Inrikes

Unga flickor dödas i Gaza

– Det här är mycket värre än i Jenin. På kortare tid har många fler människor dödats och förstörelsen är långt värre, säger Raji Sourani, chef för det palestinska människorättscentret PCHR, till Arbetaren. Jabaliya är Gazaremsans, Mellanösterns och troligen världens största flyktingläger: 120000 människor bor sammanpressade på två kvadratkilometer i ett oöverskådligt landskap av betonglådor, […]

– Det här är mycket värre än i Jenin. På kortare tid har många fler människor dödats och förstörelsen är långt värre, säger Raji Sourani, chef för det palestinska människorättscentret PCHR, till Arbetaren.

Jabaliya är Gazaremsans, Mellanösterns
och troligen världens största flyktingläger: 120000
människor bor sammanpressade på två kvadratkilometer
i ett oöverskådligt landskap av betonglådor, ruckel
staplade på varandra och sandiga gränder som ofta inte
är mer än en armslängd breda. Här startade den
första intifadan 1987. Under den pågående intifadan
har det dock varit jämförelsevis lugnt inne i lägret,
som Israel redan 1994 lämnade på grund av det starka
motståndet.

Alla har dock fruktat att en storskalig
invasion förr eller senare skulle komma. Efter många
hotelser mot motståndsgrupperna i Jabaliya gav så Ariel
Sharon ordern, sedan hemmagjorda Qassam-rakter som avfyrats från
lägret mot en israelisk stad på andra sidan gränsen
dödat två unga pojkar. Upprörda massor samlades
vid begravningarna under rop om ”död åt araberna”,
och det dröjde inte många timmar förrän mer
än 2 000 soldater strömmade in i Jabaliya med stöd
av attackhelikoptrar, missilplan och omkring 200 pansarfordon.

– Det här är en katastrof. De
har totaldemolerat 87 hus i lägret och delvis förstört
160 hus, tre skolor och ett daghem. De har rivit upp stora jordbruksområden
runtom, klippt av vatten- och avloppsledningar så att allting
blandas, stängt av elen och skadat tusentals människor.
Jabaliya är ett katastrofområde, säger PCHR:s Raji
Sourani, till Arbetaren.

De israeliska trupperna har stationerat
sig i lägrets östra och södra utkanter. Deras militära
uppdrag är att – liksom en gång i södra Libanon
– upprätta en ”buffertzon” så att motståndets
projektiler inte ska kunna nå in på israelisk mark.
Samtidigt gör armén ständiga räder överallt
i lägret, som 24 timmar om dygnet övervakas från
förarlösa spaningsplan. För att bryta sikten från
ovan har milismännen, som rör sig i små grupper
om 6 eller 7, spänt upp plast över gränderna eller
satt eld på högar av bildäck som ger ifrån
sig tjock, svart rök.

Under sin tid som lokal kommendant i Jabaliya
i början av 1970-talet skar Ariel Sharon upp breda huvudvägar
genom bebyggelsen för att underlätta kontrollen, men denna
gång har stridsvagnarna inte rullat in där. Visa av erfarenheten
från slaget i Jenin 2002 – där motståndet höll
stången genom att minera alla infarter – har bulldozers och
stridsvagnar i stället plöjt sig fram genom husen.

– Det här är mycket värre
än i Jenin. På kortare tid har många fler människor
dödats och förstörelsen är långt värre.
Men det råder tystnad. Alla vet vad som pågår
här i lägret, men det är som en tystnadens globala
sammansvärjning har ingåtts och israelerna kan fortsätta
som ingenting, säger Raji Sourani.

Situationen på sjukhusen i norra Gaza
blev tidigt under invasionen akut. Enligt uppskattningar från
borgmästarkontoret i Jabaliya är mer än 90 procent
av de skadade civila, liksom det stora flertalet av dödsoffren.
En i mängden är den 13-åriga flickan Iman al-Hams.
Hon var på väg till skolan iklädd sedvanlig uniform
och skolväska, med två klasskamrater som sällskap.
400 meter från skolan träffades hon av ett första
skott i armen, och hon föll till marken. Därefter träffades
hon från flera arméposteringar, varpå en – plutonchef
enligt vittnesmål från israeliska soldater – gick fram
och tömde sitt magasin i hennes kropp. En 15-årig flicka
dödades några dagar tidigare när hon bakade bröd
i sitt kök, en annan när hon städade utanför
porten, och på tisdagen sköts ytterligare en 10-årig
flicka på sin väg hem från skolan.

På måndagen bad den israeliska
armén om Ariel Sharons tillstånd att dra sig tillbaka
från gränderna, där soldaterna utsätter sig
för allt större risker ju längre de stannar, men
Sharon nekade. Det strategiska målet med operationen är
att åsamka den palestinska civilbefolkningen så outhärdliga
skador att den ger upp sitt stöd till det väpnade motståndet.
Raji Sourani underkänner dock en sådan logik:

– Det enda som inte är katastrofalt
här är folkets moral. Den solidaritet som flyktingarna
visar varandra gör mig stolt över att vara palestinier.
Gazaremsan har varit ockuperat sedan 1967, aldrig har motståndet
varit så starkt som nu och det kommer bara att bli starkare,
säger Raji Sourani.

Officiellt fortsätter Israel att planera
för sitt omtalade ”tillbakadragande” från Gazaremsan.
Förra torsdagen deklarerade dock Dov Weinglass, talesman för
Ariel Sharon, vad många länge misstänkt:

– Innebörden av vår plan på
tillbakadragande är att fredsprocessen fryses ned. Planen tillhandahåller
det nödvändiga formalin som avslutar processen och omöjliggör
en diskussion om gränser, flyktingar och Jerusalem. I praktiken
har hela det paket som kallas en palestinsk stat avskrivits från
vår agenda för all framtid, sade Dov Weinglass till den
israeliska tidningen Ha?aretz.

Förra tisdagen lade USA in sitt
veto i FN:s säkerhetsråd mot en resolution som krävde
ett omedelbart slut på Israels operationer i Gaza. Det var
29:e gången USA stoppade en Israelkritisk resolution.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984