Radar

Folket och skulden

Kan ett kollektiv handla fel? Kan, exempelvis, en viss befolkning vid en viss tidpunkt gemensamt handla fel? Jag tror att det är rimligt att räkna med kollektiva moraliska storheter. Denna ståndpunkt kan framstå som omtumlande, och den har drastiska konsekvenser. Den öppnar för att kollektiva straff kan vara motiverade. Och den erbjuder grupper som i […]

Kan ett kollektiv handla fel? Kan, exempelvis,
en viss befolkning vid en viss tidpunkt gemensamt handla fel?

Jag tror att det är rimligt att räkna
med kollektiva moraliska storheter. Denna ståndpunkt kan framstå
som omtumlande, och den har drastiska konsekvenser. Den öppnar
för att kollektiva straff kan vara motiverade. Och den erbjuder
grupper som i dag kallas terrorister ett subtilt moraliskt försvar
för de egna aktionerna.

Moralfilosofer har intresserat sig för
situationer där en grupp individer tillsammans kan säkra
ett gott resultat, men bara om alla deltar i det gemensamma projektet.
Ofta är det omöjligt för var och en i gruppen att
göra särskilt mycket åt vad de andra gör. Gruppen
kan därmed lätt hamna i en situation där ingen gör
någon ansträngning för det gemensamma bästa.
Var och en kan i den situationen med beklagande konstatera att eftersom
de andra inte gjorde sin del var det lika bra att man själv
avstod.

Tänk på enklast möjliga
exempel. En grupp om tre personer har fått motorstopp i en
uppförsbacke. Tillsammans kan de skjuta bilen upp till backens
krön, sätta sig i den och i nedförsbacken på
andra sidan krönet starta motorn i farten. Om alla gör
en insats går allt väl. I annat fall misslyckas man.
Två förmår inte skjuta bilen uppför det branta
motlutet. Låt oss anta att de är främlingar inför
varandra, de talar inte varandras språk och de har alla fina
kläder på sig, som kan smutsas av arbetet med att skjuta
på bilen. Ett lappri, kan tyckas, med tanke på hur viktigt
det är för dem alla att komma fram, men av betydelse om
inte alla skulle hjälpa till. Den som högg i medan de
andra såg på skulle solka sina kläder i onödan.

Antag nu att ingen gör någon
ansats för att skjuta på bilen. En av personerna tänker:
ska jag ändå skjuta på? Hon inser genast hur meningslöst
det vore – om inte de andra också tar sin del av ansvaret.
Hon vågar inte lita på att de ska följa hennes
exempel. Det skulle de inte heller ha gjort, antar vi. Hon gör
som de andra, hon låter bli.

Har de olika individerna, som inte sköt
på bilen, handlat rätt eller fel? En rimlig moralisk
intuition är att de har handlat rätt. De kan ju, var och
en, med hänvisning till att de andra inte gjorde något,
sanningsenligt göra gällande att det hade varit meningslöst
att försöka få upp bilen. Ja, det hade kanske varit
farligt – bilen kunde ha kommit i rullning baklänges nedför
backen i stället. Den som på egen hand tagit itu med
uppgiften hade i så fall kunnat dödas av bilen.

Nu måste vi medge att var och en har
handlat rätt. Men följer av det medgivandet att ingen
har handlat fel?

Inte nödvändigtvis. Vi kan hävda
att någon i exemplet visst har handlat fel, nämligen
kollektivet av de tre personerna. Tillsammans borde de ha handlat
annorlunda: de borde ha skjutit på bilen. Om alla hade handlat
rätt, var och en av de tre inblandade individerna och det kollektiv
de tillsammans utgör, så hade resultatet blivit ett annat:
det hade blivit optimalt.

En invändning man ofta möter,
då man vill tala om att kollektiv kan handla moraliskt fel,
är att kollektiv över huvud taget inte kan handla. Ett
kollektiv har inte några önskningar och trosföreställningar
som kan styra dess beslut. Detta resonemang är emellertid felaktigt.
Också kollektivet har önskningar och trosföreställningar.
Vi kan med fog hävda att skälet till att ingen sköt
bilen uppför backen var att ingen trodde att de andra skulle
skjuta på och att ingen ville göra en insats, om inte
de andra samtidigt ställde upp. Detta förklarar kollektivets
beteende. Vi kan också säga att om kollektivet hade haft
en annan uppsättning önskningar och trosföreställningar
så hade det skjutit på bilen: om alla hade trott att
de andra skulle göra sin insats så hade kollektivet faktiskt
skjutit på.

Kanske kan vi till och med säga att
kollektiv har fri vilja. De tre personerna i exemplet ovan sköt
inte på bilen, men om de skulle ha haft andra trosföreställningar
och önskningar så hade de gjort det. Betyder det inte
just att kollektivet kunde välja mellan att skjuta på
bilen och att låta bli?

Om kollektiv kan ha motiv och handla är
det också rimligt att tänka sig att de kan handla fel,
och vara ansvariga för sina fel. Ja, det är inte särskilt
långsökt att tänka sig att kollektiv också
kan hållas ansvariga för sina felaktiga handlingar –
och bestraffas för dem.

Men vilken skulle poängen vara med
att hålla ett kollektiv ansvarigt för någon felaktig
handling? Vilken skulle poängen vara med att straffa ett kollektiv?

Den sunda motiveringen för straff,
och hot om straff, är framåtriktad. Det handlar om att
med hjälp av straff och hot om straff förebygga framtida
brottsliga eller felaktiga handlingar, både hos den som felat
och hos andra. Kan inte samma resonemang tillämpas på
kollektiv? Såvitt jag förstår kan det mycket väl
tillämpas på vissa kollektiv. Tanken är att bestraffning
av vissa kollektiv kan få dessa, och andra kollektiv som tar
intryck av vad som händer då straffet utmäts, att
i framtiden bete sig bättre.

Tänk på konflikten mellan Israel
och Palestina. Antag att en opartisk bedömning av konflikten
utfaller på följande vis: israelerna handlar kollektivt
fel mot palestinierna. Israelerna borde ge upp sina krav på
en renodlat judisk stat. I stället borde de erbjuda palestinierna
medborgarskap i ett sekulariserat och demokratiskt stor-Israel.
De borde samtidigt erbjuda alla fördrivna israeliska araber
rätt att återvända till samma stor-Israel, väsentligen
omfattande den nuvarande staten Israel och de ockuperade områdena.
Rätten för judar att bosätta sig i Israel skulle
kvarstå och garanteras av världssamfundet.

Låt oss anta att de flesta palestinier
skulle acceptera ett sådant erbjudande – ett inte särskilt
spektakulärt antagande – och att ett sådant erbjudande
skulle leda till fred och välstånd i regionen – också
ett rimligt antagande, syns det mig. Om dessa antaganden är
riktiga måste vi konstatera att israelerna kollektivt handlar
fel, då de inte ger upp sina anspråk på en särskilt
judisk stat.

Somliga upplysta israeler tänker kanske
på just det här sättet. De gör emellertid intet
för att genomföra detta i deras tycke fullkomligt orealistiska
projekt. Det är orealistiskt, menar de, inte i den meningen
att det inte skulle genomföras, om alla gick in för det,
men i den svagare meningen att det inte är troligt att alla
kommer att gå in för det. Att de själva inte gör
något för att genomföra projektet kan de sedan försvara
på det välkända sättet: om jag gjorde något
för att genomföra ett program som detta skulle jag bli
utfryst. Mina barn skulle bli mobbade i skolan. Inget positivt skulle
komma ut av min smått heroiska insats. Därför håller
jag mina tankar för mig själv.

??Om israelerna emellertid visste att något
slags straff skulle drabba dem – kollektivt – för detta beteende,
kan man tänka sig att situationen skulle ändras drastiskt.
Antag att världssamfundet hotade med hårda sanktioner,
om inte israelerna tog sitt förnuft till fånga. Nu skulle
en ny incitamentsstruktur uppstå bland israeler i gemen. I
synnerhet om samma världssamfund också lovade att tillhandahålla
en veritabel Marshallplan för att ta hand om de ekonomiska
bördor som skulle följa då många araber återvände.

Varje israel skulle nu få ett egoistiskt
motiv att arbeta för det moraliskt riktiga projektet. Också
en liten sannolikhet för att den egna insatsen på något
vis skulle bli avgörande skulle vara nog för att motivera
dem till handling. De skulle också veta att sak samma gällde
andra israeler. De som redan i hemlighet tyckte att tanken om ett
demokratiskt och sekulariserat Israel var moraliskt riktig, och
som tänkte att om andra var beredda att jobba för projektet
så skulle de själva göra detsamma, skulle nu få
anledning att göra en insats. De skulle få goda grunder
att tro att andra verkligen skulle vara benägna att delta,
om inte annat så på grund av rädsla för effekterna
av de tunga internationella sanktionerna.

Vi har här att göra med ett så
kallat försäkringsspel. I ett försäkringsspel
har de ingående parterna en önskan att göra det
som är till allas bästa, förutsatt att de tror att
övriga också gör sin insats. Hot om straff har en
dubbelt positiv funktion i sådana spel. Dels ökar sådana
hot i sig beredskapen hos individer att delta i det gemensamma projektet
– för att undgå att bli bestraffade. Dels ger insikten
om hoten var och en anledning att tro att de andra ska delta, av
samma skäl, det vill säga av rädsla för straff.

Enskilda israeler får ett motiv att
delta i kampen för det allmänna bästa: deras insats
kan ju vara avgörande och mycket står på spel om
hårda sanktioner väntar. De vet dessutom att andra tänker
på samma sätt. Hotet om straff och utfästelserna
om belöningar kan rentav få medlemmar av kollektivet
att utveckla ett slags innehållsligt kollektivistiska motiv.
Var och en kan tänka att han eller hon vill att Israel ger
upp sin karaktär av judisk stat. Var och en kan tänka
att han eller hon vill att Israel ger medborgarskap till palestinierna.
Var och en kan tänka att han eller hon vill att Israel tillåter
flyktingarna att återvända. ”Låt oss, israeler,
handla på det viset”, kan de – var och en – tänka.
Kollektiva straff och kollektiva belöningar kan alltså
vara högst verkningsfulla.

Men är inte kollektiva straff orättvisa?
Det kanske finns några få idealister, som straffen förutan
redan verkar för en fredlig lösning av konflikten. Också
dessa människor drabbas ju av de tunga sanktionerna. Och det
finns barn, förståndshandikappade och andra som över
huvud taget inte kan sägas ha deltagit i det kollektiva felaktiga
handlandet. Är det rätt att de ska lida?

Visst är det orimligt att straffa oskyldiga,
kan man tycka. Men det är inte nödvändigt att de
som är oskyldiga straffas. Den som bestraffar kollektivt kan
tänka på följande vis: detta riktas bara mot det
kollektiv av individer som verkligen är skyldigt. Det får
sitt rättmätiga straff – i förhoppningen att det
ska ta sitt förnuft till fånga. Oskyldiga individer som
lever samman med detta kollektiv får också bära
tunga bördor till följd av straffet. Men dessa bördor
är inte en del av straffet som sådant. De är endast
förutsedda men icke önskade konsekvenser av ett rättmätigt
straff. I den mån de kan lindras ska så också
ske.

Så här tänker i själva
verket också de som menar att endast individer bör straffas.
De tvekar exempelvis inte att straffa brottslingar när deras
barn blir indirekt lidande. De resonerar så här: Brottslingen
får vad han förtjänar. Barnet lider, det medges,
men barnet straffas inte, barnets lidande är inte en del av
straffet. Kan jag lindra barnets lidande, samtidigt som jag straffar
hans brottsliga förälder, är jag beredd att göra
det.

Resonemanget har så här långt
förts under antagande att vi har ett kollektiv, ett folk, som
handlar fel, och som lever i någorlunda demokratiska och anständiga
förhållanden. Men hur ska vi tänka om ett fall där
detta villkor inte är uppfyllt? Låt oss tänka på
en hård diktatur med sträng kontroll över invånarna,
där stränga straff utdöms mot dem som försöker
handla moraliskt rätt. Här finns inga legala möjligheter
att göra motstånd. Och de illegala är ytterst farliga.

Under dessa antaganden är det högst
osäkert om kollektiv bestraffning har någon verkan. Men
om den är verkningslös så är den också
omoralisk.

Vi tycks stå inför en paradoxal
asymmetri. Det kan vara klokt och försvarligt om världssamfundet
riktar hot om stränga sanktioner mot ett land som Israel, där
medborgarna har hyggliga möjligheter att handla moraliskt rätt,
utan att riskera stränga sanktioner från statsmakten.
Men det kan vara fel att rikta sanktioner mot en totalitär
stat som handlar fel. Sanktionerna mot Irak under Saddam kan här
tjäna som ett exempel. De ledde till oerhörda mänskliga
lidanden, men inte till några som helst positiva effekter.

En ännu mera paradoxal aspekt av resonemanget
är, som antyddes inledningsvis, att det kanske kan anföras
som ett stöd för terrorism – så länge terrorismen
riktar sig mot medborgarna i ett öppet och demokratiskt samhälle,
vilka kollektivt förtrycker något annat folk, det vill
säga kollektivt handlar fel.

Men är inte terrorism något som
utesluts av krigets lagar? Det är ju fel att döda oskyldiga,
för att uppnå ett politiskt mål. Och är det
inte så man brukar definiera ”terrorism”? Innebär
inte ”terrorism” just att man genom våld mot oskyldiga
försöker tvinga en politisk motståndare till eftergifter?

Vi har emellertid sett att frågan
om skuld och oskuld är komplicerad. Låt oss anta att
ett folk, som det israeliska, verkligen bär på kollektiv
skuld för att det förtrycker att annat folk, det palestinska.
Låt oss också anta att vad man brukar kalla ”terroristiska”
handlingar kan få den israeliska befolkningen att tänka
om. I så fall borde denna så kallade terrorism kunna
vara berättigad.

Men bombdåd riktade mot israelisk
civilbefolkning, särskilt då de utförs inom den
israeliska statens gränser, slår ju blint – inte bara
mot dem som bär kollektiv skuld, utan också mot förståndshandikappade,
barn och medlemmar av den israeliska fredsrörelsen, invänder
någon. Kan något sådant vara försvarligt?

Svaret på den invändningen har
emellertid redan givits. Om terroristerna verkligen riktar sina
attentat mot den del av civilbefolkningen, som verkligen är
kollektivt skyldig, och om man gör vad man kan för att
minska lidandet bland barn, fredsvänner och förståndshandikappade,
så har de så kallade terroristerna gjort vad moralen
kräver.

??Detta försvar för vad som brukar
kallas ”terrorism” innebär med andra ord att beteckningen
avvisas. Också då civila dödas genom bombdåd
ses detta som en form av bestraffning eller ordinär krigföring.
De offer man valt är inte oskyldiga. De bär på kollektiv
skuld. Och då individer som verkligen är oskyldiga drabbas
är detta bara en olycklig följd av en ordinär form
av bestraffning (eller krigföring).

Men det ska medges att detta är spekulativt.
Det är inte särskilt troligt att terror mot civilbefolkningen
verkligen leder till det slags omprövning av motiv som är
önskvärd. Tvärtom: i de flesta fall, och säkerligen
just i Israel-Palestinakonflikten, torde sådana handlingar
motverka sitt syfte. Terrorismen på båda sidor försvårar
just det slags fredlig lösning som här har skisserats.
Den skapar fasa och ångest hos alla som berörs och ger
upphov till ett fördjupat och svårhanterligt hat. Kravet
på proportionalitet i bestraffningen kan vara omöjligt
att tillgodose. Men det är inte helt säkert att detta
kan generaliseras till alla slags konfliter. Tankarna går
till FLN i Algeriet. Det är svårt att bestrida att den
terror som utövades i Algeriet, riktad mot franska civila,
bidrog till Algeriets frigörelse. En näraliggande tanke
är emellertid att samma terror kan vara en bidragande orsak
till dagens komplicerade politiska bild.

Utifrån de riktlinjer som här
skisserats är ett försvar för vad som brukar kallas
”terrorism” logiskt följdriktigt. Misslyckas detta
försvar så beror det endast på att det vilar på
oriktiga empiriska antaganden. De moraliska antagandena om att ett
folk kan bära på kollektiv skuld är helt i sin ordning.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984