En mig närstående person, lärare, är föräldraledig. Efter många år som vikarie, oftast för andra barnlediga, har hon äntligen en tjänst att vara ledig från. Under de här åren har vi ofta förvånat oss över att det är praxis att lärare återgår ”i tjänst” under jul- och sommarlov och på så sätt förlänger sin ledighet. […]
En mig närstående person, lärare,
är föräldraledig. Efter många år som
vikarie, oftast för andra barnlediga, har hon äntligen
en tjänst att vara ledig från. Under de här åren
har vi ofta förvånat oss över att det är praxis
att lärare återgår ”i tjänst” under
jul- och sommarlov och på så sätt förlänger
sin ledighet. Det är samma metod som en del riksdagsmän
använt: de ”arbetar” när riksdagen har ledigt
och är lediga under de perioder då riksdagen sammanträder.
När sommarlovet närmar sig frågar
jag hur hon tänker göra. Jag har lovat mig själv
att inte döma henne. Hon har gång på gång
varit med om att den hon vikarierat för trätt i tjänst
lagom till loven. Om hon nu själv gör samma sak är
det inte mer än rätt.
Fast egentligen tycker jag det är fel,
och jag tror att alla innerst inne vet att det är fel. Därför
blir jag överlycklig när hon svarar att det tänker
hon verkligen inte göra: ”Det skulle vara under min värdighet.”
Det är en replik som mina föräldrar
kunde ha fällt men som verkar sorgligt otidsenlig i dagens
Sverige. Om något inte rent formellt är olagligt är
det acceptabelt, ja man anses snarast dum om man inte utnyttjar
möjligheten. Tidningar och till och med myndigheter ger råd
om hur man listigast utnyttjar systemen.
Den som vill sluta arbeta före pensionsåldern
bör inte ta ut pensionen i förtid, råder DN. Bättre
då att säga upp sig och bli arbetslös. Har du fyllt
sextio är risken för att få ett nytt jobb minimal,
och under tiden får du a-kassa, slipper tära på
ditt pensionskapital och tjänar in nya pensionspoäng eftersom
staten betalar.
Problemet är att det inte finns några
fria luncher. Någon måste betala. I första hand
det anonyma kollektivet ”skattebetalarna”, men på
sikt också enskilda personer. Överutnyttjade sociala
förmåner riskerar att leda till försämringar
för dem som faktiskt behöver dem och snedvrida människors
val. Det bästa blir det godas fiende.
Häromveckan (23/04) hade Arbetaren
en artikel om a-kassa för frilansare. Där diskuteras bland
annat det faktum att reglerna för a-kassa tillämpas olika
för olika grupper. Skådespelare och musiker kan få
a-kassa mellan uppdragen men inte frilansjournalister.
SAC:s Lars Björk säger att SAAK
skulle kunna sätta ribban högre och låta alla frilansar
få a-kassa.
Det låter radikalt och generöst,
men det är ett riktigt dåligt förslag. Inte heller
frilansarna skulle vinna på en sådan ordning. Överetableringen
på frilansmarknaden löser man inte genom att försörja
en del av frilansarna via a-kassan mellan de allt glesare uppdragen
och de allt snålare uppdragsgivarna.
Det är sant att många frilansare
kan se fram mot en mager tid när den blomstertid nu kommer.
Men arbetslösa är vi inte. En skrivande frilans kan aldrig
vara arbetslös, lika lite som en författare eller en bildkonstnär
kan vara det. Däremot kan vi vara inkomstlösa, vilket
är nog så problematiskt. Skådespelare och musiker
har en delvis annan situation, men även när det gäller
dem kan man fråga sig om det är rimligt att en så
stor del av kulturlivet finansieras via a-kassan.
En helt annan fråga är om villkoren
för frilansare och andra småföretagare är för
ogynnsamma. Det anser jag att man med fog kan hävda. Med ökande
outsourcing inom olika områden håller det på att
skapas ett småföretagarproletariat som tar alla risker
och saknar det mesta av den trygghet som de anställda självklart
åtnjuter. Hur våra sociala system ska anpassas för
att möta den utmaningen är värt att diskutera.
Men a-kassan är definitivt inte lösningen.