Begreppet frihetlig socialism har länge levt i stor avskildhet, förvaltad av en socialistisk tradition som varit i hopplös minoritet och därför utan attraktionskraft för de båda huvudströmningarna, socialdemokrati/socialism och kommunism (eller rättare: marxismen-leninismen). Så föll muren för ganska exakt 15 år sedan, och som så många gånger förr hoppades vi arma frihetliga socialister att det […]
Begreppet frihetlig socialism har länge
levt i stor avskildhet, förvaltad av en socialistisk tradition
som varit i hopplös minoritet och därför utan attraktionskraft
för de båda huvudströmningarna, socialdemokrati/socialism
och kommunism (eller rättare: marxismen-leninismen).
Så föll muren för ganska
exakt 15 år sedan, och som så många gånger
förr hoppades vi arma frihetliga socialister att det nu äntligen
var vår tur. Men huvudströmningarna lyckades reformera
sig och överleva, och de frihetliga organisationernas marginalisering
bestod.
Men vissa frön tycks ändå
ha grott i den övriga vänstern under dessa 15 år,
för plötsligt talas det om frihetlig socialism både
här och där. Framför allt är detta Johan Lönnroths
förtjänst, vänsterpartiets tidigare vice ordförande
som nu blivit en slags v-dissident i föreningen Vägval
vänster. Men inte bara där omtalas detta nygamla – från
många håll skallar ropen på en ny vänster,
oförstörd av det mörka 1900-talets kalla krig och
klasspolariseringar, och som ofta ges beteckningen frihetlig socialism.
Bara den senaste veckan har man i Dagens
Nyheter kunnat läsa språkröret Peter Erikssons uttalande
om att miljöpartiet även har plats för ”en frihetlig
vänster”, samt ett upprop om behovet av en frihetligt
socialistisk debatt, skrivet av tre vänsterintellektuella –
Anders Ehnmark, Mikael Löfgren och Olle Sahlström.
Det finns en risk för att frihetlig
socialism mest får beteckna en lite ”snällare”
vänster. Inte maktfullkomligt socialdemokratisk eller hårdfört
kommunistisk, utan lite mjukare: för demokratin, mänskliga
rättigheterna, invandrarna, miljön, kooperativen, kvinnorna
och barnen.
Risk – för vilken anständig människa
är inte frihetlig i så fall? Beteckningen töms då
på innehåll. Eftersom vi som anser oss stå för
en ”riktig” frihetlig socialism har varit tysta i denna
debatt, har ordet kunna brukas och missbrukas. Vi ställs här
inför ett val. Antingen ta strid för att endast vår
uttolkning är den sanna och rätta, eller acceptera att
frihetlig socialism kan betyda lite olika saker. Valet är inte
självklart, men jag väljer i detta sammanhang det sistnämnda.
Betrakta gärna det följande som inledningen på en
debatt.
Här finns inte plats att gå in
på begreppshistorik. Men sammanfattningsvis kan sägas
att anarkismen och syndikalismen historiskt sett var för sig
har gjort anspråk på att representera den frihetliga
socialismen. Det kan nämnas att frihetlighet och kommunism
inte utesluter varandra, utan ofta har kombinerats. Begreppet har
också använts som beteckning på den ”nyorientering”
som SAC genomgick efter andra världskriget, bort från
revolution och klasskamp i riktning mot evolution och satsning på
kooperativ (inte helt olik Johan Lönnroths syn, alltså).
Sammantaget visar detta att frihetlig socialism
kanske snarare bör ses som ett samlingsbegrepp. Under detta
tak ryms förutom socialistisk anarkism och syndikalism, i alla
deras variationer, exempelvis även en del antileninistisk marxism
(rådssocialism, vänsterkommunism) och antiauktoritära
reformister som självförvaltningsförespråkande
gillesocialister. Även många aktivister i olika sociala
och fackliga rörelser tycks känna sig hemtama i begreppet,
samt som vi sett även partioberoende vänsterintellektuella.
Men för att kunna avgöra detta
behövs en definition, eller åtminstone en minsta gemensamma
nämnare, en MGN: Frihetlig socialism kan då sägas
vara en socialism som hyser stark skepsis till centraliserad och
representativ makt, inte minst i staten, till förmån
för en stor tilltro till individens förmåga och
självförvaltade kollektiv.
Denna MGN är – medges – väldigt
övergripande, men sätter åtminstone fingret på
en maktfråga, vilket gör att den ställer något
högre krav på användaren än bara allmänt
”snälla” paroller. Om den accepteras behöver
åtminstone ett par slutsatser dras:
För det första behövs en
skala över frihetlighet – man kan vara mer eller mindre frihetlig.
Man kan vara anarkist och förkasta hela staten och alla hierarkier,
men det kan räcka med att man definierar socialism som självförvaltning
snarare än förstatliganden.
För det andra behövs höger/vänsterdimensionen
även inom den frihetliga socialismen. Man kan vara reformist
eller revolutionär, men ändå frihetlig.
Detta perspektiv skulle i bästa fall
kunna fungera som en dörröppnare för många
av de debatter som förs eller borde föras inom vänstern.
Ett exempel är den sorgliga debatt som förs inom vänsterpartiet,
där ett kraftfullt – frihetligt – fördömande av partiets
auktoritära historia allt för ofta kombineras med en kapitulation
inför den rådande kapitalismen och därför med
rätta anses vara höger – medan partivänstern kanske
är något mer ståndaktiga i sitt försvar av
välfärdsstaten, men åtminstone delvis konstituerar
sig genom att betona kontinuiteten till denna mörka historia.
Det måste inte vara så. Man
kan vara tokvänster och samtidigt hata stalinism, centralism
och nationsvurmande. Den viktiga strategiska vänsterdebatten
om anpassning eller motstånd skulle kunna föras inom
en frihetlig ram.