Den mångkulturella rasismen

Uppslagsböckerna definierar rasism
som ”föreställningar om att vissa raser är överlägsna
andra”. Samtidigt blir det allt vanligare att grupper som Nationaldemokraterna
(ND) motiverar sina krav på massutvisningar och etnisk rensning
med just alla folkgruppers lika värde, i en retorik av pluralistiska
jämlikhetsideal som ibland kan låta förföriskt
likt zapatiströrelsens krav på självbestämmande.
Så här formulerar sig ND:s partisekreterare:

”Man räddar inte pandan för
att den är bättre än andra djur. Man räddar
en djurart för att den är en del av skapelsen och har
en plats i livets fantastiska mångfald. På samma sätt
har varje folk och etnisk grupp en moralisk rätt att leva …
utan att riskera integrering med andra folk.”

Genom att kopiera en välkänd ekologisk
diskurs om ”biologisk mångfald” till att gälla
”etnisk mångfald” gör sig ND till typiska företrädare
för en ny form av rasistisk ideologi som kan kallas etnopluralism.
Tillvägagångssättet har partiet i detalj hämtat
från sin inofficiella ideologiska gudfader i USA.

Richard McCulloch kallar sig själv
rasist, men tar skarpt avstånd från ideologier som predikar
att vissa ”raser” är mer värda än andra.
Ideologin utgår i stället från bejakandet av ”raslig
mångfald” och behovet av att bevara olika människoraser
som distinkta enheter. Rasblandning klassas som ett hotande ”folkmord”,
och utifrån denna dramaturgi levererar han i sin bok Det rasliga
fördraget såväl en kvasireligiös världsåskådning
som ett politiskt program för framtiden. Om och om igen upprepas
det centrala påståendet att jorden måste uppdelas
mellan rasrena hemländer. Och formuleringarna ekar ord för
ord hos Nationaldemokraternas partiprogram: ”Partiet strävar
efter att upphöja folkens rätt till fortsatt liv till
den viktigaste principen. … Särskilt skall arbetet lyfta
fram värdet av de olika folkens bevarande, värdet av livets
fortsatta divergerande utveckling”.

Värt att notera är vad McCulloch
menar är målet med ”livets divergerande utveckling”,
ett begrepp som han gör till existensens yttersta mening –
nämligen att de rasskillnader han ser hos mänskligheten,
som en följd av strikt separation, med tiden ska fördjupas
till den grad att homo sapiens transformeras från en art till
flera arter, som inte kan fortplanta sig med varandra. Mot denna
livets skapande kraft, ställer McCulloch alla de ”dödens
krafter” som han associerar med en hotande Enhet som upplöser
alla distinkta etniska drag: vänsterideologier, monoteistiska
religioner och västlig imperialism.

”Medan etablerade partier står
för döden står Nationaldemokraterna för livet”,
förklarade ND:s ideologiansvarige Vávra Suk i sitt tal
vid partiets konstituerande möte. Partiet formerades 2001 efter
en utbrytning ut Sverigedemokraterna och har nu blivit den svenska
extremhögerns viktigaste kraft på gatuplanet. Nationaldemokraterna
har visserligen bara en handfull kommunala mandat (i Södertälje
och Huddinge), men presenterar sig som ”en heltäckande
livsåskådning” där den utomparlamentariska
aktivismen står i centrum. Utan tvivel är partiet en
brygga till den renodlat nazistiska rörelsen, bland annat genom
att vara medarrangör till den årliga marschen i Salem.
Men ND:s egna etnopluralistiska rasism är något annat
än den klassiska nazismens rasism.

Etnopluralisterna tar skarpt avstånd
från herrefolkstänkande, liksom från socialdarwinismens
tanke på att bara de ”starkaste” ska överleva.
I dess ställe sätter man en mångfaldsdiskurs hämtad
direkt från miljörörelsen, och ett koncept om ”rasliga
rättigheter”. Richard McCulloch har den liberala tanken
på individuella rättigheter som förebild när
han presenterar strategin att långsamt få en ”moralisk
rasism”, där varje ”ras” har ett okränkbart
värde, att bli accepterad. I stället för nazismens
dyrkan av krig, expansion och underkuvande drömmer etnopluralisterna
om fred, separation och stabila gränser. Nationaldemokraterna
har demonstrerat utanför Kinas ambassad med tibetanska flaggor,
och på deras hemsida är maningar till kamp mot ”USA-imperialismen”
och ”Coca Cola och Hollywood-kulturen” stående inslag.
Västvärlden ska lämna övriga länder i fred,
för ”det är inte vår sak i väst att agera
världspolis”, som en av ND:s tyngsta ideologer skriver.
Kritiken mot den kapitalistiska globaliseringen övertas delvis
direkt från den vänster som vurmar för det lokala.

Över huvud taget kan man säga
att den etnopluralistiska rasismen åker snålskjuts på
de diskurser som under 1900-talets andra hälft etablerades
av miljörörelser och antikoloniala befrielsegrupper. Även
liberala idéer om okränkbara rättigheter omtolkas
för egna syften, liksom den så kallade identitetspolitikens
betoning på kollektivs egna sanningar som ingen annan kan
komma åt.

Etnopluralismen är i flera aspekter
något i grunden annat än nazism. Likväl får
man säga att det är en fascistisk ideologi vi har att
göra med. Om inte annat blir det klart när man ser vilka
politiska principer Richard McCulloch härleder från sina
”rasliga rättigheter”. Varje ras har rätt till
ett eget territorium, dit inga andra raser har tillträde (inte
ens som turister). Varje ras har även ”rätt till
sina medlemmars tillgivenhet, kärlek och omvårdnad”
– vilket innebär att åsiktsfrihet inte ska gälla.
Statens uppgift ska vara att slå ner varje politisk riktning
som ”motverkar en ras framgångsrika fortplantning”.

Denna slutsats dras bara någon sida
efter att författaren förklarat den liberala rättighetstraditionen
som sin etiska utgångspunkt. Men i sammanhanget kan det beskrivas
som en logisk självklarhet, eftersom ”rasliga rättigheter”
får status som okränkbara, och utspädningen av ett
folks gener som ett ”folkmord”. När en ras upplöses
i den fruktade enhetliga massan innebär det enligt Richard
McCulloch en ”tragedi av kosmiska proportioner”. Så
även om ideologin presenteras som en plan för fredlig
samlevnad mellan självständiga nationer innebär det
apokalyptiska och halvreligiösa perspektivet ett rättfärdigande
av drastiska metoder för att stoppa detta. Att klassificera
familjer efter ras och sedan deportera dem till utvalda territorier
presenteras som ett bejakande av mångfald och fred, som enda
alternativet till likformighet, universalism och imperialism. Så
ska enligt McCulloch ett nytt paradigm skapas, där regeln om
”den starkares överlevnad” ska ersättas av en
”bevarandets etik”.

Idéerna vävs hos unga nationaldemokrater
samman med den kult av mellankrigstidens rumänska fascistledare
Corneliu Codreanu som det senaste året spridit sig starkt
bland nazistiska grupper. Dennes fanatiskt antijudiska organisation
Järngardet präglades av paranoida konspirationsteorier
och en vilja till uppoffringar inför Nationen som drogs ända
till en slags dödskult. Codreanu har i dessa kretsar populariserats
av den irländske ”nationalrevolutionära” ideologen
Derek Holland, författare till boken Den politiske soldaten,
som Nationaldemokratisk ungdom (NDU) säljer med följande
ord: ”Inte mycket återstår att säga när
du ställs inför det slutliga valet. Skall du bli den revolutionära
krigare som kämpar för nationell frihet eller den fege
stackare som böjer sig att kyssa de skitiga stövlarna
på ett ruttet system.”

På 1980-talet ledde Derek Holland
in brittiska National Front på en etnopluralistisk väg
som innefattade samarbete med svarta separatister. I februari 2002
var han inbjuden talare vid NDU:s grundande möte. Vid mötet
framträdde även ungdomsförbundets på förväg
utsedde ordförande Marc Abrahamsson, som nu är partiets
kampanjgeneral inför EU-valet. Härom veckan dömdes
han till 18 månaders fängelse för att ha deltagit
i NDU:s mycket våldsamma attack på Pride-paraden i Stockholm
2003. Arbetaren har tidigare skrivit om hur Säpo ska ha hittat
bevis på hur ND genomfört militära övningar
tillsammans med nazister, och vid husrannsakan hos en Karlstadbo
– förutom en bomb – även hittade mötesprotokoll från
Nationaldemokraterna och register över vänsteraktivister
(Arbetaren 49/03). Man kan jämföra den roll Nationaldemokraterna
har fått med hur tyska NPD, Nationaldemokratische Partei Deutschlands,
blivit en legal samlingsplats för de militanta nazistnätverken,
de ”fria nationalisterna”.

Ändå är ND något annat
än kryptonazister, och dess ideologi inte blott ett retoriskt
grepp eller en ”städad” omstöpning av den klassiska
herrefolksrasismen. Vulgär hatpropaganda, där muslimer
framställs som en invasionsstyrka med våldtäkter
som främsta vapen, återfinns förvisso i de utåtriktade
flygblad som utgör aktivismens stomme. Ideologiska texter som
syftar till att skola partiets aktivister är däremot konsekvent
etnopluralistiska och betonar varje folkgrupps ”rätt till
särart”.

Från delar av vänstern har etnopluralisterna
redan fått hjälp att motivera ett annat tankemönster
som de bara tar några steg längre: Rädslan för
att globalisering innebär att en homogeniserande blandkultur
som upplöser världens kulturella skillnader i en grå
massa. Såväl den franska filosofen Étienne Balibar
(i Ras, nation, klass, Daidalos 2002) som Michael Hardt och Antonio
Negri (i Imperiet, Vertigo/Glänta 2003) har berört hur
denna framväxande form av nyrasism övertar de traditionella
antirasistiska argumenten om alla folks lika värde och betydelsen
av kulturell mångfald, för att vända dem mot sig
själva genom att ta dem på orden. Etnopluralismen framställer
rasistiskt våld som en ”naturlig” följd av
att kulturer blandas, och den totala separationen som enda fredliga
lösningen. Nationaldemokraterna och Richard McCulloch kan på
en och samma gång säga sig vilja minimera etniska konflikter,
och med illa dold förtjusning hänvisa till dem som bevis
för att olika folkslag omöjligen kan leva i fredlig samvaro.

Enligt Balibar är därför
denna rasism en sorts ”metarasism” som gör anspråk
på att vara en social teori för minimerandet av etnisk
konflikt. Logiken påminner inte så lite om retoriken
från den framväxande regimen för migration management
inom EU och med organ som IOM och ICMPD (se Arbetaren 44/03). Där
hänvisas till hotet från extremhögern för att
motivera rasistiska utestängningsåtgärder och militariserade
gränser. Båda resonemangen utgår från tanken
att rasism inte är ett strukturellt fenomen som reproduceras
av samhällsordningen, utan en del av människans väsen.

Enligt de gängse kriterier på
rasism som återfinns i exempelvis Nationalencyklopedin är
varken Nationaldemokraterna eller Richard McCulloch rasister, eftersom
de uttryckligen tar avstånd från ”denna hierarkiska
klassifikation” som ”berättigar medlemmar av förment
överlägsna raser att dominera, exploatera och t.o.m. förinta
medlemmar av förment underlägsna raser”. Eftersom
åtminstone McCulloch själv ändå stolt deklarerar
sig som rasist, är det uppenbarligen något fel på
de vanligen förekommande definitionerna.

Antirasistisk journalistik brukar, ofta
med imponerande noggrannhet, ägna sig åt att leta fram
formuleringar som kan tolkas som att nyrasisterna i själva
verket står för samma herrefolksidéer som de gamla
nazisterna. I sin iver att påvisa dess rasistiska karaktär
blundar de för hur de nya formerna av rasism egentligen ser
ut. Ett exempel av många är hur Bim Clinell, i sin i
övrigt utmärkta bok De hunsades revansch (Ordfront 2003),
beskriver den ”nya högern” i Frankrike, den internationellt
sett inflytelserikaste etnopluralistiska grupperingen. Trots en
i övrigt ganska omfattande beskrivning av deras tankemönster
nämns detta inte alls. I stället spekuleras det friskt
i att den nya högerns verkliga ideal är att ett herrefolk
förintar övriga raser i kampen för världsherravälde.

Viljan att avslöja nyrasismen som blott
en rökridå för att skymma en välkänd Hitler-nazism
leder till att man glömmer att skärskåda den rasism
som blir en ofrånkomlig följd av varje försök
att förverkliga själva det etnopluralistiska idealet.
En antirasism som inte problematiserar de begrepp om etnisk ”mångfald”
man så gärna hyllar kan i praktiken visa sig hjälpa
de etnopluralistiska rasisterna på traven. För etnisk
mångfald står inte i motsats till rasseparation, och
när det luddiga pratet om ”förståelse”
och ”kulturmöten” börjar glida alltför
långt ifrån verkligheten ser etnopluralisterna sin stora
chans. Antirasister kan inte utgå från etniska identiteter
som något på förhand givet. Snarare än som
en allmän homogeniseringsprocess måste globaliseringen
förstås som ett system, som inbegriper såväl
hybridisering av gamla identiteter som produktion av nya.

Inom den svenska extremhögern har visserligen
större valframgångar tillkommit Sverigedemokraterna,
som nu under stora interna slitningar försöker konsolidera
sin väg mot en mer ”respektabel” högerpopulism.
Därifrån skiljer sig de etnopluralistiska Nationaldemokraterna
som flörtar med ”nationalrevolutionära” idéer
och satsar på en mer utomparlamentarisk strategi. ND har dessutom
etablerat ett nära samarbete med italienska regeringspartiet
Lega Nord och flamländska separatisterna Vlaams Blok. Så
även om etnopluralismen kan framstå som en bisarr och
kuriös företeelse i exempelvis Richard McCullochs tappning,
kan det finnas skäl att omvärdera en del av de sedvanliga
definitionerna av rasism och antirasism.

Snarare än som en chauvinistisk lära
om den egna folkgruppens överlägsenhet, bör rasism
definieras som alla de praktiker och ideologier som producerar,
stärker och avgränsar upplevda gemenskaper som ras, folk
eller liknande, emedan särbehandling av dem som tillhör
en annan kategori görs till något viktigt och avgörande.
Först då har vi ett begrepp som täcker även
dagens nya former av rasism.

Publicerad Uppdaterad
7 hours sedan
Förhandlaren Alexandra D’Urso berättar om hur Uppsala LS hjälpte en medlem att förhandla upp lönen. Foto: Hasse Holmberg / TT, Privat. Montage: Arbetaren

Uppsala: Facket hjälpte förskole­pedagog att förhandla upp lönen

Den syndikalistiska fackföreningen Uppsala LS hjälpte en pedagog på en privat förskola att förhandla upp lönen. Förhandlaren Alexandra D’Urso berättar om processen, om esset i rockärmen och om hur fackföreningen har satsat på fler ideella förhandlare.

Det var efter lönesamtal på en privat förskola som en förskolepedagog hörde av sig till sin fackförening Uppsala LS av SAC.

Medlemmen var missnöjd med löneutvecklingen och på arbetsplatsen visade det sig, enligt Uppsala LS, att det fanns flera stora arbetsmiljöproblem: Kränkande särbehandling, hot om varningar, konflikter i personalkollektivet och otydliga rutiner. 

Just lönen, menade förhandlaren Alexandra D’Urso, kunde vara ganska svår att påverka i stunden. Men facket lovade att ändå göra ett försök och kallade ledningen för den privata förskola till förhandling.

 – I januari kallade vi dem till förhandling angående anställningsvillkor, lön, arbetsmiljön och arbetstider. Och om kränkande särbehandling, som skedde mot vår medlem.

Det tog tid att få till förhandlingen. I början ville den privata förskolan inte lämna ut vissa dokument, till exempel dokumentation över lönesamtalet. Och efter att facket begärde ut en kopia av förskolans arbetsmiljöpolicy, fick de ta del av en policy som till synes skapades under förhandlingsperioden, menar Uppsala LS.

Esset i rockärmen – MBL 18 §

När ledningen inte ville lämna ut dokument tvingades facket att påminna om medbestämmandelagen (MBL) 18 §, som tydligt säger att om en part i en förhandling åberopar skriftliga handlingar ska de finnas tillgängliga för motparten.

Alexandra D’Urso är förhandlare på Uppsala LS. Foto: Privat

– Men då behövde förhandlingen pausas, fortsätter Alexandra D’Urso. När förhandlingarna sedan återupptogs var de betydligt mjukare och vi kunde resonera med arbetsköparen.

Sammanlagt hölls det fyra förhandlingar under vintern. Och vid sista förhandlingen gick ledningen med på att höja medlemmens lön. 

Just MBL 18 § berättar Alexandra D’Urso är en lag som Uppsala LS använder sig av ofta i förhandlingar.

– Den är kort, enkel och tydlig. Vi använder den ganska ofta i våra förhandlingar. För så fort någonting nämns av en arbetsköpare så vet vi att vi kan begära ut det. Så det är ett bra kort att spela i förhandlingen.

Uppsala LS satsar på förhandlare

Under de senaste månaderna har Uppsala LS vunnit flera förhandlingssegrar. 

Nyligen hotades en medlem på kommunen med uppsägning – något som stoppades av facket. Tidigare har man också stoppat ett bemanningsföretag från en uppsägning i samband med en föräldraledighet. 

Uppsala LS har vunnit flera förhandlingar senaste tiden. Foto: Skärdump Uppsala LS

Och i höstas hjälpte man en rullstolsburen medlem på Samhall att förhandla om tillgänglighetsanpassningar, samt begära ut ersättning till medlemmen för brott mot diskrimineringslagen.

Alexandra D’Urso berättar att de vunna ärendena är ett resultat av att fackföreningen satsat på utveckling av förhandlingsvanan bland medlemmar.

– Vi har satsat mycket på att öka vår förhandlingsverksamhet och att utbilda fler förhandlare.

MBL-pingpong med Uppsala LS

En uppskattad utbildning som facket har anordnat är så kallad ”MBL-pingpong”. Deltagarna får prova att rollspela arbetare och arbetsköpare och i olika scenarier, riktiga och påhittade, testa att använda MBL-paragrafer i förhandlingssituationer.

– Det är superroligt, för man får driva på och lära sig hur man till exempel bokar en förhandling, vad man har för tidsfrister och hur man argumenterar tillbaka. 

I vissa förhandlingar kan man behöva vara hård och ställa arbetsköparen mot väggen, berättar Alexandra Alexandra D’Urso vidare.

– Det är inte alltid lätt att vara konfrontativ på det sättet. Som man behöver. Men det är jättebra att ha ett pass med andra kamrater som vill lära sig om förhandling, att testa att vara hård. 

Just utbildningarna med momentet MBL-pingpong har gjort att det är många medlemmar som nu testat att förhandla.

– Vi har verkligen ökat antalet personer som kan hoppa in och ta förhandlingar. Vilket är jätteroligt,  avslutar Alexandra D’Urso, förhandlare på Uppsala LS av SAC.

Blockad mot skuld­tyngda restaurang­en Elsa Vin & Mat i Malmö

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 day sedan
Chalmers Social Justice i ett debattinlägg som är en fortsättning på delar av lärarkårens debattartikel i höstas, som förblev obesvarad av högskolans ledning. Foto: Bo Carsing/TT

Chalmers ledning duckar frågor om Israelsamarbete

Under en lång tid har studenter och anställda på Chalmers krävt att högskolan avslutar sina samarbeten med institutioner medskyldiga till folkmordet i Palestina – utan gehör. Trots tältläger, öppna brev och offentligt avslöjade forskningssamarbeten med israelisk vapenindustri står ledningen fast vid sin ståndpunkt. Chalmers Social Justice i en replik på det svar de aldrig fått – samtidigt som ledningen kallas att bemöta dem i offentlig dialog.

I skrivande stund är det drygt ett halvår sedan Solidarity Group, en grupp bestående av lärare och forskare på Chalmers, skrev ett öppet brev i GP till ledningen på Chalmers med uppmaningar att se över och avsluta samarbeten med institutioner i Israel som är medskyldiga till folkmordet i Gaza.

Gruppen startades som en reaktion på hur universitetet hanterade studenternas protester mot militära samarbeten och kopplingar till en folkmordsanklagad stat – genom att tillkalla polis, polisanmäla studenter och förbjuda demonstrationer. Efter publiceringen av det öppna brevet fick gruppen till ett möte med ledningen där samma inkonsekventa hållning som intagits sedan folkmordet inleddes tyvärr upprepades. 

Det var först efter att ett tältläger uppfördes på ”Geniknölen” som vi fick till ett möte med ledningen. Där kunde vi presentera våra självständiga efterforskningar, i vilka vi upptäckt att Chalmers sedan 2009 ingått i hela 21 samarbeten med israeliska institutioner. Bland de mest uppseendeväckande ett som undersökte nya produktionsmetoder för flygindustrin där IAI (Israeli Aerospace Industries) ingick. Detta företag producerade Israels första attackdrönare som användes för att attackera ambulanser i Libanon redan tre år innan.

Man har även varit med i projekt för att förfina datorsystem med hög prestanda tillsammans med IBM Israel som driver ockupationens befolkningsregister. Resultaten har sannolikt används till ’Lavender’ och ‘Daddy’s Home’, program som använder generativ AI för att generera måltavlor för de olagliga bombningarna av Gaza.

Inga etikprövningar inför samarbeten

Nyligen har Chalmers även varit med och startat ett forskningssamarbete som syftar till att vidareutveckla generativ AI tillsammans med ett israeliskt universitet, teknik som redan bevisligen använts av den israeliska militären för att begå krigsbrott. Samtidigt pågår ett samarbete med israeliska universitet inblandade i att utveckla nya kommunikationssystem för fordonssystem med ’hög mobilitet’, vilket antagligen inkluderar drönare. Vi har även fått veta att det inte finns några krav på etikprövningar inför samarbeten mellan högskolan och privata aktörer. 

Demonstranter utanför Göteborgs universitet protesterar mot kriget i Gaza och kräver att universitetet bryter samarbetet med israeliska lärosäten. Foto: Adam Ihse/TT

Detta bemöttes med axelryckningar. Chalmers stod fast vid samma position som hållits sedan början av folkmordet. Inte ens efter att vi offentligt avslöjat resultatet av våra efterforskningar i Tidningen Syre tänkte man ta avstånd från sitt eller sina samarbetspartners ageranden. Som mest lovade man att delta i ett arbete som stödjer återuppbyggnaden av det högre utbildningssystemet i Gaza.

Att ta avstånd från sina medskyldiga samarbetspartners vore tydligen ett utrikespolitiskt ställningstagande, trots att detta är en intern fråga gällande högskolans egna samarbeten. Det är ändå en märklig förevändning då Chalmers tidigare tagit liknande ställningstaganden när det gällde invasionen av Ukraina och upproret i Iran 2022. Tydligen gjordes dessa efter uppmaningar från regeringen, men detta nämndes aldrig i uttalandena. Men enligt 2 kapitlet, 2:a § i högskolelagen, är det ”Styrelsen för en högskola [som] har inseende över högskolans alla angelägenheter och svarar för att dess uppgifter fullgörs” och alltså inte regeringen.

New public management har lett till en ond cirkel

Trots att våra krav upprepats av en stor del av de anställda på högskolan, och att FN:s högsta utredningsorgan, Amnesty, Human Rights Watch samt Bt’selem har fastställt att Israel begår ett folkmord i Gaza står ledningen än i dag fast vid en helt obegriplig och oförsvarlig ståndpunkt. 

Då ledningen varken svarat på vår artikel eller den från fakulteten tänkte vi skriva den repliken som hade varit lämplig att komma ut med, utifrån hur vi föreställer oss att de faktiskt resonerar i frågan.

Det hade varit klädsamt att till exempel medge hur Chalmers just nu går med ett 60-procentigt overhead. Alltså att en sådan stor del av intäkterna från forskningsmedel går till omkostnader såsom hyra och administration, och hur detta gör att Chalmers knappast har råd att bli av med de flera miljarder från EU:s Horizon-program som är öronmärkta för samarbeten med israeliska institutioner. Detta har att göra med hur omfattande privatiseringar har gjort staten tvungen att hitta nya inkomstkällor och det är en del i hur Chalmers sålt av sina lokaler till det statliga bolaget Akademiska hus. Genom de höga hyrorna finansierar högskolan staten, i stället för hur det rimligtvis borde vara – att staten finansierar högskolan. 

Man hade även kunnat ta upp hur new public management-paradigmet har lett till en ond cirkel. Den ökande andelen administratörer som anställts för att ”effektivisera” verksamheten styr forskningen bort från ämnen som kan gynna världen – och mot vad som drar in medel. Det belastar verksamheten ytterligare och tvingar högskolan att ingå i problematiska samarbeten. 

Vad väger tyngre än folkmord?

Under det senaste mötet med oss som driver frågan hänvisar ledningen till att deras professionella roll tvingar dem att göra vissa avvägningar som kan gå emot en personlig moral. Vi kräver att veta vilka avvägningar som kan väga tyngre än att hindra högskolan från att vara medskyldigt i folkmord. Vi ser detta som ett implicit erkännande av den situation vi beskrivit, och ett monumentalt misslyckande i ledarskapet.

Ifall det finns vissa systematiska eller strukturella orsaker till varför högskolan måste agera på ett sätt som strider mot dess värdegrund är det ledningens roll att sätta ord på och agera för att förebygga detta. Det är skamligt att de bevisligen har en förståelse för vikten av påverkansarbete gentemot politik och samhälle då de håller föredrag på Almedalsveckan och skriver debattartiklar i Dagens Industri, samtidigt som de inte lyfter ett finger för att arbeta för en högskola som är tillräckligt ekonomiskt och politiskt självständig för att undvika samarbeten som gör den medskyldig i folkmord. 

Vi kallar ledningen att bemöta oss i en offentlig dialog där de kan försöka bortförklara den systematiska förklaringen till deras agerande som vi har redogjort för. Det kan mobilisera ytterligare offentlig press på högskolans ledning men även våra makthavare för att få till den välbehövda förändringen som kan leda till att: 

● Chalmers återfår sin ekonomiska och institutionella självständighet.

● Chalmers avslutar samtliga samarbeten med institutioner och företag som är medskyldiga i folkmord eller andra människorättskränkningar, eller där medarbetare inte kan uttala sig om militärens agerande i rädsla för att bli arresterade såsom hände vid Hebrew University of Jerusalem. 

● Chalmers inför riktlinjer för etikprövningar inför samtliga samarbeten som inbegriper en bedömning av det socialpolitiska klimatet i samarbetslandet, såsom yttrandefrihet och säkerhetsläge, i enlighet med remissvaren till UHR, Vinnova och Vetenskapsrådets uppdrag för att främja ansvarsfull internationalisering.

Chalmers Social Justice

Statliga bolagets miljardvinster tvingar universitet att skära ner

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
8 mars - bevakning kring internationella kvinnodagen

Det händer på 8 mars 2026

Vad händer på internationella kvinnodagen? Arbetaren listar några evenemang runt om i landet.

Malmö

• Klockan . 10.00 Brunch Feminister mot fascister! – 8 mars 2026 (Vänsterpartiet m.fl.)
Brunch, kl. 10-13 Vad: Brunch med musik, workshops, barnaktiviteter, bokbord och kultur. Var: Café Barbro, Norra Skolgatan 10 B. → Läs mer

• Klockan 13.00 Demonstration, Feminister mot fascister!
samling kl. 13.00 Vad: Demonstration med tal och musik Var: Samling vid Möllevångstorget. Tåget avgår ca kl. 13.30 mot St. Knuts torg. → Läs mer

•Klockan 15.00 Demonstration Feminism underifrån – kvinnokamp klasskamp krossar patriarkatet!
Panelsamtal kl. 15.30 Vad: Samtal om Sexualundervisningen i skolan, med skolpolitiska utskottet Var: Poeten på hörnet → Läs mer

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Hörby

•  Aktivister – En film av Maj Wechselmann på Internationella kvinnodagen
Klockan 14:00 på Bio Sågen.
”Vi uppmärksammar internationella kvinnodagen genom att premiärvisa Maj Wechselmanns Aktivister. Från dagens Gaza till Sergels torg, där ungdomar, mammor och mormödrar kräver att regeringen tar klimatkrisen på allvar eller agerar mot mot Israels krigsförbrytelser medelst plakat nedtecknade på kartonger.” → Läs mer

Stockholm

• Demonstration: “Vår rätt att välja, vår rätt att leva.”
Starttid: 14.00
Avmarsch: 15.00
Rutt: Medborgarplatsen – Mynttorget

Arrangör: 8 mars-kommittén. Årets kommitté består av Ung Vänster Storstockholm, Vänsterpartiet Storstockholm, Stockholms tjejjour, Seko Stockholm, Kurdiska kvinnorådet Amara, LO i Stockholms län, SSU Stockholm, Grön Ungdom Stockholm, ABF Stockholm och Feministerna Stockholm.
→ Läs mer

•Ta natten tillbaka (Allt åt alla Kvinnofront m.fl.)
Separatistisk demonstration för kvinnor och transpersoner!
Samling Tjärhovsplan 20.00
Folkkök på Kafé 44: 18.00

”Vi tar natten tillbaka från de som inte tycker att natten och staden är vår. Som tjänar på att vi gömmer oss och underkastar oss. Vi tar natten tillbaka från de som utsätter oss för sexuellt våld och som trakasserar oss. Vi tar natten tillbaka från de som vill inskränka våra reproduktiva och kroppsliga rättigheter. Nu är det förövarnas tur att vara rädda. Gatorna tillhör oss!” → Läs mer

Göteborg

• TA NATTEN TILLBAKA! KVINNA LIV FRIHET, JIN JÎYAN AZADÎ! NU, DÅ, FÖR ALLTID!
“Trött på patriarkatet? Trött på att höra om ännu en kvinna som drabbats av en mans våld? Trött på att se snuten och ordningsvakter göra våra gator ännu mindre säkra? På lördag den 7 mars tar vi över gatorna och skapar vår egen trygghet – tillsammans!

  • Samling på Masthuggstorget
  • OBS! Lördag 7 mars, kl. 19.30
  • Enbart för kvinnor, transpersoner och icke-binära

Ta natten tillbaka är inte bara en demonstration för kvinnors och transpersoner frihet, det är också en fest! Vi kommer därför spela musik och dansa fram längs gatorna.

I år ses vi igen under parollen kvinna liv frihet. För att hedra alla kvinnor som kämpar i Iran och Kurdistan. För alla kvinnor som reser sig mot femicid, för fred, för rätten att leva i frihet. För kvinnorevolutionen” → Läs mer

Uppsala

• Fackeltåg på internationella kvinnodagen
”På internationella kvinnodagen – den 8 mars – vill vi med ett fackeltåg demonstrera för att bevara sexualundervisningen och kunna förebygga sexuellt våld mot unga tjejer! Vi samlas kl 17:30 på Stora torget och facklor kommer att säljas på plats. Fackeltåget avslutas med sång av Uppsala feministkör och tal av RFSU. Vill du tillsammans ta ställning? GÅ MED OSS!” → Läs mer

Vara

• Filmen Aktivister visas på Park Bio
”Park Bio i Vara kommer att visa filmen Aktivister av Maj Wechselmann den 8 mars kl. 19.00. 8 mars, Internationella kvinnodagen, känns det viktigt att uppmärksamma Aktivister om 2 unga kvinnor och många kvinnor som bedriver utomparlamentariskt arbete för miljön, fred, rättvisa och demokrati!”
→ Läs mer

Gävle

• Kvinnodagsvaka
7 mars, 16.00-22.00 Musikhuset Sjömanskyrkan

Kvinnojouren Blåblockan bjuder in till vaka på Musikhuset för en peppig kväll där lokala initiativ lyfts fram. Musik med Coffeebeans, Koma NurDil, Systrarna Gävleborg. Också på scen: Ann Nilsén (Länsmuseet), representanter från Kvinnojouren Blåklockan, MÄN Gävle, HiG, Amnesty och Gävle kommun. Och Nica Forsberg, spoken word!
Quiz. Kvällen avslutas med filmvisning inklusive popcorn.
→ Läs mer

Umeå

• Kvinnojouren Umeå arrangerar en demonstration
Samling kl. 14:00 på Renmarkstorget
Tåget avgår 14:15
Avslutning med tal på Renmarkstorget cirka 14:45
→ Läs mer

Ottarpriset 2026: Lärarna Makz Bjuggfält och Kristina Nilo – för sitt arbete med nu hotad sexual­under­visning

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 days sedan
2026 års Ottarpris går till lärarna Kristina Nilo och Makz Bjuggfält. Foto: Alva Roselius, Sverre A. Børretzen/TT

Ottarpriset 2026: Lärarna Makz Bjuggfält och Kristina Nilo – för sitt arbete med nu hotad sexual­under­visning

Tidningen Arbetaren har utsett årets Ottarpristagare: två lärare som i många år arbetat för att sprida kunskap om sexualitet, samtycke och relationer på elevernas villkor. 

Just nu pågår det största angreppet mot sexualundervisningen i modern tid, enligt RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. Bakgrunden är två statliga utredningar. Regeringen ska lägga fram sitt förslag för riksdagen den 17 mars. 

– RFSU grundades av Ottar år 1933. Vi på Arbetaren ser att det, dessvärre, 93 år senare är dags att ge priset till personer som kämpar för något så grundläggande som sexualupplysning i svenska skolor, säger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. 

”Anti-woke”-trend och panik

Så varför hotas sexualundervisningen nu? I bakgrunden finns en internationell ”anti-woke”-trend. Men framför allt handlar det om sjunkande resultat i svenska skolor. Politikerna har panik över det, säger pristagarna Kristina Nilo och Makz Bjuggfält. 

– Det speglar en syn på vad skolan ska ge eleverna: mätbar, instrumentaliserad kunskap som är enkel att kontrollera. Andra värden, som är svårare att mäta, faller bort, säger Kristina Nilo.

Den eventuella nedskärningen av sexualitet, samtycke och relationer kan ses som en bieffekt av allt annat förändringsarbete.

Undervisar elever och lärare 

– Vi kan inte ta någonting för givet. Det händer saker i världen, det påverkar barn och unga, och när det kommer in i skolan behöver vi vara beredda att handskas med de frågorna om vi vill ha ett fritt och öppet samhälle, säger Makz Bjuggfält.

Tillsammans har han och Kristina Nilo undervisat mängder av elever om sexualitet, samtycke och relationer sedan 2012. Runt 2018 började de även fortbilda andra. I februari skrev de, tillsammans med fyra andra lärare, en debattartikel i Vi Lärare som undertecknades av 150 oroliga skolanställda.

– Skolan blir helt avgörande, eftersom vi aldrig kommer att leva i ett samhälle där alla barn har tillgång till lika trygga vuxna hemma, säger Kristina Nilo.

Läs mer i intervjun med Ottarpristagarna.

Ottar – journalisten som kämpade för sexuell frigörelse

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Grovsnusmumriken spelar Kjell Höglund "Från alla håll så manar man till krig och kamp och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp", bredvid sig en gitarr med "This machine kills fascists"
Grovsnusmumriken fortsätter betrakta världen. Bild: Kattis Mörk

Grovsnusmumriken säger … desertera!

Grovsnusmumriken spelar just nu Kjell Höglund: ”Från alla håll så manar man till krig och kamp, och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp.”

Håll ut! Snart är det vår!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.  Foto: Olof Åström, Skärmdump

Skurup-domen sätter priset på en arbetares liv

Vad är priset på en människas frihet och hälsa? Malmö tingsrätt har, som Arbetaren rapporterat om, kommit fram till en siffra i sin dom mot de företagare som förslavat tre polska arbetare i Skurup, i ett halvårs tid.

Priset låg på drygt 900 000 kr, alltså 600 000 kr per person och år. För den summan kan du anställa och betala sociala avgifter för en månadslön om 38 000 kr/månad, vilket inte är långt ifrån vad en genomsnittlig byggarbetare tjänar.

Om du anställer någon legitimt behöver du också följa gällande lagar om arbetstid och arbetsmiljö, vilket uppenbarligen inte gjordes hos det här företaget. De arbetade enligt artikeln både på tak och med asbest utan skydd, och de arbetade förutom byggjobb även med städning och lagning av bilar. En förslavad arbetare kan du schemalägga efter behov och utan varsel.

Läser man specifikationen av skadestånden i domen ser man att skadeståndet primärt består av ersättning för utebliven lön, och lönen sätts efter vad som överenskommits mellan gärningsmannen och brottsoffren, snarare än vad som gäller i kollektivavtalet, som måste ses som branschstandard. Den så kallade kränkningsersättningen är ringa och ersättning för sveda och värk avvisades. Det är säkert i enlighet med gällande lagar, men är det så vi vill behandla människohandel?

Om man gör det profitabelt att förslava arbetare, varför skulle andra företagare låta bli?

Visst, en av gärningsmännen fick också fängelse. Men vad ger det brottsoffren, som förlorat sin frihet och sin hälsa och utnyttjats i ett halvår? Vad sätter det för pris på en arbetares liv? Och vad ger det för incitament till övriga aktörer på arbetsmarknaden? Om man gör det profitabelt att förslava arbetare, varför skulle andra företagare låta bli?

Visst finns det ett avskräckande värde i fängelsestraffet, men för en bransch som redan är starkt präglad av brott och ekonomiska oegentligheter kan man inte lita på att det kommer att räcka. Beslut kommer antagligen att fortsätta fattas i hög grad efter vad som är och inte är lönsamt. Vill vi bli av med slavarbetet måste det synas i resultaträkningarna. Men framför allt, om vi vill visa folk att arbetarliv har ett värde måste det synas i skadeståndsvärdet.

Malmö tingsrätt

Byggboss i Skurup döms till fängelse för människo­handel

Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen, Ottar. Foto: Pressens Bild / TT, Sverre A. Børretzen/TT. Montage: Arbetaren

Ottar – journalisten som kämpade för sexuell frigörelse

Från prästdotter till grundare av RFSU – svar på vanliga frågor om Ottar.

Vem var Ottar?

Ottar var den signatur som Elise Ottesen-Jensen använde när hon började skriva för tidningen Arbetaren vid starten 1922. Då var hon redaktör för de så kallade kvinnosidorna. 

Tidningens ledning ville att de sidorna skulle innehålla hushållstips, recept och annat som de tänkte var ”kvinnligt”. Detta krockade snart med Ottars vilja. Hon var aktiv feminist, syndikalist och antifascist. Elise Ottesen-Jensen och hennes partner, Albert Jensen som var tidningens utrikesredaktör, sade upp sig i protest. Senare återkom båda till Arbetaren och på 1930-talet var Ottar redaktör för sidan Vi Kvinnor i tidningen.

Vad är Elise Ottesen-Jensen känd för?

I dag är Elise Ottesen-Jensen mest känd för sitt arbete med sexualupplysning och preventivmedel. Hon reste till exempel runt och hjälpte kvinnor runtom i landet att prova ut pessar. 

Det arbetet var en del av hennes politiska övertygelse, men i bakgrunden fanns också personliga upplevelser: Hon hade sett sin mamma slitas ut av alla graviditeter. Systern Magnhild tvingades adoptera bort ett barn i tonåren, blev psykiskt nedbruten och dog ung. Dessutom fick Elise Ottesen-Jensen och Albert Jensen ett barn som dog efter en kort tid.

Men Ottar är också känd för att det var hon som uppmuntrade den kända författaren Moa Martinson att börja skriva. På den tiden hette Martinson Helga Johansson och skrev för Arbetarens kvinnosidor. 

Vem startade RFSU?

Jo, det var Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen som år 1933 låg bakom grundandet av RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. 

RFSU är fortfarande en mycket aktiv organisation och sedan 1981 heter deras tidskrift Ottar.

Vad är Ottarpriset?

Ottarpriset instiftades av tidningen Arbetaren år 2017 och delades ut första gången 2018. Priset går till personer eller grupper som kämpar för jämlikhet och feminism, särskilt kopplat till sexuella rättigheter. 

Ottarpriset består av 10 000 kronor, ett diplom och en middag med Arbetarens redaktion.

Här kan du nominera till Ottarpriset och läsa mer om tidigare pristagare.

Lite snack och mycket verkstad – om Ottar­prisets instiftande

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan

Greta och Alexandra strandsatta i Murjek – du kan aldrig ana vad som hände sen

Redan på perrongen i Umeå hade vi börjat ana vartåt det barkade. Tåget skulle ha gått vid åttatiden men det kom inte. I stället stod det på skylten: “Försening på grund av vattenpåfyllning”. Mycket kryptiskt. När tåget väl dök upp hade vi i princip redan tappat hela den ytterst knappa bytesmarginal vi haft för att hinna med bussen till Jokkmokk. Tågvärden hade försökt, ringt och pratat med bussbolaget för att få dem att vänta. Men när vi rullade in på perrongen i den lilla norrbottniska byn Murjek såg hon besvärad ut. 

– Det ser inte ut att vara någon buss kvar här, sa hon innan vi gick ut.

Dörrarna stängdes bakom oss och tåget lämnade stationen. Kvar var vi två, vår packning. Och total stiltje. Inte en levande själ syntes till och när vi stod stilla skar tystnaden i öronen. 

Vi stod så en stund, såg en traktor passera och snön singla ner. Pratade om de inte särskilt goda förutsättningarna för att hitta någon att intervjua i närheten. Sedan frös vi och gick in i den uppvärmda väntsalen, där vi lämnade väskorna, drog på oss underställ och gick ut för att fördriva tiden.

Efter bara ett par minuters promenad bröts tystnaden. En timmerbil dundrade förbi.

– SCA! utropade Greta, efter att ha läst bolagsnamnet på bilen. 

Svenska Cellulosa Aktiebolaget, SCA, är Europas största privata skogsbolag och ett företag som Greta och många andra aktivister har protesterat mycket mot. De har också granskats en hel del journalistiskt. Min tidigare kollega på DN, Sverker Lenas, skrev för två år sedan om att SCA avverkade i känsliga områden – trots att deras produkter hade den “finaste” miljöcertifieringen, FSC. Han beskrev en lista från organisationen Skydda Skogen som visade på 90 olika enskilda exempel där SCA hade avverkningsanmält eller avverkat skogar med höga till mycket höga naturvärden. Det handlade om naturskogar, ekosystem som enligt Skogsstyrelsen inte går att återskapa inom överskådlig tid. 

Förra året kunde Sverker Lenas också avslöja att SCA hade huggit ner skog från Carl von Linnés tid. SCA kritiseras återkommande för att inte respektera urfolksrättigheter i relation till samerna och mot bakgrund av all kritik har flera stora bolag de senaste månaderna gått ut och berättat att de slutar använda produkter från SCA. Själva säger bolaget att deras skogsbruk ”bedrivs i enlighet med svensk lagstiftning, EU-lagstiftning samt genom oberoende certifieringssystem som FSC och PEFC”.

Husesyn och oväntade möten i Murjek

När timret försvunnit ur sikte skymtade vi ett grönt hus med en ännu grönare neonskylt. “Murjeks livs- och fritid”, stod det och vi gick fram och in – det såg nämligen ut att finnas folk där inne. Och jajamensan! Där bakom disken stod Reidun som drev butiken. Hon var i samtal med en kvinna som jobbade som volontär i hembygdsgården strax intill.

– Ja, där kom ni, sa Reidun och tittade på oss.

Vi såg nog lite förvirrade ut, så hon fortsatte med ett leende.

– Traktorföraren var förbi här och berättade att det stod två personer nere vid busstationen. Det är ganska vanligt att folk blir strandade där och alla brukar hitta hit ganska fort.

Foto: Reidun Fagerström

Vi såg oss omkring, pratade en stund med Reidun och volontären. Den redan mycket glesa tågtrafiken skulle snart halveras, fick vi veta. Reidun berättade om butiken och att det var mer eller mindre en välgörenhetsgrej att hålla igång den. Men det var många som uppskattade att det gick att handla dygnet runt genom att blippa sig in med bank-id. 

När vi just var på väg att gå kom det in en kvinna i sextioårsåldern i butiken.

– Jag tänkte jag skulle skynda mig för att prova din kvarg, sa hon till Reidun. Det var nämligen provsmakning av kvarg just den här dagen.

– Nej men vad bra att du kom, Gunmari, sa Reidun. Du kan ju visa gästerna runt i hembygdsmuseet.

Och så snabbt det kan gå! Från total tystnad utanför tågstationen till vad som kändes som att komma rätt in i hjärtat av Murjek, på bara några minuter. När Gunmari hade fått smaka på kvargen tog hon och volontären med sig Greta och mig till den gamla seminariebyggnaden och gav oss en husesyn. Det var ett mycket fint museum och i huset fanns också vandrarhemsrum och en lunchrestaurang. Dagens lunch, ändå! I en ort med omkring 50 invånare. 

När Greta och jag hade visats runt färdigt köpte vi varsin kopp kaffe och slog oss ner i matsalen. Vi fick snabbt sällskap av Gunmari, volontären (vi kallar henne så eftersom hon har bett att få vara anonym) och lunchkocken Charlotta, 61 – som efter drygt 20 år som kock i Kungälvs kommun såg sig om efter något något nytt. Den konstanta rastlösheten och nyfikenheten ledde henne norrut och sedan 2023 har hon lagat mat här i Murjek och under en period i grannbyn Vuollerim. 

Gunmari som under rundvandringen hade pratat om den historiska skogsindustrin här kring Murjek tog upp tråden igen.

– Och det som vi har kvar av den industrin nu är SCA:s fruktansvärda timmerterminal här borta. Där de kommer med timmerbilarna och mäter virket och så skickar de iväg det på tåg. Jag tror det är 63 vagnar som går två gånger i veckan nu. Och träden blir bara smalare och smalare som de tar. 

– De tågen går, sa Greta.

– Ja, det är ju för lite folk som åker i persontrafiken. Det är inte lönsamt säger de. 

Kalhuggning av den livsviktiga skogen

Över 180 000 kubikmeter träråvara passerar Murjeks virkesterminal varje år, enligt Sveriges radio. I genomsnitt blir 80 procent av allt som avverkas i Sverige till kortlivade produkter som papper och biobränslen. Det betyder att det snabbt förbränns och genererar utsläpp av koldioxid.

Dags för en liten faktaavstickare igen:

Planetens skogar är en nyckel för att vi ska kunna möta både klimatkrisen och den biologiska mångfaldskrisen. Det slår såväl FN:s klimatpanel IPCC som panelen för biologisk mångfald, IPBES, fast. I världens skogar lever den allra största delen, 80 procent, av alla landlevande arter. Många djur och växter är beroende av att skogen är gammal – att den har utvecklats under lång tid, och att det finns mycket gammal död ved. Det kan exempelvis ta upp till tusen år innan en tall i Sverige dör, faller till marken och förmultnar så mycket att vissa svampar, lavar och insekter som är specialiserade för att leva just i en sådan miljö, kan leva där. I Sverige inte bara missar vi miljömålet för Levande skogar – utvecklingen går bakåt, enligt Skogsstyrelsen.

Det moderna skogsbruket i den boreala skogen eller tajgan som barrskogsbältet på norra halvklotet heter, sker i stor utsträckning genom kalhuggning. Skogarna övergår från naturliga ekosystem till planterade monokulturer, och den naturliga mångfalden av arter försvinner. I Sverige har exempelvis vanliga arter som blåbär minskat kraftigt och 70 procent av skogsmark där marklav kan växa har försvunnit sedan 1970-talet. Det här handlar alltså om den typ av skog, vars träd hamnar på virkesterminalen i Murjek. Det där med marklaven är särskilt viktigt för samerna, eftersom det är renarnas mat.

Företrädare för skogsindustrin argumenterar ofta att gammal skog inte binder lika mycket kol som ung växande skog, och att det därför är bättre för klimatet att avverka den gamla skogen och plantera nya träd. Dessa träd kan man sedan avverka och använda för att ersätta fossila material och bränslen. Men det tar minst lika lång tid som åldern på trädet som avverkas, innan ett nyplanterat träd kan binda lika mycket kol. Eftersom vi har så kort tid på oss för att förhindra att vi lämnar livets korridor, så har vi inte tid att se kalavverkningar som “klimatsmarta”. År 2022 kom finska Miljöinstitutet SYKE med en studie som visar att det tar minst 100 år innan man kan räkna med en positiv effekt för klimatet.

Friska ekosystem med mängder av arter som utvecklats naturligt på en plats, är också mer motståndskraftiga mot effekterna av klimatförändringar. De klarar stormar och torka bättre, suger upp mer vatten vid regn och binder jorden bättre så att risken för erosion minskar. Och även gamla skogar är viktiga kolsänkor, som alltså suger upp mer koldioxid än den släpper ut. 

“Tack men nej, tack”

Tillbaka till matsalen i Murjek. Greta och jag berättade att ett av skälen till att vi var på väg till Jokkmokk var kommunstyrelsens svar till regeringens nationella samordnare för arbetet med frivillig återvandring: “Tack men nej, tack”, skrev man och betackade sig för att delta i “regeringens anslag och hot mot de medmänniskor som arbetar och bidrar till utveckling och välfärd i Jokkmokks kommun.”

Vi började prata om migrationspolitiken i stort. Om inkomstkraven som gjort att grannbyn Harads fått lägga ner en hel avdelning på äldreboendet efter att 20 anställda utvisats. 

Gunmarie och Charlotta.

– Då tänker jag så här: är inte de värda att få stanna för att de tjänar för lite? Alla andra då, som jobbar i hemtjänsten? Då visar man ju hur lite det är värt, sa Gunmari och fortsatte med att berätta om sin mamma som skulle byta äldreboende, från Jokkmokk till Vuollerim. 

– I Jokkmokk var det många ensamkommande killar som hade kommit från Afghanistan. De gick ju kurser och många hamnade på de här boendena som vårdbiträden bland annat. Och mamma hon tyckte att de var så snälla, att de var bäst. Så när hon skulle flytta till Vuollerim sa hon “hoppas det finns några sådana killar i Vuollerim också”.

Gunmari är född och uppväxt i Murjek. Efter att ha gått gymnasiet i Boden och bott på andra håll i Jokkmokks kommun återvände hon till byn i samband med pensionen och flyttade in i sitt föräldrahem.

– Med en sambo som älskade att fiska och vara ute i naturen kändes det helt rätt. Även om service som sjukvård inte finns så nära. Vi hoppas att trenden ska vända, att folk ska se fördelar med att bo i inlandet. Här är vi nära andra människor, alla behövs, sa hon.

– Man kan tillsammans göra fritiden meningsfull. Nu har jag barnbarn som jag gärna vill ägna tid med och det finns så mycket man kan göra i naturen året om. Nu börjar den kanske bästa tiden, vårvintern med vinterfiske och skidåkning. Blir man sugen på annat, kan man sätta sig på tåget om man inte vill ta bilen. 

Hon återkom till timmerterminalen:

– Nog känns det vemodigt att se naturresurserna passera. Det är så tydligt här där både malmen och skogen dagligen i mängder passerar söderut. Nog borde inlandet få mer tillbaka. Så mycket vattenkraft kommer från Luleälven till exempel. Men historien behöver oss som kan berätta om hur det var förr. Det är så lätt att glömma den historien men människorna som byggde landet fanns överallt. En levande landsbygd vill vi ha. Renar som kan finnas i våra skogar, som de alltid har funnits. Förutsättningar att leva och vara här. 

Samtalet flöt fram. Mellan den praktiska verkligheten till följd av olika migrationspolitiska beslut. Till ideologin bakom: risken att den retorik som hörs nu när den här frågan är uppe till debatt igen, kan få farliga effekter på sikt. Är det bara hot mot de “duktiga” invandrarna som  kommer leda till protester? De som “ställer klockan och går upp varje dag för att bidra till samhället”? Vad händer om vi ruckar på asylrätten och andra grundläggande mänskliga rättigheter? 

– Dessutom måste man ju först och främst få möjlighet att lära sig språket, det tar ju ett tag, sa Gunmari. 

– Och det måste ju också finnas jobb. Många blir timanställda och då får de ju lägre lön och får jobba som galningar för att nå upp till de här lagkraven för att få stanna. Jag känner en som kommer från Ukraina. Hon jobbar hela tiden, försöker jobba natt och jobbar helg för att komma upp i tillräckligt hög lön. För hon är så rädd att det ska börja nalkas …

Hur tänker de då, nu inför valet, undrade Greta och jag.

Charlotta svarade blixtsnabbt och hon gjorde det med samma fråga som vi är ute för att försöka få svar på under den här valvåren (fast utan svordomen):

– Detta är någonting jag har gått och pratat med alla om: vad gör man nu då? sa hon och fortsatte:

– Hur gör man? För nu är det inte bara att tänka med hjärtat, här måste man tänka strategiskt. Vem vill jag rösta på? Ger det någonting att rösta på den eller måste jag rösta på någon annan för att ge dem stöd?

Greta: 

– Känner ni att det finns något politiskt parti som ni står bakom? Att det finns något alternativ?

Charlotta: 

– Jag har mer och mer gått över till att följa Henrik Blind och Miljöpartiet i Jokkmokk. Och samtidigt, om man tänker på människor och samhälle, så tänker jag på hur Socialdemokraterna var förr. Det hade jag kunnat tänka mig nu i dag, att man tog hand om varandra och hela den biten. Men det finns inte längre i det partiet, jag känner att jag inte vågar lita på dem. 

Gunmari:

– Nu tycker jag att vänstern är mer som sossarna var förut. Men då är det så svårt, för sossarna vill inte ha vänstern med. Det är som att det har kanat till höger allting. Sossarna är mer höger, kanske vänstern är där sossarna var förut men vill ingen vara med dem. 

Greta:

– Jag känner inte att det finns någonting som jag kan stå bakom. Jag vet inte vad jag ska göra.

Charlotta: 

– Inte jag heller. Jag tycker att det är jättesvårt att sitta och lyssna på debatterna. Det ger ingenting. Jag vet inte hur man ska läsa in sig på det heller. Var hittar man bra information som är pålitlig och gör att man förstår vad det är partierna står för?

Tycker ni att medierna gör ett bra jobb i att beskriva det här?

Charlotta: 

– Nej…

Gunmari:

– Det tycker inte jag heller. Jag tror inte de heller riktigt … Det ändras ju hela tiden. 

Charlotta:

– Det är just det här med att få en sammanfattning. Journalistiken gör så att det handlar om vissa frågor här och vissa frågor där och så är det olika inblandade överallt. Jag har väldigt svårt att sortera ut …

Gunmari:

– När sa ni att bussen gick, förresten?

Mot Jokkmokk!

Jisses, det var nära! Greta och jag fick slita på oss ytterkläderna, vinka hej då i farten och springa tillbaka för att hinna hämta väskorna innan bussen lämnade Murjek station igen. Men vi hann! Och väl ombord skrattade vi, upplyfta både över att ha hunnit – och över att vi hade missat den förra bussen. Det var en skänk från ovan att få möta dessa medmänniskor på en plats vi förmodligen aldrig hade planerat för att stanna på.

Kort sista reflektion: En sak som ofta kommer i skymundan när det diskuteras “klimatomställning” och sådana saker – det är vad som behöver finnas i grunden. En verklig omställning kräver att vi gemensamt värnar vår omgivning. Att man tar hand om den plats där man befinner sig, och förstås människorna man har nära. Att vårda platser, marker (vi kommer ju att skriva mer om samerna och Sàpmi här längre fram) och relationer måste stå i centrum om vi ska kunna klara det här. Det handlar om inställning och efter bara någon timme i den här byn och efter att ha vistats bland de här fina människorna fick jag en känsla av att de värnar sitt Murjek, ser efter platsen, markerna, naturen. Och varandra. 

Vi tuffar vidare – hörs snart igen!

Vännäs – Västerbottens Venedig

Gävlar vad trevligt!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
A fox under a pink moon
Soraya, tonårig migrant på flykt i A Fox Under a Pink Moon, som visas på Tempo. Foto: Tempo Dokumentärfestival Foto: Tempo Dokumentärfestival

”Real love” på Tempo dokumentärfestival

Första veckan i mars är en av årets verkligt angelägna veckor för Stockholmare och tillresta dokumentärfilmälskare. Den 2 till 8 mars äger Tempo dokumentärfestival rum. Årets tema är Real Love, och här ges verkligen många perspektiv på kärlek – mot alla odds och mot omgivningens förväntningar. Kanske är kärlek just det – att älska trots att det inte är den enkla vägen. 

Vår värld kan just nu kännas svårälskad, men den är också svår att vända sig bort från eftersom den är den enda vi har. 

Ett bra exempel på hur känslorna brottas med den yttre verkligheten är Matthias Lintners starka My Boyfriend el Fascista, som också tävlar i sektionen Stefan Jarl dokumentary award. Här skildras italienska Matthias pojkvän, kubanske Sadiel, som närmar sig för vänsterorienterade Matthias det otänkbara. Med bakgrund i Kubas diktatoriska politik och den europeiska vänsterns avsaknad av protester mot den rör sig Sadiel politiskt åt höger och ansluter sig till Giorgia Melonis populistiska projekt.

Parets diskussioner utmynnar i tystnad och gräl. Den öppna och livsbejakande kärleksrelationen låser sig. Utsikten från deras hus i italienska Alperna är densamma, risotton med parmesan, citron och olivolja lika lockande upplagd. Men den smakar inte längre gott när bråken urartar med det upprepade, alltmer aggressiva tillägget ”min kära!”.  Här blir det politiska ett personligt val som inte går att komma förbli. Och det verkliga valet blir mellan kärlek och hat. En intim och viktig berättelse. 

Att bygga sig ur förtrycket

Också kärleken till det egna landet kan vara en konfliktpunkt när historien och kulturen inneburit förtryck, självhat och rädsla, men samtidigt en plattform att bygga vidare på när situationen förändras. Maia Lekows och Christopher Kings film How to Build a Library är en av de som diskuterar ett kolonialt arv att bygga utifrån – eller att ta avstånd ifrån, eller både och.

Regissörerna har följt kenyanska Shiro Koinange och Angela Wachuka, författare respektive förläggare, som fått tillstånd att restaurera biblioteket McMillan Memorial Library i huvudstaden Nairobi. Biblioteket byggdes 1931 för kolonialmakten men öppnades för svarta kenyaner först 1958. När britterna tvingades avveckla sin koloni, och Kenya blev ett samväldesland, föll institutionen i en Törnrosasömn. Den har nu brutits av insamlingsprojektet Book Bunk, som ska öppna verksamheten för nya möten som kaféverksamhet och bokhandel. Inte nog med att byggnaderna kräver konkret upprustning utan hela verksamheten diskuteras och omvärderas. Hur ska landet, som varit koloniserat i över 100 år, representeras med nya böcker och kanske ny indelning i ett system som är normerat i hela biblioteksvärlden, men som i sig gömmer diskursker kring rasism, klassfrågor och sexism bakom obsoleta etiketter?

How to build a library
How to Build a Library, en dokumentär om att bygga ny kultur ovanpå den gamla, koloniala. Foto: Tempo Dokumentärfestival

How to Build a Library är en riktigt spännande film som ställer frågor man inte visste att man behövde fundera över. William Northrup McMillan, kolonialist, jägare, filantrop och affärsman, som grundade och gav namn åt biblioteket, var med och befäste det koloniala styret. Samtidigt har hans verk skapat nya möjligheter. Ska biblioteket fortfarande bära hans namn?

Arbetet med biblioteket blir en kamp mot byråkrati och korruption men innebär också många möten med en befolkning som deltar i en verklig upprättelse. 

Irländsk normbrytning 

På liknande sätt skildrar Dennis Harveys och Lars Lovéns Celtic Utopia hur ett kolonialt styrt folk behöver flera generationer för att verkligen få förtrycket ur kroppen. De unga idag saknar egna minnen av den formella brittiska kolonialismen, som på pappret försvann för större delen av Irland 1921. Men deras far- och morföräldrar levde under den och minnet är därför knappast avlägset.

Också här används kulturen, inte minst musiken, som en plattform för identitetsbygge. Kärleken till landet är inte alltid ogrumlad eller ens besvarad, den traditionella musiken har alltid berört frågor om förtryck och makt utifrån. Och ur vemodet och svänget växer stolthet och styrka. 

Musiken som motstånd i Celtic Utopia. Foto: Tempo Dokumentärfestival

Komplicerad kärlek från stora delar av världen

Tempo berättar historier från hela världen utan etiketter, men årets tema skapar kopplingar mellan filmerna. Alaa Aaliabdallahs Palestine Comedy Club skildrar den palestinske ståuppkomikern Alla Shehada som startar en grupp med komiker från stora delar av det splittrade Palestina. De turnerar med sitt material genom landet och i Israel. När Hamas anfall inträffar den 7 oktober 2023 befinner de sig i London. En ärlig film som öppnar sig för allt som kommer i deras väg. 

Flera filmer spretar lite från temat men jag vill verkligen också rekommendera Mehrdad Oskoueis A Fox Under a Pink Moon, som även den tävlar i sektionen Stefan Jarl dokumentary award. Den bygger helt på sextonåriga Sorayas mobilfilmer, som dagboksdokumenterar hennes flykt från Iran till Turkiet, tillbaka till Iran i ett försök att via Grekland nå norra Europa.

Föräldralösa Soraya, som är afghansk medborgare fast hon aldrig befunnit sig i landet, är i sällskap med sin man som misshandlar henne dagligen. Hon försöker se framåt genom sina målningar och skulpturer, skapade av äggkartonger som hon förvandlar till papier-mâché.

Genom Sorayas dokumentation hamnar vi mitt i livshotande båtresor och flykt över gränser, som misslyckas. En film som kan förändra den som tar del av den. Mig kommer den i alla fall att följa länge. 

Ur Robota Sweden. Foto: Tempo Dokumentärfestival

Kärlek som kamp

Festivalen visar också en hel del svenska berättelser om kamp och kärlek med spridda känslor, inte minst Kristoffer Kronanders och Patrik Öbergs Robota Sweden, om korruption och livsfarliga arbetsvillkor inom byggbranschen. Här lyfts bland annat dödsolyckan i en bygghiss i Sundbyberg 2024 då 11 byggarbetare dog, de flesta av dem inhyrda, utländska arbetare med mer eller mindre obefintlig trygghet (eller lön).

Montage: Den fackliga organisatören Pelle Sunvisson i förgrunden. I bakgrunden foto från hissolyckan i Ursvik i december 2023

Huvud­entreprenören kommer undan ansvaret efter hissolyckan

Också uppbyggnaden av det unika fackliga stödet till migrantarbetare finns med här. Filmen kommer också att finnas på SVT i sommar. Även Strejkarna om klimatrörelsen Fridays for future visas under Tempoveckan och har sedan biopremiär den15 maj.

Tempo är ett fantastiskt tillfälle att ta del av kärlek och kamp utan att det är det minsta tillrättalagt. Tvärtom får lust och motstånd tillfälle att gnida sig mot varandra så det gnistrar. Regissörerna och deras huvudpersoner tar med oss i handen på resor vi måste göra för att kunna leva med världen som den är nu. 

Haveri­kommissionen: Det saknades delar när hissen föll

Journalisten Adama Daves dokumenterar Sveriges strejkhistoria

Han sätter strålkastarljuset på svenska strejker

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Pelle Sunvisson är förhandlare för Stockholms LS nya syndikat Solidariska lantarbetare. Foto: Vendela Engström

Rekordvinst för Solidariska lantarbetare: 10 miljoner i retro­aktiva löner 

En dryg månad efter att lantarbetarsyndikatet Solidariska Lantarbetare bildades har de vunnit sitt första ärende. 10 miljoner kronor kommer att betalas ut i retroaktiv lön till 35 medlemmar som jobbar på en mjölkgård. På gården är nu över 90 procent av arbetarna med i facket.

För ungefär en månads sedan, den 21 januari, bildade medlemmar inom Stockholm LS det nya lantarbetarsyndikatet Solidariska lantarbetare, utifrån Solidariska byggares modell. 

Den 26 februari vann syndikatet sitt första ärende – nästan 10 miljoner kronor i retroaktiva löner ska betala tillbaka till 35 medlemmar på en mjölkgård.

Ärendet handlar om att gården under lång tid har betalat ut mycket låga löner och varken ob-tillägg eller övertidsersättning. 

– De låga lönerna har gjort att vissa har arbetat 300 timmar i månaden för att nå upp till en normal lön, säger Pelle Sunvisson, förhandlare på Solidariska lantarbetare. 

90 procent av arbetarna har gått med i facket

Första gången Pelle Sunvisson besökte gården var i början av december. Kort därefter gjorde de stora förändringar, höjde löner och började betala ut ersättning för ob och övertid, berättar han.

– Det har skett en stor löneförhöjning i den här processen. För vissa innebär detta en fördubbling av nuvarande lön. 

Enligt honom har det tidigare funnits en rädsla bland arbetarna på gården och det har varit omöjligt att vara öppen med facklig tillhörighet. I dagsläget är det helt annorlunda. Nu är över 90 procent av arbetarna organiserade inom syndikatet. 

Under de kommande veckorna kommer syndikatet att förhandla om ett eget kollektivavtal. Mjölkgården har redan ett kollektivavtal med Livs, så det nya skulle då bli ett andrahandsavtal.

– Med ett eget kollektivavtal skulle medlemmarna få rätt att engagera sig i fackliga frågor på arbetstid, säger Pelle Sunvisson. 

Lantarbetare bildar nytt fack: ”Ska slåss mot de som utnyttjar oss”

Emil Boss:
Kan Hanif Bali ändra uppfattning om svensk matproduktion?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln