Köttberg! ropar min bästa
vän i telefon. Hon är fyrtiotalist och störtförbannad.
Skulle någon våga formulera sig så om någon
annan grupp? Än ilsknare blev hon när hon läste att
man planerar att dra ut tänderna på alla fyrtiotalister.
Inte genast utan först när dom är döda, och
inte för att som i nazilägren ta vara på guldet
utan för att hindra att kvicksilvret från deras många
amalgamfyllningar sprids via röken från krematorierna.
Jag är trettiotalist och tar det coolare.
Min reaktion på Nuders köttberg var snarast ett glatt
konstaterande att nu slipper vi åtminstone få honom
som statsminister. Och vad som händer med mina tänder
när jag är död bekymrar mig inte. Låt mig förresten
tipsa finansministern om en potentiell framtida inkomstkälla,
nämligen att när den dagen kommer återvinna de svindyra
titanskruvar som snart verkar sitta i käkarna på var
och varannan seniormedborgare.
Opassande ämnen så här nära
julskinkan? Sådan blir man när man skriver i en fattig
tidning som Arbetaren. Vi som befinner oss långt från
köttgrytorna (ursäkta) lär oss att vända på
slantarna.
”Det är inte du som försörjer
oss utan vi som försörjer dig”, skriver signaturen
Nisse i ett ilsket mejl till Nuder. Det är svårt att
inte instämma.
Det var Ludvig Rasmusson som med sin bok
skapade myten om fyrtiotalisterna, de som i kraft av sitt antal
antas ha tagit för sig mer än sin beskärda del av
det mesta.
I förordet berättar Ludvig att
han ofta gripits av tvivel på det rimliga i att generalisera
om en hel generation men försvarar sig med att man genom att
tillämpa en teori in absurdum kan upptäcka saker som man
annars inte skulle ha sett. Hans budskap är enkelt: fyrtiotalisterna
var många, och därför fick de makt.
Egentligen strider detta mot gängse
teorier, enligt vilka små årskullar anses ha en fördel
framför stora, eftersom de är färre att tävla
om platserna i skolor och på arbetsmarknaden. Att tillhöra
en stor årskull borde alltså vara en nackdel. Och även
om Ludvigs tes skulle stämma återstår frågan
varför sextiotalisterna, dit Nuder hör, aldrig beskrivs
som ett problem, trots att de är nästan lika många
som fyrtiotalisterna.
Men åter till köttbergsmetaforen.
Var har jag hört den tidigare? Inte från Nuder, trots
att han lär ha använt den liknelsen minst tjugofem gånger
tidigare. Någonstans har jag ett vagt minne av – jo nu minns
jag och lyckas till och med hitta det exakta citatet: ”Flickorna
ackumulerade ett barnberg som vi inte bara kan dumpa på världsmarknaden
likt kött och smör.”
1945? Nej, 1993. Just när nativiteten
sjönk som en sten, tala om dålig tajmning, klagade en
av dåtidens debattörer över de föregående
årens höga födelsetal. Att det rådde kris
i landet berodde inte bara på pojkarnas fastighetsspekulationer
och vidlyftiga bankaffärer utan också på flickornas
”okynnesmässiga födande”, påstod en ekonom
vid namn Oscar Swartz.
I Sverige och för övrigt i hela
världen verkar det vara permanent kris i befolkningsfrågan.
Aldrig föds det lagom antal barn, och sedan har många
av dem till på köpet fräckheten att åldras.
Men om Ludvig Rasmusson får rätt
i sina förutsägelser från 1985 behöver vi inte
bekymra oss för jätteproppen Orvars framtid. Fyrtiotalisterna
kommer nämligen inte frivilligt att lämna sina maktbaser
i arbetslivet och tulta bort från skrivbord och kaffeautomater.
”Pensionsåldern kommer därför att stiga. År
2015 kommer den säkert att ligga på sjuttiofem, minst.”
Spådde Ludvig.
Vad är priset på en människas frihet och hälsa? Malmö tingsrätt har, som Arbetaren rapporterat om, kommit fram till en siffra i sin dom mot de företagare som förslavat tre polska arbetare i Skurup, i ett halvårs tid.
Priset låg på drygt 900 000 kr, alltså 600 000 kr per person och år. För den summan kan du anställa och betala sociala avgifter för en månadslön om 38 000 kr/månad, vilket inte är långt ifrån vad en genomsnittlig byggarbetare tjänar.
Om du anställer någon legitimt behöver du också följa gällande lagar om arbetstid och arbetsmiljö, vilket uppenbarligen inte gjordes hos det här företaget. De arbetade enligt artikeln både på tak och med asbest utan skydd, och de arbetade förutom byggjobb även med städning och lagning av bilar. En förslavad arbetare kan du schemalägga efter behov och utan varsel.
Läser man specifikationen av skadestånden i domen ser man att skadeståndet primärt består av ersättning för utebliven lön, och lönen sätts efter vad som överenskommits mellan gärningsmannen och brottsoffren, snarare än vad som gäller i kollektivavtalet, som måste ses som branschstandard. Den så kallade kränkningsersättningen är ringa och ersättning för sveda och värk avvisades. Det är säkert i enlighet med gällande lagar, men är det så vi vill behandla människohandel?
Om man gör det profitabelt att förslava arbetare, varför skulle andra företagare låta bli?
Visst, en av gärningsmännen fick också fängelse. Men vad ger det brottsoffren, som förlorat sin frihet och sin hälsa och utnyttjats i ett halvår? Vad sätter det för pris på en arbetares liv? Och vad ger det för incitament till övriga aktörer på arbetsmarknaden? Om man gör det profitabelt att förslava arbetare, varför skulle andra företagare låta bli?
Visst finns det ett avskräckande värde i fängelsestraffet, men för en bransch som redan är starkt präglad av brott och ekonomiska oegentligheter kan man inte lita på att det kommer att räcka. Beslut kommer antagligen att fortsätta fattas i hög grad efter vad som är och inte är lönsamt. Vill vi bli av med slavarbetet måste det synas i resultaträkningarna. Men framför allt, om vi vill visa folk att arbetarliv har ett värde måste det synas i skadeståndsvärdet.
Från prästdotter till grundare av RFSU – svar på vanliga frågor om Ottar.
Vem var Ottar?
Ottar var den signatur som Elise Ottesen-Jensen använde när hon började skriva för tidningen Arbetaren vid starten 1922. Då var hon redaktör för de så kallade kvinnosidorna.
Tidningens ledning ville att de sidorna skulle innehålla hushållstips, recept och annat som de tänkte var ”kvinnligt”. Detta krockade snart med Ottars vilja. Hon var aktiv feminist, syndikalist och antifascist. Elise Ottesen-Jensen och hennes partner, Albert Jensen som var tidningens utrikesredaktör, sade upp sig i protest. Senare återkom båda till Arbetaren och på 1930-talet var Ottar redaktör för sidan Vi Kvinnor i tidningen.
Vad är Elise Ottesen-Jensen känd för?
I dag är Elise Ottesen-Jensen mest känd för sitt arbete med sexualupplysning och preventivmedel. Hon reste till exempel runt och hjälpte kvinnor runtom i landet att prova ut pessar.
Det arbetet var en del av hennes politiska övertygelse, men i bakgrunden fanns också personliga upplevelser: Hon hade sett sin mamma slitas ut av alla graviditeter. Systern Magnhild tvingades adoptera bort ett barn i tonåren, blev psykiskt nedbruten och dog ung. Dessutom fick Elise Ottesen-Jensen och Albert Jensen ett barn som dog efter en kort tid.
Men Ottar är också känd för att det var hon som uppmuntrade den kända författaren Moa Martinson att börja skriva. På den tiden hette Martinson Helga Johansson och skrev för Arbetarens kvinnosidor.
Vem startade RFSU?
Jo, det var Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen som år 1933 låg bakom grundandet av RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning.
RFSU är fortfarande en mycket aktiv organisation och sedan 1981 heter deras tidskrift Ottar.
Vad är Ottarpriset?
Ottarpriset instiftades av tidningen Arbetaren år 2017 och delades ut första gången 2018. Priset går till personer eller grupper som kämpar för jämlikhet och feminism, särskilt kopplat till sexuella rättigheter.
Ottarpriset består av 10 000 kronor, ett diplom och en middag med Arbetarens redaktion.
Redan på perrongen i Umeå hade vi börjat ana vartåt det barkade. Tåget skulle ha gått vid åttatiden men det kom inte. I stället stod det på skylten: “Försening på grund av vattenpåfyllning”. Mycket kryptiskt. När tåget väl dök upp hade vi i princip redan tappat hela den ytterst knappa bytesmarginal vi haft för att hinna med bussen till Jokkmokk. Tågvärden hade försökt, ringt och pratat med bussbolaget för att få dem att vänta. Men när vi rullade in på perrongen i den lilla norrbottniska byn Murjek såg hon besvärad ut.
– Det ser inte ut att vara någon buss kvar här, sa hon innan vi gick ut.
Dörrarna stängdes bakom oss och tåget lämnade stationen. Kvar var vi två, vår packning. Och total stiltje. Inte en levande själ syntes till och när vi stod stilla skar tystnaden i öronen.
Vi stod så en stund, såg en traktor passera och snön singla ner. Pratade om de inte särskilt goda förutsättningarna för att hitta någon att intervjua i närheten. Sedan frös vi och gick in i den uppvärmda väntsalen, där vi lämnade väskorna, drog på oss underställ och gick ut för att fördriva tiden.
Efter bara ett par minuters promenad bröts tystnaden. En timmerbil dundrade förbi.
– SCA! utropade Greta, efter att ha läst bolagsnamnet på bilen.
Svenska Cellulosa Aktiebolaget, SCA, är Europas största privata skogsbolag och ett företag som Greta och många andra aktivister har protesterat mycket mot. De har också granskats en hel del journalistiskt. Min tidigare kollega på DN, Sverker Lenas, skrev för två år sedan om att SCA avverkade i känsliga områden – trots att deras produkter hade den “finaste” miljöcertifieringen, FSC. Han beskrev en lista från organisationen Skydda Skogen som visade på 90 olika enskilda exempel där SCA hade avverkningsanmält eller avverkat skogar med höga till mycket höga naturvärden. Det handlade om naturskogar, ekosystem som enligt Skogsstyrelsen inte går att återskapa inom överskådlig tid.
Förra året kunde Sverker Lenas också avslöja att SCA hade huggit ner skog från Carl von Linnés tid. SCA kritiseras återkommande för att inte respektera urfolksrättigheter i relation till samerna och mot bakgrund av all kritik har flera stora bolag de senaste månaderna gått ut och berättat att de slutar använda produkter från SCA. Själva säger bolaget att deras skogsbruk ”bedrivs i enlighet med svensk lagstiftning, EU-lagstiftning samt genom oberoende certifieringssystem som FSC och PEFC”.
Husesyn och oväntade möten i Murjek
När timret försvunnit ur sikte skymtade vi ett grönt hus med en ännu grönare neonskylt. “Murjeks livs- och fritid”, stod det och vi gick fram och in – det såg nämligen ut att finnas folk där inne. Och jajamensan! Där bakom disken stod Reidun som drev butiken. Hon var i samtal med en kvinna som jobbade som volontär i hembygdsgården strax intill.
– Ja, där kom ni, sa Reidun och tittade på oss.
Vi såg nog lite förvirrade ut, så hon fortsatte med ett leende.
– Traktorföraren var förbi här och berättade att det stod två personer nere vid busstationen. Det är ganska vanligt att folk blir strandade där och alla brukar hitta hit ganska fort.
Foto: Reidun Fagerström
Vi såg oss omkring, pratade en stund med Reidun och volontären. Den redan mycket glesa tågtrafiken skulle snart halveras, fick vi veta. Reidun berättade om butiken och att det var mer eller mindre en välgörenhetsgrej att hålla igång den. Men det var många som uppskattade att det gick att handla dygnet runt genom att blippa sig in med bank-id.
När vi just var på väg att gå kom det in en kvinna i sextioårsåldern i butiken.
– Jag tänkte jag skulle skynda mig för att prova din kvarg, sa hon till Reidun. Det var nämligen provsmakning av kvarg just den här dagen.
– Nej men vad bra att du kom, Gunmari, sa Reidun. Du kan ju visa gästerna runt i hembygdsmuseet.
Och så snabbt det kan gå! Från total tystnad utanför tågstationen till vad som kändes som att komma rätt in i hjärtat av Murjek, på bara några minuter. När Gunmari hade fått smaka på kvargen tog hon och volontären med sig Greta och mig till den gamla seminariebyggnaden och gav oss en husesyn. Det var ett mycket fint museum och i huset fanns också vandrarhemsrum och en lunchrestaurang. Dagens lunch, ändå! I en ort med omkring 50 invånare.
När Greta och jag hade visats runt färdigt köpte vi varsin kopp kaffe och slog oss ner i matsalen. Vi fick snabbt sällskap av Gunmari, volontären (vi kallar henne så eftersom hon har bett att få vara anonym) och lunchkocken Charlotta, 61 – som efter drygt 20 år som kock i Kungälvs kommun såg sig om efter något något nytt. Den konstanta rastlösheten och nyfikenheten ledde henne norrut och sedan 2023 har hon lagat mat här i Murjek och under en period i grannbyn Vuollerim.
Gunmari som under rundvandringen hade pratat om den historiska skogsindustrin här kring Murjek tog upp tråden igen.
– Och det som vi har kvar av den industrin nu är SCA:s fruktansvärda timmerterminal här borta. Där de kommer med timmerbilarna och mäter virket och så skickar de iväg det på tåg. Jag tror det är 63 vagnar som går två gånger i veckan nu. Och träden blir bara smalare och smalare som de tar.
– De tågen går, sa Greta.
– Ja, det är ju för lite folk som åker i persontrafiken. Det är inte lönsamt säger de.
Kalhuggning av den livsviktiga skogen
Över 180 000 kubikmeter träråvara passerar Murjeks virkesterminal varje år, enligt Sveriges radio. I genomsnitt blir 80 procent av allt som avverkas i Sverige till kortlivade produkter som papper och biobränslen. Det betyder att det snabbt förbränns och genererar utsläpp av koldioxid.
Dags för en liten faktaavstickare igen:
Planetens skogar är en nyckel för att vi ska kunna möta både klimatkrisen och den biologiska mångfaldskrisen. Det slår såväl FN:s klimatpanel IPCC som panelen för biologisk mångfald, IPBES, fast. I världens skogar lever den allra största delen, 80 procent, av alla landlevande arter. Många djur och växter är beroende av att skogen är gammal – att den har utvecklats under lång tid, och att det finns mycket gammal död ved. Det kan exempelvis ta upp till tusen år innan en tall i Sverige dör, faller till marken och förmultnar så mycket att vissa svampar, lavar och insekter som är specialiserade för att leva just i en sådan miljö, kan leva där. I Sverige inte bara missar vi miljömålet för Levande skogar – utvecklingen går bakåt, enligt Skogsstyrelsen.
Det moderna skogsbruket i den boreala skogen eller tajgan som barrskogsbältet på norra halvklotet heter, sker i stor utsträckning genom kalhuggning. Skogarna övergår från naturliga ekosystem till planterade monokulturer, och den naturliga mångfalden av arter försvinner. I Sverige har exempelvis vanliga arter som blåbär minskat kraftigt och 70 procent av skogsmark där marklav kan växa har försvunnit sedan 1970-talet. Det här handlar alltså om den typ av skog, vars träd hamnar på virkesterminalen i Murjek. Det där med marklaven är särskilt viktigt för samerna, eftersom det är renarnas mat.
Företrädare för skogsindustrin argumenterar ofta att gammal skog inte binder lika mycket kol som ung växande skog, och att det därför är bättre för klimatet att avverka den gamla skogen och plantera nya träd. Dessa träd kan man sedan avverka och använda för att ersätta fossila material och bränslen. Men det tar minst lika lång tid som åldern på trädet som avverkas, innan ett nyplanterat träd kan binda lika mycket kol. Eftersom vi har så kort tid på oss för att förhindra att vi lämnar livets korridor, så har vi inte tid att se kalavverkningar som “klimatsmarta”. År 2022 kom finska Miljöinstitutet SYKE med en studie som visar att det tar minst 100 år innan man kan räkna med en positiv effekt för klimatet.
Friska ekosystem med mängder av arter som utvecklats naturligt på en plats, är också mer motståndskraftiga mot effekterna av klimatförändringar. De klarar stormar och torka bättre, suger upp mer vatten vid regn och binder jorden bättre så att risken för erosion minskar. Och även gamla skogar är viktiga kolsänkor, som alltså suger upp mer koldioxid än den släpper ut.
“Tack men nej, tack”
Tillbaka till matsalen i Murjek. Greta och jag berättade att ett av skälen till att vi var på väg till Jokkmokk var kommunstyrelsens svar till regeringens nationella samordnare för arbetet med frivillig återvandring: “Tack men nej, tack”, skrev man och betackade sig för att delta i “regeringens anslag och hot mot de medmänniskor som arbetar och bidrar till utveckling och välfärd i Jokkmokks kommun.”
Vi började prata om migrationspolitiken i stort. Om inkomstkraven som gjort att grannbyn Harads fått lägga ner en hel avdelning på äldreboendet efter att 20 anställda utvisats.
Gunmarie och Charlotta.
– Då tänker jag så här: är inte de värda att få stanna för att de tjänar för lite? Alla andra då, som jobbar i hemtjänsten? Då visar man ju hur lite det är värt, sa Gunmari och fortsatte med att berätta om sin mamma som skulle byta äldreboende, från Jokkmokk till Vuollerim.
– I Jokkmokk var det många ensamkommande killar som hade kommit från Afghanistan. De gick ju kurser och många hamnade på de här boendena som vårdbiträden bland annat. Och mamma hon tyckte att de var så snälla, att de var bäst. Så när hon skulle flytta till Vuollerim sa hon “hoppas det finns några sådana killar i Vuollerim också”.
Gunmari är född och uppväxt i Murjek. Efter att ha gått gymnasiet i Boden och bott på andra håll i Jokkmokks kommun återvände hon till byn i samband med pensionen och flyttade in i sitt föräldrahem.
– Med en sambo som älskade att fiska och vara ute i naturen kändes det helt rätt. Även om service som sjukvård inte finns så nära. Vi hoppas att trenden ska vända, att folk ska se fördelar med att bo i inlandet. Här är vi nära andra människor, alla behövs, sa hon.
– Man kan tillsammans göra fritiden meningsfull. Nu har jag barnbarn som jag gärna vill ägna tid med och det finns så mycket man kan göra i naturen året om. Nu börjar den kanske bästa tiden, vårvintern med vinterfiske och skidåkning. Blir man sugen på annat, kan man sätta sig på tåget om man inte vill ta bilen.
Hon återkom till timmerterminalen:
– Nog känns det vemodigt att se naturresurserna passera. Det är så tydligt här där både malmen och skogen dagligen i mängder passerar söderut. Nog borde inlandet få mer tillbaka. Så mycket vattenkraft kommer från Luleälven till exempel. Men historien behöver oss som kan berätta om hur det var förr. Det är så lätt att glömma den historien men människorna som byggde landet fanns överallt. En levande landsbygd vill vi ha. Renar som kan finnas i våra skogar, som de alltid har funnits. Förutsättningar att leva och vara här.
Samtalet flöt fram. Mellan den praktiska verkligheten till följd av olika migrationspolitiska beslut. Till ideologin bakom: risken att den retorik som hörs nu när den här frågan är uppe till debatt igen, kan få farliga effekter på sikt. Är det bara hot mot de “duktiga” invandrarna som kommer leda till protester? De som “ställer klockan och går upp varje dag för att bidra till samhället”? Vad händer om vi ruckar på asylrätten och andra grundläggande mänskliga rättigheter?
– Dessutom måste man ju först och främst få möjlighet att lära sig språket, det tar ju ett tag, sa Gunmari.
– Och det måste ju också finnas jobb. Många blir timanställda och då får de ju lägre lön och får jobba som galningar för att nå upp till de här lagkraven för att få stanna. Jag känner en som kommer från Ukraina. Hon jobbar hela tiden, försöker jobba natt och jobbar helg för att komma upp i tillräckligt hög lön. För hon är så rädd att det ska börja nalkas …
Hur tänker de då, nu inför valet, undrade Greta och jag.
Charlotta svarade blixtsnabbt och hon gjorde det med samma fråga som vi är ute för att försöka få svar på under den här valvåren (fast utan svordomen):
– Detta är någonting jag har gått och pratat med alla om: vad gör man nu då? sa hon och fortsatte:
– Hur gör man? För nu är det inte bara att tänka med hjärtat, här måste man tänka strategiskt. Vem vill jag rösta på? Ger det någonting att rösta på den eller måste jag rösta på någon annan för att ge dem stöd?
Greta:
– Känner ni att det finns något politiskt parti som ni står bakom? Att det finns något alternativ?
Charlotta:
– Jag har mer och mer gått över till att följa Henrik Blind och Miljöpartiet i Jokkmokk. Och samtidigt, om man tänker på människor och samhälle, så tänker jag på hur Socialdemokraterna var förr. Det hade jag kunnat tänka mig nu i dag, att man tog hand om varandra och hela den biten. Men det finns inte längre i det partiet, jag känner att jag inte vågar lita på dem.
Gunmari:
– Nu tycker jag att vänstern är mer som sossarna var förut. Men då är det så svårt, för sossarna vill inte ha vänstern med. Det är som att det har kanat till höger allting. Sossarna är mer höger, kanske vänstern är där sossarna var förut men vill ingen vara med dem.
Greta:
– Jag känner inte att det finns någonting som jag kan stå bakom. Jag vet inte vad jag ska göra.
Charlotta:
– Inte jag heller. Jag tycker att det är jättesvårt att sitta och lyssna på debatterna. Det ger ingenting. Jag vet inte hur man ska läsa in sig på det heller. Var hittar man bra information som är pålitlig och gör att man förstår vad det är partierna står för?
Tycker ni att medierna gör ett bra jobb i att beskriva det här?
Charlotta:
– Nej…
Gunmari:
– Det tycker inte jag heller. Jag tror inte de heller riktigt … Det ändras ju hela tiden.
Charlotta:
– Det är just det här med att få en sammanfattning. Journalistiken gör så att det handlar om vissa frågor här och vissa frågor där och så är det olika inblandade överallt. Jag har väldigt svårt att sortera ut …
Gunmari:
– När sa ni att bussen gick, förresten?
Mot Jokkmokk!
Jisses, det var nära! Greta och jag fick slita på oss ytterkläderna, vinka hej då i farten och springa tillbaka för att hinna hämta väskorna innan bussen lämnade Murjek station igen. Men vi hann! Och väl ombord skrattade vi, upplyfta både över att ha hunnit – och över att vi hade missat den förra bussen. Det var en skänk från ovan att få möta dessa medmänniskor på en plats vi förmodligen aldrig hade planerat för att stanna på.
Kort sista reflektion: En sak som ofta kommer i skymundan när det diskuteras “klimatomställning” och sådana saker – det är vad som behöver finnas i grunden. En verklig omställning kräver att vi gemensamt värnar vår omgivning. Att man tar hand om den plats där man befinner sig, och förstås människorna man har nära. Att vårda platser, marker (vi kommer ju att skriva mer om samerna och Sàpmi här längre fram) och relationer måste stå i centrum om vi ska kunna klara det här. Det handlar om inställning och efter bara någon timme i den här byn och efter att ha vistats bland de här fina människorna fick jag en känsla av att de värnar sitt Murjek, ser efter platsen, markerna, naturen. Och varandra.
Första veckan i mars är en av årets verkligt angelägna veckor för Stockholmare och tillresta dokumentärfilmälskare. 2 till 8 mars äger Tempo dokumentärfestival rum. Årets tema är Real Love, och det finns verkligen många perspektiv på kärlek – mot alla odds och mot omgivningens förväntningar. Kanske är kärlek just det – att älska trots att det inte är den enkla vägen.
Vår värld kan just nu kännas svårälskad, men den är också svår att vända sig bort från eftersom den är den enda vi har.
Ett bra exempel på hur känslorna brottas med den yttre verkligheten är Matthias Lintners starka My Boyfriend el Fascista, som också tävlar i sektionen Stefan Jarl dokumenterary award. Här skildras italienska Matthias pojkvän, kubanske Sadiel, som närmar sig det otänkbara. Med bakgrund i Kubas diktatoriska politik och den europeiska vänsterns avsaknad av protester rör sig Sadiel politiskt åt höger och ansluter sig till Giorgia Melonis populistiska projekt.
Parets diskussioner utmynnar i tystnad och gräl. Den öppna och livsbejakande kärleksrelationen låser sig. Utsikten från deras hus i italienska Alperna är densamma, risotton med parmesan, citron och olivolja lika lockande upplagd. Men den smakar inte längre gott när bråken urartar med det upprepade, alltmer aggressiva tillägget ”min kära!”. Här blir det politiska ett personligt val som inte går att komma förbli. Och det verkliga valet blir mellan kärlek och hat. En intim och viktig berättelse.
Att bygga sig ur förtrycket
Också kärleken till det egna landet kan vara en konfliktpunkt när historien och kulturen inneburit förtryck, självhat och rädsla, men samtidigt en plattform att bygga vidare på när situationen förändras. Maia Lekows och Christopher Kings film How to Build a Library är en av de som diskuterar ett kolonialt arv att bygga vidare på – eller att ta avstånd ifrån, eller både och.
Regissörerna har följt kenyanska Shiro Koinange och Angela Wachuka, författare respektive förläggare, som fått tillstånd att restaurera biblioteket McMillan Memorial Library i huvudstaden Nairobi. Biblioteket byggdes 1931 för kolonialmakten men öppnades för svarta kenyaner först 1958. När britterna tvingades avveckla sin koloni, och Kenya blev ett samväldesland, föll institutionen i en Törnrosasömn. Den har nu brutits av insamlingsprojektet Book Bunk, som ska öppna verksamheten för nya möten som kaféverksamhet och bokhandel. Inte nog med att byggnaderna kräver konkret upprustning utan hela verksamheten diskuteras och omvärderas. Hur ska landet, som varit koloniserat i över 100 år, representeras med nya böcker och kanske ny indelning i ett system som är normerat i hela biblioteksvärlden.
How to Build a Library, en dokumentär om att bygga ny kultur ovanpå den gamla, koloniala. Foto: Tempo Dokumentärfestival
How to Build a Library är en riktigt spännande film som ställer frågor man inte visste att man behövde fundera över. William Northrup McMillan, kolonialist, jägare, filantrop och affärsman, som grundade och gav namn åt biblioteket, var med och befäste det koloniala styret. Samtidigt har hans verk skapat nya möjligheter. Ska biblioteket fortfarande bära hans namn?
Arbetet med biblioteket blir en kamp mot byråkrati och korruption men innebär också många möten med en befolkning som deltar i en verklig upprättelse.
Irländsk normbrytning
På liknande sätt skildrar Dennis Harveys och Lars Lovéns Celtic Utopia hur ett kolonialt styrt folk behöver flera generationer för att verkligen få förtrycket ur kroppen. De unga idag saknar egna minnen av den formella brittiska kolonialismen, som på pappret försvann för större delen av Irland 1921. Men deras far- och morföräldrar levde under den och minnet är därför knappast avlägset.
Också här används kulturen, inte minst musiken, som en plattform för identitetsbygge. Kärleken till landet är inte alltid ogrumlad eller ens besvarad, den traditionella musiken har alltid berört frågor om förtryck och makt utifrån. Och ur vemodet och svänget växer stolthet och styrka.
Musiken som motstånd i Celtic Utopia. Foto: Tempo Dokumentärfestival
Komplicerad kärlek från stora delar av världen
Tempo berättar historier från hela världen utan etiketter, men årets tema skapar kopplingar mellan filmerna. Alaa Aaliabdallahs Palestine Comedy Club skildrar den palestinske ståuppkomikern Alla Shehada som startar en grupp med komiker från stora delar av det splittrade Palestina. De turnerar med sitt material genom landet och i Israel. När Hamas anfall inträffar den 7 oktober 2023 befinner de sig i London. En ärlig film som öppnar sig för allt som kommer i deras väg.
Flera filmer spretar lite från temat men jag vill verkligen också rekommendera Mehrdad Oskoueis A Fox Under a Pink Moon, som även dentävlar i sektionen Stefan Jarl dokumenterary award. Den bygger helt på sextonåriga Sorayas mobilfilmer. De visar hennes flykt från Iran till Turkiet, tillbaka till Iran i ett försök att via Grekland nå norra Europa.
Föräldralösa Soraya, som är afghansk medborgare fast hon aldrig befunnit sig i landet, är i sällskap med sin man som misshandlar henne dagligen. Hon försöker se framåt genom sina målningar och skulpturer, skapade av äggkartonger som hon förvandlar till papier-mâché.
Genom Sorayas dokumentation av sin situation hamnar vi mitt i livshotande båtresor och flykt över gränser som misslyckas. En film som kan förändra den som tar del av den. Mig kommer den i alla fall att följa länge.
Ur Robota Sweden. Foto: Tempo Dokumentärfestival
Kärlek som kamp
Festivalen visar också en hel del svenska berättelser om kamp och kärlek med spridda känslor, inte minst Kristoffer Kronanders och Patrik Öbergs Robota Sweden, om korruption och livsfarliga arbetsvillkor inom byggbranschen. Här lyfts bland annat dödsolyckan i en bygghiss i Sundbyberg 2024 då 11 byggarbetare dog, de flesta av dem inhyrda, utländska arbetare med mer eller mindre obefintlig trygghet (eller lön).
Också uppbyggnaden av det unika fackliga stödet till migrantarbetare finns med här. Filmen kommer också att finnas på SVT i sommar. Även Strejkarna om klimatrörelsen Fridays for future visas under Tempoveckan och har sedan biopremiär den15 maj.
Tempo är ett fantastiskt tillfälle att ta del av kärlek och kamp utan att det är det minsta tillrättalagt. Tvärtom får lust och motstånd tillfälle att gnida sig mot varandra så det gnistrar. Regissörerna och deras huvudpersoner tar med oss i handen på resor vi måste göra för att kunna leva med världen som den är nu.
En dryg månad efter att lantarbetarsyndikatet Solidariska Lantarbetare bildades har de vunnit sitt första ärende. 10 miljoner kronor kommer att betalas ut i retroaktiv lön till 35 medlemmar som jobbar på en mjölkgård. På gården är nu över 90 procent av arbetarna med i facket.
Den 26 februari vann syndikatet sitt första ärende – nästan 10 miljoner kronor i retroaktiva löner ska betala tillbaka till 35 medlemmar på en mjölkgård.
Ärendet handlar om att gården under lång tid har betalat ut mycket låga löner och varken ob-tillägg eller övertidsersättning.
– De låga lönerna har gjort att vissa har arbetat 300 timmar i månaden för att nå upp till en normal lön, säger Pelle Sunvisson, förhandlare på Solidariska lantarbetare.
90 procent av arbetarna har gått med i facket
Första gången Pelle Sunvisson besökte gården var i början av december. Kort därefter gjorde de stora förändringar, höjde löner och började betala ut ersättning för ob och övertid, berättar han.
– Det har skett en stor löneförhöjning i den här processen. För vissa innebär detta en fördubbling av nuvarande lön.
Enligt honom har det tidigare funnits en rädsla bland arbetarna på gården och det har varit omöjligt att vara öppen med facklig tillhörighet. I dagsläget är det helt annorlunda. Nu är över 90 procent av arbetarna organiserade inom syndikatet.
Under de kommande veckorna kommer syndikatet att förhandla om ett eget kollektivavtal. Mjölkgården har redan ett kollektivavtal med Livs, så det nya skulle då bli ett andrahandsavtal.
– Med ett eget kollektivavtal skulle medlemmarna få rätt att engagera sig i fackliga frågor på arbetstid, säger Pelle Sunvisson.
Det blir en dramatisk dag i Malmö när Arbetaren följer med facket på blockad. Fallet rör en medlem, som fackföreningen Malmö LS menar inte har fått ut lön, dricks och övertidsersättning för de extra timmar han har arbetat. Under blockaden stormar ägaren ut och efteråt visar det sig att restaurangen inlett en konkurs.
Det är löningsdag. Och framför restaurangen Elsa Vin & Mat har medlemmar från fackföreningen Malmö LS samlats för en ny blockad.
– Vår medlem saknar flera tusen kronor i lön och övertidsersättning som ägaren inte betalat ut, berättar Cim-Héloïse Sävel från fackföreningen Malmö LS för ett lunchsällskap som vänder i dörren.
Blockaden gäller lön, dricks och övertidsersättning för de extra timmar som Malmö LS menar att restaurangen är skyldig deras medlem.
Hos tingsrätten finns även en stämning gällande brott mot lagen om anställningsskydd och brott mot semesterlagen. Både stämning och blockaden från Malmö LS sida riktar sig mot ägarbolaget Malmöboxen AB.
Stridsåtgärderna är nu inne på sin sjunde månad. Och för att vara svensk arbetsmarknad, är sju månader en ganska lång konflikt. Under sommaren, hösten och den kalla vintern har facket haft flera blockader på plats.
Ägaren stormar ut
Men nu är det äntligen plusgrader i Malmö. Och så här års är Citadellsvägen vid kanalen en ganska lugn gata. Ett par sällskap vänder i dörren. Några lunchgäster går förbi facket och rakt in på restaurangen.
En man på cykel stannar till vid blockaden och säger: ”Bra kämpat! Lycka till i kampen”, innan han cyklar vidare.
Plötsligt stormar ägaren ut från restaurangen med en mobiltelefonen för att filma.
Ägaren stormar ut från restaurangen Foto: Håkan Gustafsson
– Gå genast! Detta är en olaglig handling. Malmöboxen äger inte detta längre, säger hon till blockaddeltagarna flera gånger.
När en av blockaddeltagarna frågar ”Enligt vilken lag är det här olagligt?” blir svaret:
– Det är oproportionerligt!
Ägaren kommer ut ytterligare en gång. Upprepar att ”detta är en olaglig handling” och att det inte längre är Malmöboxen AB som äger restaurangen, medan hon filmar och säger att videon ska användas som bevis i en stämning.
På frågan vem det är som äger restaurangen just nu vill hon inte svara på.
Över 400 000 kronor i skulder
Blockaden avslutas som planerat vid ett-tiden. Efter blockaden visar det sig att ägarbolaget Malmöboxen AB inlett en konkurs bara 24 timmar innan blockaden.
När Arbetaren tidigare genomförde en bakgrundskontroll av företaget visade det sig att ägarbolaget hade över 400 000 kronor i aktuella skulder hos Kronofogden. Den största borgenären är Skatteverket, men det fanns också skulder till Malmö stad, en advokatfirma och till flera grossister av mat och dryck.
För Malmö LS var konkursen väntad. Fackföreningen kände redan till bolagets stora skulder. Och man kommer nu att försöka få ut de innestående pengarna via statlig lönegaranti.
Vad som händer med restaurangens alkoholtillstånd är osäkert med tanke på konkursen och på att Malmö stad kräver ekonomisk lämplighet och skötsamhet.
Malmö LS ser ärendet som en seger
Trots att bolaget nu inlett en konkurs och att det kan bli svårt att få ut lönen så ser Malmö LS ärendet som en seger. Christopher Ståhl som är förhandlare på Malmö LS säger till Arbetaren att:
Christopher Ståhl är förhandlare på Malmö LS. Foto: Privat
– Bolaget har varit obstinata vid förhandlingar och sagt att man vägrar att betala ut en enda krona, trots att man har begått tydliga brott mot till exempel lagen om anställningsskydd och semesterlagen. Det här visar att den strategin inte fungerar.
I första hand hade facket helst sett att deras medlem fått ut en kompensation. Men i andra hand så menar facket att det är positivt att en restaurang som drivs på lagbrott och otydliga anställningsavtal går under.
– Sen så tycker jag såklart synd om den personal som jobbar där just nu ochsom, beroende på om något bolag nu tar över restaurangen, kanske blir av med jobbet. Men till syvende och sist så beror det ju på arbetsköparens oförmåga att bedriva verksamheten på ett seriöst sätt, avslutar Christoffer Ståhl.
I och med konkursen är det nu oklart om det blir någon huvudförhandling rörande Malmö LS stämning om brott mot LAS och brott mot semesterlagen.
Arbetaren söker ägaren
Arbetaren har försökt nå det konkursade ägarbolaget Malmöboxen, både vid blockaden och efteråt. Det enda svaret tidningen fick på plats var att ”Malmöboxen äger inte detta ställe längre”.
Efter publiceringen av den här artikeln har Arbetaren pratat med konkursförvaltaren som bekräftar att det nu är konkursboet via konkursförvaltaren som driver verksamheten tills vidare.
Tv4 rapporterade under gårdagen om att Forssell skickade fejkat hästhuvud till Byggnads fackordförande under tiden han var ordförande för Muf. Foto: Skärmavbild, Lars Schröder/TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren
”Att få protestera mot makthavares förda politik med spektakulära aktioner utan att dömas till fängelse – det är så självklart att det inte borde behöva sägas”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz som menar att vi måste slå vakt om yttrandefriheten.
På nätet cirkulerar nu många ordvitsar om att jämföra äpplen och hästhuvuden. Bakgrunden är rättegången mot den man som anklagas för olaga hot efter att ha lämnat en korg med äpplen med Hitler-ansikten utanför migrationsminister Johan Forssells (M) bostad. Åklagaren yrkar på fängelse och domen ska falla fredag 27 februari.
Samtidigt har vi påmints om att under Forssells tid som ordförande för Moderata ungdomsförbundet så skickade dessa ett avhugget hästhuvud (alltså, från ett gosedjur) till Byggnads ordförande tillsammans med en maffiareferens.
Det är klart att vi ibland måste jämföra äpplen och päron. Eller hästhuvuden. Och även blanda dem.
Det viktiga är yttrandefriheten
Det betyder inte att vi måste komma fram till att en av aktionerna borde vara laglig, den andra inte. Inte ens att en var mer var omoralisk eller osmaklig än den andra. Eller för all del, det kan den offentliga debatten gärna få syssla med, om de debatterande vill.
För det vi måste slå vakt om nu är yttrandefriheten. Att få protestera mot åsikter man tycker är fel är självklart. Lika självklart som att åsikterna ska få uttryckas från början. Att få protestera mot makthavares förda politik med spektakulära aktioner utan att dömas till fängelse – det är så självklart att det inte borde behöva sägas. En åsikt som delas av många, mest uppmärksammade i veckan kanske kriminologen Leif GW Persson och yttrandefrihetsexperten Nils Funcke.
Tidningen Arbetaren har alltid stått upp för yttrandefrihet. På nätet kommer denna krönika antagligen bemötas av några ”men socialistdiktaturerna då”. Mitt tips är: googla lite. Vi är frihetliga socialister och har alltid varit motståndare till alla totalitära stater, inte minst den så kallade Sovjetunionen. Bland de första som förföljdes och avrättades där var våra meningsfränder, alltså anarkister och liknande antiauktoritära delar av arbetarrörelsen.
Vi kommer fortsätta stå upp för yttrandefriheten. Detta borde också vara en självklarhet för alla, oavsett politisk hemvist. Förutom för dem som faktiskt längtar efter totalitära stater. En eventuell fängelsedom mot mannen i Rojavakommittéerna för oss lite närmare den dystopin. Som Arbetaren löpande har skrivit om senaste åren hotas yttrandefriheten från flera håll, i Sverige och hela världen.
Så, jag hoppas att vi får se fler politiska aktioner som väcker allt från glädje till avsky. De behövs för att sätta ljus på viktiga frågor.
Svaret: äpplen eller päron?
Jag avslutar med en kort personlig jämförelse mellan äpplen och olika sorters avhuggna dockhuvuden:
IS-dockan hållande ett avhugget dockhuvud och någon sorts leksakskniv, som lämnades utanför bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousas bostad, är så klart riktigt läskig att få syn på. Den har försvunnit lite i debatten. I den finns ingen humor – den syftar på den svenska regeringens stöd till den syriska, al Qaida- och IS-kopplade övergångsregimen, och det är ingen kul historia. Men uppenbarligen lyckades dockan sätta en del ljus på denna besvärande fråga.
Hitler-äpplena är däremot riktigt fyndiga – ”äpplet faller inte långt från trädet”, vilket anspelar på ministerns sons samröre med nazistgrupper.
Det avhuggna hästhuvudet 2004 var redan då en ganska trött referens, dessutom med en viss anspelning på våld. Lite kul och påhittigt, men inte jätte. Det sjukaste i den historien är högerns besatthet av att kalla fackföreningar för ”maffia”.
Slutsats: Vad jag personligen tycker om verkshöjden är inte så intressant. Men alla tre aktionerna ska få existera i en modern demokrati.
Hur kan man säkra finansieringen för teater när kulturbudgeten minskar? Podden Kulturplats besöker Konträr, en scen för kontemporär teater på Söder i Stockholm.
Under våren finns såväl internationella gästspel som egna produktioner i programmet. Så såg det inte ut hösten 2024 då det satt det en skylt utanför dörren: ”Stängt på grund av kulturpolitik”.
Moa Alsén exekutiv producent för Foto: Tuija Roberntz
När Kulturplats besöker Konträr i början av 2026 har man infört ett abonnemangssystem i förhoppningen om att kunna ta sig bort ifrån krångliga ansökningsprocesser och samtidigt skapa utrymme för det som den scenkonst man vill se. I det tredje avsnittet av Kulturplats möter vi Konträrs exekutiva producent Moa Alsén för att få höra mer.
– Målet är att klara oss själva, säger hon.
Podden ges ut av Tuija Roberntz. Avsnittet publiceras i samarbete med tidningen Arbetaren. Här kan du lyssna på tidigare avsnitt av podden Kulturplats.
