Ledare

OS-elden kommer hem

Det är en jätteindustri där dopingen spelar en stor roll. Och det är en stor affär för företag, speciellt för de elva som är officiella sponsorer och därmed har monopol på all annonsering runt OS-arenorna. Den som tror att de tävlande och de utsända medierepresentanterna kommer att njuta av souvlaki eller moussaka i OS-byn i […]

Det är en jätteindustri där
dopingen spelar en stor roll. Och det är en stor affär
för företag, speciellt för de elva som är officiella
sponsorer och därmed har monopol på all annonsering runt
OS-arenorna. Den som tror att de tävlande och de utsända
medierepresentanterna kommer att njuta av souvlaki eller moussaka
i OS-byn i Aten kan bara besviket konstatera att McDonald?s har
köpt sig rätten att bli officiell OS-restaurang och kommer
att erbjuda tävlande, funktionärer och press sina föga
fantasifulla produkter.

Som vanligt vid stora evenemang finns det
mindre trevliga företeelser som helst ska döljas för
omvärlden. BBC Radio 4 kunde den 23 juli avslöja att förhållandena
för de arbetare, många från Sydasien och Östeuropa,
som byggt OS-anläggningar varit urusla. Officiellt har 14 arbetare
dödats vid olyckor, men fackföreningsrepresentanter uppskattar
att antalet i själva verket kan vara det tredubbla.

Som en jämförelse kan nämnas
att en arbetare dog vid bygget av OS-anläggningar i Sydney
och två i Barcelona. Säkerhetsutrustning som hjälmar
och skyddsskor har ofta saknats och byggnadsarbetet har varit illa
organiserat.

I BBC-programmet uppgav George Theudorou,
generalsekreterare för byggnadsarbetarfacket, att byggnadsarbetarna
tvingades jobba långa skift – upp till 14 timmar per dag –
i extrem hetta. De som klagade på villkoren och bristen på
utrustning avskedades.

När BBC:s reporter frågade OS-generalen
Spyros Capralos om dödsoffren i samband med byggena kände
han inte till dessa. Till sist avbröt han intervjun och gick
därifrån.

De cirka 50 romska familjer som tvingades
lämna sina hem i Aten-förorten Maroussi, där OS-evenemanget
behövde fler parkeringsplatser, har drabbats av en serie av
svikna löften från myndigheterna. Nu pågår
rättsliga processer där familjerna, som i vissa fall hade
bott på platsen i 30 år, fått hjälp av Greek
Helsinki Monitor, en organisation som oförtrutet försvarar
minoriteters rättigheter.

För Grekland är det naturligtvis
med stolthet som OS-elden nu kommer tillbaka till den stad där
de moderna olympiska spelen föddes 1896. Grekerna hade setts
med beundran från omvärlden när de under 1820-talet
kämpade för sin frihet från den turkiska ockupationen.
Efter ingripande från Storbritannien, Frankrike och Ryssland
kunde Grekland 1830 få självständighet. 1940 anföll
Italien Grekland, men grekerna slog tillbaka anfallet. När
Nazityskland 1941 gick till attack kunde dock axelmakterna lägga
under sig Grekland, men motståndsrörelserna bedrev gerillakrig
och 1944 befriades landet. Det grymma inbördeskriget mellan
kommunisterna och den USA-stödda högerregeringen skapade
både massflykt till Östeuropa och djupa sår i det
grekiska samhället som först under 1990-talet kunde läkas.
Den politiska oron under 1960-talet fick ett abrupt slut den 21
april 1967 då en grupp överstar gjorde en militärkupp
och i sju år med järnhand styrde Grekland med stöd
av USA, medan Sverige och många andra länder i Västeuropa
aktivt stödde de grekiska demokratikämparna.

Efter grekjuntans misslyckade försök
att ta över Cypern 1974 var dess dagar vid makten räknade,
men för cyprioterna innebar det en delning som består
än i dag.

Sedan 1974 har det konservativa Ny Demokrati
och det socialistiska Pasok växlat vid makten i Aten. Grekland
har anslutit sig till EU och den ekonomiska politiken har kännetecknats
av samma nyliberalism som i övriga Europa.

Medan den grekiska kampen mot utländska
ockupanter och inhemska förtryckare väckt sympati och
beundran finns det en mindre trevlig baksida av den grekiska nationalismen.
Enligt en europeisk undersökning år 2000 hade Grekland
den största andelen personer, 38 procent, som var främlingsfientliga.

Panayote Dimitras, språkrör för
Greek Helsinki Monitor, har beskrivit det grekiska samhället
så här:

– Om du inte talar grekiska och är
grekisk-ortodoxt kristen så är du inte en god grek eller
en riktig grek.

Det beräknas att upp till en miljon
invånare, tio procent av befolkningen, kanske tillhör
minoritetsgrupper och det senaste årtiondet har dessutom hundratusentals
albaner lämnat den ekonomiska misären i hemlandet och
sökt sig en bättre framtid i Grekland. Gemensamt för
alla icke-greker, vare sig de är albaner, makedonier, turkar,
pomaker, romer, judar eller vlaker är att deras rättigheter
har varit starkt beskurna eller att de utsätts för en
omfattande intolerans i samhället. Kriget mellan Turkiet och
Grekland på 1920-talet slutade med gigantiska folkomflyttningar
och i fredsavtalet i Lausanne 1923 erkändes en grupp så
kallade grekiska muslimer.

Många av makedonierna i norra Grekland
stödde under inbördeskriget kommunisterna och 60 000 flydde
1949. Trots att över 50 år har gått har de fortfarande
svårigheter att få besöka sitt gamla hemland.

Det makedonska Regnbågspartiet tillhör
EU-grupperingen Europeiska fria alliansen, som i EU-parlamentet
samarbetar med De gröna. Partiet verkar under svåra förhållanden
och när det i maj skulle hålla kongress attackerades
mötet av högerextremister och Panayotis Psomiadis, konservativ
styresman i Thessaloniki, fördömde partiet som ”icke
önskvärt” och ”anti-nationellt”.

Arbetaren har tidigare granskat Junilistans
samarbetspartners i EU-parlamentet (se Arbetaren 30/04) och Giorgios
Karatzaferis parti Laos, folkliga ortodoxa samlingen, som fick ett
mandat vid valet i juni. Den antisemitiske Karatzaferis tillhörde
tidigare Ny Demokrati och har stort stöd i Aten där han
också driver en veckotidning och en tevekanal.

Det högerextrema Laos är ett uttryck
för den grekiska nationalismen. När vi nu de kommande
veckorna kommer att drabbas av Greklandsfeber borde OS också
utnyttjas för att kräva att Grekland erkänner sina
minoriteters kulturella och språkliga rättigheter.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984