen.

Den bistra verkligheten är att Iran producerar mindre olja än före revolutionen. 1979 utvanns sex miljoner fat om dagen, i dag ligger genomsnittet på drygt fyra. Skälet till detta fall är just att de iranska oljeanläggningarna förfallit. För att landets reserver ska kunna utnyttjas fullt ut och komma omvärlden till godo krävs att kapital flödar in i gigantiska proportioner – kapital som kan bekosta nya, toppmoderna borrplattformar, cisterner, pumpstationer och pipelines.

Ackumulationen har ingen nytta av iranska oljefält om oljan ligger där den ligger. Problemet är bara att Iran är stängt för investeringar. Efter revolutionen har USA förbjudit sina egna oljebolag att verka i Iran och hotat straffa också andra länders bolag om de gör affärer med mullorna.

Men mullorna vill heller inte ha dem där. Åtminstone inte om bolagen kommer från väst: den iranska staten håller sina oljefält i ett fast grepp och vägrar falla för frestelsen att locka västerländska entreprenörer. Reglerna för utlandsinvesteringar i den iranska oljesektorn säger att staten när som helst kan kräva tillgångarna åter, med bara liten kompensation – en permanent risk för konfiskering som ingen kapitalist kan leva med.

Till råga på allt har Iran och de andra oljeproducenterna runt Persiska viken fått en ny idé.

– De använder allt oftare uttrycket ”hållbar produktion”. Det betyder att de inte vill utvinna mer olja än vad de behöver för att klara sin egen ekonomi, så att oljan räcker i flera generationer. De vet att de bara har en viss mängd olja. Om jag har en bägare med öl och jag tömmer den på tio minuter har jag inget att dricka om en halvtimme. Men om jag dricker en liten klunk då och då kan jag njuta av ölen längre – och samma sak gäller oljeproducenterna i Mellanöstern! De vill hushålla. De vill inte öka på utvinningstakten. Men problemet är att det står i direkt motsättning till världsekonomins intressen. USA kräver att Mellanösterns dagliga oljeproduktion ska fördubblas under de kommande 20 åren, förklarar Kjell Aleklett.

Inget land är så ovilligt att ta hänsyn till USA:s krav som Iran. Tvärtom leder det stigande oljepriset till att Iran kan ta det lugnare och pumpa allt långsammare. Men i samma stund skriker världsmarknaden efter höjd takt. Ju mer oljekulmens effekter sätter in, desto större blir alltså motsättningen mellan Irans nationella intressen och omvärldens.

– En tanke USA har med att bomba de iranska kärnkraftverken är ju att det skulle skapa turbulens så att regimen faller. Det finns en önskan om att i stället få en ledning som är vänligt inställd till att låta oljan komma ut på världsmarknaden. Och det är inte bara USA:s behov! Det är minst lika mycket Sverige, och hela Europa, som är intresserade av den här oljan – Sverige är till 100 procent beroende av importerad olja, USA bara till 60 procent. Man måste alltså prata om världsekonomin. Vad den behöver är att Irans olja obehindrat flödar ut och att fälten öppnas upp för de enorma investeringar som krävs för att höja takten.

Till USA:s och de andra västerländska kapitaliststaternas oerhörda förtret har Iran på senare tiden haft fräckheten att ingå avtal om oljeleveranser med vissa andra länder: Indien, Japan och Kina. Iran och Indien har fått lov av Pakistan att dra en pipeline mellan sig, som ska stilla den växande indiska ekonomins energitörst med iransk olja. USA:s reaktion: kom inte på tanken! Indiska företag som tar del i projektet hotas med att amerikanska straffböter.

Iran och Japan kom förra sommaren överens om att japanska företag ska få inleda utvinningen på det orörda Azadegan-fältet, och i oktober enades likaledes Iran och Kina om utökat samarbete: den kinesiska staten får köpa iransk olja mot att den bygger ut tunnelbanan i Teheran, säljer industriprodukter och ger teknisk hjälp till oljesektorn.

– Ur vår synpunkt – Sveriges, Europas och USA:s – är de här kontrakten om direkta oljeleveranser inte bra. Iran känner att det är lättare att göra affärer med länder som Kina – det finns ett sådant utbrett hat mot väst. Det betyder att den iranska oljan inte kommer ut på världsmarknaden, vi får inte vara med och njuta av den. Nu råder sådan brist på olja i världen att marknadskrafterna måste få styra fullt ut, säger Kjell Aleklett.

Som om inte detta var nog har Iran en ännu mer djävulsk plan i sinnet. I höst invigs Teherans nya oljebörs. Där kommer iransk och annan olja från regionen att säljas – men inte i dollar, den valuta som världens oljeförsäljning hittills alltid har stått i. Utan i euro. Eftersom eurokursen utvecklas starkare än dollarn får Iran på så vis in mer reell köpkraft per sålt oljefat. Det är ett skott mot dollarns ställning som världsvaluta: om världens största handelssegment – handeln med olja – rycks loss och branschens aktörer vänder ryggen åt dollarn kommer den att falla än mer i värde.

Detta scenario är nu inget EU ser fram emot. Ytterligare press uppåt på eurokursen blir en än tyngre black om foten på den västeuropeiska exportindustrin, som EU därmed kan tvingas parera med stödköp av dollarn.

En oljebörs i euro är i stället en pil som Iran slugt och raffinerat har täljt fram. Med den siktar nu mullorna rakt mot den amerikanska världsmaktens hjärta.

Också om de potentiellt destabiliserande effekterna av detta tilltag är världens borgerlighet smärtsamt medveten. Tidningen Veckans affärer – knappast känd för radikal historiematerialism – ägnade nyligen ett brett upplagt reportage om oljefaktorerna bakom USA:s krigsplaner. Mot en dramatisk fond av oljerök och vilt gestikulerande börsspekulanter slog tidningen fast: ”Iransk oljebörs hot mot dollarn.”

Skälen är alltså goda, och flera, till en attack. Utvecklingens egen strömkraft snarast driver USA och Israel mot att avlossa det första skottet.

Men hur skulle Iran reagera?

”Om Israel skulle våga attackera våra nukleära installationer kommer vi att slå ner på Israels huvud som när en tung slägga krossar en skalle”, lovade förra sommaren Yahya Rahim Safavi, befälhavare för det iranska revolutionsgardet. ”Kommer denna nation att tillåta angripare att sätta sina fötter på vår mark? Om det sker, Gud förbjude, kommer de att brinna i en infernalisk eld av folklig vrede”, förkunnade den moderate president Khatami inför stora folkskaror på revolutionens 26-årsjubileum i februari. Den senaste eden från Teheran lyder: ”Inom 15 minuter kommer Iran att svara på varje attack från USA eller någon annan.”

Pentagon tycks ta dem på orden. I september uppgav Newsweek att ledningen för den amerikanska armén spelat ”krigsspel” för att utröna hur en attack skulle utvecklas. ”Ingen gillade resultatet. Som en källa inom flygvapnet uttrycker det: ’Krigsspelen kunde inte hindra konflikten från att eskalera.’” Klarare uttryckt: ett luftangrepp kommer att utlösa militära svar som tvingar fram en markinvasion.

Med 12 miljoner man att inkalla som soldater har Iran en långt starkare armé än vad Saddam Hussein hade i mars 2003. I lagren ligger långdistansmissiler med en radie som når staten Israel eller Turkiet – det troligaste luftrummet för en israelisk attack – och dessförinnan USA:s alla baser runt Persiska viken.

Mot detta står dock USA:s och Israels ultraavancerade system för att upptäcka och genskjuta inkommande missiler. I militär muskelkraft är Iran en mager dvärg mot jättarna. Det är inte där landets slagstyrka ligger.

Den ligger, först och främst, i vad Iran kan göra med oljan.

Själva orsaken till att USA för 25 år sedan, i januari 1980, beslöt etablera en permanent militär närvaro i Mellanöstern i allmänhet och Persiska viken i synnerhet är det strypgrepp mullorna har makt att koppla om världens oljetillförsel. Dagligen fraktas en femtedel av världens oljeproduktion i jättetankrar ut från Kuwait, Saudiarabien och södra Irak, genom den trånga passage som går under namnet Hormuzsundet. På sin sida om sundet, och på små öar mitt i, har Iran placerat ut antifartygsmissiler. Med ett enkelt kommando kan fartyg och tankrar sänkas – och världens viktigaste oljerutt har skurits av. Ingen olja når ut från Persiska viken.

”Ni leker med elden. De första att drabbas blir USA och Europa”, hotade nyligen chefen för Irans kärnenergiprogram Hassan Rowhani. ”Backa, eller räkna med en oljechock”.

Huvuduppgiften för Centcom är allt sedan enhetens tillkomst att förhindra en iransk stängning av sundet. Men i händelse av ett luftangrepp är det sannolikt det första Iran gör, ”inom 15 minuter”. Med den missilkapacitet landet besitter kan det bara betyda en sak: att amerikanska styrkor tvingas gå in på det iranska fastlandet för att röja upp.

Väl inne i landet har mullorna flera överraskningar i beredskap. Under intryck av de häpnadsväckande framgångarna för den irakiska gerillan planerar de att locka ner USA:s armé i ännu ett träsk av asymmetrisk krigföring. Tusentals handeldvapen är under utdelning. I december uppgavs 25000 frivilliga, huvudsakligen från basiji-milisen, ha skrivit upp sig för självmordsoperationer mot potentiella inkräktare. Till skillnad från sunniterna i Irak har den iranska regimen vidsträckta berg och djungeldjupa skogar. Därtill kan den släppa lös sina stödtrupper inne i det ockuperade Irak – de hittills passiva shiamiliserna – och Hizbollah i södra Libanon, så att både USA och Israel dras allt längre in i ett gerillakrig som till slut kan spänna över regionen.

Slutsatsen har formulerats av många. Richard Heinberg, en annan av världens främsta experter på den globala oljekulmen, är en: ”Medan Irakinvasionen och dess efterspel har varit oändligt destruktiva pekar allt på att det som nu är i görningen blir många, många gånger värre.”

USA spelar ett högt spel. Den amerikanska armén riskerar att gå ner sig i en bottenlös gyttja av kontinental gerillabekämpning. Återinförandet av den förhatliga värnplikten rycker närmare, och blir enligt samstämmiga bedömare en nödvändighet om Iran måste invaderas. Kina och Ryssland – som mullorna skickligt har knutit till sig genom att tillfredställa deras behov av iransk olja – tros agera ytterst spänt på en attack:

Vågar verkligen USA kliva ut i denna kvicksand?

Därom råder delade meningar. Vissa iakttagare hävdar att USA inte menar allvar – med tanke på svårigheterna i Irak inte kan mena allvar – med hoten om ett nytt krig. Tvärtom skulle USA ha bestämt sig för att Iranfrågan bara kan lösas med fredliga medel. Syftet med att hålla strålen glödhet är, enligt detta resonemang, att ge ammunition åt EU:s diplomatiska försök att få Iran på knä: ”USA behöver Europa för att prata med Iran och Europa behöver Washington för att hålla uppe trycket. Det är ett klassiskt elak snut/snäll snut-arrangemang”, som den tyska USA-experten Bernard May formulerat det.

Andra menar att retoriken till slut kan bli självgående. Efter en viss gräns blir löftet om en attack – precis som inför Irakinvasionen – politiskt omöjligt att bryta. Åter andra hävdar att ett krig med Iran skulle vara en katastrof, men att Bushadministrationen visat sig bestå av fanatiska ideologer som inte väjer för något, som för länge sedan spårat ut i irrationell megalomani och under hurrande stridsrop rusar ut i de mest fatala krigsprojekt.

”Bush har inget val”, lyder ytterligare en prognos.

Gissningarna om tidpunkt för anfallet har redan börjat. Scott Ritter, den berömde före detta vapeninspektör som inför Irakinvasionen formulerade den kanske mest träffsäkra kritiken av lögnerna om Saddams massförstörelsevapen, säger sig veta. Vid ett framträdande den 18 februari påstod han att Bush redan har undertecknat ordern: ”Iran kommer att bombas i juni 2005”.

Finansanalytikern Mark Cliffe från konsultfirman ING gissar att USA väntar ett halvår längre, till vintern 2006: ”Amerikanska militärstrateger måste hålla öppet för att en attack på iranska kärnkraftsanläggningar blir preludiet till en fullskalig invasion. I så fall – liksom i fallet Irak – blir ett vinteranfall tidigt 2006 den första möjligheten ur militär synpunkt”, skrev Cliffe nyligen i The Independent.

Flera faktorer stressar USA. De israeliska strategerna flåsar Pentagon i nacken med sina bedömningar om att det bara handlar om månader innan Iran vet hur bomben tillverkas. Under år 2005 beräknas också reaktorerna nå den nivå där det blir omöjligt att beskjuta dem med mindre än att uranet läcker ut och Mellanöstern drabbas av en naturkatastrof i Tjernobyls storlek. ”Fönstret av möjligheter att slå ut Irans vapen kommer att stängas under 2005”, hetsar Global Security. Andra pekar på att USA måste rappa på och slå till – innan Teherans oljebörs öppnas.

Kapitalet flyr följaktligen Iran. Investerare ger sig av, och företag som tidigare hittat kryphål i USA:s sanktionslagar skyndar sig att packa: Halliburton, BP och General Electric förklarade nyligen att de kallar hem sina dotterbolag från landet.

Med utländskt kapital ute ur landet ligger den iranska marken fri.

Mullorna räknar kallt med att USA och Israel planerar för ett anfall. För dem är frågan akut: finns det något vi kan göra för att avskräcka fienden?

Svaret kan vara – kärnvapen. Med amerikanska arméenheter som omringar landet i alla väderstreck, med en president i Vita huset som inget hellre vill än att mullorna faller, med hotet om intervention som ett mörkt, elektriskt moln över landet – vad ska de göra?

”Föreställ dig att du är en av de styrande mullorna i Teheran. Du vet att din främsta regionala fiende, staten Israel, har kärnvapen. Du vet att dess allierade USA också är en kärnvapenmakt, som dessutom har invaderat ditt grannland och störtat dess regering med de klenaste av förevändningar. (…) Skulle du inte tänka att det bästa vore inte bara att skaffa kärnvapen, utan att göra det så snabbt det går, innan möjligheten försvinner?” Så skrev den brittiska socialdemokratiska tidningen New Statesman i en ledare i september förra året.

Men tidningen stannade inte där. Den drog sitt resonemang ett varv till: ”Givet att Israel är regionens enda kärnvapenmakt – och spenderar mer än dubbelt så mycket på sitt försvar som sina fem närmaste grannar tillsammans – skulle en medlare från Mars mycket väl kunna dra slutsatsen att planetens bästa hopp är att låta Iran få sin bomb, till och med att ge en hjälpande hand. Bara en sak är värre än terrorbalans: terrorobalans.”

I brittisk vänsterdebatt har argumentet blivit allt vanligare: det bästa skyddet mot ännu ett krig är att Iran – snabbt som ögat – bygger bomben.

Det psykologiska kriget har redan inletts.

Sedan iranska militärexperter fastslagit att UFO-armén i själva verket bestod av droner dröjde det inte länge innan nästa art dök upp på den iranska himlen. Bemannade amerikanska stridsflygplan flög under januari in över Iran. Den näringslivsinriktade nyhetsbyrån UPI citerade den 26 januari en amerikansk pilot: ”’Vi måste veta vilka måltavlor vi ska attackera och hur vi kan slå ut dem’, sade han, på villkor om anonymitet. Flygningarna, som har pågått i veckor, utförs från baser i Afghanistan och Irak och ingår i Bushadministrationens försök att samla in välbehövliga underrättelser om Irans möjliga kärnvapenanläggningar.”

Ett annat mål med flygningarna var att tvinga Iran att slå på sin radar. Men Iran vägrar. Regimen tycks ha bestämt sig.

Landets kapacitet att slå tillbaka ska ligga dold i natten.

Publicerad
21 hours sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att oddsen för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Safrir Abayov/TT

Shabane Barot:
Makthavarna – alltmer fiender till det levande

“I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande.” Shabane Barot om att vara förälder i ett alltmer repressivt samhällsklimat.

Påsklovet inleds med en stökig natt. Barnen snurrar runt mig som visare i sängen, snor in sig i lakanen och kräver att få vatten. På morgonen upptäcker vi att TV:n har gått sönder. Ute rasar en storm av nionde november 2016-dignitet (dagen efter Trumps valseger när en halvmeter snö föll över Stockholm och världen hängde löst i sina gängor).

Jag sätter på SVT:s barnprogram Agenterna på min minimala datorskärm och försöker läsa i ett hörn av soffan. En grupp prepubertala barn löser brott i det fiktiva Krimsta city, ”där brottsstatistiken är lika hög som husen”, med okonventionella och – i alla fall i skrivande stund ännu – illegala medel som dataintrång och blodprovstagning på personer som frihetsberövats på oklar grund. ”Titta mamma, där är gärningsmannen!” tjuter min fyraåring förtjust. 

Människans skrymmande historia

Den amerikanska essäisten och författaren Vivian Gornick skildrar i sin bok The romance of American communism (1977) det amerikanska kommunistpartiets uppgång och fall genom intervjuer med tidigare medlemmar. Gornick är särskilt intresserad av hur vardagen och livets intima sfärer trädde i förbindelse med och transformerades av mötet med en global massrörelse som krävde allt av och i slutändan svek sina medlemmar.

Gornick beskriver sitt projekt som ett försök att teckna ”bulky human history”, ungefär människans skrymmande eller otympliga historia. Det finns något oerhört tilltalande i den bilden tycker jag: människans historia som något framvällande, som trotsar alla förenklade scheman men samtidigt struktureras av skeenden långt bortom den enskildes kontroll. 

Agenterna – samhällsklimatet i miniformat

Jag tänker på den där skrymmande och otympliga historien när jag ligger intrasslad i barnens armar och ben i soffan och försöker stänga ute ljuden från Agenterna, där vårt alltmer repressiva samhällsklimat återspeglas i miniformat.

Jag undrar vilka stora och små skeenden som har format och fortsatt kommer att forma mitt eget och barnens liv. Redan står de i förbindelse med så många platser och personer, med de samhällsförändringar som pågår här i Sverige och med händelser i världen i denna tid som ofta känns blytung.

Snart har kriget i Gaza pågått i sex månader. Att hela städer kan jämnas med marken och dess invånare svältas ut känner barnen redan till, precis som fenomenen Palledemo på lördagar och vattenmelonsplakat. Jag har dock varken velat eller kunnat berätta att barn som delar deras intressen, ålder, utseenden och namn, som inte på något väsentligt sätt skiljer sig från dem själva, ligger ihjälklämda under spillrorna av sina egna hus. Att så många av deras jämnåriga nu är sönderbrända, krosskadade, amputerade, i avsaknad av familjer och en sammanhängande värld. Men tids nog kommer de att upptäcka det, de kommer lära sig när de tumlar ut i en värld där de som förnekar människans knöliga, stökiga och vildvuxna historia styr.

Fiender till det levande

I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande. I de ökande utsläppen av fossila bränslen, det pågående folkmordet på befolkningen i Gaza, i mikro- och makroagressionerna som riktas mot invandrare och minoriteter i Sverige i dag kan man skönja en och samma tendens av likgiltighet inför och missaktning av livet.

Rasismens kärna är just förnekandet av det som är mångtydigt, statt i förändring, som inte låter sig kategoriseras. Men det där organiska som Gornick fiskar efter löper som en stark underström genom allas våra liv och trasslar in oss i varandra, skapar förbindelselänkar på ett sätt som aldrig går att förneka, hur framgångsrik och solid vår tids människofientliga politik än framstår som. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm. Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Papperslösa migrantarbetare har under lång tid utnyttjats och arbetat under slavliknande villkor på den veganska lyxrestaurangen ChouChou i centrala Stockholm. Bakom restaurangen står bland annat en av Sveriges mest profilerade matinfluencers. I fredags genomförde fackföreningen Stockholms LS av SAC en blockad mot restaurangen.

Med arbetspass på upp till 23 timmar och under extremt pressade förhållanden har de anställda diskarna vid den veganska lyxkrogen ChouChou i kvarteret runt det fashionabla Stureplan i Stockholm jobbat för låga löner. Något som lett till att facket nu reagerat. 

En av de anställda diskarna har arbetat pass på över 23 timmar. Foto: Skärmdump från timrapport

Dock utan någon respons från ägaren och den välkände krogprofilen Robert Hållstrand. Han har bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare” och driver restaurangen tillsammans med en av Sveriges största vegankockar och matinfluencers.

Uteblivna löner och “omänsklig behandling”

– De har inte velat bemöta våra krav och inte återkommit när vi legat på. Totalt rör det sig om löneskulder på över 100 000 kronor var för våra tre medlemmar som arbetat där, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och som var med under fredagskvällens blockad utanför restaurangen.

Blockadvakter utanför restaurangen. Foto: Volodya Vagner

Förutom de långa arbetsdagarna vittnar de anställda även att de jobbat utan anställningsavtal och utsatts för ”omänsklig behandling”.

Skyller på tidigare ekonomichef

Restaurangen profilerar sig som ”ett bohemiskt ställe för alla” och har fått stor medial uppmärksamhet för sin satsning på hållbarhet och helveganska meny.

Foto: Volodya Vagner

Under fredagens blockad, där ett 20-tal personer ställde sig utanför restaurangen med banderoller och flygblad, fick Agnes Lansrot prata med personalchefen på telefon som då skyllde de outbetalda lönerna på en tidigare ekonomichef och lovade ett möte med facket senast imorgon, tisdag.

– Ja, jag ska ha ett möte med restaurangchefen då, säger Agnes Lansrot.

Restaurangchefen återkommer inte

Arbetaren har varit i kontakt med ägaren Robert Hållstrand som inte säger sig ”känna till” vad blockaden handlar om. I stället förklarar han att någon på restaurangen som är mer insatt ska höra av sig. När vi ringer ChouChou och ber att få tala med restaurangchefen säger en av de anställda att chefen sitter i möte. Restaurangchefen lovar dock att återkomma.

Två timmar senare har fortfarande ingen från restaurangen hört av sig.

Stockholms LS har förklarat att så länge löneskulderna för deras medlemmar kvarstår kommer blockaden att fortsätta.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Skribenten Catrin Lundström menar att det saknas bitar i pusslet Fröken Snusk - framför allt ur ett klassperspektiv. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Fröken Snusk – ”för mycket, för vulgärt”

Vem är hon och vad står hon för? Fröken Snusk har blivit en symbol för endera fascination eller det ultimata beviset på en kultur i förfall. Är det den vita arbetarklassfemininiteten som ställer till det, undrar Catrin Lundström.    

Fröken Snusks artisteri sysselsätter kulturskribenter av olika skäl. En del funderar på huruvida Fröken kan betraktas som en feministisk skapelse, eller om hon enkom är en produkt av äldre mäns snuskiga fantasier, som i slutänden håvar in royalties från dem. Andra ser henne som själva sinnebilden för kulturens förfall som, trots dess uppenbara avsaknad av kvalitet, breder ut sig i kvällstidningsträsket.

Fröken Snusks låtmaterial och texter om kvinnor som luder kombinerat med en återkommande centrering av det manliga könsorganet, lämnar sannerligen mycket i övrigt att önska, utifrån ett feministiskt, konstnärligt och musikaliskt perspektiv. Men trots de återkommande skriverierna på kultur- och nöjessidorna, drivna av ömsom fascination och lösnummerförsäljning, ömsom klassorienterad distinktion, saknas, vad jag kan se, flera bitar i pusslet Fröken Snusk. I synnerhet rörande heterosexualitetens villkor och klasstrukturens formationer av femininitet. 

Konstruktioner av klass och kön

Anonymiteten till trots vet vi att Fröken Snusk är kvinna, förmodat vit, och antagligen arbetarklass. Klassbakgrunden härleder jag till själva musiken, som är något av det mest utmärkande kulturella kapitalet, eftersom musikval är så intimt kopplat till vår personliga smak (och miljontals lyssningar gynnar inte alltid klassdistinktionens logik). Musiksmaken bekräftar, enligt sociologen Pierre Bourdieu, mer än något annat ens klasstillhörighet, då den både kan klassificeras som bra eller dålig, och samtidigt är klassificerande på ett sätt som skänker lyssnaren en särskiljande livsstil. Hårdrock och klassisk musik kan förvisso mötas i vår postmoderna tid, och epadunk sägs spelas även på lokalerna kring Östermalm. Men få utpräglade medelklassidentiteter är nog ljudsatta av just Fröken Snusk eller hennes föregångare Eddie Meduza i sina bilar.

Den brittiska sociologen Beverley Skeggs bok Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön från 1997 står sig fortfarande som en självklar klassiker i förståelsen av hur kön, klass och sexualitet förhåller sig till varandra. Arbetarklasskvinnornas framtoning har, i likhet med svarta kvinnors, historiskt sexualiserats som avvikande. För mycket. För vulgärt. I allt från klädstil till språk. Och i kontrast till vita, avsexualiserade, heterosexuella medelklasskvinnor har arbetarklasskvinnor betydligt svårare att läsas som respektabelt feminina.

”Mest provocerande – fortsätta finnas”

Varje person som väljer att exponera sig – maskerad eller ej – måste givetvis förhålla sig till omvärldens bedömningar och anmärkningar. Att det i högre grad gäller kvinnor är det nog få som motsätter sig. Som Madonna har formulerat det är ”det mest provocerande” hon har gjort att ”fortsätta finnas”. Få upprörs över att Bob Dylan eller Bruce Springsteen befinner sig på ändlösa turnéer, men, som vi redan vet, gäller det neutrala förhållningssättet sällan kvinnliga artister eller konstnärer. 

Fröken Snusk Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Hur det står till med Fröken Snusks eventuella skönhet är svårbedömt. Men så länge hon använder kroppen till att röra sig, riskerar den obönhörligen att hamna i det manliga blickfånget för allmän skärskådning.

Det obetalda uppdraget sköter den anonyma tangentstinna manosfären på Flashback. Här finns inga hämningar vad gäller denna ”lönnfeta sak som täcker över sitt svullna ansikte med en rånarluva”, som inte bara är ”tjock” – Gud förbjude – utan dessutom ”white trash”.

White trash, eller vitt skräp, är en nedsättande benämning på en markerad, klassanstruken vithet som inte uppfattas som vare sig neutral eller särskilt feminin – när den förkroppsligas av kvinnor. Termen har cirkulerat i det nordamerikanska språkbruket sedan 1800-talet och appliceras i huvudsak på fattiga vita som ett pejorativt epitet för att markera gruppens låga status. 

Kroppen utgör det yttersta fysiska uttrycket för en sådan klass- och rasdistinktion. Vikt, kläder, men även små sociala tecken, som orakade armhålor, kan tillsammans ge upphov till såväl äckelkänslor som föreställningar om lösaktighet.

Så vad gör då den som inte ser sig ha en chans i kampen om respektabilitet? Ja, ett sätt är att försöka ta kontroll över de tillmälen som redan ristats in i den egna kroppen. 

Snusket blir en protest

I likhet med hur de unga latinamerikanska kvinnorna i min avhandling Svenska latinas, liksom arbetarklasstjejerna i socialantropologen Fanny Ambjörnssons I en klass för sig, hanterade termen hora, som ett nedsättande – men frekvent – begrepp, ikläder sig Fröken Snusk den brist på respektabilitet hon redan tillskrivits. För redan icke-respektabla kvinnor kan en sådan strategi nämligen vara ett sätt att experimentera med skambelagda ord på ett lekfullt sätt, eller att slå tillbaka mot förväntade fördomar, i frånvaron av kulturellt och symboliskt kapital. När jag i början av mitt fältarbete träffade några chilenska tjejer i korridoren på en gymnasieskola och frågade om de ville vara med i min studie, replikerade de vasst och oväntat: ”okej, men vi är inga horor, bara så att du vet”. 

Möjligen har Fröken Snusk dragit det oanständiga och promiskuösa till sin spets. Snarare än att besjunga den heterosexuella kärleken i form av lidande och längtan, är det här mer pang på ”tjackballen”. Som på förhand placerad i vithetens och femininitetens utkanter, kan snusket bli en protest mot ett redan stigmatiserat tilltal. 

Men det är en svår balansgång. Lösögonfransarna och det långa håret under den rosa balaklavan är direkt nödvändiga för att inte falla ur den normativa heterosexuella kategoriseringen.  

Ändå är det tydligt att Fröken Snusk inte helt kan diktera villkoren för sin existens. Och där kommer balaklavan – som alluderar till både gangsterrap och aktivistgruppen Pussy Riot – in. Ett skydd mot den heterosexuella verkligheten, där risken för såväl hat som oönskad intimitet, är överhängande för kvinnor.

Förhoppningsvis kan Fröken Snusk hantera den professionella bundenheten till manliga låtskrivare och producenter i sitt eget arbetsliv. Men vad gör budskapet – det som levereras till kunden – med unga flickor och kvinnor? Vidgar det platsen att leva på eller lägger det till rätta en annan, lika begränsad, heterosexuell position? Kan balaklavan vara en inkörsport till ”tyngre” versioner av kvinnlighet, där snusk övergår till omstörtande fittuppror? Det lär vi snart få veta nu när Fröken Snusk har lanserat sin egen merch, med den karaktäristiska rosa masken som ”en symbol för frihet och självuttryck”. 

Kanske är det lika svårt för offentliga kvinnor att vara totalt ofeministiska, som det är att leva rakt igenom oklanderligt feministiskt? Bara det faktum att Fröken snusk triggar mig och andra att fundera över kvinnors varande kan ju ses som en feministisk handling. Det är i alla fall ett halmstrå jag väljer att hålla mig i.

Catrin Lundström, docent i sociologi och biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Kollage med Arbetsmiljöverket i bakgrunden en polis och Emil Boss, skribenten
Papperslösa får betala priset för arbetslivkriminaliteten. Foto: Axel Green, Johan Nilsson / TT, Naina Helén Jåma / TT

Emil Boss:
Ett nytt och grymt klassamhälle växer och frodas

“Exotifiering och avhumanisering av arbetarklassen är ett bra gödsel för förtryck”. Emil Boss om svenska myndigheters häxjakt på papperslösa och dess blindhet för arbetslivskriminaliteten.

“Du har anmält mig till facket din jävel, jag ska se till att du blir deporterad!” Byggchefens svordomar är grova i telefonen. Qatar? Nej, Stockholm. 1924? Nej, 2024.

En gipsmontör har under flera år arbetat med nyproduktion för en underentreprenör till bland annat Serneke. Bolagets ägare genomför sin tredje konkurs och arbetaren har sökt facklig hjälp för att få sin lagstadgade lönegaranti. Han är papperslös eftersom chefen, i stället för ett arbetstillstånd, valde att ge honom ett förfalskat spanskt pass.

Befogad myndighetsrädsla

“Vi vågade inte prata med er ute på bygget. Ni verkade schyssta, men vi trodde att det var teater, att ni egentligen jagade papperslösa”. De colombianska arbetarna har inte fel. Det finns myndigheter och granskningstjänster som säger sig verka för en bättre arbetsmiljö och höjd säkerhet, men som samtidigt är på jakt efter att fängsla papperslösa arbetare. Hotet om utvisning kommer från många håll. 

Visste du att papperslösa arbetare som tas i förvar inte sällan blir inlåsta i flera månader? De behandlas som grova brottslingar, trots att allt de gjort i Sverige kan exempelvis ha varit att bygga Ersta sjukhus eller renovera Tullverket – för en låg lön. Ofta har de själva ingen skuld i att de saknar arbetstillstånd. Cheferna har inte sällan lovat arbetarna tillstånd som sedan aldrig kommer. 

En medlem i Stockholms LS blev grovt utnyttjad på en restaurang. Gränspolisen grep honom i kontroll och när han suttit inlåst i över en månad satte de honom på ett plan till fel land. Eftersom han saknade visum i det land han kommit till blev han fast på en flygplats, sedan fick han betala sin egen flygbiljett tillbaka till Sverige och satt inlåst här i flera månader igen. Först därefter skickades han till sitt hemland. Sammanlagt satt han inspärrad i över fem månader.

Arbetaren har berättat om hur Gränspolisen lördagen 9 mars hämtade en kvinna på den psykiatriska akutmottagningen på Universitetsjukhuset i Örebro. Läkarnas bedömning var att kvinnan, gravid i fjärde månaden, behövde vara kvar på avdelningen. Det struntade polisen i, man förde henne med våld ut från sjukhuset för att deporteras. Fundera en stund på den händelsen. Polisingripande på en psykiatrisk akutmottagning. Även för andra patienter är detta ett tämligen brutalt tilltag.

Myndigheterna letar papperslösa – inte arbetslivskriminalitet

Jag deltar då och då på seminarium om arbetslivskriminalitet där myndigheter och politiker berättar om sitt arbete. Nuförtiden handlar mycket om att lyfta fram de myndighetsgemensamma inspektionerna. Det låter progressivt. Alla vill ju ha ordning och reda i till exempel byggbranschen. Men i praktiken betyder inspektionerna exakt det som de där rädda colombianerna misstänkte. En inspektör från Arbetsmiljöverket dyker upp och snackar säkerhet samtidigt som en kollega från Gränspolisen hugger tag i arbetarna och låser in dem.

Vid det här laget vet alla som är insatta i problemen kring arbetslivskriminalitet två saker. Ett: Detta förtryck pågår överallt, inte i periferin. Det är inte längre sjaskiga biltvättar som åtnjuter den billiga prislappen. Det är till exempel byggherrar, kommuner, fastighetsbolag och jordbruksproducenter. Två: Papperslösa arbetare exploateras ofta hänsynslöst. Hur kan det då komma sig att papperslösa behandlas så inhumant och grymt av svenska myndigheter? 

Min gissning är att papperslösa arbetare kan behandlas så grymt av svenska myndigheter för att de inte hörs och syns. Facklig organisering av papperslösa behövs inte minst för göra dem synliga. När den svenska modellen exkluderar papperslösa arbetare lämnas dörren vidöppen för ytterligare kränkningar.

Den riktiga boven går fri

Skulle polisen storma in med en patrull på en akutmottagning och slita ut en förtryckande VD? Skulle polisen gripa en byggchef som förtryckt migranter för att denne annars kanske håller sig undan? Nja, min erfarenhet är att det är ganska vanligt att byggchefer i lugn och ro säljer tillgångarna och lämnar landet när myndigheterna får upp ögonen för brotten.

Ta exemplet med bossen för städfirman som lät papperslösa städa hos Magdalena Andersson. I ett år nu har han kunnat skjuta fram rättegången om städerskans lön. Hur? Han meddelade bara gång på gång att han var sjuk. Städerskan däremot, låstes in i flera månader och utvisades.

Med Allan Edwalls ord: Den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Foto på Ronja Rövardotter med Guccikeps.
Ronja Rövardotter "glorifierar den gansterkultur vi försöker krossa", säger Appe Rilsson, rättspolitisk koordinator vid Tidöpartiernas samordningskansli. Foto: Adam Ihse/TT. Kollage: Arbetaren

Tidö­politiker rasar mot nya Ronja Rövar­dotter: ”Glorifierar gangster­kulturen”

Astrid Lindgrens barnbok Ronja Rövardotter har filmatiserats på nytt och den 28 mars hade tv-serien premiär. Nu rasar företrädare för regeringspartierna och stödpartiet Sverigedemokraterna mot nyinspelningen. ”I vårt Sverige ska vi varken glorifiera rövare eller annan gangsterkultur”, säger en talesperson för Tidöpartiernas samordningskansli.

1984 hade filmen Ronja Rövardotter, baserad på Astrid Lindgrens bok med samma namn, premiär. Både boken och filmen har blivit verkliga barnkulturklassiker och förväntningarna har varit stora på den nyinspelade tv-serien. Men på vissa håll råder snarare misstänksamhet än förväntan:

– Det känns minst sagt visset att försöka få rätsida på det här landet och satsa på hårdare tag mot brottslighet, visitationzoner och möjlighet till utvisning för bristande vandel, när vi samtidigt släpper fram så kallad barnkultur som glorifierar den gangsterkultur som vi försöker krossa, säger Appe Rilsson, rättspolitisk koordinator vid Tidöpartiernas samordningskansli.

En rest från “DDR-Sverige”

Enligt Rilsson är Ronja Rövardotter ett typ av kulturellt uttryck som ”kanske kunde slinka igenom under det blåögda 1980-talet i DDR-Sverige”, men som inte har någon roll att spela i det nya, uppstyrda Sverige.

– Det kanske kan verka häftigt med en sådan här rövarkult, men det återspeglar ett kulturklimat där vi inte stannat upp och tänkt efter. Varför görs det ingen serie om någon Ronja Småföretagardotter snarare än ett sådant här ”jag vill vara farlig”-pekoral, frågar Appe Rilsson retoriskt.

Martin Melin, polis och riksdagsersättare från Liberalerna, sade i början av året apropå polisiära tvångsvisitationer: ”Alla som går runt med Gucci-kopiekepsar är inte gängkriminella, men många gängkriminella bär Gucci-kopiekepsar.” Appe Rilsson ser paralleller till den nya serien:

– Här förhärligas plötsligt ett nytt kriminellt kulturuttryck, ett rövarideal, som till sin form dessutom är vad vi på ren svenska skulle beskriva som skabbigt, säger Appe Rilsson, och fortsätter:

– Ska den första åtgärden i våra visitationzoner vara att behöva tvångsvisitera hundratals ungdomar som går omkring otvättade i särk och självlockig skogsråfrisyr och lever rövare?

Tidöregeringen: Rövardotter har “inte någon plats i kulturkanon”

Runtom på Tidöpartiernas samordningskansli och i regeringskansliet i Rosenbad ska den nya tv-serien ha väckt upprördhet och förstämning. Etniciteten hos de rövare som förekommer i serien har i flera fall inte kunnat fastställas. Personskadevapen som armborst och långa spjut ska ha skymtats i några av avsnitten, och enligt uppgift skildras även flera skogsöverfall av medelklassfamiljer ur bakhåll i en icke-problematiserande form.

Enligt obekräftade uppgifter till Arbetaren ska den moderate riksdagsledamoten tillika polisen Fredrik Kärrholm ha sagt att han tänker ”nödvärna skiten” ur den första ungdom han får syn på som anammat den nya retrogansterkulturen från Ronja Rövardotter-serien. 

– En sak kan vi säga säkert, och det är att sådana här avarter inte har någon plats i den nya svenska kulturkanon, säger Appe Rilsson.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Foto på när Greta Thunberg bärs bort av polis utanför Riksdagen.
Johan Apel Röstlund hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green. Kollage: Arbetaren

Johan Apel Röstlund:
”Högerns historielösa hat mot Greta är pinsamt”

Dagens svenska höger hade skrattat åt Rosa Parks och rasat över att hon inte försökte förändra via “ett politiskt parti” i stället. Men det är direkt aktion och civil olydnad som tvingar fram förändringar, skriver Johan Apel Röstlund.

Det började så klart inte med den oförargliga sittprotesten utanför riksdagsentrén härom veckan, men där och då gick topplocket igen.

Därefter var det dags för bolagsstämma för det ständigt krisande flygbolaget SAS. Fridays For Future vecklade ut en banderoll om klimat, framtid och flygbolagens ansvar och hela högerhögen gick bananas i ett moln av svavel och sprakande eld.

Månen färgades mörk och solen röd och undergången var nära. Sällan har några civila olydnadsaktioner fått så många att reagera så hårt.

Hatet mot Greta Thunberg och Fridays For Future är på sina håll lika kompakt som djupt okunnig och historielös. Det börjar faktiskt bli direkt pinsamt.

“Varför går du inte med i ett politiskt parti?”

Greta får frågan i Aktuelltstudion strax innan påsk. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Den prydligt uppklädde programledaren ler vänligt mot den världskända klimataktivisten. 

Den tröttsamma frågeställningen används slentrianmässigt i brist på annat. Den enda vägens partipolitik: Sörj ej – sitt inte utanför riksdagen och sura – gå med i ett parti. Gör som Romina Pourmokhtari och tillsätt en utredning. Gäsp.

Rosa Parks och suffragetterna

Vi gör ett tankeexperimentet och backar tiden till 1955. Om Montgomery, delstatshuvudstaden i den amerikanska sydstaten Alabama, låg i Stockholm och om då var nu skulle högern rasat när medborgarrättsaktivisten Rosa Parks satte sig på fyrans buss på en plats reserverad enbart för vita.

I någon knastrig radiointervju skulle hon sedan fått förklara sig. “Varför reste du dig inte bara och gick med i ett parti?”

Världen är full av händelser där historien förändrats just tack vare folk som Rosa Parks, de brittiska suffragetterna och Greta Thunberg. Rösträtt har tvingats fram, inte genom parlamentariska utredningar utan genom direkt aktion och strejker.

Murar har rivits genom folkliga protester och alltid har högerns gubbgriniga raseri svävat som ett åskmoln över dem som hållit på, som satt sig i vägen och stoppat käppar i hjulen för den rådande ordningen.

Organisering utanför partipolitiken

Ta det allt mer uppmärksammade syndikalistiska facket Solidariska byggare som exempel. Under de senaste tre åren har de krävt in uteblivna löner på miljontals kronor – löner som arbetsköparna annars inte skulle betalat ut.

Foto: Skärmdump

De har organiserat sig, använt sig av klassiskt fackliga metoder som blockad, hämtade från idéerna om direkt aktion och civil olydnad, och krävt sin rätt. Därigenom har de riktat strålkastarljuset mot en förslummad arbetsmarknad där migrantarbetare utnyttjas utan att politikerna lyfter ett finger.

Mer civil olydnad – för framtiden

“Väx upp lite grann”, röt en vd för en förening som kallar sig Aktiespararna, efter Fridays For Futures protest inne på SAS-stämman. Samtidigt fnissade Svenska Dagbladets ledarchef Peter Wennblad något om en miljon pruttande kor efter Gretas framträdande i Svt häromkvällen. 

Foto: Skärmdump

Det reaktionärt självspelande pianot är ett mumbojumbo av frustrerande ilska, ett rent hittepå och det låter som Titanics orkester på väg ner i djupet av nattsvart mörker.

Plötsligt slår det mig att jag inte ens pallar att vara förbannad. De här clownerna är inte värda att ta på allvar. De förtjänar att lämnas kvar på perrongen när vi andra rullar vidare in i framtiden. Och dit kommer vi inte genom parlamentariska utredningar utan genom civil olydnad och lite action. Det har historien visat så många gånger förr.

Jag hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. 

Publicerad Uppdaterad