Frågan som inställer sig dagen efter Europaparlamentsvalet är denna: Om media hade ägnat mer tid åt att granska Junilistan, om Nils Lundgren hade fått delta på slutdebatten i teve och fått kritiska frågor, hade då 14,4 procent av de röstade valt honom? Om de 44 procent av Junilistans väljare som i föregående val röstade på […]
Frågan som inställer sig dagen
efter Europaparlamentsvalet är denna: Om media hade ägnat
mer tid åt att granska Junilistan, om Nils Lundgren hade fått
delta på slutdebatten i teve och fått kritiska frågor,
hade då 14,4 procent av de röstade valt honom?
Om de 44 procent av Junilistans väljare
som i föregående val röstade på s, v eller
mp hade känt till att listans främsta kandidater består
av en före detta chefsekonom på Nordbanken, en före
detta riksbankschef under borgerlig regering och en SNS-ekonom –
hade de ändå röstat som de gjorde? Om de visste
att listan sponsras av miljardärer som Electrolux förre
styrelseordförande Rune Andersson och fondkommissionärerna
Mats Qviberg och Sven Hagströmer, hade inte det spelat roll
för dessa väljare?
Syftet här är inte att underkänna
varken medias granskningsförmåga eller medborgarnas förmåga
att tillgodogöra sig information, men det finns fog för
misstanken att många inte hade detta klart för sig. Det
gick helt enkelt väldigt snabbt mellan att listan bildades,
började få stöd i opinionsundersökningar och
deras formidabla valsuccé.
Därav denna senkomna analys.
Junilistan är en direkt följd
av att skikt inom det svenska storkapitalet började samarbeta
för ett nej till euron i omröstningen i höstas. Säkerligen
fanns det politiska bevekelsegrunder för de inblandade, men
det är svårt att inte bortse från att det även
fanns tunga ekonomiska intressen bakom: Finanskapitalet har tjänat
många miljarder på att spekulera mot kronan och andra
valutor, och har därför föga intresse av att byta
ut kronan mot en större valuta, euron. Delar av det exportinriktade
industrikapitalet har i årtionden kunnat upprätthålla
eller stärka sin konkurrenskraft genom att kronan har devalverats
– eller sjunkit i värde – när kostnaderna på hemmaplan
har ökat i förhållande till konkurrensländerna.
Också detta skulle försvåras under EMU.
Även i själva EU-frågan
är kapitalet splittrat. EU:s inre marknad, med fri rörlighet
för varor och kapital, och i förlängningen en rad
mer eller mindre bisarra överstatliga regleringar för
att inte hämma konkurrensen eller ”diskriminera”
utländska företag, uppskattas av alla storföretag.
Men när det kommer till den politiska överbyggnaden är
det inte lika självklart längre. EU:s åtminstone
tidigare visioner om att reglera kapitalet på övernationell
nivå finns det ingen självklar uppslutning bakom ens
hos relativt EU-positiva partier som moderaterna. Än mindre
hos Junilistan: EU ska enligt dem endast vara inre marknad. Politiska
regleringar ska endast ske inom nationalstaterna. Det är just
detta förhållande som har lett till den sociala dumping
som sprider sig över hela världen i takt med att kapitalet
globaliseras medan politiken står handfallen vid nationsgränserna.
Utifrån en internationalistisk vänsterståndpunkt
är detta det värsta från två världar.
Hellre en vänsternationalist. Hellre en liberal federalist.
Därmed självfallet inte sagt att
alla som röstade på Junilistan gjorde det till stöd
för begränsade skikt av storkapitalet. Väljarna kom
från hela det politiska spektrumet, och mycket talar för
att de mest av allt ville protestera mot etablissemang och EU. Därutöver
är Junilistans Nils Lundgren en skicklig kommunikatör
och har cred som mångårig medlem i socialdemokraterna.
På listan varvades genuint borgerliga med socialdemokrater
och till och med en vänsterpersonlighet med stor trovärdighet,
Stefan de Vylder (sist jag såg honom var det som öppningstalare
för ett seminarium om Europa anordnat av vänsterpartiet
och Centrum för marxistiska samhällsstudier).
Tanken är denna: I Junilistans idéprogram
står det att listans kandidater är överens om att
överflyttandet av makt från riksdagen till EU ska stoppas.
Men om det ändå kommer upp frågor som de anser
hör hemma på EU-nivå ”kan man räkna med
att socialdemokratiska företrädare röstar efter sina
värderingar och liberala och konservativa efter sina”.
Därför uppmanar de Junilistans väljare att personrösta
utifrån politisk övertygelse.
Ironiskt nog – eller som ett tecken på
att väljarna faktiskt inte har så stor aning om vad listan
vill – hade Junilistan minst andel personröster av alla partier,
enligt SVT:s valundersökning.
Det blir allt tydligare för varje EU-debatt
att det inte helt går att skilja politikens form – var beslut
fattas – från dess innehåll – vilka beslut som fattas.
När Junilistan, utifrån sitt ”opolitiska” värnande
om den nationella självständigheten, på EU-nivå
avvisar minimiregler för arbetsrätt och arbetsmiljö,
rätt till sympatistrejker över nationsgränserna,
att förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter blir normgivande,
eller inte vill fasa ut undantag från direktivet om högst
48 timmars arbetsvecka – så är de inte opolitiska längre.
Ännu tydligare blir det när vänsterpartiet och miljöpartiet,
som programmatiskt faktiskt är än mer fientliga till överstatlighet
än Junilistan, bejakar dessa frågor (som ställdes
i LO-tidningen förra veckan).
Junilistan är borgerligt. Den ser bättre
ut på håll än vid närskådning, och det
är troligt att just bristen på granskning var förutsättningen
för listans makalösa genombrott.