Sveriges just nu mest autentiska svenska har hedrats med en egen ordbok: Förortsslang. Ett ljuvligt omaka par – Dogge Doggelito och språkvetarprofessorn Ulla-Britt Kotsinas – har slagit ihop sina samlingar av slanguttryck från betongen. Men det är just deras samlingar. Detta är ingen Svenska Akademiens Ordlista från förorten, inget heltäckande lexikon med allvarligt rynkade ögonbryn, […]
Sveriges just nu mest autentiska svenska
har hedrats med en egen ordbok: Förortsslang. Ett ljuvligt
omaka par – Dogge Doggelito och språkvetarprofessorn Ulla-Britt
Kotsinas – har slagit ihop sina samlingar av slanguttryck från
betongen. Men det är just deras samlingar. Detta är ingen
Svenska Akademiens Ordlista från förorten, inget heltäckande
lexikon med allvarligt rynkade ögonbryn, utan en högst
partisk – ja, nästan privat – version av det språk som
talas i några av Sveriges förorter.
Vissa av orden tycks sålunda mest
höra hemma i Dogges egen mun. På flera sidor känns
det som att den ena hälften av orden är synonymer för
fitta och den andra för hasch eller heroin: inte alla som uppfinner
förortsslang lever i den föreställningsvärlden.
Ett överslag mot Botkyrka präglar ordvalet, på bekostnad
av exempelvis Rinkeby och Tensta.
Inget av detta tar dock ifrån boken
dess värde. Förortsslangens äkthet kommer sig av
att den är så alltigenom subjektiv, att den ständigt
nyskapas och omskapas av levande och lekande människor mitt
i deras vardag. En objektiv, standardiserad slangordbok framstår
som en självmotsägelse. Många av orden i Förortslangen
hann säkert bli passé innan boken kom från tryckeriet,
slangen står inte stilla en sekund; att fånga den förefaller
per definition omöjligt.
Så kryllar också denna ordbok
av fantastiska ord och uttryck. Bläddra mellan ”när
kuk har namnsdag” (aldrig), ”evert taube” (ecstacy),
”gyllene triangeln” (fitta), ”toast de salad”
(utlösning), ”kantarella” (att slå med kuken
på någons kind – vem har inte väntat på ett
ord för just det?), ”heroshima” (person som spelar
hjälte), språkblandningar som ”son of a jende”
(son till en hora), komprimerade personlighetsbestämningar
som ”venao” (en misslyckad man som blir bedragen av sin
kvinna, och alla utom han känner till det), kraftfulla arabiska,
persiska och turkiska uttryck? och så vidare, och så
vidare.
Man kunde önska sig fonetisk vägledning,
så att den läsare som aldrig hört orden slipper
gissa sig till deras uttal. Nu är till och med det ibland omöjligt;
flera stavningsval är direkt missvisande. Man kunde också
önska sig att Doggelito och Kotsinas kortfattat redovisat från
vilka språk orden ursprungligen hämtats och hur de fått
sina aktuella betydelser – det hade blivit underhållande och
borde inte ha varit omöjligt.
Sådana brister till trots: det här
är, gott nog, den första katalogen över förortsslang.
Det finns plats för många fler.