Inrikes

275 sägs upp i Vårgårda

Autoliv – som förutom bälten också tillverkar luftkuddar och andra säkerhetskomponenter – sysselsätter knappt tusen personer i det lilla samhället på den västgötska slätten. I mer än ett decennium har fabriken varit den lokala ekonomins motor. Nu riskerar den att tvärstanna. Moslem Karegar arbetar på Autolivs lager. – När vi kom tillbaka efter semestern i […]

Autoliv – som förutom bälten också
tillverkar luftkuddar och andra säkerhetskomponenter – sysselsätter
knappt tusen personer i det lilla samhället på den västgötska
slätten. I mer än ett decennium har fabriken varit den
lokala ekonomins motor. Nu riskerar den att tvärstanna.

Moslem Karegar arbetar på Autolivs
lager.

– När vi kom tillbaka efter semestern
i augusti gick rykten om att företaget ville flytta en del
av fabriken till Estland. Men ingen visste vilken avdelning eller
hur många som skulle få gå.

På lagret berättade så
småningom chefen att det var sant.

– Han sade att det inte är vi i Vårgårda
som bestämmer, utan de i Stockholm, och de tänker naturligtvis
på vinsten. Det är mycket billigare att tillverka bilbälten
i Estland, vi kan inte konkurrera med dem, deras löner är
en femtedel av våra.

Förra torsdagen kallades alla arbetande
till ett stormöte. En assistent till vd:n hade kommit ner från
Stockholm.

– Han sade att det inte går bra för
Autoliv, att bältena från Vårgårda är
så dyra att det är svårt att sälja dem, och
så förklarade han att 275 personer ska ha slutat här
till år 2006. Det blev helt tyst.

– Oron flyger som ett spöke genom hela
fabriken. Nu pratar alla om arbetslösheten. Vissa säger
att de har lånat pengar och undrar hur de ska kunna betala
tillbaka sina lån. En kompis till mig hade bestämt sig
för att köpa ett hus tillsammans med sin fru, de var så
glada och planerade att renovera det, men nu vågar de inte
köpa huset. Oron finns hos alla. Men mest finns den hos de
som varit sjuka, hos de gamla och hos svartskallarna.

På vilket sätt är ”svartskallarna”
särskilt oroliga?

– Just i dag pratade jag med en kille från
Kosovo. Han sade att en arbetsledare plötsligt börjat
klaga på att han inte kan svenska. Han har jobbat här
i åtta år. Ingen har sagt att han inte kan svenska tidigare.
De vill inte ha oss kvar.

Moslem Karegar har dessutom svåra
smärtor i armar och axlar efter tungt lagerarbete och har periodvis
varit sjukskriven. Nu säger han att han inte vågar stanna
hemma.

Metall beklagar företagets beslut.
Erik Andersson, chef på avtals- och arbetsrättsenheten,
säger till Arbetaren att flytten från Vårgårda
till Estland måste leda till konkreta åtgärder.

– Det här visar att vi måste
hjälpa till med att stärka fackföreningarna i Baltikum
så att de kommer upp i lönenivåer som inte ligger
så långt under våra. Vi har redan flera projekt
för att stödja organiseringen där. Nu ligger organisationsgraden
på endast 30 procent.

Är inte arbetarna på Autolivs
fabrik i Estland glada över att få fler jobb?

– Jo, men det är en dubbelbottnad glädje.
Vi har kontakt med facket där och de vet vilken tragedi det
här innebär för Vårgårda. De skulle hellre
ha sett att arbetstillfällena kom utan att det skedde på
andra metallarbetares bekostnad.

Om det är de låga lönerna
som är estländarnas konkurrensfördel, har de verkligen
ett intresse av att organisera sig och bedriva facklig kamp?

– Ja, det tror jag absolut. De estniska
arbetarna vill ha lika bra villkor som vi, så att inte det
enda de konkurrerar med är sina låga löner. Sedan
kan det hända att företag som Autoliv flyttar sin produktion
ännu längre bort, till länder med ännu lägre
löner – men då får vi försöka hjälpa
facken där också.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984