Kan ett kollektiv handla fel? Kan, exempelvis, en viss befolkning vid en viss tidpunkt gemensamt handla fel? Jag tror att det är rimligt att räkna med kollektiva moraliska storheter. Denna ståndpunkt kan framstå som omtumlande, och den har drastiska konsekvenser. Den öppnar för att kollektiva straff kan vara motiverade. Och den erbjuder grupper som i […]

Kan ett kollektiv handla fel? Kan, exempelvis,
en viss befolkning vid en viss tidpunkt gemensamt handla fel?

Jag tror att det är rimligt att räkna
med kollektiva moraliska storheter. Denna ståndpunkt kan framstå
som omtumlande, och den har drastiska konsekvenser. Den öppnar
för att kollektiva straff kan vara motiverade. Och den erbjuder
grupper som i dag kallas terrorister ett subtilt moraliskt försvar
för de egna aktionerna.

Moralfilosofer har intresserat sig för
situationer där en grupp individer tillsammans kan säkra
ett gott resultat, men bara om alla deltar i det gemensamma projektet.
Ofta är det omöjligt för var och en i gruppen att
göra särskilt mycket åt vad de andra gör. Gruppen
kan därmed lätt hamna i en situation där ingen gör
någon ansträngning för det gemensamma bästa.
Var och en kan i den situationen med beklagande konstatera att eftersom
de andra inte gjorde sin del var det lika bra att man själv
avstod.

Tänk på enklast möjliga
exempel. En grupp om tre personer har fått motorstopp i en
uppförsbacke. Tillsammans kan de skjuta bilen upp till backens
krön, sätta sig i den och i nedförsbacken på
andra sidan krönet starta motorn i farten. Om alla gör
en insats går allt väl. I annat fall misslyckas man.
Två förmår inte skjuta bilen uppför det branta
motlutet. Låt oss anta att de är främlingar inför
varandra, de talar inte varandras språk och de har alla fina
kläder på sig, som kan smutsas av arbetet med att skjuta
på bilen. Ett lappri, kan tyckas, med tanke på hur viktigt
det är för dem alla att komma fram, men av betydelse om
inte alla skulle hjälpa till. Den som högg i medan de
andra såg på skulle solka sina kläder i onödan.

Antag nu att ingen gör någon
ansats för att skjuta på bilen. En av personerna tänker:
ska jag ändå skjuta på? Hon inser genast hur meningslöst
det vore – om inte de andra också tar sin del av ansvaret.
Hon vågar inte lita på att de ska följa hennes
exempel. Det skulle de inte heller ha gjort, antar vi. Hon gör
som de andra, hon låter bli.

Har de olika individerna, som inte sköt
på bilen, handlat rätt eller fel? En rimlig moralisk
intuition är att de har handlat rätt. De kan ju, var och
en, med hänvisning till att de andra inte gjorde något,
sanningsenligt göra gällande att det hade varit meningslöst
att försöka få upp bilen. Ja, det hade kanske varit
farligt – bilen kunde ha kommit i rullning baklänges nedför
backen i stället. Den som på egen hand tagit itu med
uppgiften hade i så fall kunnat dödas av bilen.

Nu måste vi medge att var och en har
handlat rätt. Men följer av det medgivandet att ingen
har handlat fel?

Inte nödvändigtvis. Vi kan hävda
att någon i exemplet visst har handlat fel, nämligen
kollektivet av de tre personerna. Tillsammans borde de ha handlat
annorlunda: de borde ha skjutit på bilen. Om alla hade handlat
rätt, var och en av de tre inblandade individerna och det kollektiv
de tillsammans utgör, så hade resultatet blivit ett annat:
det hade blivit optimalt.

En invändning man ofta möter,
då man vill tala om att kollektiv kan handla moraliskt fel,
är att kollektiv över huvud taget inte kan handla. Ett
kollektiv har inte några önskningar och trosföreställningar
som kan styra dess beslut. Detta resonemang är emellertid felaktigt.
Också kollektivet har önskningar och trosföreställningar.
Vi kan med fog hävda att skälet till att ingen sköt
bilen uppför backen var att ingen trodde att de andra skulle
skjuta på och att ingen ville göra en insats, om inte
de andra samtidigt ställde upp. Detta förklarar kollektivets
beteende. Vi kan också säga att om kollektivet hade haft
en annan uppsättning önskningar och trosföreställningar
så hade det skjutit på bilen: om alla hade trott att
de andra skulle göra sin insats så hade kollektivet faktiskt
skjutit på.

Kanske kan vi till och med säga att
kollektiv har fri vilja. De tre personerna i exemplet ovan sköt
inte på bilen, men om de skulle ha haft andra trosföreställningar
och önskningar så hade de gjort det. Betyder det inte
just att kollektivet kunde välja mellan att skjuta på
bilen och att låta bli?

Om kollektiv kan ha motiv och handla är
det också rimligt att tänka sig att de kan handla fel,
och vara ansvariga för sina fel. Ja, det är inte särskilt
långsökt att tänka sig att kollektiv också
kan hållas ansvariga för sina felaktiga handlingar –
och bestraffas för dem.

Men vilken skulle poängen vara med
att hålla ett kollektiv ansvarigt för någon felaktig
handling? Vilken skulle poängen vara med att straffa ett kollektiv?

Den sunda motiveringen för straff,
och hot om straff, är framåtriktad. Det handlar om att
med hjälp av straff och hot om straff förebygga framtida
brottsliga eller felaktiga handlingar, både hos den som felat
och hos andra. Kan inte samma resonemang tillämpas på
kollektiv? Såvitt jag förstår kan det mycket väl
tillämpas på vissa kollektiv. Tanken är att bestraffning
av vissa kollektiv kan få dessa, och andra kollektiv som tar
intryck av vad som händer då straffet utmäts, att
i framtiden bete sig bättre.

Tänk på konflikten mellan Israel
och Palestina. Antag att en opartisk bedömning av konflikten
utfaller på följande vis: israelerna handlar kollektivt
fel mot palestinierna. Israelerna borde ge upp sina krav på
en renodlat judisk stat. I stället borde de erbjuda palestinierna
medborgarskap i ett sekulariserat och demokratiskt stor-Israel.
De borde samtidigt erbjuda alla fördrivna israeliska araber
rätt att återvända till samma stor-Israel, väsentligen
omfattande den nuvarande staten Israel och de ockuperade områdena.
Rätten för judar att bosätta sig i Israel skulle
kvarstå och garanteras av världssamfundet.

Låt oss anta att de flesta palestinier
skulle acceptera ett sådant erbjudande – ett inte särskilt
spektakulärt antagande – och att ett sådant erbjudande
skulle leda till fred och välstånd i regionen – också
ett rimligt antagande, syns det mig. Om dessa antaganden är
riktiga måste vi konstatera att israelerna kollektivt handlar
fel, då de inte ger upp sina anspråk på en särskilt
judisk stat.

Somliga upplysta israeler tänker kanske
på just det här sättet. De gör emellertid intet
för att genomföra detta i deras tycke fullkomligt orealistiska
projekt. Det är orealistiskt, menar de, inte i den meningen
att det inte skulle genomföras, om alla gick in för det,
men i den svagare meningen att det inte är troligt att alla
kommer att gå in för det. Att de själva inte gör
något för att genomföra projektet kan de sedan försvara
på det välkända sättet: om jag gjorde något
för att genomföra ett program som detta skulle jag bli
utfryst. Mina barn skulle bli mobbade i skolan. Inget positivt skulle
komma ut av min smått heroiska insats. Därför håller
jag mina tankar för mig själv.

??Om israelerna emellertid visste att något
slags straff skulle drabba dem – kollektivt – för detta beteende,
kan man tänka sig att situationen skulle ändras drastiskt.
Antag att världssamfundet hotade med hårda sanktioner,
om inte israelerna tog sitt förnuft till fånga. Nu skulle
en ny incitamentsstruktur uppstå bland israeler i gemen. I
synnerhet om samma världssamfund också lovade att tillhandahålla
en veritabel Marshallplan för att ta hand om de ekonomiska
bördor som skulle följa då många araber återvände.

Varje israel skulle nu få ett egoistiskt
motiv att arbeta för det moraliskt riktiga projektet. Också
en liten sannolikhet för att den egna insatsen på något
vis skulle bli avgörande skulle vara nog för att motivera
dem till handling. De skulle också veta att sak samma gällde
andra israeler. De som redan i hemlighet tyckte att tanken om ett
demokratiskt och sekulariserat Israel var moraliskt riktig, och
som tänkte att om andra var beredda att jobba för projektet
så skulle de själva göra detsamma, skulle nu få
anledning att göra en insats. De skulle få goda grunder
att tro att andra verkligen skulle vara benägna att delta,
om inte annat så på grund av rädsla för effekterna
av de tunga internationella sanktionerna.

Vi har här att göra med ett så
kallat försäkringsspel. I ett försäkringsspel
har de ingående parterna en önskan att göra det
som är till allas bästa, förutsatt att de tror att
övriga också gör sin insats. Hot om straff har en
dubbelt positiv funktion i sådana spel. Dels ökar sådana
hot i sig beredskapen hos individer att delta i det gemensamma projektet
– för att undgå att bli bestraffade. Dels ger insikten
om hoten var och en anledning att tro att de andra ska delta, av
samma skäl, det vill säga av rädsla för straff.

Enskilda israeler får ett motiv att
delta i kampen för det allmänna bästa: deras insats
kan ju vara avgörande och mycket står på spel om
hårda sanktioner väntar. De vet dessutom att andra tänker
på samma sätt. Hotet om straff och utfästelserna
om belöningar kan rentav få medlemmar av kollektivet
att utveckla ett slags innehållsligt kollektivistiska motiv.
Var och en kan tänka att han eller hon vill att Israel ger
upp sin karaktär av judisk stat. Var och en kan tänka
att han eller hon vill att Israel ger medborgarskap till palestinierna.
Var och en kan tänka att han eller hon vill att Israel tillåter
flyktingarna att återvända. ”Låt oss, israeler,
handla på det viset”, kan de – var och en – tänka.
Kollektiva straff och kollektiva belöningar kan alltså
vara högst verkningsfulla.

Men är inte kollektiva straff orättvisa?
Det kanske finns några få idealister, som straffen förutan
redan verkar för en fredlig lösning av konflikten. Också
dessa människor drabbas ju av de tunga sanktionerna. Och det
finns barn, förståndshandikappade och andra som över
huvud taget inte kan sägas ha deltagit i det kollektiva felaktiga
handlandet. Är det rätt att de ska lida?

Visst är det orimligt att straffa oskyldiga,
kan man tycka. Men det är inte nödvändigt att de
som är oskyldiga straffas. Den som bestraffar kollektivt kan
tänka på följande vis: detta riktas bara mot det
kollektiv av individer som verkligen är skyldigt. Det får
sitt rättmätiga straff – i förhoppningen att det
ska ta sitt förnuft till fånga. Oskyldiga individer som
lever samman med detta kollektiv får också bära
tunga bördor till följd av straffet. Men dessa bördor
är inte en del av straffet som sådant. De är endast
förutsedda men icke önskade konsekvenser av ett rättmätigt
straff. I den mån de kan lindras ska så också
ske.

Så här tänker i själva
verket också de som menar att endast individer bör straffas.
De tvekar exempelvis inte att straffa brottslingar när deras
barn blir indirekt lidande. De resonerar så här: Brottslingen
får vad han förtjänar. Barnet lider, det medges,
men barnet straffas inte, barnets lidande är inte en del av
straffet. Kan jag lindra barnets lidande, samtidigt som jag straffar
hans brottsliga förälder, är jag beredd att göra
det.

Resonemanget har så här långt
förts under antagande att vi har ett kollektiv, ett folk, som
handlar fel, och som lever i någorlunda demokratiska och anständiga
förhållanden. Men hur ska vi tänka om ett fall där
detta villkor inte är uppfyllt? Låt oss tänka på
en hård diktatur med sträng kontroll över invånarna,
där stränga straff utdöms mot dem som försöker
handla moraliskt rätt. Här finns inga legala möjligheter
att göra motstånd. Och de illegala är ytterst farliga.

Under dessa antaganden är det högst
osäkert om kollektiv bestraffning har någon verkan. Men
om den är verkningslös så är den också
omoralisk.

Vi tycks stå inför en paradoxal
asymmetri. Det kan vara klokt och försvarligt om världssamfundet
riktar hot om stränga sanktioner mot ett land som Israel, där
medborgarna har hyggliga möjligheter att handla moraliskt rätt,
utan att riskera stränga sanktioner från statsmakten.
Men det kan vara fel att rikta sanktioner mot en totalitär
stat som handlar fel. Sanktionerna mot Irak under Saddam kan här
tjäna som ett exempel. De ledde till oerhörda mänskliga
lidanden, men inte till några som helst positiva effekter.

En ännu mera paradoxal aspekt av resonemanget
är, som antyddes inledningsvis, att det kanske kan anföras
som ett stöd för terrorism – så länge terrorismen
riktar sig mot medborgarna i ett öppet och demokratiskt samhälle,
vilka kollektivt förtrycker något annat folk, det vill
säga kollektivt handlar fel.

Men är inte terrorism något som
utesluts av krigets lagar? Det är ju fel att döda oskyldiga,
för att uppnå ett politiskt mål. Och är det
inte så man brukar definiera ”terrorism”? Innebär
inte ”terrorism” just att man genom våld mot oskyldiga
försöker tvinga en politisk motståndare till eftergifter?

Vi har emellertid sett att frågan
om skuld och oskuld är komplicerad. Låt oss anta att
ett folk, som det israeliska, verkligen bär på kollektiv
skuld för att det förtrycker att annat folk, det palestinska.
Låt oss också anta att vad man brukar kalla ”terroristiska”
handlingar kan få den israeliska befolkningen att tänka
om. I så fall borde denna så kallade terrorism kunna
vara berättigad.

Men bombdåd riktade mot israelisk
civilbefolkning, särskilt då de utförs inom den
israeliska statens gränser, slår ju blint – inte bara
mot dem som bär kollektiv skuld, utan också mot förståndshandikappade,
barn och medlemmar av den israeliska fredsrörelsen, invänder
någon. Kan något sådant vara försvarligt?

Svaret på den invändningen har
emellertid redan givits. Om terroristerna verkligen riktar sina
attentat mot den del av civilbefolkningen, som verkligen är
kollektivt skyldig, och om man gör vad man kan för att
minska lidandet bland barn, fredsvänner och förståndshandikappade,
så har de så kallade terroristerna gjort vad moralen
kräver.

??Detta försvar för vad som brukar
kallas ”terrorism” innebär med andra ord att beteckningen
avvisas. Också då civila dödas genom bombdåd
ses detta som en form av bestraffning eller ordinär krigföring.
De offer man valt är inte oskyldiga. De bär på kollektiv
skuld. Och då individer som verkligen är oskyldiga drabbas
är detta bara en olycklig följd av en ordinär form
av bestraffning (eller krigföring).

Men det ska medges att detta är spekulativt.
Det är inte särskilt troligt att terror mot civilbefolkningen
verkligen leder till det slags omprövning av motiv som är
önskvärd. Tvärtom: i de flesta fall, och säkerligen
just i Israel-Palestinakonflikten, torde sådana handlingar
motverka sitt syfte. Terrorismen på båda sidor försvårar
just det slags fredlig lösning som här har skisserats.
Den skapar fasa och ångest hos alla som berörs och ger
upphov till ett fördjupat och svårhanterligt hat. Kravet
på proportionalitet i bestraffningen kan vara omöjligt
att tillgodose. Men det är inte helt säkert att detta
kan generaliseras till alla slags konfliter. Tankarna går
till FLN i Algeriet. Det är svårt att bestrida att den
terror som utövades i Algeriet, riktad mot franska civila,
bidrog till Algeriets frigörelse. En näraliggande tanke
är emellertid att samma terror kan vara en bidragande orsak
till dagens komplicerade politiska bild.

Utifrån de riktlinjer som här
skisserats är ett försvar för vad som brukar kallas
”terrorism” logiskt följdriktigt. Misslyckas detta
försvar så beror det endast på att det vilar på
oriktiga empiriska antaganden. De moraliska antagandena om att ett
folk kan bära på kollektiv skuld är helt i sin ordning.

I Barcelona har anställda på H&M:s kundtjänst strejkat i över tre månader. Men eftersom de inte har fått gehör från ledningen på plats, har några av arbetarna nu kommit till Stockholm. På onsdagen anordnade de en protestaktion utanför klädjättens huvudkontor. Arbetaren var på plats.

”H&M står för hunger och misär!” är ett av slagorden som ekade genom centrala Stockholm på onsdagen, när en delegation av företagets anställda protesterade utanför den svenska klädjättens huvudkontor.

Bakgrunden är en pågående arbetsplatskonflikt i Barcelona, där ett hundratal anställda på ett av företagets kundtjänstcenter har strejkat för bättre arbetsvillkor i numera tre månader.

Onsdagens aktion samordnades mellan det spanska syndikalistfacket CGT, som stått bakom strejken, och deras svenska motsvarighet, SAC Syndikalisterna.

Utöver H&M-arbetarna från Barcelona deltog ett dussintal fackligt aktiva från huvudstadsområdet i protestaktionen, däribland medlemmar ur Solidariska byggare och Solidariska städare, som bägge tillhör Stockholms Lokala samorganisation av SAC.

Strejken på H&M i Spanien fortsätter

Facklig kamp över nationsgränserna

Att utvidga kampen bortom nationsgränser föll sig enligt deltagarna naturligt. Kundtjänstcentret i Barcelona hanterar ärenden från ett flertal europeiska länder, däribland Norge och Finland, och majoriteten av arbetarna talar två, tre eller fler språk.

De fem strejkande arbetarna som utgjorde Stockholms-delegationen härstammar ursprungligen själva från lika många länder: Spanien, Frankrike, Colombia, Grekland och Storbritannien.

– Vi har strejkat i tre månader men inte fått gehör i förhandlingarna. Då kände vi att vi väl fick ta vårt budskap och vår kamp hit, säger brittiska Jodie Stephen.

Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona och är en av de strejkande som deltog i protestaktionen i Stockholm på torsdagen. **Foto: Volodya Vagner**

Enligt kollegan Tomas Carvo har attityden hos företagsledningen i Barcelona varit under all kritik.

– Bland annat har vi fått höra att våra krav skulle vara lika med att be om en lyxbil. Att vi helt enkelt borde hitta andra jobb om vi var så missnöjda, och att vi skulle vara för lågkvalificerade för att kräva bättre villkor, säger spanjoren.

Strejken organiserades av det spanska facket CGT och SAC Syndikalisterna. **Foto: Volodya Vagner**

Enligt Tomas Carvo, som 2021 fick en företagsintern utmärkelse som ”årets anställd”, är det ironiskt:

– Om något är vi överkvalificerade, många av oss har flera utbildningar. Chefen som framförde detta hade själv tillträtt sin tjänst bara några månader tidigare. Vi har haft tre chefer på tre år, vilket ju snarare tyder på att det är bland cheferna man hittar de underkvalificerade, med tanke på att de jämt byts ut, säger Tomas Carvo med ett leende.

Kritiserade förändringar i arbetsmiljön

Något som de strejkande anser ledningen inte förstår, är att de omstridda förändringar som på sistone skett på deras arbetsplats, såsom tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation, även drabbar kunderna.

– Ibland behöver man en stund för att säkerställa att kunderna blir nöjda. Men i och med nya kontrollsystem så finns det numera regler kring hur lång tid vi får ta på oss. Man prioriterar tidsåtgången över kvalitén i bemötandet. Det handlar bara om siffror, det är avhumaniserande, menar grekiskan Eirini Konstantopoulou, som likt sin kollega Jodie Stephen, bär en stor megafon under protestaktionen.

Även kronisk underbemanning drabbar enligt de strejkande såväl arbetarna som kunderna. En löneförhöjning på en procent, som företaget erbjöd som kompromiss, betraktar de i och med de skenande levnadskostnaderna som otillräckligt.

Eirini Konstantopoulou under protestaktionen utanför H&M:s huvudkontor i Stockholm. **Foto: Volodya Vagner**

Söker dialog med företagsledningen

En förhoppning hos H&M-arbetarna med Stockholmsbesöket har varit att kringgå deras lokala ledning, som de misstänker inte förmedlar hela bilden till sina överordnade i Stockholm. Huruvida det lyckats är oklart.

– Vi bad HR-chefen och VD:n om ett möte i samband med vårt besök i Stockholm. Svaret vi fick var mycket trevligt, och påtalade att man gärna vill se konflikten löst, men att det var ledningen i Barcelona som skulle hantera frågan, sammanfattar Tomas Carvo.

Onsdagens högljudda talkör och entusiastiska vuvuzelakonsert utanför huvudkontoret leder inte heller till något spontant gensvar från ledningen. Förutom en säkerhetsvakt som förklarar att man inte får fästa flygblad på entrédörrarna, är det ingen från huvudkontoret som kommer ut för att bemöta arbetarna.

Många nyfikna förbipasserande

Bland de förbipasserande är intresset för aktionen desto större. Medan Jodie Stephen, Tomas Carvo och Eirini Konstantopoulou leder talkören, går deras kollega, den charmant leende fransmannen Franck Jacob, fram till nyfikna och förklarar bakgrunden till aktionen. Det syns att kontakt med främmande människor faller honom lätt, och han fastnar i flera längre samtal.

Franck Jacob förklarar för förbipasserande vad protestaktionen handlar om. **Foto: Volodya Vagner**

– Jag pratade nyss med en spansk kvinna, som visade sig själv jobba på H&M här i stan, berättar Franck Jacob glatt för Arbetaren och fortsätter:

– Hon blev mycket förvånat när hon fick höra om allt det här, och ville veta mer. Det har varit flera som spärrade upp ögonen när jag förklarade att vi varit i strejk i 90 dagar. Det är mycket stöd, folk önskar oss lycka till och hoppas att vi får genom våra krav.

När Arbetaren ber om kommentarer från förbipasserande är reaktionen i många fall den samma. Turisten Gary, från skotska Edinburgh, säger sig vara chockerad över hur dåligt H&M enligt de protesterande behandlade sina anställda.

– Jag hoppas de får stöd av svenskarna och lyckas driva genom sina krav. Jag tror att företag ibland behöver bli konfronterade på det här viset, för att bli påminda om att det är vi vanliga människor som har makten, säger han.

Flygbladutdelning under protestaktionen. **Foto: Volodya Vagner**

Även tvåbarnsmamman Homa, från Linköping, som själv ibland handlar på H&M, har empati för arbetarna.

– Man vill ju att alla ska ha schyssta arbetsvillkor. Om några år skulle hon ju lika gärna kunna vara i samma sits, säger hon och syftar på den äldre av sina två döttrar i skolåldern som står vid hennes sida.

– H&M går ju alltid ut med att de har schyssta villkor, och som konsument litar man ju på företaget. Och så blir det så här, det är jättetråkigt, lägger hon till.

Förbipasserande med flygblad. **Foto: Volodya Vagner**

För de strejkande från Barcelona väntar nästa vecka åter ett försök att få till en förhandlingslösning. Kundtjänstcentrets ledning har bjudit till ett möte där en extern medlare ska försöka få parterna att komma överens.

Men oavsett hur den aktuella konflikten slutar, så har den skapat globala band mellan kollegor. Stockholmsbesöket är nämligen bara det senaste i en rad liknande resor. Flera ur gruppen har tidigare redan varit i bland annat Tyskland och Indien, där arbetare i H&M:s produktion nyligen organiserat sig fackligt.

– Vi får hela tiden nya vänner och kontakter, säger Jodie Stephen.

Migrantarbetare arbetade under slavliknande förhållanden på byggföretaget Nordiska Golv i närmare 15 års tid. Nu har den ökända byggchefen åtalats för människoexploatering. Åtalet innehåller även en punkt om övergrepp i rättssak då vd:n hotat ett fackligt ombud till livet utanför Arbetsdomstolen.

I närmare 15 års tid har byggföretaget Nordiska Golv utnyttjat migrantarbetare i byggbranschen i Sverige.

Flera välkända byggföretag, inklusive allmännyttiga bolag som Svenska Bostäder och LO-ägda Riksbyggen, har anlitat det omstridda företaget Nordiska Golv de senaste åren. Trots omfattande mediebevakning och domar i både Arbetsdomstolen och tingsrätten har utnyttjandet av människor fortsatt på svenska byggarbetsplatser.

Arbetaren har genom åren återkommande rapporterat om de allvarliga missförhållandena på företaget och i olika artiklar och reportage intervjuat uppemot tjugo anställda som vittnat om svåra villkor, аrbetsskador och uteblivna löner.

Nordiska Golv och dess företrädare har tidigare dömts för brott mot utlänningslagen, efter att ha anlitat arbetare utan arbetstillstånd.

Ingen bättring på Nordiska Golv

Men nu har slutligen ett åtal om människoexploatering väckts i Södertörns tingsrätt mot Nordiska Golvs vd Christian Erdal. Stämningsansökan lämnades in den 18 juli.

Åtalet är ett resultat av en polisutredning om människoexploatering som pågått under flera år och ursprungligen omfattade hela 40 målsägande.

I ett tidigt skede frystes både bolagets och vd:ns tillgångar, bland annat hans privata bostad. Vd:n förhördes från häktet.

När fallet nu går till åtal har antalet målsägande skurits ned till tre.

Arbetaren har tagit del av åtalet som innehåller ansvarsyrkanden för tre målsägande, bedrägerianklagelser samt en punkt om övergrepp i rättssak.

I åtalet beskrivs ingående hur migrantarbetarna tvingats arbeta under svåra förhållanden på företaget. Två personer från El Salvador ska i oktober 2020 ha arbetat i 11 timmar per dag under 18 dagar respektive 16 dagar utan lön på platser runt om i Sverige.

”Hoppas på rättvisa”

Arbetaren har intervjuat Francisco Lopez Solano, som arbetade på Nordiska Golv 11 timmar per dag under 27 dagar utan lön.

Han kom till Sverige från Nicaragua för att försörja sin familj, och det första jobbet på Nordiska Golv visade sig snabbt bli en mardröm.

Francisco Lopez Solano fick ingen lön och tvingades leva under svåra förhållanden. Han sov på golvet i ett hus där det saknades både el och varmvatten, och fick inga matpengar.

– Det var så många som fick lida, inte bara jag, många arbetare blev utan lön. Vi arbetade söndag till söndag från 09-22 ibland, säger Francisco Lopez Solano.

Francisco Lopez Solano fick till sist plocka pantburkar för att ha råd med ett SL-kort.

Francisco Lopez Solano arbetade på Nordiska Golv 11 timmar per dag under 27 dagar utan lön. **Foto: Privat**

Målsägandebiträdet: ”Tragedi att företaget tillåtits fortsätta”

Niklas Dahlbeck är målsägandebiträde och har företrätt majoriteten av alla målsägande i utredningen. Han säger till Arbetaren att det under utredningstiden ständigt tillkommit nya offer som utnyttjats av Nordiska Golv & Bygg.

– Det är en tragedi att företaget har tillåtits fortsätta sin verksamhet under hela den här tiden och att det finns så många människor i utanförskap som har utnyttjats så grovt, säger Niklas Dahlbeck.

Han berättar att han vid förhören med klienter bland annat fått höra att företaget inhyst upp emot tio arbetare i samma rum, med sovplatser på golvet, ibland utan madrass.

– Det har ofta saknats möjligheter att värma eller laga mat, att tvätta sig ordentligt. Lägg därpå till väldigt långa arbetsdagar, ofta 12 timmar, sju dagar i veckan. Och som en sista förnedring har de därefter inte fått en bråkdel av den lön de blivit utlovade. Ibland inte ens någon lön alls, säger Niklas Dahlbeck.

Niklas Dahlbeck är målsägandebiträde och har företrätt majoriteten av alla målsägande i utredningen. **Foto: Dahlbeck & Blomquist Advokater HB**

Niklas Dahlbeck hoppas på att rättegången leder till förändring på svensk arbetsmarknad och upprättelse för de människor som utnyttjats.

– Jag hoppas att det kommer komma fram i tingsrätten med vilken avsaknad av respekt för de här människornas människovärde som bolagets företrädare agerat och att rättegången resulterar i någon form av upprättelse för alla offer, även de vars utredningar lagts ned, och att bolaget och dess företrädare stoppas från att utnyttja fler människor.

Åtalet innehåller även en punkt om övergrepp i rättssak, då vd:n angripit ett fackligt ombud på SAC Syndikalisterna utanför Arbetsdomstolen i januari förra året.

Hotade facklig företrädare till livet

Enligt åtalet hotade vd:n det fackliga ombudet utanför AD och sade att hen skulle kunna få ”en pistol i munnen när dennes fru tittar på”. Hotet ska ha varit menat att framkalla allvarlig fruktan för ombudet och familjen. Bland annat tidningen ETC rapporterade om den allvarliga händelsen utanför Arbetsdomstolen förra året.

Stämningen från SAC som skulle behandlats vid den förhandlingen handlade om löneutbetalningar på 233 000 kronor samt ett skadestånd på 110 000 kronor som facket menar uteblivit.

Rasmus Hästbacka, jurist och fackligt ombud på SAC Syndikalisterna, kommenterar åtalet i ett sms till Arbetaren.

”Glädjande att åtal väcks. Våra förhandlare utsätts ofta för hot. Jag hoppas det blir en fällande dom som vi kan visa upp för alla kriminella arbetsgivare som bara antyder otrevligheter. Samtidigt behöver SAC fortsätta utveckla säkerheten för förtroendevalda. Vi kan inte förlita oss på staten”, skriver Rasmus Hästbacka till Arbetaren.

LO-borgen och en bild på Nordiska golvs referenssida

Nordiska Golv renoverade LO-borgen

Nu närmar sig rättegången. Francisco Lopez Solano hoppas på att den ska utmynna i upprättelse för alla de migrantarbetare som utnyttjats på företaget.

Vad förväntar du dig av rättegången?

– Jag har förklarat för polisen att det här tog mig väldigt hårt för det var mitt första arbete som nykommen till Sverige. Jag blev bara utnyttjad, säger han och tillägger:

– Jag hoppas att rättvisa ska skipas för alla nicaraguaner som jobbade ärligt, för vi fick inte betalt. Vi kom till Sverige för att arbeta men fick inget tillbaka.

Arbetaren söker Nordiska Golv:s vd Christian Erdal.

Stödet för vice president Kamala Harris ökar, inte minst i de egna leden, och det lutar allt mer mot att det blir hon som blir Demokraternas nya presidentkandidat till valet i november. Även de amerikanska fackföreningarna sluter upp en masse bakom henne. Och under sitt första tal i presidentvalskampanjen underströk Harris att arbetarrättigheter är en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

Redan dagen efter beskedet från Joe Biden att han drar tillbaka sin kandidatur och uttalandet kort därefter att vice president Kamala Harris var beredd att ställa upp, och troligtvis också blir partiets nya kandidat, började fackföreningar runt om i landet att mobilisera.

De amerikanska fackföreningarna organiserar betydelsefulla väljargrupper som är av intresse både för Demokraterna och Republikanerna och som ingen av partiernas kandidater är beredda att ge upp på förhand.

De fackföreningar som var först ut med att backa upp Kamala Harris var samma fackföreningar som känt ett starkt stöd från Joe Biden under hans år som president.

Biden har av vissa beskrivits som den mest fackvänliga presidenten genom tiderna och hyllades bland annat för att ha varit den första sittande presidenten att delta under en pågående strejk. Detta när han förra året besökte en strejk som organiserats av United Auto Workers.

Oklart utfall för fackrörelsen när Biden kastar in handduken

Även Kamala Harris beskrivs som en högljudd facklig supporter som även hon uppskattas av de fackliga organisationerna.

Bred majoritet av facken ger sitt stöd till Harris

En av de första facken som uttryckte sitt stöd till Kamala Harris var Service Employees International Union (SEIU) som organiserar framför allt vård- och omsorgspersonal och har närmare två miljoner medlemmar.

Harris beskrivs stå nära facket och var tidigare i år ute och utlovade nya skärpta regler för bemanning på vårdhem. Bakgrunden till det var den extremt pressade situationen för vårdpersonalen på underbemannade vårdhem under covidpandemin. Något som facket SEIU hade uppmärksammat.

Några av de andra facken som redan ställt sig bakom vice president Kamala Harris som ny presidentkandidat är kommunikatörsfacket (Communications Workers of America), elektrikerfacket (International Brotherhood of Electrical), lärarfacket (American Federation of Teachers), livsmedelsarbetarfacket (United Food and Commercial Workers), lantbrukarfacket (United Farm Workers), hälso- och sjukvårdsfacket (National Union of Healthcare Workers) och målarfacket (International Union of Painters and Allied Trades).

Ytterligare ett stort lärarfack, National Educational Association, och bilindustrifacket, United Auto Workers, förväntas följa efter.

– Under åren har vice president Harris visat en reell ambition att vilja lyssna på våra medlemmar och arbetare överallt och på de frågor som är viktigast för dem, säger Marc Perrone, internationell ordförande i livsmedelsfacket, United Food and Commercial Workers, till Guardian.

Han fortsätter:

– I egenskap av senator var hon (Kamala Harris red. anm.) en förespråkare för stärkt skyddsutrustning för arbetare i utsatta yrken under pandemin. Under sin tid som vice president har hon varit en viktig röst för att minska utskrivningen av receptbelagda läkemedel och hon var den avgörande rösten för att få igenom ett krispaket för att rädda 350 000 fackanslutna arbetares pensioner.

Trump kommer ta kampen om fackens stöd

Detta medan Donald Trump, enligt Guardian, har stöd från två polisfackföreningar.

Men Trump kommer inte ge sig lätt när det handlar om stödet från fackföreningar och organiserade arbetare. Det är alltför många viktiga röster för att de ska lämnas därhän.

Biden har delar av vinsten att tacka facket för när han vann 2020 och sedan fick fortsatt starkt stöd i mellanårsvalet 2022. Detta medan Trump tidigare har lyckats få starkt stöd från fackliga organisationer i Mellanvästra USA, vilket delvis anses ha gett honom segern år 2016.

Det var bland annat mot bakgrund av detta som Donald Trump, med siktet inställt på att vinna över dessa väljare igen, kom med nyheten att hans vice presidentkandidat är JD Vance, som både har kritiserat finanspolitiken på Wall Street och stöttat strejken bland bilindustriarbetarna.

– Vi behöver en ledare som inte sitter i fickorna på de stora affärsmännen, men som svarar upp mot arbetarmannen – både den organiserade och icke-organiserade, sade JD Vance under Republikanernas konvent.

JD Vance har dock uppförsbacke, eftersom Trumps politik hittills i princip gått i motsatt riktning och gynnat de välbärgade samtidigt som facken har kritiserats. Nu senaste hovade Trump in stora pengar till valkampanjen genom att att lova stora skattenedskärningar för de allra rikaste.

Aborträtten viktig valfråga för Harris

En annan viktig valfråga för Kamala Harris är aborträtten. Den vill hon till varje pris säkra för landets kvinnor.

Donald Trump kommer inte få det lätt att försöka fortsätta ducka frågan, som han hittills oftast gjort, efter att Projekt 2025 – ett ultrakonservativt manifest som har tagits fram av nära medarbetare till Trump – har lanserats och helt klart bland annat har som mål att förbjuda abort i USA:s alla delstater.

Ännu ett abortförbud i USA: Kvinnor riskerar fem års fängelse

I dokumentet finns även förslag på politik som attackerar arbetarrättigheter, bland annat förbud för facklig organisering bland offentliganställda och stopp för utbetald övertid.

Kamala Harris har under tiden som vice president talat varmt för facklig organisering och fackliga rättigheter. Under sitt första tal som presidentkandidat på tisdagen lyfte hon även arbetarrättigheter som en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

– I en fackförening bestående av en majoritet kvinnor med olika ursprung, varav många med migrantbakgrund, är vi glada över att ha en sådan lokalt rotad och arbetardriven kandidat att stödja, säger J’nee DeLancey, som arbetar i en mataffär i Seattle och är medlem i livsmedelsarbetarfacket UFCW, till Guardian.

”Reaktionär skit finns i fundamenten för våra religiösa urkunder och för den västerländska filosofins källor. Vi löser det genom att pågående studera och problematisera texterna. Men när samma sak dyker upp i muslimsk tradition sätter räknenissarna på revisionsbyrån PWC ner foten. Varför? Antagligen rasism.”, skriver Isak Gerson.

Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten. I distrikt efter distrikt lyfts de administrativa vapen som finns mot dem i kampen för att sänka verksamheten eller iallafall slippa betala en krona av de bidrag de har rätt till. Framför allt handlar det om granskning efter granskning som utförs av deras verksamhet, som saknar motstycke i svensk förvaltningshistoria. Varför? För att de har en muslimsk profil.

Som de skriver själva: ”Den administrativa bördan och den likviditetsutmaning som detta innebär riskerar att kväva Ibn Rushd Studieförbund. De resurser som skulle kunna läggas på föreningsstärkande och demokratiutvecklade arbete läggs nu istället på att ta fram statistik, materiallistor och värdegrundsöversikter.” De svälts ut av överdrivna kontrollåtgärder, av vilka de själva får bära mycket av kostnaderna. Och som någon som regelbundet läser granskningarna som görs kan jag säga att de sällan hittar något substantiellt. Man greppar efter de få fjädrar man kan hitta och bygger skuggan av en höna.

Problematiska formuleringar finns i bibeln

Nu senast har revisionsbyrån (!) PWC granskat deras studieverksamhet och med sin teologiska spetskompetens de förvärvat på bokföringskursena på Ekonomikum kommit fram till ”att material med problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll använts i flera studiecirklar genomförda under år 2023”.

Rapporten har såklart inte tagit hänsyn till hur texterna faktiskt undervisats, studerats eller diskuterats, utan bara rapporterat att de inte kunnat verifiera att man tagit avstånd från de problematiska formuleringarna i texterna (d.v.s. det finns inget skrivet papper på det). Ibn Rushd själva har kontrollerat påståendena och finner att inga av de problematiska passagerna PWC tar upp varit med i undervisningen (något PWC av något skäl missade), och säger att om de tagits med hade studieförbundet krävt problematisering av passagerna i fråga.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Skulle PWC komma fram till samma sak för en kurs som studerar historiska eller samtida tolkningar av kvinnorollen och HBTQ-personer i bibeln? En studiecirkel i Lewi Pethrus antisemitiska idéer? Eller menar de att det rätta bara är att blunda för urkunderna? När man kan studera dem inom ramen för en demokratisk förening med värderingar på tvärs mot historiens mörka tolkningshistoria?

Tredje Mosebokens vers 18:22 (”Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse.) är kanske en av bibelns mest kända. Den är känd just för att den har en mörk tolkningshistoria där den genom en stor del av historien tolkat den som ett förbud mot homosexualitet. Om man plockar ut den versen från sitt sammanhang och från bibeln i stort är den läsningen inte särskilt konstig. Men om man ser det i den större bilden av bibliska lagar och värderingar blir den mycket underlig.

Luthers och Lewi Pethrus texter fyllda av antisemitism

Sätten att hantera den motsägelsen är framför allt tre. Vissa bortser från den större oförenligheten med bibelns budskap och väljer homohatet. Vissa blundar för att versen existerar och vägrar befatta sig med den. Men den tredje vägen skulle jag säga är den mest välfungerande – att brottas med texten tills man hittar ett sätt att förena den med bibeln i övrigt och med sin tro. Det kräver dock en tillit till texten.

Bibeln är knappast den enda texten med svåra och obekväma passager. Det är vida känt att Luthers texter var sprängfyllda av antisemitism, precis som – vilket Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström nyligen avslöjade i Aftonbladet – Lewi Pethrus, grundare av Kristdemokraterna och viktig förgrundsgestalt för svenska Pingströrelsen.

Grunderna för den västerländska filosofin bygger bland annat på Platon, vars dialoger har pedofili som återkommande tema. På min filosofiutbildning la vi en timme på att i helklass diskutera hur vi läser Aristoteles idag, när han ser reflektivt eller filosofiskt tänkande hos kvinnor som en biologisk omöjlighet. Vi blundande inte för misogynin, vi angrep den med det bästa vapen vi hade till buds: resonerandet.

Isak Gerson:
Försvarar vi inte varandra nu…

Ibn Rushd – plats för samtal och skydd från reaktionära idéer

Jag är glad att vi hade den diskussionen, och jag är glad över alla möjligheter jag fått att vrida och vända på svåra passager i synagogan och på den judiska folkhögskolan. Så det skaver något otroligt att den rätten förvägras minoriteter våra rasistiska strukturer har bestämt sig för är opålitliga. Ibn Rushd är ett demokratiskt förbund. De bygger sin värdegrund på mänskliga rättigheter. De om någon utgör en plats för det goda samtal som skyddar folk från reaktionära idéer. För oss som samtidigt värnar islams rätt att existera i religionsfrihetens Sverige och motståndet mot reaktionära idéer är en plats som Ibn Rushd mycket viktig.

Rätten att få studera sina religiösa urkunder med hela deras historiska kontext är viktig. Som moderna människor kan vi förhålla oss sansat till vår historia. Men tilliten till kraften i folkbildning och demokratiska samtal gäller inte muslimer och muslimska urkunder. För tilliten till demokratin räcker inte så långt. Med det avslutar jag min granskning av PWC och kan konstatera att deras texter är ”problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll”.

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 22 juli, kl 19:55

Nu, efter ett uppehåll från att skriva i dagboken, återvänder jag till skrivandet.

I dag är det den 22 juli, min femte dag på en ny plats. En plats som består av ett rum, ett badrum och ett litet, outrustat kök med asbesttak och betonggolv.

Allt här är utmanande; jag är inte van vid att förflytta mig upprepade gånger. I dag har det gått nästan 300 dagar sedan det förbannade kriget började, och för varje dag blir livet svårare än tidigare. Vi har lärt oss mycket men blivit allt mer utmattade.

Jag har ägnat fem dagar åt att försöka organisera mitt liv och komma till rätta med vad som borde vara en enkel förflyttning, men jag kan inte bortse från att kostnaderna ökar för varje dag. Det börjar bli omöjligt att hitta rengöringsmedel och tvättmedel, och när de finns tillgängliga är de av lokalt märke och inte alls av hög kvalitet på grund av begränsade resurser.

Under den här tiden har jag lärt känna familjen som vi hyr av – de är verkligen vänliga människor som inte tvekar att hjälpa till när det behövs, som om vi hade känt varandra länge. Jag har också träffat en ny vän som heter Mustafa, som alltid kommer för att leka och underhålla min dotter Sama.

Sama har nyligen utvecklat en värmeallergi som förvärras för varje dag som går. Min småtting trivs inte i det här tillfälliga hemmet; hon kan inte krypa eller leka fritt på betonggolvet, som skaver och gör ont mot hennes hud. Jag är verkligen ledsen för hennes skull. Jag önskar att jag kunde ge henne en bättre plats och bättre förutsättningar att leva lyckligt.

När det gäller min man var vi tvungna att ta ut en del av våra kampanjmedel för att starta ett solcellsdrivet telefonladdningsprojekt för att tillgodose våra bostads- och matbehov.

Jag önskar att jag kunde ha ständig tillgång till internet för att hålla kontakten med er, mina vänner. Jag ska försöka skriva detaljerade dagboksanteckningar när det är möjligt.

Lama Majdi

Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Bland migrantarbetare är semester inte alltid populärt, eftersom själva vistelsen handlar om att jobba ihop pengar medan kontakten till nära och kära reduceras till videosamtal. Trots det finns det många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. Emil Boss hoppas att alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester en dag.

För bara några decennier sedan hade nästan alla fack och storföretag egna semesterbyar. Medlemmar eller anställda kunde till subventionerat pris åka exempelvis till Västkusten eller fjällen och vila upp sig på semestern. När utlandsresandet tog fart skaffade många organisationer istället semesterlägenheter nere på kontinenten.

I dag återstår bara några få stugor här och där. Transportarbetarförbundet har fem stugor i Lysekil, Akademikerförbundet SSR har kvar sina lägenheter i Frankrike och Spanien. Men överlag har konceptet blivit väldigt omodernt. Tanken på att facket eller arbetsköparen ska tillhandahålla en billig semestervistelse får nog sägas tillhöra en annan tid.

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

När vi i Syndikalisterna organiserar byggare och städare i Stockholm slås vi ofta av hur ålderdomligt allting ter sig. När medlemmarnas problem ska hanteras är ofta den mest effektiva metoden att damma av avlagda gamla fackliga lösningar. Det är verkligen inte ett bra tecken.

Medlemmar utan bankkonton behöver betala medlemsavgifter kontant och får då en stämpel i medlemsboken. Skadade och arbetslösa medlemmar står utanför trygghetssystemen och behöver hjälp genom insamlingar från andra arbetare. Medlemmar behöver tipsa varandra om vilka byggföretag som betalar ut rätt lön i tid. Arbetare som organiserar sig blir vräkta och behöver hjälp med boenden.

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Samma sak med semestrar. På varenda större byggprojekt i Stockholm hittar du arbetare som har kommit ensamma till Sverige och som bor i förläggning eller inklämda hos någon slumvärd. Syftet med vistelsen i Sverige är ofta att samla ihop så mycket pengar som möjligt. Kontakten med familjen sker via videosamtal. Skolavslutningar och födelsedagar missas, barnen växer upp på andra sidan jorden.

För dessa arbetare är semestrar inte alltid populära. Längre ledigheter riskerar att förlänga arbetsresan, som ofta tar slut när en viss summa har samlats ihop. Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Självklart finns det också många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. För den arbetare som hyr en fällsäng i vardagsrummet hos en slumvärd och skickar hem alla pengar till familjen, blir det sällan trevliga veckor.

Möjlighet till riktig semester – en dag

Tänk då om fackföreningen förfogade över några billiga stugor så att medlemmarna fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse? Varsomhelst vid någon trevlig insjö skulle duga, det viktigaste vore att det är gratis. Under resten av året kunde stugorna fungera som en tillflyktsort för de svartlistade arbetarna, för de vräkta och för de halvsvältande arbetslösa.

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Denna ålderdomliga idé måste vänta på en ljusare framtid. Varje medlemsavgift behövs fortfarande för att få företag att betala ut lön för utfört arbete eller att anmäla arbetsskador. Kampen fortsätter och en dag kanske alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester.

Morris, John och Hunters äventyr i senkapitalismen fortsätter. I sommar får Arbetarens läsare följa med på en flippad färd när de jobbar som foderbudförare – där inget blir som de hade trott. Det här är del ett av Tommy Sundvalls nyritade Ketamin Cowboys ur den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen.

Sommarserien: Ketamin Cowboys – del två

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Och motståndet mot förkortad veckoarbetstid är kompakt, både från näringslivet och den sittande regeringen. Men hur väl håller egentligen argumenten. Undertecknaren slår hål på dem – ett efter ett. Och menar att det krävs rätt allianser i kampen mot Jacob Wallenberg och näringslivets allierade.

Industrimagnaten Jacob Wallenberg, ordförande för Svenskt näringsliv, säger: Europa riskerar att bli en turistattraktion. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) säger: vi måste arbeta (mer) för att ha råd med vår levnadsstandard.

Samtidigt: Sex timmars arbetsdag. Vårdförbundet strejkade för kortare arbetsdag.

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Men hur argumenteras det egentligen? Svantesson säger att ”vi” inte har råd med mindre arbete. Vi är i detta fall Sverige. Jacob Wallenberg går i en intervju i Dagens nyheter ett steg längre och pratar om ”vi” som Europa. Det de säger, som ordförande för Svenskt Näringsliv respektive näringslivets politiska grens representant, är att landet och kontinenten inte klarar av löntagarnas krav på ett drägligare arbetsliv.

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Det finns tre huvudsakliga nivåer för att lösa frågan om våra villkor på jobbet. För det första, det vill säga nivå ett, den övergripande: all fritid är, i kapitalets ögon, stulen tid, förslösad tid. När vi som arbetskraft kämpade till oss helgen, kämpade till oss 10 timmars och sedan 8 timmars arbetsdag så var det med enorm ovilja sett från Wallenberg och deras politiska allierade inom politiken.

Det är bara att lyssna på PG Gyllenhammar när han uttalar sig om föräldraledigheten, teknikföretagen när de pratar om semester eller gudfadern Jacob Wallenberg när han pratar om arbetsdagens längd. De vill ha mer av din tid, de vill att du ska skapa mer för dem, de vill ha vinst. Inget konstigt med det. Det är så vårt system fungerar. För att ta sig fram som företagsledare måste du försöka producera så mycket som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Semester, föräldraledighet, kortare arbetsdagar – allt är ökade kostnader och mindre produktion.

Det de lyfter till ytan är kapitalismens mest grundläggande konflikt. Svenskt Näringsliv och deras finansierade tankesmedja Timbro (som via Adam Dianeli, ansvarig för rättsstatsfrågor på Timbro, har gått ut och krävt lägre löner, för att mildra kraven och flytta debatten högerut) ser alla förbättringar av arbetsvillkor som ett hot mot deras framtid. Om de går med på något för de anställdas räkning så är det antingen för att de känner sig hotade eller för att de räknar med att det kommer att gynna vinstmarginalerna.

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Den andra nivån är den internationella (denna är i diskussionen om arbetstiden den mest intressanta): här hör vi argument som ”de kommer att ta våra jobb”. När de försöker skapa opinion för att vi ska sänka våra krav så använder de den internationella konkurrensen som huvudpoäng.

För det första så har ”de” redan tagit många av ”våra” jobb i och med att kapitalmarknaden avreglerades och, precis som det svenska näringslivet förespråkade, företagen flyttade sin produktion till låglöneländer.

Sedan, om vi nu ska spela konkurrensspelet så gör den svenska regeringen inte mycket för att bevara de kvarvarande jobben. Enligt en ny studie av det amerikanska forskningscentret CSIS satsade den kinesiska regeringen 230 miljarder dollar under åren 2009–2023 för att bygga upp sin elbilsindustri. Under samma period satsade vår svenska regering på jobbskatteavdrag för höginkomsttagare och att bygga ut sektorn för hushållsnära tjänster genom ett ständigt utökat RUT.

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Det är en prioriteringsfråga. Industrialisering eller neoliberal trickle-up economics.

Men framför allt så är vår allians inte med Wallenberg eller det svenska kapitalet. Det är istället med löntagare i länder som Sydkorea, där över 6 000 Samsung-arbetare strejkade nu i juli, just för bättre arbetsvillkor. Det är med de kinesiska arbetarna som gör detsamma. Om vi inte har den inställningen så blir det ett race to the bottom där vi försöker övervinna varandra i vem som kan ha sämst villkor, för att ”få jobben”. Då vinner den sydkoreanska, kinesiska och den svenska Wallenberg. Och det är inte bra för oss.

Storstrejk på Samsungs fabriker i Sydkorea

Den tredje nivån är den svenska och den är helt ärligt mest skrattretande. Svantesson säger att vi inte har råd och menar att en reform för arbetstidsförkortning ”medför stora kostnader” och att ”då finns det risk att man behöver höja skatterna.” Ett första svar blir ju: jaha. För att utveckla det svaret litegrann: ja, då tar vi bort RUT och alla era skattesänkningar för höginkomsttagare. Enkelt. Människor som inte behöver mer pengar får avstå sina bidrag för att resten ska få ett drägligare liv.

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att bli rikare. Men vi vet ju att löneandelen sjunkit jämfört med vinstandelen i decennier och att många redan blivit orimligt mycket rikare. Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att höja vår levnadsstandard. Men vi vet ju att ökad stress och press drastiskt sänker vår levnadsstandard.

Diskussionen om arbetsdagens längd handlar om att vi löntagare måste skapa rätt allianser för att pressa Wall Enberg och hans allierade.

Det är vi som får samhället att fungera. Det är vi som kan få det att stanna. Om saker inte blir bättre så är det dags att visa det.

Elias Efvergen, statsvetare och debattör

Moa Candil reser med tåg söderut i ett brinnande Europa. Men det är inte bara eldar som brinner och förgör, utan även eldar som brinner av solidaritet, gemenskap och mod och på så sätt inger styrka.

Europa brinner. Vi vet att det brinner, alla vet, men vi vet inte om elden går att kontrollera. Det brinner i skog och mark, på Kos och Chios. Det brinner i människors hjärtan. Av hat och kärlek, törst och uppror. Fascismens vindar som blåser genom Europa och får elden att tillta i styrka.

Europa brinner men vi reser ändå. Eller kanske just därför. Tar tåget genom Europa, vill att barnen ska få se något mer än småstaden där de växer upp. Vill att de ska få höra andra språk och röster. Känna andra dofter och tendenser. Tror att de behöver det, jag behöver det! Behöver lämna småstaden, så överfull av turister, och bli en turist någon annanstans.

Hamburg: Vi äter veganska hamburgare och dricker pk-cola men tvingas dela gatorna med grupper av män av olika nationalitet. Fotbolls-EM pågår och stämningen är tveksam. Timmarna kan inte gå fort nog innan nästa tåg ska gå. Förlåt Hamburg, men det kommer aldrig bli vi två.

Marseille: Palestinska keffiyehs säljs i var och varannan butik, bredvid fejkade Gucci-tröjor och plagierade Pokémon-kort. Ett stort demonstrationståg flyter genom gatorna och kräver eldupphör – NU! Soptunnorna svämmar över men grannar blockerar högljutt en strejkbrytande sopbil. Det postkoloniala Frankrike vägrar hålla tyst. Marseille, mon amor.

Moa Candil:
Verkligheten bortom turisternas ringmur

Och så är vi framme hos tío Javier i Castilla y Leon, mitt i Spanien. Mitt i ingenstans. Han driver en restaurang, barnens farbror, och där får man höra ett och annat. ”Det här hade aldrig hänt på Francos tid”, kommenterar en äldre gubbe när trafikkaos uppstår på E5:an. ”Hur ska företagen ha råd att anställa någon nu?” frågar en byggarbetare retoriskt när Spaniens nyliga höjning av minimilönen – till 1 134 euro (motsvarande drygt 13 000 kronor) i månaden – kommer på tal.

– Om du inte vill ha mer pengar behöver du inte ta emot dom. Det finns andra som vill, kontrar tío Javier, som själv började sin karriär i Europa som papperslös, arbetslös och bostadslös migrant i början av seklet.

Europa brinner. I Spanien demonstrerar tiotusentals människor mot mass-turismen som gör deras liv omöjligt att leva.

– Vi är inte emot turisterna i sig, säger en Barcelona-bo till Aftonbladet. Problemet är myndigheternas agerande som gör staden obeboelig för sina invånare.

Blandade syndikalister i spanska CGT demonstrerar för förändringar i pensionssystemet i Barcelona 2022.

SAC:s systerfack i Spanien: ”Det här är våra viktigaste kamper just nu”

Katalonien tar redan ut en särskild skatt av besökare, och borgmästaren har lovat att inte utfärda fler Airb’n’b-licenser. Men demonstranterna kräver mer. Högre turistskatt, en begränsning av uteserveringar som ockuperar alla offentliga rum och ett stopp för grandiosa sport- och kulturevenemang som lockar ännu fler besökare. Liknande krav framförs mer tystlåtet i min egen småstad, längre norr ut i Europa. Framförs i konsten och på sociala medier, sällan eller aldrig på gatorna. Elden är ännu mycket kontrollerad.

Vi reser tillbaka norrut, genom Asturien, Kantabrien och Baskien. Stannar till i Bilbao och tittar upp på fasaderna. ”Titta där, och där, och där!” Överallt hänger den, flaggan i rött och grönt, svart och vitt. Överallt hänger Palestinas flagga från de baskiska balkongerna. Som en symbol för att elden som brinner inte bara förgör och får styrka av hat. Elden kan också brinna av solidaritet, gemenskap och mod. Och där, i en gränd i Bilbao, får elden i mig ny styrka.

Måndag 15 juli, kl: 08:20

Hej mina vänner, vi kan tvingas lämna vårt tillhåll på grund av problem med de människor som flytt med oss, min man kommer att försöka leta efter en ny plats men vi har för närvarande inte råd med hyra, eftersom vi inte betalar hyra för detta halvförstörda rum sedan början på detta krig.

Just nu behöver vi verkligen brådskande stöd på grund av denna situation, kan förlora internet-anslutning på grund av denna situation.

Vi är fortfarande i det semiförstörda rummet, vi vet inte var vi ska fly, min man kommer att gå och söka efter en ny plats. Vi har varken en annan plats eller ett tält.

Lama Majdi

Söndag 14 juli, kl: 22:46

I dag är det den 13 juli. Jag vaknade mycket trött efter en lång natt på grund av min dotters ständiga gråt, och ingen annan än jag kommer att ta på sig uppgiften att få henne att somna om.

Jag känner mig mycket upprörd känslomässigt och utmattningen är djup. Till frukost åt jag timjan och olivolja, och sedan tog jag itu med den utmattande städningen.

Det säkra området Al-Mawasi i Khan Yunis har bombats, där de fördrivna människornas tält finns. En ny massaker har begåtts, inför ögonen och öronen på denna orättvisa värld, och som vanligt finns det ingen som kan stoppa det.

Deras förevändning var att höga ledare skulle mördas, men nyheten förnekades omedelbart och fungerade bara som en ursäkt för massakern på oskyldiga civila. Att uttrycka sin nöd i ord eller skrift verkar meningslöst nu. Kort sagt, vi är trötta på det här livet.

Min man och jag åt lunch tillsammans, sedan vilade han en kort stund innan han gick en halvtimme senare för att fortsätta med ett arbete som han hävdar inte har något annat syfte än att uppta hans tid och få honom att lämna rummet.

Det har varit en extremt miserabel dag, fylld med nedslående nyheter. Herregud, varje dag verkar mer nedslående än den förra.

Jag förstår inte att jag fortfarande lever efter alla dessa nederlag som aldrig upphör. Min man kom tillbaka, och vi satt och diskuterade bekymmer och om hur våra liv inte betyder någonting och inte har något värde i världens ögon. Den okända framtiden är verkligen skrämmande eftersom vi inte vet vad vi kommer att möta härnäst. Och ingen vet när de kan bli nästa mål i detta skenande kaos som vi befinner oss i. Här slutar jag för i dag. Hejdå.

Lama Majdi

Lördag 12 juli, kl: 19:25

I dag är det den 12 juli, och dagarna passerar utan något hopp. Ja, hoppet har försvunnit för länge sedan, eftersom världen helt har raderat oss från sitt minne.

Jag vaknade för att förbereda frukost åt min man, han ville gå tidigt för att fylla på vår gasflaska. Alla har fått registrera sig för påfyllning, och det var vår tur idag. Han gick och betalade 19 dollar för att fylla på 8 kilo gas.

Han blev lovad att de skulle kontakta honom när vår cylinder var fylld. Efter det fortsatte han sin resa för att sälja salta pinnar, som han säger inte ger någon vinst längre eftersom alla produkter utsätts för fruktansvärda prissvängningar.

Det verkar bara vara varuägarna som kontrollerar och tjänar pengar på handeln.

Hur som helst tillbringade jag dagen med att leka med min dotter och lyssna på nyheterna som injicerar oss med ett bedövningsmedel för att få oss att glömma smärtan.

Nyheterna berör oss inte längre; vi väntar bara på något påtagligt i verkligheten. Vår måltid bestod av potatis med ägg, en välkommen omväxling från våra vanliga måltider. Jag städade efter lunchen och min man vilade en kort stund innan han återvände till jobbet. Jag gick ner för att träffa några grannar; vi småpratade och min dotter var glad över att få allas uppmärksamhet.

Min man kom tillbaka utmattad, slappnade av en stund och tog sedan en snabb dusch. Efter det diskuterade vi hur dagen hade gått, med många berättelser från marknaden där säljare utsätts för stölder och gör stora förluster på grund av instabila priser.

Så småningom var det dags för oss att sova, men vi gjorde det på spänn, eftersom händelserna inte lovar något gott och det inte finns någon stabilitet i våra liv.

Lama Majdi

Folket och skulden

Barcelonas strejkande H&M-arbetare i protestaktion i Stockholm

Strejken på H&M i Spanien fortsätter

Facklig kamp över nationsgränserna

Kritiserade förändringar i arbetsmiljön

Söker dialog med företagsledningen

Många nyfikna förbipasserande

Nordiska Golvs vd åtalas för människo­exploatering

Ingen bättring på Nordiska Golv

”Hoppas på rättvisa”

Målsägandebiträdet: ”Tragedi att företaget tillåtits fortsätta”

Hotade facklig företrädare till livet

Nordiska Golv renoverade LO-borgen

Facken sluter upp bakom Kamala Harris – utgör viktiga väljargrupper

Oklart utfall för fackrörelsen när Biden kastar in handduken

Bred majoritet av facken ger sitt stöd till Harris

Trump kommer ta kampen om fackens stöd

Aborträtten viktig valfråga för Harris

Ännu ett abortförbud i USA: Kvinnor riskerar fem års fängelse

Isak Gerson:PWC:s tempelriddare på krigsstigen igen

Problematiska formuleringar finns i bibeln

Isak Gerson:När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Luthers och Lewi Pethrus texter fyllda av antisemitism

Isak Gerson:Försvarar vi inte varandra nu…

Ibn Rushd – plats för samtal och skydd från reaktionära idéer

Sms från Gaza

Emil Boss:Tänk om alla kunde få en riktig semester

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Möjlighet till riktig semester – en dag

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Sommarserie: Ketamin Cowboys – del ett

Sommarserien: Ketamin Cowboys – del två

”Fritid förslösad tid i kapitalets ögon”

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Storstrejk på Samsungs fabriker i Sydkorea

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Moa Candil:”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil:Verkligheten bortom turisternas ringmur

SAC:s systerfack i Spanien: ”Det här är våra viktigaste kamper just nu”

Sms från Gaza

Nordiska Golvs vd åtalas för människoexploatering

Isak Gerson:
PWC:s tempelriddare på krigsstigen igen

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Isak Gerson:
Försvarar vi inte varandra nu…

Emil Boss:
Tänk om alla kunde få en riktig semester

Moa Candil:
”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil:
Verkligheten bortom turisternas ringmur