Den mångkulturella rasismen

Uppslagsböckerna definierar rasism
som ”föreställningar om att vissa raser är överlägsna
andra”. Samtidigt blir det allt vanligare att grupper som Nationaldemokraterna
(ND) motiverar sina krav på massutvisningar och etnisk rensning
med just alla folkgruppers lika värde, i en retorik av pluralistiska
jämlikhetsideal som ibland kan låta förföriskt
likt zapatiströrelsens krav på självbestämmande.
Så här formulerar sig ND:s partisekreterare:

”Man räddar inte pandan för
att den är bättre än andra djur. Man räddar
en djurart för att den är en del av skapelsen och har
en plats i livets fantastiska mångfald. På samma sätt
har varje folk och etnisk grupp en moralisk rätt att leva …
utan att riskera integrering med andra folk.”

Genom att kopiera en välkänd ekologisk
diskurs om ”biologisk mångfald” till att gälla
”etnisk mångfald” gör sig ND till typiska företrädare
för en ny form av rasistisk ideologi som kan kallas etnopluralism.
Tillvägagångssättet har partiet i detalj hämtat
från sin inofficiella ideologiska gudfader i USA.

Richard McCulloch kallar sig själv
rasist, men tar skarpt avstånd från ideologier som predikar
att vissa ”raser” är mer värda än andra.
Ideologin utgår i stället från bejakandet av ”raslig
mångfald” och behovet av att bevara olika människoraser
som distinkta enheter. Rasblandning klassas som ett hotande ”folkmord”,
och utifrån denna dramaturgi levererar han i sin bok Det rasliga
fördraget såväl en kvasireligiös världsåskådning
som ett politiskt program för framtiden. Om och om igen upprepas
det centrala påståendet att jorden måste uppdelas
mellan rasrena hemländer. Och formuleringarna ekar ord för
ord hos Nationaldemokraternas partiprogram: ”Partiet strävar
efter att upphöja folkens rätt till fortsatt liv till
den viktigaste principen. … Särskilt skall arbetet lyfta
fram värdet av de olika folkens bevarande, värdet av livets
fortsatta divergerande utveckling”.

Värt att notera är vad McCulloch
menar är målet med ”livets divergerande utveckling”,
ett begrepp som han gör till existensens yttersta mening –
nämligen att de rasskillnader han ser hos mänskligheten,
som en följd av strikt separation, med tiden ska fördjupas
till den grad att homo sapiens transformeras från en art till
flera arter, som inte kan fortplanta sig med varandra. Mot denna
livets skapande kraft, ställer McCulloch alla de ”dödens
krafter” som han associerar med en hotande Enhet som upplöser
alla distinkta etniska drag: vänsterideologier, monoteistiska
religioner och västlig imperialism.

”Medan etablerade partier står
för döden står Nationaldemokraterna för livet”,
förklarade ND:s ideologiansvarige Vávra Suk i sitt tal
vid partiets konstituerande möte. Partiet formerades 2001 efter
en utbrytning ut Sverigedemokraterna och har nu blivit den svenska
extremhögerns viktigaste kraft på gatuplanet. Nationaldemokraterna
har visserligen bara en handfull kommunala mandat (i Södertälje
och Huddinge), men presenterar sig som ”en heltäckande
livsåskådning” där den utomparlamentariska
aktivismen står i centrum. Utan tvivel är partiet en
brygga till den renodlat nazistiska rörelsen, bland annat genom
att vara medarrangör till den årliga marschen i Salem.
Men ND:s egna etnopluralistiska rasism är något annat
än den klassiska nazismens rasism.

Etnopluralisterna tar skarpt avstånd
från herrefolkstänkande, liksom från socialdarwinismens
tanke på att bara de ”starkaste” ska överleva.
I dess ställe sätter man en mångfaldsdiskurs hämtad
direkt från miljörörelsen, och ett koncept om ”rasliga
rättigheter”. Richard McCulloch har den liberala tanken
på individuella rättigheter som förebild när
han presenterar strategin att långsamt få en ”moralisk
rasism”, där varje ”ras” har ett okränkbart
värde, att bli accepterad. I stället för nazismens
dyrkan av krig, expansion och underkuvande drömmer etnopluralisterna
om fred, separation och stabila gränser. Nationaldemokraterna
har demonstrerat utanför Kinas ambassad med tibetanska flaggor,
och på deras hemsida är maningar till kamp mot ”USA-imperialismen”
och ”Coca Cola och Hollywood-kulturen” stående inslag.
Västvärlden ska lämna övriga länder i fred,
för ”det är inte vår sak i väst att agera
världspolis”, som en av ND:s tyngsta ideologer skriver.
Kritiken mot den kapitalistiska globaliseringen övertas delvis
direkt från den vänster som vurmar för det lokala.

Över huvud taget kan man säga
att den etnopluralistiska rasismen åker snålskjuts på
de diskurser som under 1900-talets andra hälft etablerades
av miljörörelser och antikoloniala befrielsegrupper. Även
liberala idéer om okränkbara rättigheter omtolkas
för egna syften, liksom den så kallade identitetspolitikens
betoning på kollektivs egna sanningar som ingen annan kan
komma åt.

Etnopluralismen är i flera aspekter
något i grunden annat än nazism. Likväl får
man säga att det är en fascistisk ideologi vi har att
göra med. Om inte annat blir det klart när man ser vilka
politiska principer Richard McCulloch härleder från sina
”rasliga rättigheter”. Varje ras har rätt till
ett eget territorium, dit inga andra raser har tillträde (inte
ens som turister). Varje ras har även ”rätt till
sina medlemmars tillgivenhet, kärlek och omvårdnad”
– vilket innebär att åsiktsfrihet inte ska gälla.
Statens uppgift ska vara att slå ner varje politisk riktning
som ”motverkar en ras framgångsrika fortplantning”.

Denna slutsats dras bara någon sida
efter att författaren förklarat den liberala rättighetstraditionen
som sin etiska utgångspunkt. Men i sammanhanget kan det beskrivas
som en logisk självklarhet, eftersom ”rasliga rättigheter”
får status som okränkbara, och utspädningen av ett
folks gener som ett ”folkmord”. När en ras upplöses
i den fruktade enhetliga massan innebär det enligt Richard
McCulloch en ”tragedi av kosmiska proportioner”. Så
även om ideologin presenteras som en plan för fredlig
samlevnad mellan självständiga nationer innebär det
apokalyptiska och halvreligiösa perspektivet ett rättfärdigande
av drastiska metoder för att stoppa detta. Att klassificera
familjer efter ras och sedan deportera dem till utvalda territorier
presenteras som ett bejakande av mångfald och fred, som enda
alternativet till likformighet, universalism och imperialism. Så
ska enligt McCulloch ett nytt paradigm skapas, där regeln om
”den starkares överlevnad” ska ersättas av en
”bevarandets etik”.

Idéerna vävs hos unga nationaldemokrater
samman med den kult av mellankrigstidens rumänska fascistledare
Corneliu Codreanu som det senaste året spridit sig starkt
bland nazistiska grupper. Dennes fanatiskt antijudiska organisation
Järngardet präglades av paranoida konspirationsteorier
och en vilja till uppoffringar inför Nationen som drogs ända
till en slags dödskult. Codreanu har i dessa kretsar populariserats
av den irländske ”nationalrevolutionära” ideologen
Derek Holland, författare till boken Den politiske soldaten,
som Nationaldemokratisk ungdom (NDU) säljer med följande
ord: ”Inte mycket återstår att säga när
du ställs inför det slutliga valet. Skall du bli den revolutionära
krigare som kämpar för nationell frihet eller den fege
stackare som böjer sig att kyssa de skitiga stövlarna
på ett ruttet system.”

På 1980-talet ledde Derek Holland
in brittiska National Front på en etnopluralistisk väg
som innefattade samarbete med svarta separatister. I februari 2002
var han inbjuden talare vid NDU:s grundande möte. Vid mötet
framträdde även ungdomsförbundets på förväg
utsedde ordförande Marc Abrahamsson, som nu är partiets
kampanjgeneral inför EU-valet. Härom veckan dömdes
han till 18 månaders fängelse för att ha deltagit
i NDU:s mycket våldsamma attack på Pride-paraden i Stockholm
2003. Arbetaren har tidigare skrivit om hur Säpo ska ha hittat
bevis på hur ND genomfört militära övningar
tillsammans med nazister, och vid husrannsakan hos en Karlstadbo
– förutom en bomb – även hittade mötesprotokoll från
Nationaldemokraterna och register över vänsteraktivister
(Arbetaren 49/03). Man kan jämföra den roll Nationaldemokraterna
har fått med hur tyska NPD, Nationaldemokratische Partei Deutschlands,
blivit en legal samlingsplats för de militanta nazistnätverken,
de ”fria nationalisterna”.

Ändå är ND något annat
än kryptonazister, och dess ideologi inte blott ett retoriskt
grepp eller en ”städad” omstöpning av den klassiska
herrefolksrasismen. Vulgär hatpropaganda, där muslimer
framställs som en invasionsstyrka med våldtäkter
som främsta vapen, återfinns förvisso i de utåtriktade
flygblad som utgör aktivismens stomme. Ideologiska texter som
syftar till att skola partiets aktivister är däremot konsekvent
etnopluralistiska och betonar varje folkgrupps ”rätt till
särart”.

Från delar av vänstern har etnopluralisterna
redan fått hjälp att motivera ett annat tankemönster
som de bara tar några steg längre: Rädslan för
att globalisering innebär att en homogeniserande blandkultur
som upplöser världens kulturella skillnader i en grå
massa. Såväl den franska filosofen Étienne Balibar
(i Ras, nation, klass, Daidalos 2002) som Michael Hardt och Antonio
Negri (i Imperiet, Vertigo/Glänta 2003) har berört hur
denna framväxande form av nyrasism övertar de traditionella
antirasistiska argumenten om alla folks lika värde och betydelsen
av kulturell mångfald, för att vända dem mot sig
själva genom att ta dem på orden. Etnopluralismen framställer
rasistiskt våld som en ”naturlig” följd av
att kulturer blandas, och den totala separationen som enda fredliga
lösningen. Nationaldemokraterna och Richard McCulloch kan på
en och samma gång säga sig vilja minimera etniska konflikter,
och med illa dold förtjusning hänvisa till dem som bevis
för att olika folkslag omöjligen kan leva i fredlig samvaro.

Enligt Balibar är därför
denna rasism en sorts ”metarasism” som gör anspråk
på att vara en social teori för minimerandet av etnisk
konflikt. Logiken påminner inte så lite om retoriken
från den framväxande regimen för migration management
inom EU och med organ som IOM och ICMPD (se Arbetaren 44/03). Där
hänvisas till hotet från extremhögern för att
motivera rasistiska utestängningsåtgärder och militariserade
gränser. Båda resonemangen utgår från tanken
att rasism inte är ett strukturellt fenomen som reproduceras
av samhällsordningen, utan en del av människans väsen.

Enligt de gängse kriterier på
rasism som återfinns i exempelvis Nationalencyklopedin är
varken Nationaldemokraterna eller Richard McCulloch rasister, eftersom
de uttryckligen tar avstånd från ”denna hierarkiska
klassifikation” som ”berättigar medlemmar av förment
överlägsna raser att dominera, exploatera och t.o.m. förinta
medlemmar av förment underlägsna raser”. Eftersom
åtminstone McCulloch själv ändå stolt deklarerar
sig som rasist, är det uppenbarligen något fel på
de vanligen förekommande definitionerna.

Antirasistisk journalistik brukar, ofta
med imponerande noggrannhet, ägna sig åt att leta fram
formuleringar som kan tolkas som att nyrasisterna i själva
verket står för samma herrefolksidéer som de gamla
nazisterna. I sin iver att påvisa dess rasistiska karaktär
blundar de för hur de nya formerna av rasism egentligen ser
ut. Ett exempel av många är hur Bim Clinell, i sin i
övrigt utmärkta bok De hunsades revansch (Ordfront 2003),
beskriver den ”nya högern” i Frankrike, den internationellt
sett inflytelserikaste etnopluralistiska grupperingen. Trots en
i övrigt ganska omfattande beskrivning av deras tankemönster
nämns detta inte alls. I stället spekuleras det friskt
i att den nya högerns verkliga ideal är att ett herrefolk
förintar övriga raser i kampen för världsherravälde.

Viljan att avslöja nyrasismen som blott
en rökridå för att skymma en välkänd Hitler-nazism
leder till att man glömmer att skärskåda den rasism
som blir en ofrånkomlig följd av varje försök
att förverkliga själva det etnopluralistiska idealet.
En antirasism som inte problematiserar de begrepp om etnisk ”mångfald”
man så gärna hyllar kan i praktiken visa sig hjälpa
de etnopluralistiska rasisterna på traven. För etnisk
mångfald står inte i motsats till rasseparation, och
när det luddiga pratet om ”förståelse”
och ”kulturmöten” börjar glida alltför
långt ifrån verkligheten ser etnopluralisterna sin stora
chans. Antirasister kan inte utgå från etniska identiteter
som något på förhand givet. Snarare än som
en allmän homogeniseringsprocess måste globaliseringen
förstås som ett system, som inbegriper såväl
hybridisering av gamla identiteter som produktion av nya.

Inom den svenska extremhögern har visserligen
större valframgångar tillkommit Sverigedemokraterna,
som nu under stora interna slitningar försöker konsolidera
sin väg mot en mer ”respektabel” högerpopulism.
Därifrån skiljer sig de etnopluralistiska Nationaldemokraterna
som flörtar med ”nationalrevolutionära” idéer
och satsar på en mer utomparlamentarisk strategi. ND har dessutom
etablerat ett nära samarbete med italienska regeringspartiet
Lega Nord och flamländska separatisterna Vlaams Blok. Så
även om etnopluralismen kan framstå som en bisarr och
kuriös företeelse i exempelvis Richard McCullochs tappning,
kan det finnas skäl att omvärdera en del av de sedvanliga
definitionerna av rasism och antirasism.

Snarare än som en chauvinistisk lära
om den egna folkgruppens överlägsenhet, bör rasism
definieras som alla de praktiker och ideologier som producerar,
stärker och avgränsar upplevda gemenskaper som ras, folk
eller liknande, emedan särbehandling av dem som tillhör
en annan kategori görs till något viktigt och avgörande.
Först då har vi ett begrepp som täcker även
dagens nya former av rasism.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände
Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Alva
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 veckor sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Jonathan Bergström, Alex Olofsson och Stina Nilsson från den nystartade tidskriften Lavskrikan

Lavskrikan vill få Norrbotten att lyfta blicken från avgrunden

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 veckor sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

”Arbetsgivarna kan inte diktera vem som ska föra vår talan”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 månad sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

”Arbetsgivarna kan inte diktera vem som ska föra vår talan”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 månad sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Sakattar Singh städade på Rengörare Näslund

Städade 5 000 övertids­timmar – blåstes på lönen av Rengörare Näslund

Publicerad
Läs hela artikeln
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Slutförhand­­­lingar på klimatmötet: ”Länderna är inte där med goda avsikter”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund. 

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Emil Boss:
Vad händer när kollektivavtalen saknar betydelse?

Teslakonflikten: Vad krävs nu för att slipa strejkvapnet?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 månader sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.

SAC 33:e kongress l Frånö folkets hus, november 2026

Stor satsning på migrant­arbetare inom SAC


Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 månader sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Jokkmokk och Joe Strummer

Därför rimmar Jokkmokk på Joe Strummer

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln