Den mångkulturella rasismen

Uppslagsböckerna definierar rasism
som ”föreställningar om att vissa raser är överlägsna
andra”. Samtidigt blir det allt vanligare att grupper som Nationaldemokraterna
(ND) motiverar sina krav på massutvisningar och etnisk rensning
med just alla folkgruppers lika värde, i en retorik av pluralistiska
jämlikhetsideal som ibland kan låta förföriskt
likt zapatiströrelsens krav på självbestämmande.
Så här formulerar sig ND:s partisekreterare:

”Man räddar inte pandan för
att den är bättre än andra djur. Man räddar
en djurart för att den är en del av skapelsen och har
en plats i livets fantastiska mångfald. På samma sätt
har varje folk och etnisk grupp en moralisk rätt att leva …
utan att riskera integrering med andra folk.”

Genom att kopiera en välkänd ekologisk
diskurs om ”biologisk mångfald” till att gälla
”etnisk mångfald” gör sig ND till typiska företrädare
för en ny form av rasistisk ideologi som kan kallas etnopluralism.
Tillvägagångssättet har partiet i detalj hämtat
från sin inofficiella ideologiska gudfader i USA.

Richard McCulloch kallar sig själv
rasist, men tar skarpt avstånd från ideologier som predikar
att vissa ”raser” är mer värda än andra.
Ideologin utgår i stället från bejakandet av ”raslig
mångfald” och behovet av att bevara olika människoraser
som distinkta enheter. Rasblandning klassas som ett hotande ”folkmord”,
och utifrån denna dramaturgi levererar han i sin bok Det rasliga
fördraget såväl en kvasireligiös världsåskådning
som ett politiskt program för framtiden. Om och om igen upprepas
det centrala påståendet att jorden måste uppdelas
mellan rasrena hemländer. Och formuleringarna ekar ord för
ord hos Nationaldemokraternas partiprogram: ”Partiet strävar
efter att upphöja folkens rätt till fortsatt liv till
den viktigaste principen. … Särskilt skall arbetet lyfta
fram värdet av de olika folkens bevarande, värdet av livets
fortsatta divergerande utveckling”.

Värt att notera är vad McCulloch
menar är målet med ”livets divergerande utveckling”,
ett begrepp som han gör till existensens yttersta mening –
nämligen att de rasskillnader han ser hos mänskligheten,
som en följd av strikt separation, med tiden ska fördjupas
till den grad att homo sapiens transformeras från en art till
flera arter, som inte kan fortplanta sig med varandra. Mot denna
livets skapande kraft, ställer McCulloch alla de ”dödens
krafter” som han associerar med en hotande Enhet som upplöser
alla distinkta etniska drag: vänsterideologier, monoteistiska
religioner och västlig imperialism.

”Medan etablerade partier står
för döden står Nationaldemokraterna för livet”,
förklarade ND:s ideologiansvarige Vávra Suk i sitt tal
vid partiets konstituerande möte. Partiet formerades 2001 efter
en utbrytning ut Sverigedemokraterna och har nu blivit den svenska
extremhögerns viktigaste kraft på gatuplanet. Nationaldemokraterna
har visserligen bara en handfull kommunala mandat (i Södertälje
och Huddinge), men presenterar sig som ”en heltäckande
livsåskådning” där den utomparlamentariska
aktivismen står i centrum. Utan tvivel är partiet en
brygga till den renodlat nazistiska rörelsen, bland annat genom
att vara medarrangör till den årliga marschen i Salem.
Men ND:s egna etnopluralistiska rasism är något annat
än den klassiska nazismens rasism.

Etnopluralisterna tar skarpt avstånd
från herrefolkstänkande, liksom från socialdarwinismens
tanke på att bara de ”starkaste” ska överleva.
I dess ställe sätter man en mångfaldsdiskurs hämtad
direkt från miljörörelsen, och ett koncept om ”rasliga
rättigheter”. Richard McCulloch har den liberala tanken
på individuella rättigheter som förebild när
han presenterar strategin att långsamt få en ”moralisk
rasism”, där varje ”ras” har ett okränkbart
värde, att bli accepterad. I stället för nazismens
dyrkan av krig, expansion och underkuvande drömmer etnopluralisterna
om fred, separation och stabila gränser. Nationaldemokraterna
har demonstrerat utanför Kinas ambassad med tibetanska flaggor,
och på deras hemsida är maningar till kamp mot ”USA-imperialismen”
och ”Coca Cola och Hollywood-kulturen” stående inslag.
Västvärlden ska lämna övriga länder i fred,
för ”det är inte vår sak i väst att agera
världspolis”, som en av ND:s tyngsta ideologer skriver.
Kritiken mot den kapitalistiska globaliseringen övertas delvis
direkt från den vänster som vurmar för det lokala.

Över huvud taget kan man säga
att den etnopluralistiska rasismen åker snålskjuts på
de diskurser som under 1900-talets andra hälft etablerades
av miljörörelser och antikoloniala befrielsegrupper. Även
liberala idéer om okränkbara rättigheter omtolkas
för egna syften, liksom den så kallade identitetspolitikens
betoning på kollektivs egna sanningar som ingen annan kan
komma åt.

Etnopluralismen är i flera aspekter
något i grunden annat än nazism. Likväl får
man säga att det är en fascistisk ideologi vi har att
göra med. Om inte annat blir det klart när man ser vilka
politiska principer Richard McCulloch härleder från sina
”rasliga rättigheter”. Varje ras har rätt till
ett eget territorium, dit inga andra raser har tillträde (inte
ens som turister). Varje ras har även ”rätt till
sina medlemmars tillgivenhet, kärlek och omvårdnad”
– vilket innebär att åsiktsfrihet inte ska gälla.
Statens uppgift ska vara att slå ner varje politisk riktning
som ”motverkar en ras framgångsrika fortplantning”.

Denna slutsats dras bara någon sida
efter att författaren förklarat den liberala rättighetstraditionen
som sin etiska utgångspunkt. Men i sammanhanget kan det beskrivas
som en logisk självklarhet, eftersom ”rasliga rättigheter”
får status som okränkbara, och utspädningen av ett
folks gener som ett ”folkmord”. När en ras upplöses
i den fruktade enhetliga massan innebär det enligt Richard
McCulloch en ”tragedi av kosmiska proportioner”. Så
även om ideologin presenteras som en plan för fredlig
samlevnad mellan självständiga nationer innebär det
apokalyptiska och halvreligiösa perspektivet ett rättfärdigande
av drastiska metoder för att stoppa detta. Att klassificera
familjer efter ras och sedan deportera dem till utvalda territorier
presenteras som ett bejakande av mångfald och fred, som enda
alternativet till likformighet, universalism och imperialism. Så
ska enligt McCulloch ett nytt paradigm skapas, där regeln om
”den starkares överlevnad” ska ersättas av en
”bevarandets etik”.

Idéerna vävs hos unga nationaldemokrater
samman med den kult av mellankrigstidens rumänska fascistledare
Corneliu Codreanu som det senaste året spridit sig starkt
bland nazistiska grupper. Dennes fanatiskt antijudiska organisation
Järngardet präglades av paranoida konspirationsteorier
och en vilja till uppoffringar inför Nationen som drogs ända
till en slags dödskult. Codreanu har i dessa kretsar populariserats
av den irländske ”nationalrevolutionära” ideologen
Derek Holland, författare till boken Den politiske soldaten,
som Nationaldemokratisk ungdom (NDU) säljer med följande
ord: ”Inte mycket återstår att säga när
du ställs inför det slutliga valet. Skall du bli den revolutionära
krigare som kämpar för nationell frihet eller den fege
stackare som böjer sig att kyssa de skitiga stövlarna
på ett ruttet system.”

På 1980-talet ledde Derek Holland
in brittiska National Front på en etnopluralistisk väg
som innefattade samarbete med svarta separatister. I februari 2002
var han inbjuden talare vid NDU:s grundande möte. Vid mötet
framträdde även ungdomsförbundets på förväg
utsedde ordförande Marc Abrahamsson, som nu är partiets
kampanjgeneral inför EU-valet. Härom veckan dömdes
han till 18 månaders fängelse för att ha deltagit
i NDU:s mycket våldsamma attack på Pride-paraden i Stockholm
2003. Arbetaren har tidigare skrivit om hur Säpo ska ha hittat
bevis på hur ND genomfört militära övningar
tillsammans med nazister, och vid husrannsakan hos en Karlstadbo
– förutom en bomb – även hittade mötesprotokoll från
Nationaldemokraterna och register över vänsteraktivister
(Arbetaren 49/03). Man kan jämföra den roll Nationaldemokraterna
har fått med hur tyska NPD, Nationaldemokratische Partei Deutschlands,
blivit en legal samlingsplats för de militanta nazistnätverken,
de ”fria nationalisterna”.

Ändå är ND något annat
än kryptonazister, och dess ideologi inte blott ett retoriskt
grepp eller en ”städad” omstöpning av den klassiska
herrefolksrasismen. Vulgär hatpropaganda, där muslimer
framställs som en invasionsstyrka med våldtäkter
som främsta vapen, återfinns förvisso i de utåtriktade
flygblad som utgör aktivismens stomme. Ideologiska texter som
syftar till att skola partiets aktivister är däremot konsekvent
etnopluralistiska och betonar varje folkgrupps ”rätt till
särart”.

Från delar av vänstern har etnopluralisterna
redan fått hjälp att motivera ett annat tankemönster
som de bara tar några steg längre: Rädslan för
att globalisering innebär att en homogeniserande blandkultur
som upplöser världens kulturella skillnader i en grå
massa. Såväl den franska filosofen Étienne Balibar
(i Ras, nation, klass, Daidalos 2002) som Michael Hardt och Antonio
Negri (i Imperiet, Vertigo/Glänta 2003) har berört hur
denna framväxande form av nyrasism övertar de traditionella
antirasistiska argumenten om alla folks lika värde och betydelsen
av kulturell mångfald, för att vända dem mot sig
själva genom att ta dem på orden. Etnopluralismen framställer
rasistiskt våld som en ”naturlig” följd av
att kulturer blandas, och den totala separationen som enda fredliga
lösningen. Nationaldemokraterna och Richard McCulloch kan på
en och samma gång säga sig vilja minimera etniska konflikter,
och med illa dold förtjusning hänvisa till dem som bevis
för att olika folkslag omöjligen kan leva i fredlig samvaro.

Enligt Balibar är därför
denna rasism en sorts ”metarasism” som gör anspråk
på att vara en social teori för minimerandet av etnisk
konflikt. Logiken påminner inte så lite om retoriken
från den framväxande regimen för migration management
inom EU och med organ som IOM och ICMPD (se Arbetaren 44/03). Där
hänvisas till hotet från extremhögern för att
motivera rasistiska utestängningsåtgärder och militariserade
gränser. Båda resonemangen utgår från tanken
att rasism inte är ett strukturellt fenomen som reproduceras
av samhällsordningen, utan en del av människans väsen.

Enligt de gängse kriterier på
rasism som återfinns i exempelvis Nationalencyklopedin är
varken Nationaldemokraterna eller Richard McCulloch rasister, eftersom
de uttryckligen tar avstånd från ”denna hierarkiska
klassifikation” som ”berättigar medlemmar av förment
överlägsna raser att dominera, exploatera och t.o.m. förinta
medlemmar av förment underlägsna raser”. Eftersom
åtminstone McCulloch själv ändå stolt deklarerar
sig som rasist, är det uppenbarligen något fel på
de vanligen förekommande definitionerna.

Antirasistisk journalistik brukar, ofta
med imponerande noggrannhet, ägna sig åt att leta fram
formuleringar som kan tolkas som att nyrasisterna i själva
verket står för samma herrefolksidéer som de gamla
nazisterna. I sin iver att påvisa dess rasistiska karaktär
blundar de för hur de nya formerna av rasism egentligen ser
ut. Ett exempel av många är hur Bim Clinell, i sin i
övrigt utmärkta bok De hunsades revansch (Ordfront 2003),
beskriver den ”nya högern” i Frankrike, den internationellt
sett inflytelserikaste etnopluralistiska grupperingen. Trots en
i övrigt ganska omfattande beskrivning av deras tankemönster
nämns detta inte alls. I stället spekuleras det friskt
i att den nya högerns verkliga ideal är att ett herrefolk
förintar övriga raser i kampen för världsherravälde.

Viljan att avslöja nyrasismen som blott
en rökridå för att skymma en välkänd Hitler-nazism
leder till att man glömmer att skärskåda den rasism
som blir en ofrånkomlig följd av varje försök
att förverkliga själva det etnopluralistiska idealet.
En antirasism som inte problematiserar de begrepp om etnisk ”mångfald”
man så gärna hyllar kan i praktiken visa sig hjälpa
de etnopluralistiska rasisterna på traven. För etnisk
mångfald står inte i motsats till rasseparation, och
när det luddiga pratet om ”förståelse”
och ”kulturmöten” börjar glida alltför
långt ifrån verkligheten ser etnopluralisterna sin stora
chans. Antirasister kan inte utgå från etniska identiteter
som något på förhand givet. Snarare än som
en allmän homogeniseringsprocess måste globaliseringen
förstås som ett system, som inbegriper såväl
hybridisering av gamla identiteter som produktion av nya.

Inom den svenska extremhögern har visserligen
större valframgångar tillkommit Sverigedemokraterna,
som nu under stora interna slitningar försöker konsolidera
sin väg mot en mer ”respektabel” högerpopulism.
Därifrån skiljer sig de etnopluralistiska Nationaldemokraterna
som flörtar med ”nationalrevolutionära” idéer
och satsar på en mer utomparlamentarisk strategi. ND har dessutom
etablerat ett nära samarbete med italienska regeringspartiet
Lega Nord och flamländska separatisterna Vlaams Blok. Så
även om etnopluralismen kan framstå som en bisarr och
kuriös företeelse i exempelvis Richard McCullochs tappning,
kan det finnas skäl att omvärdera en del av de sedvanliga
definitionerna av rasism och antirasism.

Snarare än som en chauvinistisk lära
om den egna folkgruppens överlägsenhet, bör rasism
definieras som alla de praktiker och ideologier som producerar,
stärker och avgränsar upplevda gemenskaper som ras, folk
eller liknande, emedan särbehandling av dem som tillhör
en annan kategori görs till något viktigt och avgörande.
Först då har vi ett begrepp som täcker även
dagens nya former av rasism.

Publicerad Uppdaterad
13 minuter sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Nytt antirasistiskt monument i Malmö

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 timmar sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Fotomontage: Till vänster i bilden Marie Brynolfsson, kommunalråd för Vänsterpartiet. Till höger i bilden genre-bild från äldreomsorgen

Göteborg: Här sänks arbetstiden

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 dag sedan
Bildmontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz, i bakgrunden bild från senatorn James Talarico valmöte i Texas
Makten måste tas tillbaka på riktigt, inte via politiska partier, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. Foto: Eric Gay/TT, Johan Apel Röstlund. Bildmontage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Resultaten är hoppfulla – men bara rörelser kan ta tillbaka makten

Protester i Europa och val i USA inger hopp. Men den farligaste fällan för alla som vill förändra samhället i grunden är att hoppas på partipolitiken.

Resultatet i USA:s mellanårsval är hoppfullt. Inte egentligen för att fler röstar på Demokraterna, som är ett av två högerpartier. (Även om det är fascinerande hur extremhögern delvis lyckats med den otroligt fantasifulla skräckpropagandan om att de är ”kommunister”.)

Resultatet är snarare hoppfullt för att det visar att väljarna är som folk är mest: de röstar till stor del utifrån sin egen ekonomiska situation, sin vardag. Missnöjet är stort med priserna på bränsle, bostäder, vård, utbildning. De röstar inte blint på Trump av ideologiska skäl. Snarare verkar många ha tröttnat på den galna personkult som presidenten själv oblygt försöker driva på.

I Texas vann den jämförelsevis progressiva demokratiska kandidaten James Talarico i senatorsvalet. Resultatet beskrivs av många som en rörelseseger över den republikanska kandidaten Ken Paxton, vars kampanj sponsrades av Elon Musk med flera hundra miljoner. Också i det viktiga guvernörsvalet vann den demokratiska kandidaten Gina Hinojosa i Texas. Även i andra traditionellt republikanskt dominerade delstater som Ohio och Kansas vann demokratiska kandidater.

Protester ger mer hopp än partier

Det är lätt att spontant sortera in Demokraternas valresultat bland andra skeenden den senaste tiden, som framgångar för vänsterpartier i olika länder. Eller de pågående stora protesterna i Europa.

Visst finns delvisa samband. Men europeiska väljare är fortfarande, mer än allt annat, djupt splittrade mellan höger och vänster. Protesterna, däremot, bär på mycket mer hopp än någon partipolitisk vänstervåg. Samtidigt som de innebär stora faror.

Hopp, för att de visar att det tillsammans fortfarande går att påverka samtiden från gator, skolor och arbetsplatser. Till och med vinna delsegrar. 

Rätten till ett hem mobiliserar Europa

En fara ligger i avsaknaden av organiserade och erfarna folkliga rörelser bakom, som kan förvalta segrarna och formulera gemensamma mål. I exempelvis Spanien är läget kanske något bättre, eftersom man har en lång tradition av stadsdelsorganisering och liknande.

Partipolitik är farligt

För den största faran på sikt är just – partipolitiken. Att rörelser sugs upp, oskadliggörs, av olika partiledare som lovar det ena eller andra. Partier som sedan antingen vinner ett val och sviker vad de lovat – eller inte vinner valet, och då skapar hopplöshet och passivitet hos dem som hoppades.

För att återkoppla till USA: i P1 Morgon i dag sammanfattar korrespondenten det som att trenden över tid är att politiker efter politiker lovar bättre ekonomi, får röster, misslyckas att ge folk bättre ekonomi, och sedan förlorar nästa val. 

Så kan vi ju inte ha det. Varken där eller här. Men låt oss inte sätta hoppet till någon ”vänstervåg” i politiken. Låt oss i stället göra allt för att bygga upp verkliga alternativ. Så att alla maktlösa, i stället för att splittras, själva kan ta makten över sina liv: ekonomi, boende, arbete. För att det ska lyckas behövs de gemensamma målen, och redskapen: solidaritet, frihet och jämlikhet.

Deltagarekonomi: ”Vi måste inkludera mer realism i våra visioner”

Amalthea Frantz:
Därför är 1936 relevant i dag

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 dagar sedan
Tidöregeringen Silas Aliki
Simona Mohamsson (L), Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) i samband med ett bokslut av Tidöavtalet, maj 2026. Foto: Jessica Gow/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Nya Nürnberg­lagar stiftas i Sverige

”Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar”, skriver Silas Aliki.

Den 15 september 1935 infördes de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland. På tyska kallades de Lagen för skydd av det tyska blodet och den tyska äran och Riksmedborgarlagen. 

Lagarna berövade judar sina fullvärdiga tyska medborgarskap, eftersom endast människor av ”tyskt eller besläktat blod” kunde vara medborgare med fullständiga rättigheter. Äktenskap och sexuella relationer mellan judar och icke-judar förbjöds också. Det var början på en formell avhumaniseringsprocess som syftade till att få majoritetsbefolkningen att känna att de tyska judarna var fundamentalt annorlunda än de själva, och att särbehandling därför var både acceptabel och rimlig. 

För många framstår det alltjämt som obegripligt hur dessa lagar kunde stiftas utan att den tyska befolkningen protesterade. Likhet inför lagen är trots allt den mest centrala principen för att en rättsstat ska kunna kalla sig för just det. Tyvärr är det bara att se sig omkring i vår svenska samtid för att förstå hur det kunde hända. 

Medborgarskap kan återkallas

Sedan den 6 juni 2026 gäller skärpta regler för svenskt medborgarskap. Nu för tiden krävs längre tid som boende i Sverige, krav på viss inkomst, samt prov i svenska och samhällskunskap för att kunna bli svensk medborgare. Kraven infördes dessutom utan så kallade övergångsregler, vilket innebär att de tillämpas på ansökningar som lämnades in långt innan reglerna trädde i kraft.

I maj röstade riksdagen om grundlagsändringar som innebär att medborgarskap i vissa fall ska kunna återkallas. Socialdemokraterna, som i dagsläget för en politik som bara kan beskrivas som Tidö light, röstade även de för att införa regler om att återkalla medborgarskap för vissa personer. Sedan oktober 2026 gäller också betydligt högre inkomstkrav för anhöriginvandring, vilket i princip innebär att många redan ingångna äktenskap i praktiken inte kan innebära ett gemensamt familjeliv för de som tjänar för lite. 

Enligt delar av den högerextrema borgerligheten kan inte processen med att neka och frånta icke-vita personer medborgarskap gå fort nog. SD-politikern Tobias Andersson skrev för några dagar sedan på plattformen X, att ”riksdagen har påbörjat grundlagsändringar för att underlätta återkallelse av medborgarskap. Vi borde rösta en andra gång nu och sedan prova lagen på Mohamed Ali.” Han syftar på den vänsterpartistiske ledamot som tog sig in i riksdagen med personkryss, och som sedan dess fått utstå ett våldsamt rasistiskt drev.

En demoniserad fiende

Den amerikanske professorn i statsvetenskap Robert O Paxton har, i sin välkända bok The Anatomy of Fascism, konstaterat att ”Fascister behöver en demoniserad fiende för att kunna mobilisera sina anhängare, men fienden behöver naturligtvis inte vara judisk. Varje kultur definierar sin egen nationella fiende.”

Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar. Tystnaden som omgärdar det som pågår berättar just nu allt om vilka vi varit om vi levt i Tyskland 1935. 

Vänsterpartisten Mohamed Ali och Silas Aliki.

Silas Aliki:
Tidöstyret är inte över

Silas Aliki:
Sverige saknar verklig opposition

Silas Aliki:
Tidö och den israeliska apartheid­staten

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
SAC:s generalsekreterare Agnes Lansrot. Foto: Vendela Engström

”Stora byggen utan kollektivavtal öppnar för syndikalister”

I veckan har det första svenska kollektivavtalet ”av och för migrantarbetare” undertecknats och kommer att gälla på Microsofts serverhallsbygge utanför Gävle. Men varför är det så ovanligt att syndikalistiska fack tecknar kollektivavtal? SAC:s generalsekreterare svarar.

Varför är det så ovanligt att syndikalistiska fackföreningar tecknar egna kollektivavtal? 

– Innan strejkinskränkningen 2019 handlade det ofta om friheten med att inte vara bunden av ett avtal. Det fanns till exempel större frihet att gå ut i strejk eftersom man då inte var förbunden till fredsplikten i kollektivavtalet.

– Men nu är strejkrätten ändå så begränsad och anledningen till att det fortfarande är ganska ovanligt med kollektivavtal kan bero på flera saker. I vissa fall har det det handlat om att man kanske inte är så många organiserade syndikalister på sin arbetsplats, i andra fall kanske det handlar om att det redan finns ett kollektivavtal och att det är en större uppförsbacke att kämpa för ett andrahandsavtal.


– Arbetsplatser som inte har kollektivavtal är ofta mindre arbetsplatser, och det är ofta där vi har avtal. Då handlar det ofta om att våra medlemmar är en stor del av de arbetsstyrkan.

Varför sker detta just nu, tror du? 



– Fenomenet med stora serverhallsbyggen har resulterat i stora byggarbetsplatser, med företag som inte har kollektivavtal. Avsaknaden av stark facklig närvaro har inneburit en öppning för syndikalister, inte minst eftersom att många av arbetarna talar andra språk än svenska. Detta har inneburit att de hamnat utanför den svenska modellen, eftersom att många LO-förbund inte organiserar migrantarbetare eller har information på flera språk. 


Innebär det nya avtalet alltså fredsplikt för de anställda på bygget? 



– Ja, det gör det.

Solidariska byggare kollektivavtal tecknas med bolag på Microsofts serverhallsbygge.

Syndikalistiska bygg­arbetare röstade ja till historiskt avtal på Microsoft-bygget

Microsoft i Gävle: ”De behandlar oss som slavar”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Solidariska byggare kollektivavtal tecknas med bolag på Microsofts serverhallsbygge.
Den 25 oktober undertecknades det ”första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare.” Foto: Valeriia Eltarenko

Syndikalistiska bygg­arbetare röstade ja till historiskt avtal på Microsoft-bygget

Facket Solidariska byggare har tecknat ett kollektivavtal med ett av bolagen som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Bolaget, som betalat ut felaktiga löner, kommer även att betala ut 15 miljoner kronor i retroaktiva löner till arbetarna. 

Söndagen den 25 oktober samlades omkring femtio byggarbetare på Joe Hill-gården i centrala Gävle. Under flera månaders tid har de, tillsammans med sitt fack Solidariska byggare, förhandlat med ett av bolagen – Benbau AB – som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Under helgen låg slutligen ett bud som inkluderade ett kollektivavtal på bordet, vilket fackets medlemmar fick möjlighet att rösta om. 

– Det blev ett enhälligt ja, säger Pelle Sunvisson, migrantorganisatör på SAC Syndikalisterna. 

Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare

”Stora byggen utan kollektivavtal öppnar för syndikalister”

Avtalet, det första för byggarbetare på arbetsplatsen, höjer lönerna till 260 kronor i timmen, vilket enligt Pelle Sunvisson ligger över branschens snittlön. Avtalet ger även rätt till en tidsbank som möjliggör längre perioder av ledighet i hemlandet. Under mötet på Joe Hill-gården valdes även sju egna skyddsombud. 

Avtalet inleds med orden: ”Följande kollektivavtal är det första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare. Avtalet utgår från de särskilda villkor som kommer av att arbeta i ett land och ha sin familj i ett annat. Det innebär bland annat att särskild vikt lagts vid möjligheten att få längre perioder av ledighet i hemlandet. Avtalet syftar inte till att ge samma villkor som svenska arbetare. Det syftar till att ge villkor som är minst lika bra.”

15 miljoner i uteblivna löner

Utöver kollektivavtalet antogs även ett bud om 15 miljoner kronor i uteblivna löner och skadestånd till arbetarna, detta efter att bolaget tidigare ertappats med felaktiga löneutbetalningar.

– Det gäller inte bara medlemmarna, utan alla anställda på bolaget kommer få ut rätt lön retroaktivt, säger Pelle Sunvisson. 

Medlemmar i Solidariska byggare efter att avtalet tecknats den 25 oktober 2026. Foto: Valeriia Eltarenko

Organiseringen på Microsofts byggen inleddes för ungefär ett halvår sedan. I mitten av april besökte Solidariska byggare serverhallsbygget i Stackbo, utanför Gävle. Syftet var att informera om fackliga rättigheter i Sverige och ta puls på intresset för organisering.

– Andra fack har inte lyckats organisera Microsoftarbetarna. Men eftersom vi har större erfarenhet av migrantorganisering är det värt ett försök även från oss, sa Philipp Galtsov, från Solidariska byggare, i samband med arbetsplatsbesöket i april. 

Under det halvår som gått sedan dess har mycket hänt. En driftsektion har bildats och nästan hundra av Benbaus anställda har gått med i Solidariska byggare. Totalt har företaget cirka 200 anställda, som nu omfattas av kollektivavtalet, på bygget.

Emil Boss om Microsoft och Solidariska Byggare

Emil Boss:
Syndikalisterna går före i den nya organiseringen

Microsoft i Gävle: ”De behandlar oss som slavar”

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Aleksey Makarov Säpo
På grund av Säpo nekas Aleksey Makarov från Malmö fortsätta sin kamp för ett fritt Ukraina. Foto: Vincent Haiges och Christine Olsson/TT

Malmö-anarkisten som stred mot Putin: Nu straffas han av Säpo

Han har stridit som frivillig mot Putins armé i Ukraina. Men Säpo ser den ryska oppositionsaktivisten och anarkisten Aleksey Makarov från Malmö som en säkerhetsrisk vilket gjort att han inte längre kan lämna Sverige. 

– Det är helt galet. Svenska myndigheter och Ryssland straffar mig för samma sak, nämligen att jag slagits för ett fritt Ukraina och mot den ryska imperialistiska staten, säger Aleksey Makarov till Arbetaren.

Aleksey Makarov kom till Sverige som kvotflykting redan 2011 och fick genast permanent uppehållstillstånd på grund av hotbilden mot honom hemma i Ryssland. 

Där hade han länge varit en del av oppositionen mot Putins våldsamma regim och var på grund av det efterlyst av myndigheterna. 

Nekas främlingspass

I Malmö startade han snabbt ett nytt liv där han bland annat fick jobb som tågvärd. Ett arbete han fortfarande har.

Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 reste han dit för att ansluta sig som frivillig i försvaret mot de ryska styrkorna. Han deltog i flera uppmärksammade ukrainska offensiver och skadades svårt vid fronten. På grund av det tvingades Aleksey Makarov återvända till Skåne där han fortfarande bor. Men nyligen kom chocken.

Det var när han skulle ansöka om förnyat så kallat främlingspass, ett resedokument för den som inte kan ansöka om pass i sitt hemland, som Säpo slog larm till Migrationsverket.

”Säkerhetspolisen har i yttrande daterat den 6 februari 2026 förordat att din ansökan om resedokument bör avslås av säkerhetsskäl”, skriver Migrationsverket i sitt beslut.

Något Aleksey Makarov blev varse om under ett möte med Migrationsverket dit han kommit för att förnya sina resedokument. Utan dem är det i stort sett omöjligt för honom att lämna Sverige.

Efterlyst i Ryssland

I övrigt var det locket på från Säpo som inte gav någon som helst förklaring till varför de ser honom som en säkerhetsrisk.

– Jag fick inte ens bemöta anklagelserna. Visst har jag varit i Ukraina och slagits mot den ryska staten. Men på vilket vis gör det mig till ett hot mot Sveriges säkerhet. Jag tror snarare det handlar om politik och min vänsterorganisering och mitt utomparlamentariska arbete.

I Ryssland är han fortfarande efterlyst. Att återvända är förenat med direkt livsfara men att inte kunna lämna Sverige för att hälsa på vänner i andra europeiska länder gör att Aleksey Makarov känner sig ”livegen”.

– Jag kan inte resa någonstans eftersom jag saknar officiella handlingar som gör det möjligt att lämna landet. I praktiken tolkar jag det som att den svenska säkerhetstjänsten förbjuder mig att fortsätta min kamp mot den ryska staten.

Säpo, som bland annat fungerar som remissinstans till Migrationsverket, är fortfarande förtegna om varför de ser Aleksey Makarov som en säkerhetsrisk och säger till Arbetaren att de inte uttalar sig om enskilda ärenden. 

Emil Boss:
Stoppa gängen? Sanera bygg­branschen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Bildmontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. LOs Veli-Pekka Säikkälä i bakgrunden
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör, om att LO:s avtalssekreterare uppger att man ”inte är mogna att ta fajten”. Foto: Martin Pahlmblad / TT /, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Tiden är mogen – men inte LO

LO kommer inte driva krav på kortare arbetsvecka i denna avtalsrörelse. Heller. När, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen?

Den senaste tiden har en hel del rubriker om STREJK stuckit ut i svenska medier. Många handlar förstås om protester och storstrejker i andra länder. Men vi har också haft exempelvis ”LO hotar med strejk för bättre pension” eller ”LO-förbund beredda att gå ut i strejk för sänkt arbetstid”. Eller varför inte ”IF Metall vägrar backa om arbetstiden”.

Frågan om att hinna med något mer än att bara slita på jobbet är livsviktig för många, även inom tjänstemannafacken.

”Vägra backa” från krav om kortare arbetstid

Bortom rubrikerna försvinner dock intrycket av kampanda snabbt. Att ”vägra backa” betydde i slutet av september, enligt Metalls avtalssekreterare: ”IF Metall har drivit kravet om kortare arbetstid i princip varje avtalsrörelse sedan 1995 och vi kommer att ställa krav om arbetstidsförkortning oavsett vad som händer”. 

Och denna vecka kom en av årets mest förutsägbara nyheter: LO-facken kommer inte gemensamt driva krav på kortare arbetsvecka i avtalsrörelsen 2027. Man uppger att man i stället ska fortsätta förhandla om att avsätta en del av löneutrymmet till kortad års- eller livsarbetstid, bland annat genom tidbanker.

Detta trots att LO:s egen kongress år 2024 beslutade att ”kraftfullt prioritera frågan kring kortare arbetstid, både via förhandlingar och lagstiftning”. Därför motsätter sig Transportarbetareförbundet det nya beskedet från LO-samordningen. Och det största LO-facket, Kommunal, är förstås besvikna. 

Bland dem finns exempelvis hårt arbetande undersköterskor och barnskötare. Att de är besvikna är självklart, men en hel del av dem är säkert ändå inte förvånade. Alla som följer olika fackföreningars arbete över tid vet att det i ungefär 99 fall av 100 aldrig blir något av LO:s tal om hård kamp, för att inte tala om strejk.

När ska LO bli kampvilliga igen?

LO drev ju, tillsammans med Socialdemokraterna, igenom det som brukar kallas antistrejklagen år 2019. Det talar de inte så gärna om. När LO själva svarar på kritik om varför de inte tar till strejkvapnet, brukar det låta ungefär: ”Styrkan ligger i att få igenom krav genom att bara hota – det är ett svaghetstecken att behöva strejka.” Men nu hörs inte ens det mantrat. I stället: Det är ”inte läge” för frågan om arbetstiden, LO är ”inte mogna att ta den fajten just nu när vi möter stenhårt motstånd från arbetsgivarna”, enligt LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Så när, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen? Antingen måste deras medlemmar göra det omöjligt för ledningen att hela tiden backa för arbetsköparna. Många försöker, men det har inte gett större resultat på mycket länge. Eller så måste medlemmarna välja andra, kampvilliga fackföreningar – sådana som redan finns, eller starta nya. 

Andra strejker ljus i mörkret

Samtidigt sipprar arbetares missnöje ut på andra sätt – som det alltid gör. Mer och mer när samhället hårdnar. Och utan att vara godkänt av ledningen. 

Andra strejkrubriker från den senaste tiden är små ljus i mörkret: lärarlaget i Vaggeryd som sjukskrev sig i protest mot arbetsmiljön. Bussförarna i Skaraborg som gjorde samma sak i politisk protest.

Och den 30 oktober håller Seko Tunnelbanan manifestation i Stockholm, i solidaritet med den stora hamnarbetarstrejk som sker i minst 60 hamnar världen över.

Enda vägen framåt för arbetarrörelsen är att våga mer. Enligt arbetsköparna i Svenskt Näringsliv kommer det heller aldrig ”vara läge” för något.

Jeff Bezos och Amazon övervakar de anställda

Så ska AI kväva organiseringen på Amazons lager

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Dödsolycka på Stegra i Boden
Trots att mannen fördes till sjukhus avled han till följd av sina skador. Foto: Joakim Ståhl/TT

Man död efter olycka på Stegra i Boden

En man i 65-årsåldern har omkommit efter en arbetsplatsolycka på Stegras stålverksbygge i Boden. 

– Det är fruktansvärt och arbetsmiljön måste ses över, säger en anonym anställd till tidningen Dagens Arbete.

Det var vid lunchtid på onsdagen som mannen av oklar anledning föll från en plattform vid Stegras stålverksbygge. Mannen fördes till sjukhus med svåra skador och under torsdagen meddelade företaget att han omkommit.

Polisen utreder nu händelsen och ärendet leds av åklagare vid riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål. 

Dödsolyckan var den tjugosjätte hittills i år på svenska arbetsplatser.

Jeff Bezos och Amazon övervakar de anställda

Så ska AI kväva organiseringen på Amazons lager

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Genrebild från ett klassrum, stolar står på borden.
Ett lärarlag sjukskrev sig i protest mot hög arbetsbelastning Foto: Pontus Lundahl / TT

Vaggeryd: Lärarlag sjukskrev sig i protest

Under tisdagen sjukskrev sig ett helt arbetslag på Östra skolan i småländska Vaggeryd. Sjukskrivningarna ska ha skett i protest mot hög arbetsbelastning, rapporterar Värnamo Nyheter.

– Vi blev väldigt överraskade, nu måste vi lösa det här, säger barn- och utbildningschefen David Norrfjärd, till Jönköpingsposten.

Protesten berörde sju pedagoger och flera andra medarbetare. Ett 50-tal barn ska under tisdagen ha blivit utan ordinarie lärare. Bemanningen ska ha täckts upp med vikarier och befintlig personal.

Fackförbundet Sveriges lärare menar att det är upprepat våld mot elever och lärare på skolan som ligger bakom att en hel personalgrupp sjukskrev sig.

– Det är alarmerande, säger huvudskyddsombudet Andres Noor Ståhlnacke, till Jönköpingsposten.

Malmö Latinskola

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Fotomontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. I bakgrunden ett klassrum

Amalthea Frantz:
Tonåriga syndikalister hade rätt – det fria skolvalet ökade klasskillnaderna

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln