Ledare

Historiskt val i Afghanistan

På lördag kan tio miljoner registerade väljare gå till valurnorna i Afghanistan. Valet äger rum i ett land som fortfarande lider av sviterna av drygt 25 år av väpnade konflikter. Kommunistpartiets kupp, den så kallade aprilrevolutionen 1978, blev startpunkten för ett konservativt uppror som efter Sovjets inmarsch julen 1979 förvandlades till en motståndskamp mot en […]

På lördag kan tio miljoner
registerade väljare gå till valurnorna i Afghanistan.
Valet äger rum i ett land som fortfarande lider av sviterna
av drygt 25 år av väpnade konflikter. Kommunistpartiets
kupp, den så kallade aprilrevolutionen 1978, blev startpunkten
för ett konservativt uppror som efter Sovjets inmarsch julen
1979 förvandlades till en motståndskamp mot en ockupation.
När det kalla kriget var över lämnade de sovjetiska
trupperna Afghanistan, men kriget mellan kommunistregimen i Kabul
och Mujaheddin-styrkorna fortsatte.

1992 störtades den siste kommunistledaren,
Najibullah och snart skulle olika fraktioner lägga stora delar
av huvudstaden i ruiner i ett skoningslöst inbördeskrig.
FN:s försök att skapa fred misslyckades och det internationella
samfundet vände landet ryggen. Grannlandet Pakistan fann i
talibanrörelsen ett villigt verktyg och i september 1996 tågade
talibanerna in i Kabul. Med bistånd från Pakistan och
Saudiarabien, vilka tillsammans med Förenade Arabemiraten var
de enda länder som erkände talibanregimen, kunde talibanerna
i fem års tid bedriva ett skräckvälde där landets
kvinnor förvisades till hemmet.

Afghanistan blev under talibanerna en bas
för al-Qaida och efter attackerna i USA den 11 september 2001
var det bara en tidsfråga innan George W Bush skulle inleda
sitt anfall. Den 7 oktober gick flyg från USA till attack
mot mål i Afghanistan. Tvärtemot de flesta bedömningar
blev kriget kortvarigt. Sedan Pakistans president, kuppgeneralen
Pervez Musharraf, hade bytt sida och allierat sig med USA föll
stad efter stad i Norra alliansens händer. Talibanernas ledare,
mulla Omar, försvann spårlöst liksom Usama bin Ladin.

Snart har tre år gått sedan
talibanerna gav upp Kabul och sitt starka fäste Kandahar. Det
finns många problem i dagens Afghanistan. Landet är fragmentiserat
och lokala krigsherrar styr med järnhand när det behövs.
Intäkter från narkotikahandel och gränstrafiken
finansierar privata arméer. USA fortsätter att tillsammans
med sina allierade bedriva ”kriget mot terrorismen” och
liksom i Irak är det ett krig där människor är
utlämnade till övermaktens godtycke. Den internationella
fredsstyrkan, under ledning av Nato, har ett FN-mandat för
att upprätthålla säkerheten, men har hittills endast
gjort punktinsatser utanför Kabul.

Siffran för antalet registrerade väljare
har också ifrågasatts och det antas att det har manipulerats
för att kunna säkra valfusk. Antalet internationella observatörer
kommer att vara lågt, runt 300, vilket inte räcker till
för att bevaka hela landet.

Fram till 4 oktober beräknas 957 personer
ha dött i år av politiskt våld i Afghanistan och
talibanrörelsen och andra konservativa islamistiska grupper
har proklamerat jihad mot den utländska närvaron i landet
och de afghaner som samarbetar med utlänningar.

Det kan med rätta ifrågasättas
varför kandidater som anklagas för allvarliga krigsförbrytelser
tillåts delta och Human Rights Watch har påpekat att
valrörelsen bedrivs i ett klimat som inte bidrar till ett fritt
och rättvist val. Krigsherrarnas terror har gjort att valarbetare
och journalister inte kan arbeta på ett normalt sätt.
Valmöten har varit få, men på tisdagen höll
tre av de viktigaste kandidaterna utomhusmöten med tusentals
anhängare.

Den process som har lett fram till det presidentval
som ska hållas på lördag har av en del kritiker
avfärdats som ett inslag i George W Bush presidentvalskampanj.
Bush behöver peka på någon form av framgång
i utrikespolitiken och ett val där USA:s bundsförvant,
nuvarande interimspresidenten Hamid Karzai, vinner skulle kunna
avleda uppmärksamheten från fiaskot i Irak.

Av Hanna Larssons reportage (se sidan 10)
i veckans nummer framgår dock att lördagens val inte
kan avfärdas som enbart ett skenval. Trots svårigheterna
finns en växande rörelse, inte minst bland kvinnorna i
Afghanistan, som kräver ett civilt samhälle. Bland afghaner
som är trötta på att leva i skuggan av vapnens makt
finns en vilja till förändring.

När Afghanistan fick en ny författning
i slutet av förra året beräknades en halv miljon
människor ha deltagit i processen och människor som inte
var skrivkunniga intervjuades eller lämnade synpunkter via
kassettband. Det betraktades som ett historiskt genombrott att författningen
till sist slog fast att kvinnor och män har lika rättigheter.

Och bland de 18 kandidaterna på lördag
finns kandidater som representerar något nytt i afghansk politik,
däribland läkaren Masoude Jamal, som i januari 2002 väckte
stort uppseende när hon utmanade Karzai på det rådslag,
loya jirga, som skulle välja interimspresident. Här finns
också Abdul Latif Pedram, poet och journalist, som nästan
stoppades från att delta av landets högsta domstol sedan
han på ett möte med en grupp kvinnor förklarat att
han var mot månggifte. Hädelse, sade domstolen, men valkommissionen
förklarade att Pedram hade rätt att ställa upp. Vid
sidan av de många frågetecknen inför lördagens
val så finns det ändå många modiga kvinnor
och män som arbetar för en demokrati i Afghanistan och
som ser valet som en historisk möjlighet. De representerar
hoppet om att Afghanistan ska kunna få en varaktig fred.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumera[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984