Kuppen som fortfarande ekar

Det är svårt att undgå att det vintern 2005 händer spännande saker i Mellanöstern och Nordafrika. Demokratin mullrar fram ur den stagnation som så länge har präglat den region som förenas av det arabiska språket och islam som dominerande religion. Tecknen är många på uppluckring av de auktoritära och totalitära systemen. I Egypten har USA:s […]

Det är svårt att undgå att det vintern 2005 händer spännande saker i Mellanöstern och Nordafrika. Demokratin mullrar fram ur den stagnation som så länge har präglat den region som förenas av det arabiska språket och islam som dominerande religion. Tecknen är många på uppluckring av de auktoritära och totalitära systemen. I Egypten har USA:s klientregim under Hosni Mubarak, vars tortyrhålor är ett populärt mål för CIA:s ”special renditions” – transporter av kidnappade personer som verkställs från hela världen, inklusive Sverige – överraskande meddelat att flera kandidater kan få ställa upp i presidentvalet i höst. I Palestina hölls en imponerande uppvisning i demokrati vid president- och lokalvalen, och trots den fortsatta israeliska ockupationen fortsätter processen med parlamentsval som nästa steg.

USA och dess bundsförvanter fortsätter att ockupera Irak, varför det var ofrånkomligt att parlamentsvalet den 30 januari hade klara brister. Ändå är det värt att notera att valdeltagandet blev högt och att irakierna, när de med risk för livet kunde gå till valurnorna, röstade bort Iyad Allawi, den starke man som USA hade tillsatt som premiärminister i interimsregeringen. Allawi, med ett förflutet både som aktiv i Saddam Husseins baathparti och agent för CIA, besegrades av de krafter som vill ha ett självständigt Irak, ett land som inte styrs från Vita huset och Pentagon.

Den så kallade cederrevolutionen i Libanon där främst sunnimuslimer, kristna och druser förenats i kraven på att de syriska ockupationstrupperna vänder hem är också ett tecken på att demokratikraven växer, även om Hizbollah fortfarande kan mobilisera de shiamuslimska massorna i tackmanifestationer till den syriska kontrollen av Libanon. Till och med i den värsta av områdets diktaturer, den saudiarabiska teokratin med dess misogyna ideologi där kvinnor är andra klassens medborgare, har för första gången medborgarna – det vill säga männen – fått gå till valurnorna vid lokalval. Och i Kuwait fortsätter kvinnorna att demonstrera för att få samma rösträtt som män.

Nu pågår en intensiv debatt om huruvida den ovan beskrivna utvecklingen ska tillskrivas det faktum att George W Bush för två år sedan inledde kriget mot Irak. De massförstörelsevapen som låg startklara – 45 minuter enligt Tony Blairs famösa tal – i Saddam Husseins arsenal visade sig vara en gigantisk bluff, och Bush och Blair har därför bytt fokus och hävdar nu att krigets syfte var demokrati i Irak. Enligt visionerna hos de neokonservativa kretsar som sköter ideologin åt Bush ska politisk demokrati och ekonomisk nyliberalism lyfta arabvärlden ur stagnationen, säkra en stabil fred kring Israel och dessutom undanröja konflikten mellan civilisationerna.

Men det är inte svårt att genomskåda det amerikanska hyckleriet. Vissa ockupationer är förkastliga, som Syriens kontroll av Libanon, medan andra är önskvärda, som Israels av de syriska Golanhöjderna. Ibland kan Vita huset tala om demokrati, men samtidigt kan de mest repressiva envåldshärskare hyllas som USA:s trogna allierade.

Kanske skulle den demokratiska fernissan i Vita husets projekt kunna diskuteras på allvar, om den åtföljdes av en självkritik kring USA:s politik i Mellanöstern efter andra världskriget. Den saknas dock, och därmed blir allt amerikanskt tal om demokratisering en fråga om anpassning till vad som är på modet – allt i syfte att dölja de verkliga intressena av råvarukontrollen.

Stephen Kinzer är en av New York Times mest erfarna korrespondenter. Han har under de senaste decennierna bevakat utvecklingen i Centralamerika och Östeuropa och under 1990-talet varit chef för tidningens Istanbulbyrå. Kinzer har ett intresse, som gränsar till besatthet, för Mohammed Mossadeq, Irans förste demokratiskt valde premiärminister. Hans bok All the Shah’s Men är en svidande vidräkning med Operation Ajax, den hemliga CIA-operation som störtade Mossadeq i augusti 1953. Kinzers bok är rena faktathrillern, där vi som läsare steg för steg förs fram till det obevekliga slutet: tillsättandet av Mohammed Reza som shah på påfågelstronen och startpunkten för den tidsepok vi fortfarande befinner oss mitt i.

Om inte kuppen hade lyckats 1953 kanske Irans korta experiment med demokrati hade fortsatt. Då hade iranierna sluppit shahens brutala diktatur och ayatollah Khomeini hade inte 1979 kunnat upprätta den islamiska republik vars reaktionära präststyre fortfarande håller Iran i ett hårt grepp. I stället för att vara ett exempel för reaktionära fundamentalister hade Iran kunnat vara ett föredöme för dem som vill kombinera gudstro med sekulär demokrati och samma rättigheter för kvinnor och män.

För den som läser Kinzers bok blir retoriken från Vita huset om omsorgen om demokratin till tomma floskler. Och i den nu pågående debatten om USA:s roll i världen kan det vara värt att påminna om att Iran 1953 inte var något enstaka ”misstag”. Efter att CIA hade lyckats i Teheran fortsatte USA sin imperialistiska politik där hemliga operationer och öppen krigföring växlade som instrument för att tillsätta de regimer som Washington ansåg passa bäst. Ibland begränsades våldet, som i Guyana 1963; ibland krävdes regelrätta invasioner som i Guatemala 1954 eller Dominikanska republiken 1965. Stundtals trodde USA att det räckte med ett enstaka mord, som i Kongo 1961 när Patrice Lumumba mördades. Någon gång kunde det vara en halv miljon människor som fick betala priset, som vid Suhartos kupp i Indonesien 1965 och de efterföljande massakrerna på misstänkta kommunistsympatisörer.

I fallet Iran 1953, liksom i dagens ockupation av Irak, samverkade USA och Storbritannien. Syftet var enkelt: kontroll över oljan.

Vid andra världskrigets utbrott hade den dåvarande shahen, Reza Shah, sympatier för den europeiska fascismen. Hitler i Tyskland, Mussolini i Italien och Franco i Spanien sågs av shahen som föredömen. Han ville modernisera landet och hämtade också inspiration från Kemal Atatürks turkiska reformarbete. Religionen skulle separeras från staten, kvinnorna befrias från slöjan och Persien skulle bli ett modernt land under namnet Iran.

Brev från utlandet till Persien returnerades från 1935 till avsändaren. Landets minoriteter, särskilt kurder och azerer, skulle hållas kort. Med gillande såg shahens regim hur Tyskland ”förhindrade judar och utlänningar från förskingring och förräderi”.

Shahens nära kontakter med nazityskland sågs med misstänksamhet från de allierade och den 25 augusti 1941 tog brittiska och sovjetiska trupper kontroll över Iran. Reza Shah abdikerade några veckor senare och gick i exil i Sydafrika – i stället tog hans äldste son, Mohammed Reza, över styret.

En av de iranska generaler som hade fängslats av britterna under kriget för sina nazistsympatier, Fazollah Zahedi, skulle sedan bli ett villigt verktyg vid CIA:s kupp 1953.

När andra världskriget var över spirade förhoppningarna om demokrati och självständighet i många länder; kolonialismens epok skulle snart vara över. I Iran fanns en livaktig arbetarrörelse som fötts vid förra seklets början och 1946 gick oljearbetarna i Abadan i strejk. I huvudstaden Teheran återupptog de liberala krafterna arbetet med att ge landets parlament, majles, ett reellt inflytande över politiken. För det brittiska oljebolag, Anglo-Iranian Oil Company – dagens BP – som hittills kunnat verka fritt i Iran, var detta oroväckande tecken. De iranska arbetarna levde under eländiga, slavliknande villkor och vinsterna hamnade i London: en klassisk kolonial utsugning som föga förvånande upprörde iranierna.

En politisk veteran i Iran, Mohammed Mossadeq, gjorde nu comeback. Han var född 1882 och tillhörde den absoluta överklassen i landet. Mossadeq hade studerat bland annat juridik utomlands, hade engagerat sig när det första parlamentet upprättades 1906 och blivit förtvivlad när britterna 1919 fick ett oljeavtal som i praktiken gjorde hans land till ett brittiskt protektorat. Kinzer beskriver med fascination hur Mossadeq försökte få Nationernas förbund (FN) att stoppa avtalet. 1926 blev han invald i majles, men fuskades bort av shahen 1928.

Efter 15 års frånvaro blev Mossadeq åter parlamentsledamot 1943 och snart skulle han nå sitt mål. Den nationella fronten, en sammanslutning av politiska partier, fackföreningar och medborgargrupper, arbetade för ett demokratiskt Iran och ett slut på den utländska kontrollen över landets tillgångar.

I Kinzers beskrivning är Mossadeq en patriot, en nationalist, en legalist. Med demokratiska medel vill han förverkliga ett mål som många iranier delar. Samtidigt är han en excentrisk person och lider av mystiska sjukdomssymptom, vilket senare skulle användas mot honom i propagandan från Washington och London.

1951 beslutade parlamentet enhälligt att nationalisera det brittiska oljebolaget. I april blev Mossadeq premiärminister. Iranierna såg en ljus framtid gå dem till mötes och Mossadeq blev en av världens stora politiker – den amerikanska tidskriften Time utnämnde honom till Årets man 1951. När britterna ville använda traditionell kanonbåtsdiplomati för att bevara sina ekonomiska intressen konstaterade USA:s ambassadör i Teheran att Mossadeq hade stöd av 95 till 98 procent av iranierna.

Men sedan Dwight Eisenhower tillträtt som president i USA i januari 1953 förändrades inställningen i Washington. Bröderna Dulles ledde utrikesdepartementet och CIA. Det kalla kriget var varmt i Korea och Irans Moskvatrogna kommunister i Tudeh-partiet blåstes upp som ett hot. Ett Iran under kommunistisk kontroll var ett mardrömsscenario.

CIA-agenten Kermit Roosevelt blev mannen som skulle organisera kuppen mot Mossadeq. I London hade Winston Churchill återvänt som premiärminister efter att Labour förlorat valet, och han såg Mossadeq som en ”äldre galning som är beredd att lämna över sitt land till kommunisterna”.

Kinzer skildrar i detalj hur Roosevelt lyckades organisera gatumanifestationer med köpta agenter och startade kommunistiska kravaller med betalda provokatörer; hur CIA manövrerade shahen och utsåg dem som skulle ta över.

Den 19 augusti 1953 gav Mossadeq upp. I en skådeprocess dömdes han till tre års fängelse och husarrest resten av sitt liv.

Mossadeq avled 1967 vid en ålder av 85 år. En enda gång under det kvartssekel shahen styrde med hjälp av sin fruktade hemliga polis Savak tilläts Nationella fronten hålla ett möte. Det var 1962, och villkoret var att Mossadeqs namn bara nämndes en gång per talare. Folkmassan på 100 000 exploderade i jubel varje gång Mossadeq nämndes.

Shahen gjorde inte om misstaget. Under sina år vid makten var shahen en nära bundsförvant till USA och Storbritannien, men i januari 1979 tvingades han bort från makten i en mäktig folklig resning. Ayatollah Khomeini, som på 1950-talet hade vägrat ansluta sig till Nationella fronten, kom hem efter 15 år i exil. Den första regeringen efter shahens fall dominerades av män som tillhört Mossadeqs regering i början av 1950-talet eller företrädde hans ideal. Bland dessa fanns utrikesministern Ibrahim Yazdi, premiärministern Mehdi Bazargan och presidenten Abolhassan Bani-Sadr.

Kinzer beskriver hur det en kort period verkade som om Mossadeq från sin grav hade återvänt till makten. Den 5 mars 1979, på tolvårsdagen av Mossadeqs död, hölls ett av de största massmötena i Irans historia. Genom att hylla Mossadeq visade iranierna att de stödde en demokratisk, nationalistisk regim byggd på rättssäkerhet, konstaterar Kinzer.

Men Khomeini hade andra mål och den korta våren i Teheran avlöstes av mullornas regim.

För många iranier är 19 augusti 1953 fortfarande en svart dag, en dag då USA och Storbritannien dödade demokratin i Iran. 47 år senare, år 2000, lät Bill Clinton sin utrikesminister Madeleine Albright komma med ett uttalande som var nära en ursäkt och konstaterade att USA:s roll i störtandet av Mossadeq 1953 gjorde det ”lätt att nu se varför många iranier fortsätter att förbittras av denna intervention av Amerika i sina interna angelägenheter”. Det kan vara värt att komma ihåg, nu när Vita huset återigen mullrar om en ny intervention i Iran.

Och för att öka kunskapen om den förödande kuppen 1953 och Mossadeqs roll i Irans historia är det bara att hoppas att något svenskt förlag översätter Stephen Kinzers lysande bok.

Stephen Kinzer
All the Shah’s Men – An American Coup and the Roots of Terror in the Middle East
(Wiley)

Fotnot: History Channel har gjort en fascinerande dokumentärfilm kallad Anatomy of a Coup: The CIA in Iran. Den kan ibland dyka upp på TV8 eller Discovery Channel.

Publicerad
15 timmar sedan
Emil Boss önskar att Syndikalisterna förfogade över några billiga stugor så att byggare och städare fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse. Foto: Lars Pehrson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Tänk om alla kunde få en riktig semester

Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Bland migrantarbetare är semester inte alltid populärt, eftersom själva vistelsen handlar om att jobba ihop pengar medan kontakten till nära och kära reduceras till videosamtal. Trots det finns det många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. Emil Boss hoppas att alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester en dag.

För bara några decennier sedan hade nästan alla fack och storföretag egna semesterbyar. Medlemmar eller anställda kunde till subventionerat pris åka exempelvis till Västkusten eller fjällen och vila upp sig på semestern. När utlandsresandet tog fart skaffade många organisationer istället semesterlägenheter nere på kontinenten.

I dag återstår bara några få stugor här och där. Transportarbetarförbundet har fem stugor i Lysekil, Akademikerförbundet SSR har kvar sina lägenheter i Frankrike och Spanien. Men överlag har konceptet blivit väldigt omodernt. Tanken på att facket eller arbetsköparen ska tillhandahålla en billig semestervistelse får nog sägas tillhöra en annan tid.

När vi i Syndikalisterna organiserar byggare och städare i Stockholm slås vi ofta av hur ålderdomligt allting ter sig. När medlemmarnas problem ska hanteras är ofta den mest effektiva metoden att damma av avlagda gamla fackliga lösningar. Det är verkligen inte ett bra tecken.

Medlemmar utan bankkonton behöver betala medlemsavgifter kontant och får då en stämpel i medlemsboken. Skadade och arbetslösa medlemmar står utanför trygghetssystemen och behöver hjälp genom insamlingar från andra arbetare. Medlemmar behöver tipsa varandra om vilka byggföretag som betalar ut rätt lön i tid. Arbetare som organiserar sig blir vräkta och behöver hjälp med boenden.  

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Samma sak med semestrar. På varenda större byggprojekt i Stockholm hittar du arbetare som har kommit ensamma till Sverige och som bor i förläggning eller inklämda hos någon slumvärd. Syftet med vistelsen i Sverige är ofta att samla ihop så mycket pengar som möjligt. Kontakten med familjen sker via videosamtal. Skolavslutningar och födelsedagar missas, barnen växer upp på andra sidan jorden.

För dessa arbetare är semestrar inte alltid populära. Längre ledigheter riskerar att förlänga arbetsresan, som ofta tar slut när en viss summa har samlats ihop. Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Självklart finns det också många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. För den arbetare som hyr en fällsäng i vardagsrummet hos en slumvärd och skickar hem alla pengar till familjen, blir det sällan trevliga veckor.

Möjlighet till riktig semester – en dag

Tänk då om fackföreningen förfogade över några billiga stugor så att medlemmarna fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse? Varsomhelst vid någon trevlig insjö skulle duga, det viktigaste vore att det är gratis. Under resten av året kunde stugorna fungera som en tillflyktsort för de svartlistade arbetarna, för de vräkta och för de halvsvältande arbetslösa.

Denna ålderdomliga idé måste vänta på en ljusare framtid. Varje medlemsavgift behövs fortfarande för att få företag att betala ut lön för utfört arbete eller att anmäla arbetsskador. Kampen fortsätter och en dag kanske alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester.

Publicerad
15 timmar sedan
Serien Ketamin Cowboys är en del av den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen, som ges ut av Galago i augusti 2024. Illustration: Tommy Sundvall

Sommarserie: Ketamin Cowboys – del ett

Morris, John och Hunters äventyr i senkapitalismen fortsätter. I sommar får Arbetarens läsare följa med på en flippad färd när de jobbar som foderbudförare – där inget blir som de hade trott. Det här är del ett av Tommy Sundvalls nyritade Ketamin Cowboys ur den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen.

Publicerad
3 dagar sedan
Debattören granskar högerns argument mot kortare veckoarbetstid. Foto: Mickan Mörk/TT, Jonas Ekströmer/TT, Meek, Tore. Kollage: Arbetaren

”Fritid förslösad tid i kapitalets ögon”

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Och motståndet mot förkortad veckoarbetstid är kompakt, både från näringslivet och den sittande regeringen. Men hur väl håller egentligen argumenten. Undertecknaren slår hål på dem – ett efter ett. Och menar att det krävs rätt allianser i kampen mot Jacob Wallenberg och näringslivets allierade.

Industrimagnaten Jacob Wallenberg, ordförande för Svenskt näringsliv, säger: Europa riskerar att bli en turistattraktion. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) säger: vi måste arbeta (mer) för att ha råd med vår levnadsstandard.

Samtidigt: Sex timmars arbetsdag. Vårdförbundet strejkade för kortare arbetsdag. 

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Men hur argumenteras det egentligen? Svantesson säger att ”vi” inte har råd med mindre arbete. Vi är i detta fall Sverige. Jacob Wallenberg går i en intervju i Dagens nyheter ett steg längre och pratar om ”vi” som Europa. Det de säger, som ordförande för Svenskt Näringsliv respektive näringslivets politiska grens representant, är att landet och kontinenten inte klarar av löntagarnas krav på ett drägligare arbetsliv. 

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Det finns tre huvudsakliga nivåer för att lösa frågan om våra villkor på jobbet. För det första, det vill säga nivå ett, den övergripande: all fritid är, i kapitalets ögon, stulen tid, förslösad tid. När vi som arbetskraft kämpade till oss helgen, kämpade till oss 10 timmars och sedan 8 timmars arbetsdag så var det med enorm ovilja sett från Wallenberg och deras politiska allierade inom politiken.

Det är bara att lyssna på PG Gyllenhammar när han uttalar sig om föräldraledigheten, teknikföretagen när de pratar om semester eller gudfadern Jacob Wallenberg när han pratar om arbetsdagens längd. De vill ha mer av din tid, de vill att du ska skapa mer för dem, de vill ha vinst. Inget konstigt med det. Det är så vårt system fungerar. För att ta sig fram som företagsledare måste du försöka producera så mycket som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Semester, föräldraledighet, kortare arbetsdagar – allt är ökade kostnader och mindre produktion. 

Det de lyfter till ytan är kapitalismens mest grundläggande konflikt. Svenskt Näringsliv och deras finansierade tankesmedja Timbro (som via Adam Dianeli, ansvarig för rättsstatsfrågor på Timbro, har gått ut och krävt lägre löner, för att mildra kraven och flytta debatten högerut) ser alla förbättringar av arbetsvillkor som ett hot mot deras framtid. Om de går med på något för de anställdas räkning så är det antingen för att de känner sig hotade eller för att de räknar med att det kommer att gynna vinstmarginalerna.

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Den andra nivån är den internationella (denna är i diskussionen om arbetstiden den mest intressanta): här hör vi argument som ”de kommer att ta våra jobb”. När de försöker skapa opinion för att vi ska sänka våra krav så använder de den internationella konkurrensen som huvudpoäng. 

För det första så har ”de” redan tagit många av ”våra” jobb i och med att kapitalmarknaden avreglerades och, precis som det svenska näringslivet förespråkade, företagen flyttade sin produktion till låglöneländer. 

Sedan, om vi nu ska spela konkurrensspelet så gör den svenska regeringen inte mycket för att bevara de kvarvarande jobben. Enligt en ny studie av det amerikanska forskningscentret CSIS satsade den kinesiska regeringen 230 miljarder dollar under åren 2009–2023 för att bygga upp sin elbilsindustri. Under samma period satsade vår svenska regering på jobbskatteavdrag för höginkomsttagare och att bygga ut sektorn för hushållsnära tjänster genom ett ständigt utökat RUT. 

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Det är en prioriteringsfråga. Industrialisering eller neoliberal trickle-up economics. 

Men framför allt så är vår allians inte med Wallenberg eller det svenska kapitalet. Det är istället med löntagare i länder som Sydkorea, där över 6 000 Samsung-arbetare strejkade nu i juli, just för bättre arbetsvillkor. Det är med de kinesiska arbetarna som gör detsamma. Om vi inte har den inställningen så blir det ett race to the bottom där vi försöker övervinna varandra i vem som kan ha sämst villkor, för att ”få jobben”. Då vinner den sydkoreanska, kinesiska och den svenska Wallenberg. Och det är inte bra för oss. 

Den tredje nivån är den svenska och den är helt ärligt mest skrattretande. Svantesson säger att vi inte har råd och menar att en reform för arbetstidsförkortning ”medför stora kostnader” och att ”då finns det risk att man behöver höja skatterna.” Ett första svar blir ju: jaha. För att utveckla det svaret litegrann: ja, då tar vi bort RUT och alla era skattesänkningar för höginkomsttagare. Enkelt. Människor som inte behöver mer pengar får avstå sina bidrag för att resten ska få ett drägligare liv. 

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att bli rikare. Men vi vet ju att löneandelen sjunkit jämfört med vinstandelen i decennier och att många redan blivit orimligt mycket rikare. Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att höja vår levnadsstandard. Men vi vet ju att ökad stress och press drastiskt sänker vår levnadsstandard. 

Diskussionen om arbetsdagens längd handlar om att vi löntagare måste skapa rätt allianser för att pressa Wall Enberg och hans allierade. 

Det är vi som får samhället att fungera. Det är vi som kan få det att stanna. Om saker inte blir bättre så är det dags att visa det.

Elias Efvergen, statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Moa Candil tar oss med på en tågresa söderut i Europa. Foto: Christian Charisius/TT, privat

Moa Candil:
”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil reser med tåg söderut i ett brinnande Europa. Men det är inte bara eldar som brinner och förgör, utan även eldar som brinner av solidaritet, gemenskap och mod och på så sätt inger styrka.

Europa brinner. Vi vet att det brinner, alla vet, men vi vet inte om elden går att kontrollera. Det brinner i skog och mark, på Kos och Chios. Det brinner i människors hjärtan. Av hat och kärlek, törst och uppror. Fascismens vindar som blåser genom Europa och får elden att tillta i styrka.

Europa brinner men vi reser ändå. Eller kanske just därför. Tar tåget genom Europa, vill att barnen ska få se något mer än småstaden där de växer upp. Vill att de ska få höra andra språk och röster. Känna andra dofter och tendenser. Tror att de behöver det, jag behöver det! Behöver lämna småstaden, så överfull av turister, och bli en turist någon annanstans. 

Hamburg: Vi äter veganska hamburgare och dricker pk-cola men tvingas dela gatorna med grupper av män av olika nationalitet. Fotbolls-EM pågår och stämningen är tveksam. Timmarna kan inte gå fort nog innan nästa tåg ska gå. Förlåt Hamburg, men det kommer aldrig bli vi två. 

Marseille: Palestinska keffiyehs säljs i var och varannan butik, bredvid fejkade Gucci-tröjor och plagierade Pokémon-kort. Ett stort demonstrationståg flyter genom gatorna och kräver eldupphör – NU! Soptunnorna svämmar över men grannar blockerar högljutt en strejkbrytande sopbil. Det postkoloniala Frankrike vägrar hålla tyst. Marseille, mon amor. 

Och så är vi framme hos tío Javier i Castilla y Leon, mitt i Spanien. Mitt i ingenstans. Han driver en restaurang, barnens farbror, och där får man höra ett och annat. ”Det här hade aldrig hänt på Francos tid”, kommenterar en äldre gubbe när trafikkaos uppstår på E5:an. ”Hur ska företagen ha råd att anställa någon nu?” frågar en byggarbetare retoriskt när Spaniens nyliga höjning av minimilönen – till 1 134 euro (motsvarande drygt 13 000 kronor) i månaden – kommer på tal.

– Om du inte vill ha mer pengar behöver du inte ta emot dom. Det finns andra som vill, kontrar tío Javier, som själv började sin karriär i Europa som papperslös, arbetslös och bostadslös migrant i början av seklet. 

Europa brinner. I Spanien demonstrerar tiotusentals människor mot mass-turismen som gör deras liv omöjligt att leva.  

– Vi är inte emot turisterna i sig, säger en Barcelona-bo till Aftonbladet. Problemet är myndigheternas agerande som gör staden obeboelig för sina invånare. 

Katalonien tar redan ut en särskild skatt av besökare, och borgmästaren har lovat att inte utfärda fler Airb’n’b-licenser. Men demonstranterna kräver mer. Högre turistskatt, en begränsning av uteserveringar som ockuperar alla offentliga rum och ett stopp för grandiosa sport- och kulturevenemang som lockar ännu fler besökare. Liknande krav framförs mer tystlåtet i min egen småstad, längre norr ut i Europa. Framförs i konsten och på sociala medier, sällan eller aldrig på gatorna. Elden är ännu mycket kontrollerad.   

Vi reser tillbaka norrut, genom Asturien, Kantabrien och Baskien. Stannar till i Bilbao och tittar upp på fasaderna. ”Titta där, och där, och där!” Överallt hänger den, flaggan i rött och grönt, svart och vitt. Överallt hänger Palestinas flagga från de baskiska balkongerna. Som en symbol för att elden som brinner inte bara förgör och får styrka av hat. Elden kan också brinna av solidaritet, gemenskap och mod. Och där, i en gränd i Bilbao, får elden i mig ny styrka.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Söndag 14 juli, kl: 22:46

I dag är det den 13 juli. Jag vaknade mycket trött efter en lång natt på grund av min dotters ständiga gråt, och ingen annan än jag kommer att ta på sig uppgiften att få henne att somna om.

Jag känner mig mycket upprörd känslomässigt och utmattningen är djup. Till frukost åt jag timjan och olivolja, och sedan tog jag itu med den utmattande städningen.

Det säkra området Al-Mawasi i Khan Yunis har bombats, där de fördrivna människornas tält finns. En ny massaker har begåtts, inför ögonen och öronen på denna orättvisa värld, och som vanligt finns det ingen som kan stoppa det.

Deras förevändning var att höga ledare skulle mördas, men nyheten förnekades omedelbart och fungerade bara som en ursäkt för massakern på oskyldiga civila. Att uttrycka sin nöd i ord eller skrift verkar meningslöst nu. Kort sagt, vi är trötta på det här livet.

Min man och jag åt lunch tillsammans, sedan vilade han en kort stund innan han gick en halvtimme senare för att fortsätta med ett arbete som han hävdar inte har något annat syfte än att uppta hans tid och få honom att lämna rummet.

Det har varit en extremt miserabel dag, fylld med nedslående nyheter. Herregud, varje dag verkar mer nedslående än den förra.

Jag förstår inte att jag fortfarande lever efter alla dessa nederlag som aldrig upphör. Min man kom tillbaka, och vi satt och diskuterade bekymmer och om hur våra liv inte betyder någonting och inte har något värde i världens ögon. Den okända framtiden är verkligen skrämmande eftersom vi inte vet vad vi kommer att möta härnäst. Och ingen vet när de kan bli nästa mål i detta skenande kaos som vi befinner oss i. Här slutar jag för i dag. Hejdå.

Lama Majdi

Lördag 12 juli, kl: 19:25

I dag är det den 12 juli, och dagarna passerar utan något hopp. Ja, hoppet har försvunnit för länge sedan, eftersom världen helt har raderat oss från sitt minne.

Jag vaknade för att förbereda frukost åt min man, han ville gå tidigt för att fylla på vår gasflaska. Alla har fått registrera sig för påfyllning, och det var vår tur idag. Han gick och betalade 19 dollar för att fylla på 8 kilo gas.

Han blev lovad att de skulle kontakta honom när vår cylinder var fylld. Efter det fortsatte han sin resa för att sälja salta pinnar, som han säger inte ger någon vinst längre eftersom alla produkter utsätts för fruktansvärda prissvängningar.

Det verkar bara vara varuägarna som kontrollerar och tjänar pengar på handeln.

Hur som helst tillbringade jag dagen med att leka med min dotter och lyssna på nyheterna som injicerar oss med ett bedövningsmedel för att få oss att glömma smärtan.

Nyheterna berör oss inte längre; vi väntar bara på något påtagligt i verkligheten. Vår måltid bestod av potatis med ägg, en välkommen omväxling från våra vanliga måltider. Jag städade efter lunchen och min man vilade en kort stund innan han återvände till jobbet. Jag gick ner för att träffa några grannar; vi småpratade och min dotter var glad över att få allas uppmärksamhet.

Min man kom tillbaka utmattad, slappnade av en stund och tog sedan en snabb dusch. Efter det diskuterade vi hur dagen hade gått, med många berättelser från marknaden där säljare utsätts för stölder och gör stora förluster på grund av instabila priser.

Så småningom var det dags för oss att sova, men vi gjorde det på spänn, eftersom händelserna inte lovar något gott och det inte finns någon stabilitet i våra liv.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Den fackliga organisatören Jane McAlevey. Foto: Alice Attie/Wikimedia Commons

Till minne av den fackliga organisatören Jane McAlevey

Den amerikanska fackliga organisatören, utbildaren och forskaren Jane McAlevey gick bort den 7 juli 2024. Hon blev 59 år gammal. McAlevey vigde sitt liv till arbetarrörelsen och är ihågkommen för sina skickliga fackliga kampanjer och för att ha utbildat tiotusentals i fackförbund och sociala rörelser världen över i effektiva organiseringsstrategier. Simon Sirenius Frohlund minns Jane McAlevey.

McAlevey växte upp med aktivism och organisering och fick som barn följa med på medborgarrättsmarscher och protester mot Vietnamkriget. Särskilt påverkad var hon av sin far, progressiv borgmästare och före detta stridspilot i andra världskriget. Hon kom att inleda en egen bana som aktivist och ledare när hon organiserade en skolstrejk i high school. Vid universitetet 1984 ledde hon ockupationen av en universitetsbyggnad i protest mot universitets investeringar i apartheidsydafrika och blev dömd till 15 dagars fängelse. Hennes engagemang fortsatte med organisering i Centralamerika till stöd för Sandinisterna, miljöaktivism hemma i USA och i rollen som utbildare på Highlander Folk School, aktivistskolan som tidigare tränat medborgarrättsrörelsens Martin Luther King och Rosa Parks. 

Från oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar

Efter att hon blivit rekryterad som facklig organisatör för LO-motsvarigheten AFL-CIO inledde hon flera framgångsrika fackliga kampanjer och kom att vidareutveckla USA:s organizer-tradition, en facklig metod med externa organisatörer som är proffs på hur man metodiskt förvandlar oorganiserade arbetsplatser till starka fackklubbar.

McAlevey kom att skriva flera böcker om facklig organisering, bland annat memoarerna Raising Expectations (and Raising Hell) och Rules to Win By: Power and Participation in Union Negotiations om fackliga förhandlingar. Efter att hon återvänt till universitetet, för att doktorera i sociologi, blev hennes avhandling till boken No Shortcuts – Organizing for Power in the new gilded age där hon skulle lägga fram sin modell för gräsrotsorganisering.

McAlevey såg att sociala rörelser alldeles för ofta bygger på att samla alla som redan delar deras värderingar och åsikter. Samma aktivister ses på snarlika demonstrationståg för olika behjärtansvärda ändamål. I stället förespråkade hon strukturbaserad organisering utifrån arbetsplatser, skolor, bostadsområden och religiösa församlingar. Genom dessa finns arbetarklassens möjlighet till kollektiv maktutövning, men kollektiv makt kräver faktiska majoriteter. Det bygger på att du kan få med dig människor som inte redan håller med dig genom att utgå från gemensamma problem.

Hon förespråkade en relationsbaserad organisering som bygger på dina relationer med dina arbetskamrater – hundratals små organiseringssnack från individ till individ. Hennes teori om organiska ledare utgår ifrån att det varken är vi aktivister eller de som håller med oss redan från start som är ledare. Vägen till en majoritet går via de som har störst inflytande över sina kollegor, även om den personen kan vara omedveten om sin ledarroll eller rentav fientlig till facket. Det är upp till dig att ta fram en plan för att tålmodigt övertyga och få med sig den personen. Samtidigt bygger man en plan för att vinna genom kartläggning och aktioner där du kan se hur många du faktiskt kan få med dig. Om du inte kan få med en majoritet på jobbet att skriva på en riskfri namninsamling kan du inte heller räkna med att få en majoritet till att vägra övertid.

Organizing for Power

Organizing for Power blev också namnet på hennes största projekt – en internationell digital utbildning i de mest effektiva organiseringsmetoderna för fackförbund och progressiva gräsrotsorganisationer – anordnad tillsammans med Rosa Luxemburgstiftelsen. Vilken organisation som helst kan gratis anmäla sig, med en grupp på minst tio deltagare, och under sex veckor få en utbildning i de mest effektiva fackliga organiseringsmetoderna med föreläsningar, övningar och rollspel. Sedan kursen gavs första gången 2019 har närmare 35 000 personer i över 1400 organisationer och 110 länder genomgått utbildningen. Föreläsningarna översätts simultant till flera språk, bland annat arabiska, spanska och indonesiska.

Jag gick utbildningen första gången våren 2023 tillsammans med svenska Zetkin Foundation. Föreläsningarna hade gästspel av aktivister från hela världen, från fackliga sjuksköterskor i Brasilien till migrantaktivister i Berlin. I vår svenska grupp fanns klimataktivister, hamnarbetare och partipolitiska. Själv hamnade jag snabbt i gruppdiskussioner med några hyresgästaktivister från Malmö. Samma aktivister skulle senare samma år vinna Hyresgästföreningens strid mot dubbelhöjningen av hyrorna i Malmö. De omsatte lärdomarna från utbildningen till handling genom att bygga upp ett system av trappkontakter, dörrknackning, och en namninsamling mot att betala direktaviserade hyror.

Systematisk organisering – enda vägen till förändring

Jane McAlevey bevisade mer än någon annan att det inte räcker med att ha de bästa teorierna, narrativen eller policyförslagen. För att vinna faktiska och bestående segrar krävs också rätt metoder. Vi måste bli organisatörer som bemästrar de effektivaste metoderna för att sätta människor i rörelse, men också för att ge dem verktygen för att själva kunna förändring. Det finns inga genvägar, No shortcuts.

Jag såg Jane en sista gång på videolänk vid invigningen av 2024 års O4P i Maj. Då hade hon några veckor tidigare nått vägs ände med sin cancerbehandling och inlett hospicevård. Trots hennes sjukdomstillstånd samlade McAlevey kraft för några sista insatser som organisatör. Hon talade passionerat för oss, några tusen folkrörelseaktivister, om vikten av systematisk organisering som den enda vägen till förändring. Hon citerade en rad från poeten Audre Lorde som blivit mantrat under hennes sista gärningar på jorden: I am deliberate and afraid of nothing.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Fredag 11 juli, kl: 16:26

I dag, den 11 juli, har jag helt gett upp hoppet om livet. Jag har gett upp allt och nu tror jag att det inte finns något sätt att få något som heter stöd från människor, vi har blivit bortglömda, den tristess jag känner kan inte beskrivas med ord.

I morse gjorde jag mina plikter mot min familj: frukost, städning osv. Min man gick tidigt för att försöka tjäna vårt uppehälle, men allt han ger sig in i är en förlust, det är en misslyckad verksamhet men det finns inget annat sätt, för människor har helt glömt oss, men jag kommer inte att förlåta dem som har glömt oss.

Varje dag är ett falskt hopp följt av ett ännu mer falskt hopp, jag hatar det här livet. I mitten av denna månad ska Netanyahu hålla ett tal om kriget, och alla i Gaza vill höra att kriget är över.

Vi hör varje dag om möjligheten att öppna gränsövergången i Rafah, och det bekymrar mig mycket, eftersom jag aldrig har kunnat få det stöd jag behöver hur mycket jag än försöker, och jag har kommit att tro att jag har otur och att det inte kommer att förändras.

Min man berättar för mig hur försäljare blir rånade av barn från härbärgena, och eftersom de inte tjänar något på sina varor blir det i slutändan en stor förlust för dem. En åsnekärrförare slogs med en säljare på marknaden och slog honom så att han fick ett sår i ansiktet.

En annan situation, där människor samlas i hundratal i bageriernas köer och man kan se bageriernas säkerhetsvakter skjuta kulor för att skrämma människor när de rusar som galningar och skriker efter bröd, det är fruktansvärda scener som upprepar sig varje dag.

En dag i krig är som tusen lidanden jämfört med en dag i det normala livet.

Jag gick med min dotter till vår granne som har en katt, min dotter tyckte om att leka med henne, och sedan gick jag tillbaka till mitt förstörda rum.

Min man kom hem utmattad på kvällen efter att ha arbetat i 14 timmar, och han gjorde bara en förlust efter all denna tid, hur skulle han inte kunna göra det, medan varje stor handlare som importerar varor lägger ut varorna varje dag till ett pris enligt hans personliga infall, och i slutändan förlorar alla som handlar.

Ja, vi förtjänar att bli krossade, krossa oss, Israel, grattis, hela världen håller med er om vad som händer, och de går ut i medierna och säger löjliga ord för att vinna folken och lugna dem. Hejdå.

Lama Majdi

Torsdag 11 juli, kl: 14:29

Den 10 juli har det gått över 270 dagar, och vi räknar fortfarande de hårda dagarna i detta krig. På senare tid har vi dock hört talas om en positiv utveckling i förhandlingarna om eldupphör, vilket varje dag ger oss hopp om att kriget snart kan få ett slut.

När jag vaknade såg jag att min dotter Sama redan var vaken och satt och väntade på mig. Jag tog henne i famnen, började sjunga för henne och gjorde sedan i ordning timjan- och ostsmörgåsar till frukost, samt lite flingor till henne.

Vi åt frukost tillsammans. Städade upp i rummet och sedan gick jag och Sama och hälsade på våra grannar i en timme. Efter det började jag leka med min dotter och märkte hur hon växte och fick fler färdigheter. Hon imiterar och leker så vackert nu.

Jag önskar henne vackra år framöver som kan kompensera för kriget. Nästa månad fyller hon ett år.

Det var dags för Samas tupplur, så jag förberedde lunch. Jag lagade Molokhia, en egyptisk maträtt som råkar vara en av min mans favoriter. På tal om honom, han har nyligen börjat sälja lite matvaror och försöker verkligen få ihop pengar till våra grundläggande dagliga behov. Han gör verkligen en stor insats, från soluppgång till solnedgång, och jag uppskattar honom verkligen för det.

Min man åt lunch med oss och återgick sedan till arbetet. Efter att ha städat köket tog jag en paus och gjorde mig sedan redo att ta med Sama ut på vår vanliga promenad.

Medan vi promenerade fångade jag ögonblicken och fotade henne och bläddrade igenom min telefon för att bevara minnen.

Senare förundrades över hur liten hon brukade vara när jag fotograferade henne varje morgon för att bevara alla minnen. Medan jag bläddrade bland bilderna somnade jag.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Chilo Magdalena Anderssons städare.
Chilo frihetsberövades när hon skulle städa hemma hos Magdalena Andersson. Foto: Vendela Engström, Pontus Lundahl/TT

Rättegången mot Magdalena Anderssons städbolag återupptas

Arbetsköparen som anlitade Chilo, som städade hemma hos den dåvarande statsministern, har återvunnit tredskodomen som meddelades i maj. Nu väntar parterna på ett nytt datum för rättegång.

Den 21 december 2021 frihetsberövades en papperslös städare, Chilo, i en villa tillhörande dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S). Detta efter att hennes kollega av misstag utlöste ett inbrottslarm. Städaren var anlitad av företaget Ahlholm & Partners Städservice AB.

Efter gripandet vände sig Chilo till facket Stockholms LS, som är en del av SAC Syndikalisterna. Våren 2022 stämde facket arbetsköparen för brott mot lag 2013:644, som de kallar för ”papperslösalagen”. 

Rättegången har av arbetsköparen Hans Ahlholm skjutits upp flera gånger. När den väl skulle bli av i maj i år, dök han inte upp vilket innebar att målet gick till tredskodom. En dom som för Chilo innebar 81 900 kronor i utebliven lön enligt kollektivavtalsnivå och semesterersättning, samt ett skadestånd på 45 000 kronor. Ahlholm ålades även att betala för motpartens rättegångskostnad, sammanlagt 309 456 kronor.

Målet tas upp på nytt

I början av juni sökte städföretagaren Hans Ahlholm återvinning i tredskodomen, vilket innebär att målet kommer att tas upp i rätten på nytt.

– Det är inte oväntat att han gör detta. Men vi är säkra på att vi kommer vinna, säger SAC:s jurist John Nordmark som företräder Chilo.

Om städföretagaren Hans Ahlholm inte dyker upp vid nästa tillfälle, och det åter blir en tredskodom, kommer Hans Ahlholm inte kunna återvinna den igen. Däremot finns det ingen begränsning för hur många gånger domen kan skjutas upp om vd:n har laga förfall, skäl som exempelvis sjukskrivning.

– Det får ta sin tid för att allt ska lösa sig, nu kan jag inte göra mer än att vänta. Jag har ett bra stöd och tack vare SAC är allt snart över, kommenterar Chilo i ett sms till Arbetaren.

Chilo har fått delar av pengarna från städföretagaren

Innan städföretagaren återvann tredskodomen hann Chilo få ut 19 600 kronor av de 127 000 kronor som domstolen fastställde i maj.

– Jag har fått en del av pengarna tack vare SAC:s och juristernas arbete, skriver Chilo i ett sms.

Under tiden då Chilo väntade på att fallet skulle prövas, har företagets vd Hans Ahlholm plockat ut 2 miljoner ur det städbolag som hon var anställd av.

– Det är jättevanligt att vi vinner stora summor, men ofta finns det inga pengar i bolagen att betala ut.

John Nordmark berättar att man försökte få till kvarstad, vilket innebär att Kronofogden tar hand om pengar eller egendom om det finns en risk att dessa försvinner eller undanhålls. Detta godkände domstolen inte. 

– Nu finns det inget sätt för oss att säkra pengarna. Det händer ju ofta att folk tömmer sina bolag, säger John Nordmark. Han berättar att de nu även riktat krav mot ägaren personligen, eftersom han fördröjt processen. Detta innebär att vd:n istället för bolaget, skulle kunna bli personligt ansvarig.


Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Tommy Iseskog menar att Unionens upplägg är tveksamt ur ett arbetsrättsligt perspektiv. Foto: Johan Olsson, Anders Wiklund. Kollage: Arbetaren

Kritiken växer internt på Unionen: ”Saknar kollektivavtal”

Unionen, ett av Sveriges största fackförbund, kritiseras nu av sina egna anställda för att vägra teckna kollektivavtal. Detta samtidigt som facket lägger upp jobbannonser där de skriver att kollektivavtal tillämpas. Arbetsrättsjuristen Tommy Iseskog beskriver Unionens upplägg med interna avtal som ”inavel”.

Unionen är ett av Sveriges största fackförbund. Under det senaste året har de drivit uppmärksammade förhandlingar med techjätten Klarna om att respektera den svenska modellen och teckna kollektivavtal.

Men anställda som Arbetaren har talat med menar att organisationen inte följer den svenska modellen och vägrar teckna kollektivavtal för sin egen personal.

I en av de lokala fackklubbarna i Stockholm finns runt 500 anställda, och totalt arbetar cirka 1 000 anställda på hela Unionen. Medlemmar som alltså i dag kan sakna kollektivavtal.

Tecknar villkor med sig själva“

På Linkedin och även på deras egna hemsida har Unionen lagt ut flera jobbannonser där de tydligt skriver att anställningsvillkoren sker ”enligt kollektivavtal”. 

En tjänst som ombudsman har utlysts på Linkedin i Borås. En annan tjänst som analytiker på Stockholmskontoret.

Unionen har en tjänst utlyst på sin hemsida, där de skriver att villkoren sker enligt kollektivavtal. Foto: Skärmdump

Unionen har i dagsläget ett upplägg som bygger på ett företagsavtal och ett samverkansavtal. Modellen bygger på avtal mellan Unionens förbundsanställda och Facksam, Facklig Samverkan, där förbundskontorsklubben och Förhandlingsorganisationen för arbetsgivarparten inom Unionen, FAU, ingår. Även FAU består av anställda på Unionen och högre chefer. 

– Jag tror många inte förstår att vi inte har ett kollektivavtal. När de sedan inser att Unionen tecknat villkor med sig själva blir många förvånade, säger en anställd på förbundskontoret, som vill vara anonym. 

Så sent som 2022 registrerar Unionen organisationen “Facklig Samverkan på Unionen”, Facksam, på Bolagsverket. Men till Arbetaren skriver Unionen att upplägget gällt sedan 2008. Ordförande för Facksam bekräftar senare i ett mejl att de inte skaffat ett eget organisationsnummer för Facksam förrän 2022.

– Om Facksam tecknat kollektivavtal utan att vara en juridisk organisation så skulle dessa kunna vara ogiltiga, säger Tommy Iseskog, arbetsrättsjurist.

Anställda lade fram motion

Arbetaren har tagit del av en motion som anställda på Unionen lagt fram på årsstämman på regionmötet. En motion som dock inte fick gehör.

I motionen står bland annat:

 “Vi har skiljenämnd uttalat i vårt avtal vid tvister! Vi har FAU som är intern! Vi har visselblåsarfunktion internt! Hur kan vi då vara transparenta när allt är internt? Vi bör ha bra villkor och ett riktigt kollektivavtal för oss internanställda med tanke på vad Unionen representerar och förespråkat utåt. Vi borde vara ansiktet utåt och föregå med gott exempel genom att följa det vi står för till våra medlemmar och inte vara sämre själva.”

– De menade att vi har ett kollektivavtal och att det då råder fredsplikt, och att vi inte får strejka. Men det går emot strejkrätten, med tanke på att vi inte har ett korrekt kollektivavtal, säger en annan anställd, som vill vara anonym, på förbundet som Arbetaren talar med.

Anställda menar att FAU omgärdas av tystnadskultur och att det saknas insyn i organisationen.

– Det är ett väldigt hemlighetsmakeri kring FAU. Vi får inte ens veta vilka som sitter där. Men vi ser att enhetschefen Anna Bergqvist, som också är HR-chefernas chef, har signerat vårt så kallade kollektivavtal, säger en anställd som vill vara anonym.

Arbetaren har också tagit del av avtal som visar att enhetschefen skrivit under.

Arbetsrättsjuristen: Inavel”

Arbetaren har låtit Tommy Iseskog, arbetsrättsjurist, granska avtalen som råder på Unionen.

Tommy Iseskog. Foto: Johan Olsson

– Facklig samverkan är enligt deras egna uppgifter en facklig organisation. Därmed skulle avtalen kunna vara kollektivavtal. Samtidigt kan tyckas att konstruktionen ger ett intryck av ”inavel”, eftersom allt sker inom Unionens egen organisation. I vilket fall är konstruktionen märklig utifrån partsrollerna på svensk arbetsmarknad, det vill säga att det ska finnas en tydlig arbetsgivarroll och en lika tydlig facklig roll. För mig som utomstående betraktare ger konstruktionen intryck av att Unionen vill vara både arbetsgivare och arbetstagarorganisation på samma gång.

Tommy Iseskog menar att Unionens upplägg är tveksamt ur ett arbetsrättsligt perspektiv.

– Det här skulle kunna vara ett sätt att komma runt att man inte träffar kollektivavtal med sig själv. Det normala är att de anställda är med i en annan facklig organisation som har en klubb. Till exempel kanske anställda på Byggnads är med i ett annat fack, säger Tommy Iseskog. 

Måste följa Las

Tommy Iseskog menar att om man inte har kollektivavtal måste man följa bland annat semesterlagen och Las, lagen om anställningsskydd. Det går endast att göra avsteg från Las och MBL genom ett kollektivavtal.

– Man kan inte hänvisa till ett annat kollektivavtal, utan man måste själv ha ett kollektivavtal som reglerar de regler som är dispositiva. Man måste vara en fackförening för att göra avsteg från kollektivavtalet. Om detta inte är ett kollektivavtal så är det ett kollektivavtalsbrott. 

Vilka blir då konsekvenserna om Unionen bryter mot Las?

– Konverteringsregler och särskild visstidsanställning inträffar redan efter tolv månader. I Unionens avtal för deras anställda stod det 24 månader. Det går inte att frångå Las på det här sättet. För att detta ska vara giltigt så måste det handla om ett äkta kollektivavtal, säger Tommy Iseskog.

Iseskog menar vidare att varje person som blivit felaktigt behandlad kan hävda att man är tillsvidareanställd och att man avskedats på oriktiga grunder. 

– Har man avslutat anställningar trots Las så bryter man mot lagen mot anställningsskydd. Då kan det få stora rättsliga konsekvenser för Unionen, menar Tommy Iseskog och tillägger:

– Frågan är också varför Facklig samverkan gått med på ett sådant avtal. Varför ska man ha sämre villkor än Las?

Här svarar Anna Bergqvist, enhetschef på Unionens HR-avdelning, på kritiken:

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Bakgrund: Israeliska flaggor och polisbild. Förgrund: Per-Anders Svärd
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren.  Foto: Ohad Zwigenberg/TT, Jan-Åke Eriksson. Kollage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Missnöjets väg till israelisk höger­populism

”Så länge den israeliska staten befinner sig i de populistiska känslornas grepp är risken överhängande för en fortsatt oförsonlig hållning, såväl mot palestinierna som mot landets egen freds- och vänsterrörelse.” Per-Anders Svärd om vad vi kan lära oss av den auktoritära högerpopulismen i Israel när vi granskar populismen i våra egna länder.

Sedan Hamas terrorattack den 7 oktober har Israels hämningslösa attacker mot Palestina dragit till sig hela världens uppmärksamhet. Samtidigt har allt fler fått upp ögonen för hur radikal Benjamin Netanyahus konservativa regeringskoalition är.

Mindre uppmärksammat är att politiken i Israel under flera årtionden har rört sig mot en alltmer auktoritär högerpopulism. Man skulle faktiskt kunna säga att Israel utgör ett typfall av hur populismen fungerar som politisk psykologi. 

Den tesen driver sociologen Eva Illouz driver i boken Känslor och populism. Hur rädsla, äckel, förbittring och kärlek undergräver demokratin (Daidalos, 2023). Likt den marxistiske filosofen Theodor Adorno utgår Illouz från att auktoritarism och fascism inte är några sjukliga avvikelser från den liberala kapitalismens funktionssätt. Tvärtom innehåller kapitalismen själv de mekanismer som frambringar sådana tendenser.

Högerpopulistisk kapitalism

Den oreglerade kapitalismen leder till kapitalkoncentration i händerna på ett fåtal. Det innebär i sin tur att stora skikt som tidigare åtnjutit en viss status eller i alla fall haft en stabil tillvaro drabbas av social degradering. Med denna förlust av privilegier och mening följer harm och förbittring, vilket öppnar fältet för ”starka ledare” som utlovar upprättelse för de kränkningar folket fått utstå.

De högerpopulistiska ledarna bryter dock inte med kapitalismen. Tvärtom förvärrar de ofta situationen med sin nyliberala ekonomiska politik som ger näringslivet och lobbygrupper rätt att använda statens resurser som sina egna. Samtidigt stärker ledarna sitt grepp över samhället genom att underblåsa känslan av offerskap, sprida konspirationsteorier om vänstereliternas makt och piska upp rädsla för minoriteter.

Resultatet blir att folket alieneras från de demokratiska institutionerna och avvisar vänsterns frigörelsekamp. I stället uppmuntras ett förvrängt tänkande kring orsaker och skuld där kapitalismen helt försvinner som politiskt problem. 

Med Adornos ord skyller radikalhögerns anhängare sin ”hotande degradering inte på den apparat som driver fram den, utan på dem som var kritiska mot det system i vilket de en gång hade status”. På så sätt slås en klyfta upp mellan vänstern, som vill motarbeta orättvisor och ifrågasätter kapitalismen, och de grupper kapitalismen lovat att belöna men sedan svikit.

Tre källor till missnöjets politik

Enligt Illouz måste man förstå denna populistiska paradox som grundad i en kombination av verkliga sociala erfarenheter och affektladdade fantasier. Populismen fångar in verkliga upplevelser av missnöje men kör dem genom en snäv betydelseram där de konkretiseras till vissa specifika känslor och idéer. 

I Israels fall drar populismen kraft ur tre sådana historiska källor till missnöje.

För det första har den judiska erfarenheten av förföljelser och folkmord kodats om till en generaliserad rädsla. För Netanyahus ultrakonservativa allierade är antisemitismen inte ett socialt gift utan ett närmast metafysiskt fenomen – som vore judehatet en grundbult i själva kosmos. Denna rädslopolitik har lett till vad Illouz kallar en ”kognitiv militarism” som gjort det omöjligt att tänka på statens mål som något annat än styrka och överlevnad. I processen misstänkliggörs alla andra strävanden – som social rättvisa och mänskliga rättigheter – som existentiella hot mot nationens fortlevnad.

För det andra har erövringen av mark givit upphov till ideologiska konflikter och ekonomiska intressen som utnyttjar ett rasistiskt skillnadstänkande för att vinna legitimitet. Under 2000-talet har den israeliska politiken i stegrande omfattning kapats av ”äckelentreprenörer” som lever på att sprida avsky och dra upp gränser mellan ”rena” och ”orena” grupper.

Med äcklets intåg i politiken har politiken svängt bort från frågor om fördelningsrättvisa till en paranoid fixering vid besudling och kontaminering. Målet har blivit att upprätthålla en genuint judisk identitet och fördriva främmande objekt – främst araber och vänsterkritiker – från samhällskroppen.

För det tredje finner populismen en grogrund i det israeliska nationens inre splittring. Den styrande koalitionen bygger framför allt sin makt på att spela ut mizracher (judar med ursprung i Afrika och Asien) mot ashkenazer (judar med europeisk bakgrund). 

Klasskonflikt omstöpt i etniska termer

Ända sedan 1970-talet har den israeliska högern levt på att underblåsa känslan av förbittring och offerskap hos de historiskt diskriminerade mizracherna. I grunden handlar det om att en ekonomisk klasskonflikt omstöpts i etniska termer. Krav på jämlikhet har ersatts av ett löfte om symbolisk revansch mot den ashkenaziska eliten. I processen har en intensiv misstro växt fram mot de institutioner och idéer som förknippas med överheten: rättsstaten, utbildningssystemet och den liberala universalismen.

Enligt Illouz kännetecknas den israeliska populismen av att verkliga samhällsproblem och konflikter blandas med känsloladdade fantasier för att skapa en atmosfär av rädsla, äckel och förbittring. Resultatet blir en cocktail av affekter som undergräver systemkritiska allianser och kulminerar i lojalitet mot auktoritära ledare som Netanyahu.

Man kan förstås hävda att Israel utgör ett specialfall av auktoritär utveckling eftersom landet befunnit sig under ständig press från fientliga grannar och levt under ett nationellt undantagstillstånd ända sedan 1948. Rädslan som driver den nationalistiska säkerhetsstaten är på så sätt långt ifrån obefogad.

Fascistiserande logik i renodlad form

Samtidigt kan man säga att Israel erbjuder oss en bild av den populistiska och fascistiserande logiken i renodlad form. I Israel får vi ett typexempel på hur känslor kan manipuleras för att täcka över kapitalismens ojämlikhetsskapande mekanismer och mobilisera människor till försvar för samma privilegiesamhälle som är källan till deras frustration. I stället för att missnöjet riktas uppåt fungerar högerpopulismen som ett prisma som spaltar upp de negativa känslorna och riktar dem mot andra delar av folket.

När det gäller hoppet om fred i Palestina ger denna analys en dyster prognos. Så länge den israeliska staten befinner sig i de populistiska känslornas grepp är risken överhängande för en fortsatt oförsonlig hållning, såväl mot palestinierna som mot landets egen freds- och vänsterrörelse. Här kommer det att behövas fortsatt internationell press på landets regering.

Under tiden gör vi klokt i att lära oss av det israeliska exemplet när vi granskar populismen i våra egna länder. På plats efter plats ser vi samma känslor mobiliseras av ytterhögern: rädsla för den andre, förbittring över historiska kränkningar, äckel inför motståndare och avvikande grupper, allt förenat med en ovillkorlig kärlek till auktoritära ledarfigurer. Det är dags att vända på det populistiska prismat och spåra dessa känslor tillbaka till deras verkliga källa – den kapitalistiska samhällsform som plågar oss alla.

Publicerad Uppdaterad