Inifrån en svensk bunker

För Tommy Funebo är det kallhamrad taktik: han ”anser att SD står i vägen” för ett seriösare invandringsfientligt parti, där han gissningsvis tänker sig själv som ledare. Expo har utifrån materialet publicerat en liten bok, som ger bättre inblick än någonsin i den svenska extremhögerns främsta parlamentariska gren. Landets största parti utanför riksdagen, med drygt […]

För Tommy Funebo är det kallhamrad
taktik: han ”anser att SD står i vägen” för
ett seriösare invandringsfientligt parti, där han gissningsvis
tänker sig själv som ledare. Expo har utifrån materialet
publicerat en liten bok, som ger bättre inblick än någonsin
i den svenska extremhögerns främsta parlamentariska gren.

Landets största parti utanför
riksdagen, med drygt 50 kommunala mandat har en speciell beslutsstruktur.
Inte ens partistyrelsens ledamöter har tillgång till
all information – det har bara ”bunkergänget”, de
som sitter i Sverigedemokraternas befästa källarkansli
på Södermalm i Stockholm. Röstfördelningen
i riksårsmötet baseras på antal invånare
i varje distrikt och inte antal medlemmar, vilket garanterar ”bunkerns”
makt gentemot Skåne där en stor del av medlemmarna finns.
Att bli kallad till medlemsmöte är en belöning för
lojalt arbete.

I detta parti urskiljs tre fraktioner: Bunkerfraktionen
(traditionalisterna) i Stockholm, ”Förnyarna”, som
har anslutit sig till partiet efter 1998 och har sitt maktcentrum
i Skåne, och slutligen den oberäkneliga ”Västfraktionen”
som lutar åt det traditionalistiska hållet och inte
viker för öppen rasism.

Förre moderata riksdagsmannen Sten
Andersson är en ”förnyare” som på grund
av sitt affischvärde kunde ställa omfattande villkor för
sin övergång till SD, vilket bara vidgat sprickorna.

Samtidigt har nu, efter Nationaldemokraternas
splittring i somras, flera lokalgrupper med nazianstrukna medlemmar
återgått till SD, vilket lär intensifiera problemen
ytterligare.

Allt detta, plus alla miljoner i partistöd
som läggs på hög inför valrörelsen 2006,
försöker ”bunkern” kontrollera. Partiet hade
förra året 1400 medlemmar men enligt Funebo ”en
större byråkrati än flera av riksdagspartierna”.

I boken finns även plats för en
mindre sociologisk undersökning av medlemslistorna, vars resultat
enligt Expo ”en gång för alla [borde] avliva myten
om att högerextremister är en särskild social grupp
av unga lördagsfyllerister och skinnskallar”. Korrekt,
men lite lustigt med tanke på att Expos förra bok om
Sverigedemokraterna underbyggde samma myt genom att fokusera helt
på de partimedlemmar som dömts för brott.

Rösterna kommer främst från
vit arbetarklass i HSB-lägenheter, medan medlemmarna är
en manligt dominerad skara där egenföretagare är
överrepresenterade och många har haft bakgrund i riksdagspartier.
SD har enligt egna utsagor en tendens att ta ”medlemmar från
höger och väljare från vänster”.