”Kristdemokratin är feministisk”
står det på partiorganet Kristdemokratens framsida,
illustrerat med en numera så populär anonymiseringsteknik
där figurerna på bilden suddats ut till oigenkännlighet.
Ett slags mediernas maskering, en rånarluva utan luva, eller
möjligen utan rånare?
Det är naturligtvis mycket kontroversiellt
att framträda på bild och samtidigt hävda att kristdemokratin
är feministisk. Eller också hittade redaktionen helt
enkelt ingen som var beredd att skriva under på parollen?
Inne i tidningen finns en produktplacering
av den kristdemokratiske riksdagsmannen Per Landgrens patriarkala
utredning om ”Feminism och kristdemokrati” som legat till
grund för kristdemokraternas nya feministiska inriktning: den
”personalistiska feminismen” som antogs vid kd:s kongress
i helgen.
Nej, inte ens datorns rättstavningsprogram
känns vid begreppet. Men meningen är att det nu ska bli
lättare för kristdemokrater att kalla sig feminister.
Mer bekvämt.
För ett par år sedan gjorde det
kristdemokratiska kvinnoförbundet ett försök med
att lansera ”den etiska feminismen” vilket inte föll
i god jord vare sig i eller utanför partiet. Nu har man i stället
låtit en ensam man reda ut begreppen, och konturerna på
den personalistiska feminismen är så luddiga att feminismen
suddats ut till oigenkännlighet, en anonymisering av begreppet
feminism helt enkelt, så att även kristdemokrater ska
få tillträde till detta magiska universum.
Rose-Marie Frebran, ordförande för
det kristdemokratiska idéinstitutet Civitas som givit ut
skriften, menar att inget annat parti gjort hemläxan lika grundligt.
Den bärande idén är just
att det i själva verket är kristendomen som ligger till
grund för feminismen, och att detta förbisetts av, tja,
närmast alla som någonsin uttalat sig i frågan.
Författaren Per Landgren går till och med så långt
att han anklagar feminister för att ha stulit feminismen från
kristendomen:
– Det är angeläget att komplettera
bilden och konstatera att vissa traditioner tar för sig av
en kristen politisk diskurs utan att erkänna detta, säger
han indignerat i det egna organet.
Den personalistiska feminismens särmärke
är att den tar hänsyn till ”naturliga gemenskaper”
och lanserar ”lösningen på den ständiga konflikten
mellan likhetsfeminism och särartsfeminism”. Vi säger
tack för det, Per Landgren, alla feministers frälsare.
Nu undrar vi bara när kristdemokraterna ska finna lösningen
på den eviga konflikten mellan socialister och kapitalister,
ytterligare två politiska inriktningar som säkert stulits
ur kristendomen utan att tillmätas sitt rätta ursprung.