Uppslagsböckerna definierar rasism
som ”föreställningar om att vissa raser är överlägsna
andra”. Samtidigt blir det allt vanligare att grupper som Nationaldemokraterna
(ND) motiverar sina krav på massutvisningar och etnisk rensning
med just alla folkgruppers lika värde, i en retorik av pluralistiska
jämlikhetsideal som ibland kan låta förföriskt
likt zapatiströrelsens krav på självbestämmande.
Så här formulerar sig ND:s partisekreterare:
”Man räddar inte pandan för
att den är bättre än andra djur. Man räddar
en djurart för att den är en del av skapelsen och har
en plats i livets fantastiska mångfald. På samma sätt
har varje folk och etnisk grupp en moralisk rätt att leva …
utan att riskera integrering med andra folk.”
Genom att kopiera en välkänd ekologisk
diskurs om ”biologisk mångfald” till att gälla
”etnisk mångfald” gör sig ND till typiska företrädare
för en ny form av rasistisk ideologi som kan kallas etnopluralism.
Tillvägagångssättet har partiet i detalj hämtat
från sin inofficiella ideologiska gudfader i USA.
Richard McCulloch kallar sig själv
rasist, men tar skarpt avstånd från ideologier som predikar
att vissa ”raser” är mer värda än andra.
Ideologin utgår i stället från bejakandet av ”raslig
mångfald” och behovet av att bevara olika människoraser
som distinkta enheter. Rasblandning klassas som ett hotande ”folkmord”,
och utifrån denna dramaturgi levererar han i sin bok Det rasliga
fördraget såväl en kvasireligiös världsåskådning
som ett politiskt program för framtiden. Om och om igen upprepas
det centrala påståendet att jorden måste uppdelas
mellan rasrena hemländer. Och formuleringarna ekar ord för
ord hos Nationaldemokraternas partiprogram: ”Partiet strävar
efter att upphöja folkens rätt till fortsatt liv till
den viktigaste principen. … Särskilt skall arbetet lyfta
fram värdet av de olika folkens bevarande, värdet av livets
fortsatta divergerande utveckling”.
Värt att notera är vad McCulloch
menar är målet med ”livets divergerande utveckling”,
ett begrepp som han gör till existensens yttersta mening –
nämligen att de rasskillnader han ser hos mänskligheten,
som en följd av strikt separation, med tiden ska fördjupas
till den grad att homo sapiens transformeras från en art till
flera arter, som inte kan fortplanta sig med varandra. Mot denna
livets skapande kraft, ställer McCulloch alla de ”dödens
krafter” som han associerar med en hotande Enhet som upplöser
alla distinkta etniska drag: vänsterideologier, monoteistiska
religioner och västlig imperialism.
”Medan etablerade partier står
för döden står Nationaldemokraterna för livet”,
förklarade ND:s ideologiansvarige Vávra Suk i sitt tal
vid partiets konstituerande möte. Partiet formerades 2001 efter
en utbrytning ut Sverigedemokraterna och har nu blivit den svenska
extremhögerns viktigaste kraft på gatuplanet. Nationaldemokraterna
har visserligen bara en handfull kommunala mandat (i Södertälje
och Huddinge), men presenterar sig som ”en heltäckande
livsåskådning” där den utomparlamentariska
aktivismen står i centrum. Utan tvivel är partiet en
brygga till den renodlat nazistiska rörelsen, bland annat genom
att vara medarrangör till den årliga marschen i Salem.
Men ND:s egna etnopluralistiska rasism är något annat
än den klassiska nazismens rasism.
Etnopluralisterna tar skarpt avstånd
från herrefolkstänkande, liksom från socialdarwinismens
tanke på att bara de ”starkaste” ska överleva.
I dess ställe sätter man en mångfaldsdiskurs hämtad
direkt från miljörörelsen, och ett koncept om ”rasliga
rättigheter”. Richard McCulloch har den liberala tanken
på individuella rättigheter som förebild när
han presenterar strategin att långsamt få en ”moralisk
rasism”, där varje ”ras” har ett okränkbart
värde, att bli accepterad. I stället för nazismens
dyrkan av krig, expansion och underkuvande drömmer etnopluralisterna
om fred, separation och stabila gränser. Nationaldemokraterna
har demonstrerat utanför Kinas ambassad med tibetanska flaggor,
och på deras hemsida är maningar till kamp mot ”USA-imperialismen”
och ”Coca Cola och Hollywood-kulturen” stående inslag.
Västvärlden ska lämna övriga länder i fred,
för ”det är inte vår sak i väst att agera
världspolis”, som en av ND:s tyngsta ideologer skriver.
Kritiken mot den kapitalistiska globaliseringen övertas delvis
direkt från den vänster som vurmar för det lokala.
Över huvud taget kan man säga
att den etnopluralistiska rasismen åker snålskjuts på
de diskurser som under 1900-talets andra hälft etablerades
av miljörörelser och antikoloniala befrielsegrupper. Även
liberala idéer om okränkbara rättigheter omtolkas
för egna syften, liksom den så kallade identitetspolitikens
betoning på kollektivs egna sanningar som ingen annan kan
komma åt.
Etnopluralismen är i flera aspekter
något i grunden annat än nazism. Likväl får
man säga att det är en fascistisk ideologi vi har att
göra med. Om inte annat blir det klart när man ser vilka
politiska principer Richard McCulloch härleder från sina
”rasliga rättigheter”. Varje ras har rätt till
ett eget territorium, dit inga andra raser har tillträde (inte
ens som turister). Varje ras har även ”rätt till
sina medlemmars tillgivenhet, kärlek och omvårdnad”
– vilket innebär att åsiktsfrihet inte ska gälla.
Statens uppgift ska vara att slå ner varje politisk riktning
som ”motverkar en ras framgångsrika fortplantning”.
Denna slutsats dras bara någon sida
efter att författaren förklarat den liberala rättighetstraditionen
som sin etiska utgångspunkt. Men i sammanhanget kan det beskrivas
som en logisk självklarhet, eftersom ”rasliga rättigheter”
får status som okränkbara, och utspädningen av ett
folks gener som ett ”folkmord”. När en ras upplöses
i den fruktade enhetliga massan innebär det enligt Richard
McCulloch en ”tragedi av kosmiska proportioner”. Så
även om ideologin presenteras som en plan för fredlig
samlevnad mellan självständiga nationer innebär det
apokalyptiska och halvreligiösa perspektivet ett rättfärdigande
av drastiska metoder för att stoppa detta. Att klassificera
familjer efter ras och sedan deportera dem till utvalda territorier
presenteras som ett bejakande av mångfald och fred, som enda
alternativet till likformighet, universalism och imperialism. Så
ska enligt McCulloch ett nytt paradigm skapas, där regeln om
”den starkares överlevnad” ska ersättas av en
”bevarandets etik”.
Idéerna vävs hos unga nationaldemokrater
samman med den kult av mellankrigstidens rumänska fascistledare
Corneliu Codreanu som det senaste året spridit sig starkt
bland nazistiska grupper. Dennes fanatiskt antijudiska organisation
Järngardet präglades av paranoida konspirationsteorier
och en vilja till uppoffringar inför Nationen som drogs ända
till en slags dödskult. Codreanu har i dessa kretsar populariserats
av den irländske ”nationalrevolutionära” ideologen
Derek Holland, författare till boken Den politiske soldaten,
som Nationaldemokratisk ungdom (NDU) säljer med följande
ord: ”Inte mycket återstår att säga när
du ställs inför det slutliga valet. Skall du bli den revolutionära
krigare som kämpar för nationell frihet eller den fege
stackare som böjer sig att kyssa de skitiga stövlarna
på ett ruttet system.”
På 1980-talet ledde Derek Holland
in brittiska National Front på en etnopluralistisk väg
som innefattade samarbete med svarta separatister. I februari 2002
var han inbjuden talare vid NDU:s grundande möte. Vid mötet
framträdde även ungdomsförbundets på förväg
utsedde ordförande Marc Abrahamsson, som nu är partiets
kampanjgeneral inför EU-valet. Härom veckan dömdes
han till 18 månaders fängelse för att ha deltagit
i NDU:s mycket våldsamma attack på Pride-paraden i Stockholm
2003. Arbetaren har tidigare skrivit om hur Säpo ska ha hittat
bevis på hur ND genomfört militära övningar
tillsammans med nazister, och vid husrannsakan hos en Karlstadbo
– förutom en bomb – även hittade mötesprotokoll från
Nationaldemokraterna och register över vänsteraktivister
(Arbetaren 49/03). Man kan jämföra den roll Nationaldemokraterna
har fått med hur tyska NPD, Nationaldemokratische Partei Deutschlands,
blivit en legal samlingsplats för de militanta nazistnätverken,
de ”fria nationalisterna”.
Ändå är ND något annat
än kryptonazister, och dess ideologi inte blott ett retoriskt
grepp eller en ”städad” omstöpning av den klassiska
herrefolksrasismen. Vulgär hatpropaganda, där muslimer
framställs som en invasionsstyrka med våldtäkter
som främsta vapen, återfinns förvisso i de utåtriktade
flygblad som utgör aktivismens stomme. Ideologiska texter som
syftar till att skola partiets aktivister är däremot konsekvent
etnopluralistiska och betonar varje folkgrupps ”rätt till
särart”.
Från delar av vänstern har etnopluralisterna
redan fått hjälp att motivera ett annat tankemönster
som de bara tar några steg längre: Rädslan för
att globalisering innebär att en homogeniserande blandkultur
som upplöser världens kulturella skillnader i en grå
massa. Såväl den franska filosofen Étienne Balibar
(i Ras, nation, klass, Daidalos 2002) som Michael Hardt och Antonio
Negri (i Imperiet, Vertigo/Glänta 2003) har berört hur
denna framväxande form av nyrasism övertar de traditionella
antirasistiska argumenten om alla folks lika värde och betydelsen
av kulturell mångfald, för att vända dem mot sig
själva genom att ta dem på orden. Etnopluralismen framställer
rasistiskt våld som en ”naturlig” följd av
att kulturer blandas, och den totala separationen som enda fredliga
lösningen. Nationaldemokraterna och Richard McCulloch kan på
en och samma gång säga sig vilja minimera etniska konflikter,
och med illa dold förtjusning hänvisa till dem som bevis
för att olika folkslag omöjligen kan leva i fredlig samvaro.
Enligt Balibar är därför
denna rasism en sorts ”metarasism” som gör anspråk
på att vara en social teori för minimerandet av etnisk
konflikt. Logiken påminner inte så lite om retoriken
från den framväxande regimen för migration management
inom EU och med organ som IOM och ICMPD (se Arbetaren 44/03). Där
hänvisas till hotet från extremhögern för att
motivera rasistiska utestängningsåtgärder och militariserade
gränser. Båda resonemangen utgår från tanken
att rasism inte är ett strukturellt fenomen som reproduceras
av samhällsordningen, utan en del av människans väsen.
Enligt de gängse kriterier på
rasism som återfinns i exempelvis Nationalencyklopedin är
varken Nationaldemokraterna eller Richard McCulloch rasister, eftersom
de uttryckligen tar avstånd från ”denna hierarkiska
klassifikation” som ”berättigar medlemmar av förment
överlägsna raser att dominera, exploatera och t.o.m. förinta
medlemmar av förment underlägsna raser”. Eftersom
åtminstone McCulloch själv ändå stolt deklarerar
sig som rasist, är det uppenbarligen något fel på
de vanligen förekommande definitionerna.
Antirasistisk journalistik brukar, ofta
med imponerande noggrannhet, ägna sig åt att leta fram
formuleringar som kan tolkas som att nyrasisterna i själva
verket står för samma herrefolksidéer som de gamla
nazisterna. I sin iver att påvisa dess rasistiska karaktär
blundar de för hur de nya formerna av rasism egentligen ser
ut. Ett exempel av många är hur Bim Clinell, i sin i
övrigt utmärkta bok De hunsades revansch (Ordfront 2003),
beskriver den ”nya högern” i Frankrike, den internationellt
sett inflytelserikaste etnopluralistiska grupperingen. Trots en
i övrigt ganska omfattande beskrivning av deras tankemönster
nämns detta inte alls. I stället spekuleras det friskt
i att den nya högerns verkliga ideal är att ett herrefolk
förintar övriga raser i kampen för världsherravälde.
Viljan att avslöja nyrasismen som blott
en rökridå för att skymma en välkänd Hitler-nazism
leder till att man glömmer att skärskåda den rasism
som blir en ofrånkomlig följd av varje försök
att förverkliga själva det etnopluralistiska idealet.
En antirasism som inte problematiserar de begrepp om etnisk ”mångfald”
man så gärna hyllar kan i praktiken visa sig hjälpa
de etnopluralistiska rasisterna på traven. För etnisk
mångfald står inte i motsats till rasseparation, och
när det luddiga pratet om ”förståelse”
och ”kulturmöten” börjar glida alltför
långt ifrån verkligheten ser etnopluralisterna sin stora
chans. Antirasister kan inte utgå från etniska identiteter
som något på förhand givet. Snarare än som
en allmän homogeniseringsprocess måste globaliseringen
förstås som ett system, som inbegriper såväl
hybridisering av gamla identiteter som produktion av nya.
Inom den svenska extremhögern har visserligen
större valframgångar tillkommit Sverigedemokraterna,
som nu under stora interna slitningar försöker konsolidera
sin väg mot en mer ”respektabel” högerpopulism.
Därifrån skiljer sig de etnopluralistiska Nationaldemokraterna
som flörtar med ”nationalrevolutionära” idéer
och satsar på en mer utomparlamentarisk strategi. ND har dessutom
etablerat ett nära samarbete med italienska regeringspartiet
Lega Nord och flamländska separatisterna Vlaams Blok. Så
även om etnopluralismen kan framstå som en bisarr och
kuriös företeelse i exempelvis Richard McCullochs tappning,
kan det finnas skäl att omvärdera en del av de sedvanliga
definitionerna av rasism och antirasism.
Snarare än som en chauvinistisk lära
om den egna folkgruppens överlägsenhet, bör rasism
definieras som alla de praktiker och ideologier som producerar,
stärker och avgränsar upplevda gemenskaper som ras, folk
eller liknande, emedan särbehandling av dem som tillhör
en annan kategori görs till något viktigt och avgörande.
Först då har vi ett begrepp som täcker även
dagens nya former av rasism.
