Debatt

Partipolitiken löser inte globaliseringens problem

Är det för litet folkrörelser på de sociala forumen? Fan vet om det finns något mer diffust än en debatt om forumprocessen. Vad är en folkrörelse? Är MJV en folkrörelse? Attac? Globalisering underifrån? Så särskilt mycket folk handlar det i varje fall inte om. Och vad är militant och radikalt? Är Globalisering underifrån radikala och […]

Är det för litet folkrörelser
på de sociala forumen? Fan vet om det finns något mer
diffust än en debatt om forumprocessen. Vad är en folkrörelse?
Är MJV en folkrörelse? Attac? Globalisering underifrån?
Så särskilt mycket folk handlar det i varje fall inte
om. Och vad är militant och radikalt? Är Globalisering
underifrån radikala och militanta? Attac mjäkiga? SSU
hopplöst förlorade?

Det där intresserar mig inte. Det som
intresserar mig är det motsatta: mötet mellan människor
och organisationer med olika perspektiv. Bortlyftandet av inrutade
gränser. Ett horisontellt, förutsättningslöst
möte som bejakar möjligheter, monterar ner prestige och
tvättar bort misstänksamhet. Det är forumprocessen
när den fungerar som bäst.

En av de goda erfarenheter jag dragit av
Stockholms sociala forum handlar just om sådana möten.
Inte minst mellan organisationer som odlat misstänksamhet mot
varandra eller agerat utan kontakt. Mellan kvinnorörelse och
fackliga organisationer, olika grupper som arbetar med trafficing,
LO och SAC som diskuterade papperslösa arbetare, fackligt aktiva
och lokala aktivistgrupper som tog nya initiativ mot privatiseringar.

Jag menar att dessa möten inte var
en slump utan delvis har forumens form att tacka – den horisontella
mötesformen, den förutsättningslöshet som bygger
på att inte rösta fram någon saliggörande
slutdeklaration.

Var det bara prat? Jag instämmer med
Granström att det är viktigt att göra praktik av
abstrakt politik. Men jag har svårt att se konflikten mellan
detta och att mycket under ett forum handlar om prat. För mig
är forumen en mötesarena och det politiska agerandet den
vardag forumen förhoppningsvis skänker energi och nya
möjligheter. Jag tror också att det är ett misstag
att rangordna olika former av politiskt agerande. Vid mötena
om privatiseringar under Stockholmsforumet deltog lokala aktivister
som ockuperat vårdcentraler, fackföreningsmedlemmar som
arbetat fram upprop, akademiker och partipolitiskt aktiva. Samhällsförändring
är en strid på en herrans massa fronter. Ju mer man försöker
hävda en arena på bekostnad av alla andra, desto färre
tror jag kommer delta – och ju mindre betydelse kommer vi slutligen
finna att en eventuell seger har.

Innebär det att forumen är problemfria?
Naturligtvis inte. Att hålla isär organisatör och
mötesarena kräver ständig uppmärksamhet. Och
även om skiljelinjen upprätthålls så går
det inte att komma ifrån diskussionen om öppenhet och
demokratisk struktur hos organisatörerna. Gränsen för
vilka forumet är ämnat är heller inte självklar.
I Porto Alegre och Mumbai har man valt en linje gentemot väpnade
rörelser. Liksom Unsgaard och Vinthagen menar jag att det är
väsentligt. Däremot har jag ingen aning om hur man resonerat
kring Chiapas zapatister. Ur Stockholmsforumets perspektiv är
det en icke-fråga. Varken vi organisatörer eller någon
av de deltagande organisationerna bjöd in några zapatister.
Men jag har svårt att se att någon skulle sätta
käppar i hjulet för ett sådant initiativ.

Som Carin Jämtin tror jag att en intressantare
fråga i Sverige handlar om politiska partier. På Skånes
sociala forum har partier kunnat delta. I Stockholm har gränsen
dragits vid ungdomsorganisationerna. Varför? Jo, eftersom den
partipolitiska arenan redan finns, samtidigt som vi menat att lokala
ungdomsföreningar bär på en viktig social kraft.
Det handlar inte om att förneka parlamentens betydelse, utan
om att garantera ett rum på civilsamhällets villkor.

Gör det forumen tandlösa? Tvärtom.

Jämtin negligerar att partipolitiken
av många – inte minst i nord – betraktas som delaktig i demokratins
kräftgång. Om detta beror på att de nationella
parlamenten själva reducerat demokratins sfär – fört
en nyliberal politik – eller en handfallenhet inför allt starkare
globala marknadskrafter är egentligen ointressant. Den traditionella
partipolitiken har misslyckats att hantera globaliseringens problem.

Att partipolitiken skramlar tomt utan ett
oberoende, dynamiskt civilsamhälle, och att samhällsförändringar
gynnas av ett sådant, det är vi nog egentligen överens
om. Skiljelinjen handlar snarare om var vi lägger tyngdpunkten
och hur utbytet bör ske. Jag undrar nyfiket vad Jämtin
menar med ”konstruktiv dialog”. Jämtin, Pagrotsky
och en rad politiker på regeringsnivå bjöds in
till Stockholmsforumet. Den ende som ställde upp var – stor
eloge – jordbruksministern, som senare lämnade återbud
på grund av sjukdom.

För mig är det uppenbart att det
inte är i Västs partikanslier som globaliseringens problem
uppmärksammats – och förslagen till lösningar lyfts.
Det är träffande att en svensk regering som enträget
säger sig kritisera EU:s jordbrukspolitik aldrig bemödat
sig att lyssna till den internationella bonderörelsen Via Campesina,
som de facto representerar de småbönder som drabbas.

I stället är det på initiativ
av Stockholms sociala forum som en dialog kommer till stånd.
Eller att (s) i riksdagen begraver tankarna på en tobinskatt
samtidigt som Brasilien försöker lyfta frågan i
FN. Eller att problemen med en globaliserad tjänstehandel på
företagens villkor uppmärksammas först inför
ett EU-val, efter idoga påtryckningar från fackföreningar
och organisationer som Attac. Eller att Sveriges representanter
i WTO, Världsbanken och IMF allt som oftast befinner sig på
kollisionskurs med merparten av de fackföreningar, bondeorganisationer
och sociala rörelser som samlas under de sociala världsforumen
– och vilkas insikter Jämtin säger sig dela.

Nej, forumen behövs. Mer än någonsin.
Jämtin, och alla andra partipolitiskt aktiva, är varmt
välkomna i Stockholm nästa gång. Ett tips är:
Lyssna till rörelsen. Ta intrycken från Mumbai och Porto
Alegre på allvar. Lär av PT i Brasilien och se att aktivism
och ett starkt civilsamhälle är en tillgång – inte
ett diffust, odemokratiskt hot. Vänd på ”vad kan
vi lära dom där borta”. Exempelvis är det ju
inte så att fackföreningsrörelsen först nu
tar klivet in i forumprocessen. Brasilianska Cut, eller Cosatu i
Sydafrika, eller KCTU i Sydkorea, har deltagit från scratch.
Det är i nord fackföreningsrörelsen börjat vakna.
Det är ett spännande uppvaknande som knappast enbart har
med forumen att göra. Verkligheten blir allt mer påträngande.
Som Jämtin säger: Fackföreningsrörelsen deltagande
är avgörande. Liksom att den syddominerade rörelse
som utgör forumens bas får breda allianspartner i nord.
Det är här de lokala forumen kommer in i bilden. Det är
på sådana arenor som gammal misstänksamhet kan
tvättas bort – och politiken, som Unsgaard och Vinthagen uttrycker
det, uppfinnas på nytt.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984