För den som suttit igenom den här filmen torde Lukas Moodyssons Ett hål i mitt hjärta vara som en mild dessert efter en riktigt krydd- och magstark gryta. Filmens regissör Manish Jha fick pris i Cannes 2002 för bästa kortfilm A very very silent film, om Indien som ett socialt sjukt samhälle vilket sanktionerar fysiska […]
För den som suttit igenom den
här filmen torde Lukas Moodyssons Ett hål i mitt hjärta
vara som en mild dessert efter en riktigt krydd- och magstark gryta.
Filmens regissör Manish Jha fick pris i Cannes 2002 för
bästa kortfilm A very very silent film, om Indien som ett socialt
sjukt samhälle vilket sanktionerar fysiska och psykiska övergrepp
på kvinnor.
I framtidsvisionen Ett land utan kvinnor
har han dragit konsekvenserna av flick- och kvinnomorden som bland
annat lett till att det i dag ”saknas” cirka 35 miljoner
människor av kvinnokön i Indien. Filmen utspelar sig i
en inte alltför avlägsen men helt annorlunda framtid.
Indien har blivit ett land med enbart män; desperata, uttråkade,
porrkonsumerande, dragshowande, groteska, känslostörda
män. Fem bröder stöter på en gömd ung
kvinna, köper henne av hennes far som brud till dem alla och
delar upp rätten att utnyttja hennes kropp mellan sig och deras
far. Hennes öde är en mardröm värre än
döden.
Naturligtvis är Ett land utan kvinnor
ett stridsrop mot en fasansfull utveckling som är verklighet,
inte bara i Indien utan i flera andra länder (som exempelvis
Kina), men den har också trots sin något lite tungt
vaggande framåtrörelse en icke försumbar konstnärlig
kvalitet. Framförallt spelas den stackars bruden med en nästan
onaturlig värdighet (för att inte säga överlevnadsförmåga),
som samtidigt är nödvändig för att ge filmen
det slags sagoskimmer som associerar till gamla folksagor där
man följer med i oändliga plågor eftersom man vet
att den stackars misshandlade flickan är den verkliga prinsessan
som kommer att vinna till slut – om inte annat så moraliskt.
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss