Kultur

Också världens bästa film

I höstas skrev jag att världens bästa film skulle få nypremiär. Att En kärlekshistoria är världens bästa film är på ett sätt sant, men visst finns det fler som med rätta aspirerar på platsen. Om det någonstans i filmhimlen finns en lista skulle Roy Anderssons på en gång daggfriska och gallbittra debutfilm från 1970 dela […]

I höstas skrev jag att världens
bästa film skulle få nypremiär. Att En kärlekshistoria
är världens bästa film är på ett sätt
sant, men visst finns det fler som med rätta aspirerar på
platsen. Om det någonstans i filmhimlen finns en lista skulle
Roy Anderssons på en gång daggfriska och gallbittra
debutfilm från 1970 dela tronen med Bernardo Bertoluccis sammanlagt
över fem timmar långa sekelskildring 1900 del ett och
två, båda från 1976. I regissörens egna barndomstrakter,
Campanian utanför Rom föds på samma dag år
1900 två pojkar – godsägaren får en arvtagare och
jättefamiljen i lantarbetarlängan ytterligare en mun att
mätta. Vänskapen mellan pojkarna blir svår att uppehålla
men med hjälp av gemensamma fiender (svartskjortor) och kärleksobjekt/offer
(djur och kvinnor), glöder den svagt tills det är dags
att bli man och den egna klassen ställer krav på solidaritet.

Scenerna med de vaknande manliga behoven
som pockar på kvinnligt bejakande känns kanske som en
del av Bertoluccis personliga revolution, de är inte okomplicerade
att ta till sig. Ett par år senare, medan han gick igenom
psykoanalys, släppte han helt tyglarna med sin nedsablande
och faktiskt chockerande incestskildring Månen som delvis
utspelar sig i samma trakt som 1900 men i nutid. Bertolucci har,
särskilt i ljuset av hans egen stigande ålder kallats
gubbsjuk men han har alltid varit personlig: han började som
poet, antifascist och nära vän och arbetskamrat med poeten/regissören
Pier Paolo Pasolini. Fortfarande kan hans filmer ha ett irriterande
drag av work in progress.

1900 är alltså inte en enkel
arbetarklassromantisering, utan en väv av personliga öden,
med klart socialistiskt ställningstagande för socialism
och inte så lite oblyg ikonisering av arbetarklassen.

Man må kalla 1900 teatral, och det
följer kanske av att filmen i många stycken har kvaliteten
hos en bra teateruppsättning; Robert de Niro, Gerard Depardieu,
Burt Lancaster och Donald Sutherland spelar intensivt i timme efter
timme, och man sitter som fastnaglad. Och här finns några
riktigt ruskiga skildringar av svartskjortornas perverterade sadism
(med en blinkning till Pasolinis film Saló, eller Sodoms
100 dagar).

Filminstitutets satsning på restaurering
och nypremiär av klassiker är verkligen hittills en knippe
av det bästa som någonsin producerats på vita duken.
Det kommer att bli trångt på förstaplatsen vartefter
påminnelserna får premiär. Ha det så skönt
i biosvalkan. Hm? -värmen.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984