Kultur

Harry Järv med Kafka i fickan

En gång för länge sedan, 1963, läste jag litteraturhistoria, som det hette då, i Uppsala. Vår lärare Sverker Ek avhandlade Kafta med oss, och gav den vanliga tolkningen att exempelvis romanen Processen skildrade den enskildes vanmakt inför stat och byråkrati. Jag vågade föra fram en annan tolkning, att Kafka i själva verket skrev om sina […]

En gång för länge sedan,
1963, läste jag litteraturhistoria, som det hette då,
i Uppsala. Vår lärare Sverker Ek avhandlade Kafta med
oss, och gav den vanliga tolkningen att exempelvis romanen Processen
skildrade den enskildes vanmakt inför stat och byråkrati.
Jag vågade föra fram en annan tolkning, att Kafka i själva
verket skrev om sina egna problem med kärlek och sexualitet.
Ek verkade mest irriterad och någon längre debatt blev
det inte…

Denna avvikande tolkning hade jag fått
av Harry Järv, som i en intervju i Dagens Nyheter kallar sig
för ”en vanlig normal österbottnisk bondpojke”.
Och det kanske han är, men alla bondpojkar från Österbotten
i Finland är inte lika lärda. I dag är Harry Järvs
Kafkatolkning betydligt mer accepterad än den var då.

Harry Järv skrev då och då
i Arbetaren. Han kallade sig för anarkist, han ogillade makt
och maktspråk, i Krapotkins anda, och menade att förnuftet
mycket väl kan segra bara man ger argumentationen tid. Jag
träffade honom några gånger när han kom upp
på redaktionen, och var som ung journalist imponerad av hans
beläsenhet; hur kunde han hinna med att läsa så
många böcker? Senare har jag läst en hel del av
honom själv, böcker och artiklar, inte minst i tidskriften
Fenix. Den gav han under många år ut när han var
överbibliotekarie på KB i Stockholm. Innehållet
var ytterst skiftande, dock alltid med en humanistisk grundton.

Harry Järv hade den för akademiker
sällsynta gåvan att kunna berätta, att förenkla
utan att tappa bort det väsentliga, och få läsaren
att känna sig delaktig i en stor väv av kunskap genom
århundradena.

För några år sedan gav
han ut boken Permanent patrullverksamhet, som i bilder visar hur
han på Svirfronten ledde en finsk patrull bakom de ryska linjerna.
Syftet med boken, säger han i DN-intervjun, var att kritisera
militär disciplin. Denna är i bästa fall onödig,
i sämsta fall direkt livsfarlig: ”Man hinner inte agera
om man måste hålla på med formella kommandoord
och sådant.” Även de som aldrig varit i krig håller
säkert med honom, åtminstone alla de som gjort lumpen
och under tröstlöst långa timmar övat marsch
och vändningar och enskild ställning på dammiga
grusplaner, ett idiotiskt sätt att slösa bort skattepengar
och unga människors tid.

Både militärt och politiskt var
fortsättningskriget ett mycket riskabelt projekt, med Finland
som Tysklands allierade. Finland lyckades med nöd och näppe
undvika att bli en sovjetrepublik, det öde som drabbade de
baltiska småstaterna. Enligt en del uppgifter skulle Stalin
ha varit imponerad av det militära motståndet och därför
skonat den finska självständigheten. Många österbottniska
bondpojkar och andra unga män fick sätta sina liv till,
för att rädda Finland från en hotande katastrof
som landets ledare hade provocerat fram.

Det ligger mycket i Harry Järvs filosofi:
om man nu måste kriga bör man göra det så
effektivt som möjligt, så att så få liv som
möjligt går till spillo. Till syvende och sist är
det ändå vardagsförnuft och enkla sanningar som
gäller.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984