Radar

Kuppen som fortfarande ekar

Det är svårt att undgå att det vintern 2005 händer spännande saker i Mellanöstern och Nordafrika. Demokratin mullrar fram ur den stagnation som så länge har präglat den region som förenas av det arabiska språket och islam som dominerande religion. Tecknen är många på uppluckring av de auktoritära och totalitära systemen. I Egypten har USA:s […]

Det är svårt att undgå att det vintern 2005 händer spännande saker i Mellanöstern och Nordafrika. Demokratin mullrar fram ur den stagnation som så länge har präglat den region som förenas av det arabiska språket och islam som dominerande religion. Tecknen är många på uppluckring av de auktoritära och totalitära systemen. I Egypten har USA:s klientregim under Hosni Mubarak, vars tortyrhålor är ett populärt mål för CIA:s ”special renditions” – transporter av kidnappade personer som verkställs från hela världen, inklusive Sverige – överraskande meddelat att flera kandidater kan få ställa upp i presidentvalet i höst. I Palestina hölls en imponerande uppvisning i demokrati vid president- och lokalvalen, och trots den fortsatta israeliska ockupationen fortsätter processen med parlamentsval som nästa steg.

USA och dess bundsförvanter fortsätter att ockupera Irak, varför det var ofrånkomligt att parlamentsvalet den 30 januari hade klara brister. Ändå är det värt att notera att valdeltagandet blev högt och att irakierna, när de med risk för livet kunde gå till valurnorna, röstade bort Iyad Allawi, den starke man som USA hade tillsatt som premiärminister i interimsregeringen. Allawi, med ett förflutet både som aktiv i Saddam Husseins baathparti och agent för CIA, besegrades av de krafter som vill ha ett självständigt Irak, ett land som inte styrs från Vita huset och Pentagon.

Den så kallade cederrevolutionen i Libanon där främst sunnimuslimer, kristna och druser förenats i kraven på att de syriska ockupationstrupperna vänder hem är också ett tecken på att demokratikraven växer, även om Hizbollah fortfarande kan mobilisera de shiamuslimska massorna i tackmanifestationer till den syriska kontrollen av Libanon. Till och med i den värsta av områdets diktaturer, den saudiarabiska teokratin med dess misogyna ideologi där kvinnor är andra klassens medborgare, har för första gången medborgarna – det vill säga männen – fått gå till valurnorna vid lokalval. Och i Kuwait fortsätter kvinnorna att demonstrera för att få samma rösträtt som män.

Nu pågår en intensiv debatt om huruvida den ovan beskrivna utvecklingen ska tillskrivas det faktum att George W Bush för två år sedan inledde kriget mot Irak. De massförstörelsevapen som låg startklara – 45 minuter enligt Tony Blairs famösa tal – i Saddam Husseins arsenal visade sig vara en gigantisk bluff, och Bush och Blair har därför bytt fokus och hävdar nu att krigets syfte var demokrati i Irak. Enligt visionerna hos de neokonservativa kretsar som sköter ideologin åt Bush ska politisk demokrati och ekonomisk nyliberalism lyfta arabvärlden ur stagnationen, säkra en stabil fred kring Israel och dessutom undanröja konflikten mellan civilisationerna.

Men det är inte svårt att genomskåda det amerikanska hyckleriet. Vissa ockupationer är förkastliga, som Syriens kontroll av Libanon, medan andra är önskvärda, som Israels av de syriska Golanhöjderna. Ibland kan Vita huset tala om demokrati, men samtidigt kan de mest repressiva envåldshärskare hyllas som USA:s trogna allierade.

Kanske skulle den demokratiska fernissan i Vita husets projekt kunna diskuteras på allvar, om den åtföljdes av en självkritik kring USA:s politik i Mellanöstern efter andra världskriget. Den saknas dock, och därmed blir allt amerikanskt tal om demokratisering en fråga om anpassning till vad som är på modet – allt i syfte att dölja de verkliga intressena av råvarukontrollen.

Stephen Kinzer är en av New York Times mest erfarna korrespondenter. Han har under de senaste decennierna bevakat utvecklingen i Centralamerika och Östeuropa och under 1990-talet varit chef för tidningens Istanbulbyrå. Kinzer har ett intresse, som gränsar till besatthet, för Mohammed Mossadeq, Irans förste demokratiskt valde premiärminister. Hans bok All the Shah’s Men är en svidande vidräkning med Operation Ajax, den hemliga CIA-operation som störtade Mossadeq i augusti 1953. Kinzers bok är rena faktathrillern, där vi som läsare steg för steg förs fram till det obevekliga slutet: tillsättandet av Mohammed Reza som shah på påfågelstronen och startpunkten för den tidsepok vi fortfarande befinner oss mitt i.

Om inte kuppen hade lyckats 1953 kanske Irans korta experiment med demokrati hade fortsatt. Då hade iranierna sluppit shahens brutala diktatur och ayatollah Khomeini hade inte 1979 kunnat upprätta den islamiska republik vars reaktionära präststyre fortfarande håller Iran i ett hårt grepp. I stället för att vara ett exempel för reaktionära fundamentalister hade Iran kunnat vara ett föredöme för dem som vill kombinera gudstro med sekulär demokrati och samma rättigheter för kvinnor och män.

För den som läser Kinzers bok blir retoriken från Vita huset om omsorgen om demokratin till tomma floskler. Och i den nu pågående debatten om USA:s roll i världen kan det vara värt att påminna om att Iran 1953 inte var något enstaka ”misstag”. Efter att CIA hade lyckats i Teheran fortsatte USA sin imperialistiska politik där hemliga operationer och öppen krigföring växlade som instrument för att tillsätta de regimer som Washington ansåg passa bäst. Ibland begränsades våldet, som i Guyana 1963; ibland krävdes regelrätta invasioner som i Guatemala 1954 eller Dominikanska republiken 1965. Stundtals trodde USA att det räckte med ett enstaka mord, som i Kongo 1961 när Patrice Lumumba mördades. Någon gång kunde det vara en halv miljon människor som fick betala priset, som vid Suhartos kupp i Indonesien 1965 och de efterföljande massakrerna på misstänkta kommunistsympatisörer.

I fallet Iran 1953, liksom i dagens ockupation av Irak, samverkade USA och Storbritannien. Syftet var enkelt: kontroll över oljan.

Vid andra världskrigets utbrott hade den dåvarande shahen, Reza Shah, sympatier för den europeiska fascismen. Hitler i Tyskland, Mussolini i Italien och Franco i Spanien sågs av shahen som föredömen. Han ville modernisera landet och hämtade också inspiration från Kemal Atatürks turkiska reformarbete. Religionen skulle separeras från staten, kvinnorna befrias från slöjan och Persien skulle bli ett modernt land under namnet Iran.

Brev från utlandet till Persien returnerades från 1935 till avsändaren. Landets minoriteter, särskilt kurder och azerer, skulle hållas kort. Med gillande såg shahens regim hur Tyskland ”förhindrade judar och utlänningar från förskingring och förräderi”.

Shahens nära kontakter med nazityskland sågs med misstänksamhet från de allierade och den 25 augusti 1941 tog brittiska och sovjetiska trupper kontroll över Iran. Reza Shah abdikerade några veckor senare och gick i exil i Sydafrika – i stället tog hans äldste son, Mohammed Reza, över styret.

En av de iranska generaler som hade fängslats av britterna under kriget för sina nazistsympatier, Fazollah Zahedi, skulle sedan bli ett villigt verktyg vid CIA:s kupp 1953.

När andra världskriget var över spirade förhoppningarna om demokrati och självständighet i många länder; kolonialismens epok skulle snart vara över. I Iran fanns en livaktig arbetarrörelse som fötts vid förra seklets början och 1946 gick oljearbetarna i Abadan i strejk. I huvudstaden Teheran återupptog de liberala krafterna arbetet med att ge landets parlament, majles, ett reellt inflytande över politiken. För det brittiska oljebolag, Anglo-Iranian Oil Company – dagens BP – som hittills kunnat verka fritt i Iran, var detta oroväckande tecken. De iranska arbetarna levde under eländiga, slavliknande villkor och vinsterna hamnade i London: en klassisk kolonial utsugning som föga förvånande upprörde iranierna.

En politisk veteran i Iran, Mohammed Mossadeq, gjorde nu comeback. Han var född 1882 och tillhörde den absoluta överklassen i landet. Mossadeq hade studerat bland annat juridik utomlands, hade engagerat sig när det första parlamentet upprättades 1906 och blivit förtvivlad när britterna 1919 fick ett oljeavtal som i praktiken gjorde hans land till ett brittiskt protektorat. Kinzer beskriver med fascination hur Mossadeq försökte få Nationernas förbund (FN) att stoppa avtalet. 1926 blev han invald i majles, men fuskades bort av shahen 1928.

Efter 15 års frånvaro blev Mossadeq åter parlamentsledamot 1943 och snart skulle han nå sitt mål. Den nationella fronten, en sammanslutning av politiska partier, fackföreningar och medborgargrupper, arbetade för ett demokratiskt Iran och ett slut på den utländska kontrollen över landets tillgångar.

I Kinzers beskrivning är Mossadeq en patriot, en nationalist, en legalist. Med demokratiska medel vill han förverkliga ett mål som många iranier delar. Samtidigt är han en excentrisk person och lider av mystiska sjukdomssymptom, vilket senare skulle användas mot honom i propagandan från Washington och London.

1951 beslutade parlamentet enhälligt att nationalisera det brittiska oljebolaget. I april blev Mossadeq premiärminister. Iranierna såg en ljus framtid gå dem till mötes och Mossadeq blev en av världens stora politiker – den amerikanska tidskriften Time utnämnde honom till Årets man 1951. När britterna ville använda traditionell kanonbåtsdiplomati för att bevara sina ekonomiska intressen konstaterade USA:s ambassadör i Teheran att Mossadeq hade stöd av 95 till 98 procent av iranierna.

Men sedan Dwight Eisenhower tillträtt som president i USA i januari 1953 förändrades inställningen i Washington. Bröderna Dulles ledde utrikesdepartementet och CIA. Det kalla kriget var varmt i Korea och Irans Moskvatrogna kommunister i Tudeh-partiet blåstes upp som ett hot. Ett Iran under kommunistisk kontroll var ett mardrömsscenario.

CIA-agenten Kermit Roosevelt blev mannen som skulle organisera kuppen mot Mossadeq. I London hade Winston Churchill återvänt som premiärminister efter att Labour förlorat valet, och han såg Mossadeq som en ”äldre galning som är beredd att lämna över sitt land till kommunisterna”.

Kinzer skildrar i detalj hur Roosevelt lyckades organisera gatumanifestationer med köpta agenter och startade kommunistiska kravaller med betalda provokatörer; hur CIA manövrerade shahen och utsåg dem som skulle ta över.

Den 19 augusti 1953 gav Mossadeq upp. I en skådeprocess dömdes han till tre års fängelse och husarrest resten av sitt liv.

Mossadeq avled 1967 vid en ålder av 85 år. En enda gång under det kvartssekel shahen styrde med hjälp av sin fruktade hemliga polis Savak tilläts Nationella fronten hålla ett möte. Det var 1962, och villkoret var att Mossadeqs namn bara nämndes en gång per talare. Folkmassan på 100 000 exploderade i jubel varje gång Mossadeq nämndes.

Shahen gjorde inte om misstaget. Under sina år vid makten var shahen en nära bundsförvant till USA och Storbritannien, men i januari 1979 tvingades han bort från makten i en mäktig folklig resning. Ayatollah Khomeini, som på 1950-talet hade vägrat ansluta sig till Nationella fronten, kom hem efter 15 år i exil. Den första regeringen efter shahens fall dominerades av män som tillhört Mossadeqs regering i början av 1950-talet eller företrädde hans ideal. Bland dessa fanns utrikesministern Ibrahim Yazdi, premiärministern Mehdi Bazargan och presidenten Abolhassan Bani-Sadr.

Kinzer beskriver hur det en kort period verkade som om Mossadeq från sin grav hade återvänt till makten. Den 5 mars 1979, på tolvårsdagen av Mossadeqs död, hölls ett av de största massmötena i Irans historia. Genom att hylla Mossadeq visade iranierna att de stödde en demokratisk, nationalistisk regim byggd på rättssäkerhet, konstaterar Kinzer.

Men Khomeini hade andra mål och den korta våren i Teheran avlöstes av mullornas regim.

För många iranier är 19 augusti 1953 fortfarande en svart dag, en dag då USA och Storbritannien dödade demokratin i Iran. 47 år senare, år 2000, lät Bill Clinton sin utrikesminister Madeleine Albright komma med ett uttalande som var nära en ursäkt och konstaterade att USA:s roll i störtandet av Mossadeq 1953 gjorde det ”lätt att nu se varför många iranier fortsätter att förbittras av denna intervention av Amerika i sina interna angelägenheter”. Det kan vara värt att komma ihåg, nu när Vita huset återigen mullrar om en ny intervention i Iran.

Och för att öka kunskapen om den förödande kuppen 1953 och Mossadeqs roll i Irans historia är det bara att hoppas att något svenskt förlag översätter Stephen Kinzers lysande bok.

Stephen Kinzer
All the Shah’s Men – An American Coup and the Roots of Terror in the Middle East
(Wiley)

Fotnot: History Channel har gjort en fascinerande dokumentärfilm kallad Anatomy of a Coup: The CIA in Iran. Den kan ibland dyka upp på TV8 eller Discovery Channel.

Publicerad
1 dag sedan

Inrikes #29/2024

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan

Poesi #28/2024

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt ”Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

”En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan

Signerat #28/2024

När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

”För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

”Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Signerat #27/2024

Makthavarna – alltmer fiender till det levande

Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Safrir Abayov/TT

”I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande.” Shabane Barot om att vara förälder i ett alltmer repressivt samhällsklimat.

Påsklovet inleds med en stökig natt. Barnen snurrar runt mig som visare i sängen, snor in sig i lakanen och kräver att få vatten. På morgonen upptäcker vi att TV:n har gått sönder. Ute rasar en storm av nionde november 2016-dignitet (dagen efter Trumps valseger när en halvmeter snö föll över Stockholm och världen hängde löst i sina gängor).

Jag sätter på SVT:s barnprogram Agenterna på min minimala datorskärm och försöker läsa i ett hörn av soffan. En grupp prepubertala barn löser brott i det fiktiva Krimsta city, ”där brottsstatistiken är lika hög som husen”, med okonventionella och – i alla fall i skrivande stund ännu – illegala medel som dataintrång och blodprovstagning på personer som frihetsberövats på oklar grund. ”Titta mamma, där är gärningsmannen!” tjuter min fyraåring förtjust. 

Människans skrymmande historia

Den amerikanska essäisten och författaren Vivian Gornick skildrar i sin bok The romance of American communism (1977) det amerikanska kommunistpartiets uppgång och fall genom intervjuer med tidigare medlemmar. Gornick är särskilt intresserad av hur vardagen och livets intima sfärer trädde i förbindelse med och transformerades av mötet med en global massrörelse som krävde allt av och i slutändan svek sina medlemmar.

Gornick beskriver sitt projekt som ett försök att teckna ”bulky human history”, ungefär människans skrymmande eller otympliga historia. Det finns något oerhört tilltalande i den bilden tycker jag: människans historia som något framvällande, som trotsar alla förenklade scheman men samtidigt struktureras av skeenden långt bortom den enskildes kontroll. 

Agenterna – samhällsklimatet i miniformat

Jag tänker på den där skrymmande och otympliga historien när jag ligger intrasslad i barnens armar och ben i soffan och försöker stänga ute ljuden från Agenterna, där vårt alltmer repressiva samhällsklimat återspeglas i miniformat.

Jag undrar vilka stora och små skeenden som har format och fortsatt kommer att forma mitt eget och barnens liv. Redan står de i förbindelse med så många platser och personer, med de samhällsförändringar som pågår här i Sverige och med händelser i världen i denna tid som ofta känns blytung.

Snart har kriget i Gaza pågått i sex månader. Att hela städer kan jämnas med marken och dess invånare svältas ut känner barnen redan till, precis som fenomenen Palledemo på lördagar och vattenmelonsplakat. Jag har dock varken velat eller kunnat berätta att barn som delar deras intressen, ålder, utseenden och namn, som inte på något väsentligt sätt skiljer sig från dem själva, ligger ihjälklämda under spillrorna av sina egna hus. Att så många av deras jämnåriga nu är sönderbrända, krosskadade, amputerade, i avsaknad av familjer och en sammanhängande värld. Men tids nog kommer de att upptäcka det, de kommer lära sig när de tumlar ut i en värld där de som förnekar människans knöliga, stökiga och vildvuxna historia styr.

Fiender till det levande

I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande. I de ökande utsläppen av fossila bränslen, det pågående folkmordet på befolkningen i Gaza, i mikro- och makroagressionerna som riktas mot invandrare och minoriteter i Sverige i dag kan man skönja en och samma tendens av likgiltighet inför och missaktning av livet.

Rasismens kärna är just förnekandet av det som är mångtydigt, statt i förändring, som inte låter sig kategoriseras. Men det där organiska som Gornick fiskar efter löper som en stark underström genom allas våra liv och trasslar in oss i varandra, skapar förbindelselänkar på ett sätt som aldrig går att förneka, hur framgångsrik och solid vår tids människofientliga politik än framstår som. 

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan

Inrikes #27/2024

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm. Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm.

Papperslösa migrantarbetare har under lång tid utnyttjats och arbetat under slavliknande villkor på den veganska lyxrestaurangen ChouChou i centrala Stockholm. Bakom restaurangen står bland annat en av Sveriges mest profilerade matinfluencers. I fredags genomförde fackföreningen Stockholms LS av SAC en blockad mot restaurangen.

Med arbetspass på upp till 23 timmar och under extremt pressade förhållanden har de anställda diskarna vid den veganska lyxkrogen ChouChou i kvarteret runt det fashionabla Stureplan i Stockholm jobbat för låga löner. Något som lett till att facket nu reagerat. 

En av de anställda diskarna har arbetat pass på över 23 timmar. Foto: Skärmdump från timrapport

Dock utan någon respons från ägaren och den välkände krogprofilen Robert Hållstrand. Han har bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare” och driver restaurangen tillsammans med en av Sveriges största vegankockar och matinfluencers.

Uteblivna löner och ”omänsklig behandling”

– De har inte velat bemöta våra krav och inte återkommit när vi legat på. Totalt rör det sig om löneskulder på över 100 000 kronor var för våra tre medlemmar som arbetat där, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och som var med under fredagskvällens blockad utanför restaurangen.

Blockadvakter utanför restaurangen. Foto: Volodya Vagner

Förutom de långa arbetsdagarna vittnar de anställda även att de jobbat utan anställningsavtal och utsatts för ”omänsklig behandling”.

Skyller på tidigare ekonomichef

Restaurangen profilerar sig som ”ett bohemiskt ställe för alla” och har fått stor medial uppmärksamhet för sin satsning på hållbarhet och helveganska meny.

Foto: Volodya Vagner

Under fredagens blockad, där ett 20-tal personer ställde sig utanför restaurangen med banderoller och flygblad, fick Agnes Lansrot prata med personalchefen på telefon som då skyllde de outbetalda lönerna på en tidigare ekonomichef och lovade ett möte med facket senast imorgon, tisdag.

– Ja, jag ska ha ett möte med restaurangchefen då, säger Agnes Lansrot.

Restaurangchefen återkommer inte

Arbetaren har varit i kontakt med ägaren Robert Hållstrand som inte säger sig ”känna till” vad blockaden handlar om. I stället förklarar han att någon på restaurangen som är mer insatt ska höra av sig. När vi ringer ChouChou och ber att få tala med restaurangchefen säger en av de anställda att chefen sitter i möte. Restaurangchefen lovar dock att återkomma.

Två timmar senare har fortfarande ingen från restaurangen hört av sig.

Stockholms LS har förklarat att så länge löneskulderna för deras medlemmar kvarstår kommer blockaden att fortsätta.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Radar #26/2024

Fröken Snusk – ”för mycket, för vulgärt”

Skribenten Catrin Lundström menar att det saknas bitar i pusslet Fröken Snusk - framför allt ur ett klassperspektiv. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Vem är hon och vad står hon för? Fröken Snusk har blivit en symbol för endera fascination eller det ultimata beviset på en kultur i förfall. Är det den vita arbetarklassfemininiteten som ställer till det, undrar Catrin Lundström.    

Fröken Snusks artisteri sysselsätter kulturskribenter av olika skäl. En del funderar på huruvida Fröken kan betraktas som en feministisk skapelse, eller om hon enkom är en produkt av äldre mäns snuskiga fantasier, som i slutänden håvar in royalties från dem. Andra ser henne som själva sinnebilden för kulturens förfall som, trots dess uppenbara avsaknad av kvalitet, breder ut sig i kvällstidningsträsket.

Fröken Snusks låtmaterial och texter om kvinnor som luder kombinerat med en återkommande centrering av det manliga könsorganet, lämnar sannerligen mycket i övrigt att önska, utifrån ett feministiskt, konstnärligt och musikaliskt perspektiv. Men trots de återkommande skriverierna på kultur- och nöjessidorna, drivna av ömsom fascination och lösnummerförsäljning, ömsom klassorienterad distinktion, saknas, vad jag kan se, flera bitar i pusslet Fröken Snusk. I synnerhet rörande heterosexualitetens villkor och klasstrukturens formationer av femininitet. 

Konstruktioner av klass och kön

Anonymiteten till trots vet vi att Fröken Snusk är kvinna, förmodat vit, och antagligen arbetarklass. Klassbakgrunden härleder jag till själva musiken, som är något av det mest utmärkande kulturella kapitalet, eftersom musikval är så intimt kopplat till vår personliga smak (och miljontals lyssningar gynnar inte alltid klassdistinktionens logik). Musiksmaken bekräftar, enligt sociologen Pierre Bourdieu, mer än något annat ens klasstillhörighet, då den både kan klassificeras som bra eller dålig, och samtidigt är klassificerande på ett sätt som skänker lyssnaren en särskiljande livsstil. Hårdrock och klassisk musik kan förvisso mötas i vår postmoderna tid, och epadunk sägs spelas även på lokalerna kring Östermalm. Men få utpräglade medelklassidentiteter är nog ljudsatta av just Fröken Snusk eller hennes föregångare Eddie Meduza i sina bilar.

Den brittiska sociologen Beverley Skeggs bok Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön från 1997 står sig fortfarande som en självklar klassiker i förståelsen av hur kön, klass och sexualitet förhåller sig till varandra. Arbetarklasskvinnornas framtoning har, i likhet med svarta kvinnors, historiskt sexualiserats som avvikande. För mycket. För vulgärt. I allt från klädstil till språk. Och i kontrast till vita, avsexualiserade, heterosexuella medelklasskvinnor har arbetarklasskvinnor betydligt svårare att läsas som respektabelt feminina.

”Mest provocerande – fortsätta finnas”

Varje person som väljer att exponera sig – maskerad eller ej – måste givetvis förhålla sig till omvärldens bedömningar och anmärkningar. Att det i högre grad gäller kvinnor är det nog få som motsätter sig. Som Madonna har formulerat det är ”det mest provocerande” hon har gjort att ”fortsätta finnas”. Få upprörs över att Bob Dylan eller Bruce Springsteen befinner sig på ändlösa turnéer, men, som vi redan vet, gäller det neutrala förhållningssättet sällan kvinnliga artister eller konstnärer. 

Fröken Snusk Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Hur det står till med Fröken Snusks eventuella skönhet är svårbedömt. Men så länge hon använder kroppen till att röra sig, riskerar den obönhörligen att hamna i det manliga blickfånget för allmän skärskådning.

Det obetalda uppdraget sköter den anonyma tangentstinna manosfären på Flashback. Här finns inga hämningar vad gäller denna ”lönnfeta sak som täcker över sitt svullna ansikte med en rånarluva”, som inte bara är ”tjock” – Gud förbjude – utan dessutom ”white trash”.

White trash, eller vitt skräp, är en nedsättande benämning på en markerad, klassanstruken vithet som inte uppfattas som vare sig neutral eller särskilt feminin – när den förkroppsligas av kvinnor. Termen har cirkulerat i det nordamerikanska språkbruket sedan 1800-talet och appliceras i huvudsak på fattiga vita som ett pejorativt epitet för att markera gruppens låga status. 

Kroppen utgör det yttersta fysiska uttrycket för en sådan klass- och rasdistinktion. Vikt, kläder, men även små sociala tecken, som orakade armhålor, kan tillsammans ge upphov till såväl äckelkänslor som föreställningar om lösaktighet.

Så vad gör då den som inte ser sig ha en chans i kampen om respektabilitet? Ja, ett sätt är att försöka ta kontroll över de tillmälen som redan ristats in i den egna kroppen. 

Snusket blir en protest

I likhet med hur de unga latinamerikanska kvinnorna i min avhandling Svenska latinas, liksom arbetarklasstjejerna i socialantropologen Fanny Ambjörnssons I en klass för sig, hanterade termen hora, som ett nedsättande – men frekvent – begrepp, ikläder sig Fröken Snusk den brist på respektabilitet hon redan tillskrivits. För redan icke-respektabla kvinnor kan en sådan strategi nämligen vara ett sätt att experimentera med skambelagda ord på ett lekfullt sätt, eller att slå tillbaka mot förväntade fördomar, i frånvaron av kulturellt och symboliskt kapital. När jag i början av mitt fältarbete träffade några chilenska tjejer i korridoren på en gymnasieskola och frågade om de ville vara med i min studie, replikerade de vasst och oväntat: ”okej, men vi är inga horor, bara så att du vet”. 

Möjligen har Fröken Snusk dragit det oanständiga och promiskuösa till sin spets. Snarare än att besjunga den heterosexuella kärleken i form av lidande och längtan, är det här mer pang på ”tjackballen”. Som på förhand placerad i vithetens och femininitetens utkanter, kan snusket bli en protest mot ett redan stigmatiserat tilltal. 

Men det är en svår balansgång. Lösögonfransarna och det långa håret under den rosa balaklavan är direkt nödvändiga för att inte falla ur den normativa heterosexuella kategoriseringen.  

Ändå är det tydligt att Fröken Snusk inte helt kan diktera villkoren för sin existens. Och där kommer balaklavan – som alluderar till både gangsterrap och aktivistgruppen Pussy Riot – in. Ett skydd mot den heterosexuella verkligheten, där risken för såväl hat som oönskad intimitet, är överhängande för kvinnor.

Förhoppningsvis kan Fröken Snusk hantera den professionella bundenheten till manliga låtskrivare och producenter i sitt eget arbetsliv. Men vad gör budskapet – det som levereras till kunden – med unga flickor och kvinnor? Vidgar det platsen att leva på eller lägger det till rätta en annan, lika begränsad, heterosexuell position? Kan balaklavan vara en inkörsport till ”tyngre” versioner av kvinnlighet, där snusk övergår till omstörtande fittuppror? Det lär vi snart få veta nu när Fröken Snusk har lanserat sin egen merch, med den karaktäristiska rosa masken som ”en symbol för frihet och självuttryck”. 

Kanske är det lika svårt för offentliga kvinnor att vara totalt ofeministiska, som det är att leva rakt igenom oklanderligt feministiskt? Bara det faktum att Fröken snusk triggar mig och andra att fundera över kvinnors varande kan ju ses som en feministisk handling. Det är i alla fall ett halmstrå jag väljer att hålla mig i.

Catrin Lundström, docent i sociologi och biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Signerat #26/2024

Ett nytt och grymt klassamhälle växer och frodas

Kollage med Arbetsmiljöverket i bakgrunden en polis och Emil Boss, skribenten
Papperslösa får betala priset för arbetslivkriminaliteten. Foto: Axel Green, Johan Nilsson / TT, Naina Helén Jåma / TT

”Exotifiering och avhumanisering av arbetarklassen är ett bra gödsel för förtryck”. Emil Boss om svenska myndigheters häxjakt på papperslösa och dess blindhet för arbetslivskriminaliteten.

”Du har anmält mig till facket din jävel, jag ska se till att du blir deporterad!” Byggchefens svordomar är grova i telefonen. Qatar? Nej, Stockholm. 1924? Nej, 2024.

En gipsmontör har under flera år arbetat med nyproduktion för en underentreprenör till bland annat Serneke. Bolagets ägare genomför sin tredje konkurs och arbetaren har sökt facklig hjälp för att få sin lagstadgade lönegaranti. Han är papperslös eftersom chefen, i stället för ett arbetstillstånd, valde att ge honom ett förfalskat spanskt pass.

Befogad myndighetsrädsla

”Vi vågade inte prata med er ute på bygget. Ni verkade schyssta, men vi trodde att det var teater, att ni egentligen jagade papperslösa”. De colombianska arbetarna har inte fel. Det finns myndigheter och granskningstjänster som säger sig verka för en bättre arbetsmiljö och höjd säkerhet, men som samtidigt är på jakt efter att fängsla papperslösa arbetare. Hotet om utvisning kommer från många håll. 

Visste du att papperslösa arbetare som tas i förvar inte sällan blir inlåsta i flera månader? De behandlas som grova brottslingar, trots att allt de gjort i Sverige kan exempelvis ha varit att bygga Ersta sjukhus eller renovera Tullverket – för en låg lön. Ofta har de själva ingen skuld i att de saknar arbetstillstånd. Cheferna har inte sällan lovat arbetarna tillstånd som sedan aldrig kommer. 

En medlem i Stockholms LS blev grovt utnyttjad på en restaurang. Gränspolisen grep honom i kontroll och när han suttit inlåst i över en månad satte de honom på ett plan till fel land. Eftersom han saknade visum i det land han kommit till blev han fast på en flygplats, sedan fick han betala sin egen flygbiljett tillbaka till Sverige och satt inlåst här i flera månader igen. Först därefter skickades han till sitt hemland. Sammanlagt satt han inspärrad i över fem månader.

Arbetaren har berättat om hur Gränspolisen lördagen 9 mars hämtade en kvinna på den psykiatriska akutmottagningen på Universitetsjukhuset i Örebro. Läkarnas bedömning var att kvinnan, gravid i fjärde månaden, behövde vara kvar på avdelningen. Det struntade polisen i, man förde henne med våld ut från sjukhuset för att deporteras. Fundera en stund på den händelsen. Polisingripande på en psykiatrisk akutmottagning. Även för andra patienter är detta ett tämligen brutalt tilltag.

Myndigheterna letar papperslösa – inte arbetslivskriminalitet

Jag deltar då och då på seminarium om arbetslivskriminalitet där myndigheter och politiker berättar om sitt arbete. Nuförtiden handlar mycket om att lyfta fram de myndighetsgemensamma inspektionerna. Det låter progressivt. Alla vill ju ha ordning och reda i till exempel byggbranschen. Men i praktiken betyder inspektionerna exakt det som de där rädda colombianerna misstänkte. En inspektör från Arbetsmiljöverket dyker upp och snackar säkerhet samtidigt som en kollega från Gränspolisen hugger tag i arbetarna och låser in dem.

Vid det här laget vet alla som är insatta i problemen kring arbetslivskriminalitet två saker. Ett: Detta förtryck pågår överallt, inte i periferin. Det är inte längre sjaskiga biltvättar som åtnjuter den billiga prislappen. Det är till exempel byggherrar, kommuner, fastighetsbolag och jordbruksproducenter. Två: Papperslösa arbetare exploateras ofta hänsynslöst. Hur kan det då komma sig att papperslösa behandlas så inhumant och grymt av svenska myndigheter? 

Min gissning är att papperslösa arbetare kan behandlas så grymt av svenska myndigheter för att de inte hörs och syns. Facklig organisering av papperslösa behövs inte minst för göra dem synliga. När den svenska modellen exkluderar papperslösa arbetare lämnas dörren vidöppen för ytterligare kränkningar.

Den riktiga boven går fri

Skulle polisen storma in med en patrull på en akutmottagning och slita ut en förtryckande VD? Skulle polisen gripa en byggchef som förtryckt migranter för att denne annars kanske håller sig undan? Nja, min erfarenhet är att det är ganska vanligt att byggchefer i lugn och ro säljer tillgångarna och lämnar landet när myndigheterna får upp ögonen för brotten.

Ta exemplet med bossen för städfirman som lät papperslösa städa hos Magdalena Andersson. I ett år nu har han kunnat skjuta fram rättegången om städerskans lön. Hur? Han meddelade bara gång på gång att han var sjuk. Städerskan däremot, låstes in i flera månader och utvisades.

Med Allan Edwalls ord: Den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Kultur #25/2024

Tidö­politiker rasar mot nya Ronja Rövar­dotter: ”Glorifierar gangster­kulturen”

Foto på Ronja Rövardotter med Guccikeps.
Ronja Rövardotter "glorifierar den gansterkultur vi försöker krossa", säger Appe Rilsson, rättspolitisk koordinator vid Tidöpartiernas samordningskansli. Foto: Adam Ihse/TT. Kollage: Arbetaren

Astrid Lindgrens barnbok Ronja Rövardotter har filmatiserats på nytt och den 28 mars hade tv-serien premiär. Nu rasar företrädare för regeringspartierna och stödpartiet Sverigedemokraterna mot nyinspelningen. ”I vårt Sverige ska vi varken glorifiera rövare eller annan gangsterkultur”, säger en talesperson för Tidöpartiernas samordningskansli.

1984 hade filmen Ronja Rövardotter, baserad på Astrid Lindgrens bok med samma namn, premiär. Både boken och filmen har blivit verkliga barnkulturklassiker och förväntningarna har varit stora på den nyinspelade tv-serien. Men på vissa håll råder snarare misstänksamhet än förväntan:

– Det känns minst sagt visset att försöka få rätsida på det här landet och satsa på hårdare tag mot brottslighet, visitationzoner och möjlighet till utvisning för bristande vandel, när vi samtidigt släpper fram så kallad barnkultur som glorifierar den gangsterkultur som vi försöker krossa, säger Appe Rilsson, rättspolitisk koordinator vid Tidöpartiernas samordningskansli.

En rest från ”DDR-Sverige”

Enligt Rilsson är Ronja Rövardotter ett typ av kulturellt uttryck som ”kanske kunde slinka igenom under det blåögda 1980-talet i DDR-Sverige”, men som inte har någon roll att spela i det nya, uppstyrda Sverige.

– Det kanske kan verka häftigt med en sådan här rövarkult, men det återspeglar ett kulturklimat där vi inte stannat upp och tänkt efter. Varför görs det ingen serie om någon Ronja Småföretagardotter snarare än ett sådant här ”jag vill vara farlig”-pekoral, frågar Appe Rilsson retoriskt.

Martin Melin, polis och riksdagsersättare från Liberalerna, sade i början av året apropå polisiära tvångsvisitationer: ”Alla som går runt med Gucci-kopiekepsar är inte gängkriminella, men många gängkriminella bär Gucci-kopiekepsar.” Appe Rilsson ser paralleller till den nya serien:

– Här förhärligas plötsligt ett nytt kriminellt kulturuttryck, ett rövarideal, som till sin form dessutom är vad vi på ren svenska skulle beskriva som skabbigt, säger Appe Rilsson, och fortsätter:

– Ska den första åtgärden i våra visitationzoner vara att behöva tvångsvisitera hundratals ungdomar som går omkring otvättade i särk och självlockig skogsråfrisyr och lever rövare?

Tidöregeringen: Rövardotter har ”inte någon plats i kulturkanon”

Runtom på Tidöpartiernas samordningskansli och i regeringskansliet i Rosenbad ska den nya tv-serien ha väckt upprördhet och förstämning. Etniciteten hos de rövare som förekommer i serien har i flera fall inte kunnat fastställas. Personskadevapen som armborst och långa spjut ska ha skymtats i några av avsnitten, och enligt uppgift skildras även flera skogsöverfall av medelklassfamiljer ur bakhåll i en icke-problematiserande form.

Enligt obekräftade uppgifter till Arbetaren ska den moderate riksdagsledamoten tillika polisen Fredrik Kärrholm ha sagt att han tänker ”nödvärna skiten” ur den första ungdom han får syn på som anammat den nya retrogansterkulturen från Ronja Rövardotter-serien. 

– En sak kan vi säga säkert, och det är att sådana här avarter inte har någon plats i den nya svenska kulturkanon, säger Appe Rilsson.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Signerat #25/2024

”Högerns historielösa hat mot Greta är pinsamt”

Foto på när Greta Thunberg bärs bort av polis utanför Riksdagen.
Johan Apel Röstlund hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green. Kollage: Arbetaren

Dagens svenska höger hade skrattat åt Rosa Parks och rasat över att hon inte försökte förändra via ”ett politiskt parti” i stället. Men det är direkt aktion och civil olydnad som tvingar fram förändringar, skriver Johan Apel Röstlund.

Det började så klart inte med den oförargliga sittprotesten utanför riksdagsentrén härom veckan, men där och då gick topplocket igen.

Därefter var det dags för bolagsstämma för det ständigt krisande flygbolaget SAS. Fridays For Future vecklade ut en banderoll om klimat, framtid och flygbolagens ansvar och hela högerhögen gick bananas i ett moln av svavel och sprakande eld.

Månen färgades mörk och solen röd och undergången var nära. Sällan har några civila olydnadsaktioner fått så många att reagera så hårt.

Hatet mot Greta Thunberg och Fridays For Future är på sina håll lika kompakt som djupt okunnig och historielös. Det börjar faktiskt bli direkt pinsamt.

”Varför går du inte med i ett politiskt parti?”

Greta får frågan i Aktuelltstudion strax innan påsk. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Den prydligt uppklädde programledaren ler vänligt mot den världskända klimataktivisten. 

Den tröttsamma frågeställningen används slentrianmässigt i brist på annat. Den enda vägens partipolitik: Sörj ej – sitt inte utanför riksdagen och sura – gå med i ett parti. Gör som Romina Pourmokhtari och tillsätt en utredning. Gäsp.

Rosa Parks och suffragetterna

Vi gör ett tankeexperimentet och backar tiden till 1955. Om Montgomery, delstatshuvudstaden i den amerikanska sydstaten Alabama, låg i Stockholm och om då var nu skulle högern rasat när medborgarrättsaktivisten Rosa Parks satte sig på fyrans buss på en plats reserverad enbart för vita.

I någon knastrig radiointervju skulle hon sedan fått förklara sig. ”Varför reste du dig inte bara och gick med i ett parti?”

Världen är full av händelser där historien förändrats just tack vare folk som Rosa Parks, de brittiska suffragetterna och Greta Thunberg. Rösträtt har tvingats fram, inte genom parlamentariska utredningar utan genom direkt aktion och strejker.

Murar har rivits genom folkliga protester och alltid har högerns gubbgriniga raseri svävat som ett åskmoln över dem som hållit på, som satt sig i vägen och stoppat käppar i hjulen för den rådande ordningen.

Organisering utanför partipolitiken

Ta det allt mer uppmärksammade syndikalistiska facket Solidariska byggare som exempel. Under de senaste tre åren har de krävt in uteblivna löner på miljontals kronor – löner som arbetsköparna annars inte skulle betalat ut.

Foto: Skärmdump

De har organiserat sig, använt sig av klassiskt fackliga metoder som blockad, hämtade från idéerna om direkt aktion och civil olydnad, och krävt sin rätt. Därigenom har de riktat strålkastarljuset mot en förslummad arbetsmarknad där migrantarbetare utnyttjas utan att politikerna lyfter ett finger.

Mer civil olydnad – för framtiden

”Väx upp lite grann”, röt en vd för en förening som kallar sig Aktiespararna, efter Fridays For Futures protest inne på SAS-stämman. Samtidigt fnissade Svenska Dagbladets ledarchef Peter Wennblad något om en miljon pruttande kor efter Gretas framträdande i Svt häromkvällen. 

Foto: Skärmdump

Det reaktionärt självspelande pianot är ett mumbojumbo av frustrerande ilska, ett rent hittepå och det låter som Titanics orkester på väg ner i djupet av nattsvart mörker.

Plötsligt slår det mig att jag inte ens pallar att vara förbannad. De här clownerna är inte värda att ta på allvar. De förtjänar att lämnas kvar på perrongen när vi andra rullar vidare in i framtiden. Och dit kommer vi inte genom parlamentariska utredningar utan genom civil olydnad och lite action. Det har historien visat så många gånger förr.

Jag hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. 

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan

Reportage #25/2024

Människorätts­kämpe försvunnen i saudiskt fängelse – hon kämpar för upprättelse

Maha al-Qhatani kräver att hennes man Mohammed al-Qhatani frisläpps ur det saudiska fängelset och att mänskliga rättigheter respekteras. Foto: Julia Lindblom

Den saudiska människorättsaktivisten Mohammed Fahad al-Qahtani försvann i höstas i det ökända Al Ha’ir-fängelset i Riyadh, efter att ha avtjänat ett tioårigt straff. Myndigheterna vägrar att tala om vad som har hänt med honom. Hans fru Maha al-Qhatani vägrar dock att ge upp kampen om att återförena familjen. I en unik intervju med Arbetaren berättar hon om hoten och utmaningarna för familjen.

Varje morgon brukade Mohammed al-Qhatani väcka sin yngsta dotter, för att få iväg henne till skolan i en småstad utanför New York. Han gjorde det över telefon. 

Maha al-Qhatani tar ett djupt andetag och berättar om familjens vardag som länge pågick i två olika länder och tidszoner. 

Hon och de fem barnen i Albany i USA, hennes man på andra sidan havet, inspärrad i en cell på det ökända al-Ha’irfängelset i Saudiarabiens huvudstad Riyadh.

– Layla var tre månader när han fängslades och för henne var dessa samtal på morgonen viktiga för deras relation. Samtidigt var Mohammed noga med att köpa presenter till barnens födelsedagar och försökte alltid finnas till hands på högtalartelefon när det var föräldramöte på skolan, om uppkoppling fanns, berättar Maha al-Qhatani. 

Layla, 11 år, längtar efter att återförenas med sin pappa. Under hennes uppväxt höll de kontakt över telefon. Mohammed al Qhatani väckte sin dotter på morgnarna från fängelset. Foto: Julia Lindblom

Mohammed al-Qhatanis brott var att han bildade en organisation för att dokumentera brott mot mänskliga rättigheter i Saudiarabien. 

Domen föll i mars 2013 och strax innan domstolsutslaget lämnade Maha al-Qahtani och parets fem barn Saudiarabien för USA. Hon hade precis fött yngsta dottern Layla och blivit beviljad ett fyraårigt stipendium av den saudiska staten för att studera informationsteknik i USA. Stipendiet drogs dock in efter endast ett år.

Farligt att kritisera regimen

Saudiarabien har en lång historia av att dela ut hårda straff till personer som kritiserar kungahusets sätt att styra landet. Ingen har undgått det brutala styckmordet på journalisten Jamal Khashoggi inne på Saudiarabiens ambassad i Istanbul 2018, som skapade stora rubriker världen över. Fortfarande har lönnmordet inte utretts.

Mohammed al-Qhatanis organisation ACPRA, den saudiska föreningen för politisk och mänsklig rätt, blev snabbt en nagel i ögat på makten och inom bara några år befann sig elva av föreningens grundare bakom galler eller i häkte. 

Den 22 november förra året hade Mohammed Fahad al-Qahtani avtjänat ett tioårigt fängelsestraff och skulle ha släppts från Al Ha’ir-fängelset – han skulle dock fortfarande varit belagd med ett tioårigt reseförbud. I stället har han spårlöst försvunnit i fängelset och inte varit i kontakt med någon på över ett år. 

Men Mohammed al-Qhatani ska ha blivit kallad till en rättegång gällande nya anklagelser den 11 april 2023. Han vägrade acceptera anklagelserna och delta i rättegången, enligt material som Arbetaren tagit del av.

– På ett sätt blev jag glad och ledsen på samma gång. Jag var glad över att han levde och fortfarande är stark, och ledsen över att han kämpar mot den orättfärdiga rättegången. Mohammed är en man av principer som vägrar allt nonsens och all orättvisa, även om det kostar honom mycket. Sorgligt nog tilläts inte Mohammed varken att tala med mig eller sin advokat eller någon medlem av familjen i samband med rättegången, berättar Maha al-Qahtani.

Maha al-Qhatani. Foto: Julia Lindblom

Även Mary Lawlow, FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter, meddelade på plattformen X att rättegången – som aldrig utlysts officiellt – skulle ha ägt rum. 

“Jag har mottagit störande nyheter att rättegången gällande nya anklagelser mot saudiska mänskliga rättighetsfången Mohammad Al-Qhatani skjutits upp två gånger till följd av hans frånvaro och att hans familj och advokat inte har någon information om honom. Hans tioåriga straff upphörde för sex månader sedan. Han borde släppas”, skrev hon den 16 maj 2023 på Twitter.

Mottog Right Livelihood Award 

Mohammed al Qhatanis demokratiarbete i Saudiarabien har inte gått obemärkt förbi varken i Sverige eller i världen.

Abdullah al-Qhatani deltog i ett samtal om sportwashing på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Julia Lindblom

Hösten 2018 tilldelades han, tillsammans med andra grundare, det ”alternativa Nobelpriset”, Right Livelihood Award. Han satt då redan i fängelse sedan fem år och kunde inte närvara vid ceremonin. I vintras besökte hans son Abdullah al-Qhatani Sverige för att hålla ett tal vid prisutdelningen i Stockholm. Arbetaren intervjuade honom under ett evenemang om så kallad “sportwashing“ på Kulturhuset Stadsteatern.

Saudiarabien kan få arrangera fotbolls-VM

Saudiarabien har, trots omvärldens hårda kritik om kränkningar av mänskliga rättigheter, ansökt om att anordna fotbolls-VM i Riyadh 2034. 

Ännu är värdskapet inte officiellt beslutat, men FIFA har inlett en grundlig utvärderingsprocess, och även det svenska fotbollsförbundet ska ta beslut i frågan. 

Enligt FIFA:s egna regler måste värdnationen leva upp till krav på att respektera mänskliga rättigheter och arbetstagarrättigheter. 

Abdullah al-Qahtani är inte emot värdskapet i sig – men menar att turneringen bör hållas på villkor att Saudiarabien lever upp till kraven och frisläpper hans far och andra politiska fångar.

– Jag tror att det skulle kunna komma något bra ur ett VM i Saudiarabien, men det hänger på att människor vågar ta ställning. Om Saudiarabien lever upp till kraven och inte bryter mot mänskliga rättigheter, kan ett fotbolls-VM ha en verklig positiv effekt på landet. Tyvärr ser ingenting dock ut att gå i den riktningen, säger han. 

Hård kritik från Amnesty International 

I slutet av 2019 avskaffades förmyndarskapet formellt i Saudiarabien och för första gången öppnade landet upp för turism. Men trots att landet på papperet genomfört några liberala reformer när det kommer till kvinnors rättigheter, sitter många aktivister som gått i bräschen för mänskliga rättigheter fortfarande i fängelse eller står inför rätta. Klassamhället präglar det oljerika landet vilket innebär att inte alla har möjlighet att omfattas av de reformer som genomförts.

Floor Beuming, Amnestys särskilda rapportör för Saudiarabien, säger till Arbetaren över telefon att repressionen i själva verket ökar i landet.

Floor Beuming, Amnestys särskilda rapportör för Saudiarabien Foto: Amnesty International

– Den kommer att fortsätta öka om det inte finns någon press från omvärlden gentemot Saudiarabien. Inte bara i samband med ett eventuellt VM-mästerskap, utan även i frågor som rör handel. Västerländska företag investerar i landet och influencers åker dit och används som PR, men uppmärksammar inte den repression som pågår. 

Hon menar att Mohammed al-Qhatanis fall numera har blivit en symbol för alla politiska fångar i landet. 

– Han är en viktig person i rörelsen för mänskliga rättigheter i landet och har sedan start försökt sätta mänskliga rättigheter på kartan, inte minst när det kommer till politiska fångar. Det är sorgligt att han nu själv råkat ut för samma öde. Han borde hyllas och delta i byggandet av landets framtid, i stället hålls han instängd och när straffet äntligen avslutats så försvinner han. Det är viktigt att detta inte tillåts. Repressionen mot människorättsaktivister kommer bara fortsätta om det inte finns konsekvenser för Saudiarabien, säger Floor Beuming.

Besökte ambassaden

Under sitt besök i Stockholm gick Abdullah al-Qahtani även till Saudiarabiens ambassad i Stockholm för att överlämna ett brev och en namninsamling med krav på ett omedelbart frigivande av hans pappa. Över 900 personer hade skrivit under namninsamlingen. 

Men när han kom fram till ambassadbyggnaden i Stockholm blev Abdullah al-Qahtani bryskt uppmanad av ambassadens personal att lämna området. 

Senare, när han knackade på dörren till huvudentrén, fick han inget svar. Till sist fick al-Qahtani komma in på ambassaden eskorterad av två svenska poliser. Han blev tillsagd att inte filma lokalerna och att han inte borde ha tagit dit pressen. En diplomat sade även att han haft Mohammed al-Qhatani som lärare.

Abdullah al-Qhatani besökte saudiska ambassaden tidigare i höstas för att överlämna en namninsamling med krav på att hans pappa ska släppas ur fängelset. Han blev bryskt avvisad från området. Foto: Right Livelihood

Mottog dödshot

Åter till New York. Maha al-Qahtani har allt svårare att somna om kvällarna. Hon berättar att hon en eftermiddag i maj förra året för första gången mottog ett direkt dödshot. Ett sändebud från det saudiska inrikesministeriet besökte enligt henne en familjemedlem i Riyadh. 

– Han läste upp ett meddelande från ministeriet om att “återföra Maha al-Qahtani död eller levande”. Sändebudet bad familjen att informera mig om jag skulle sluta fråga “om den där mannen” och uppfostra mina barn bättre, berättar hon.

Maha al-Qhatani kräver att hennes man frisläpps. Saudiska ambassaden i New York lämnar inte ut hennes pass. Foto: Julia Lindblom

Maha al-Qhatani berättar att hennes pass konfiskerats på den saudiska ambassaden i New York, i samband med att det skulle förnyas.

– Men jag är inte längre rädd för min säkerhet. I det här läget är det enda jag tänker på att min man måste komma hem. Han har avtjänat sitt orättfärdiga straff. Alla som är delaktiga i min mans försvinnande och som manipulerar systemet måste hållas ansvariga och ställas inför rätta, eftersom mänskliga rättigheter måste respekteras.

Arbetaren har sökt saudiska ambassaden i Sverige över mejl, men de har inte svarat på intervjuförfrågan.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984