Det sista är avgörande. Efter att de två huvudmotiv som angavs före invasionen – vapnen och Al-Qaida – avslöjats som innehållslösa växlade USA och Storbritannien retroaktivt över till retoriken: Vi ger Irak demokrati. Under de senaste månaderna har en segdragen kraftmätning utspelat sig mellan främst den shiamuslimska majoritetsbefolkningen och den USA-ledda ockupationsmakten, där shiiterna tågat […]
Det sista är avgörande. Efter
att de två huvudmotiv som angavs före invasionen – vapnen
och Al-Qaida – avslöjats som innehållslösa växlade
USA och Storbritannien retroaktivt över till retoriken: Vi
ger Irak demokrati. Under de senaste månaderna har en segdragen
kraftmätning utspelat sig mellan främst den shiamuslimska
majoritetsbefolkningen och den USA-ledda ockupationsmakten, där
shiiterna tågat i hundratusentals för kravet på
fria och allmänna val omedelbart. USA, däremot, har insisterat
på att skjuta valen så långt in i framtiden som
möjligt och i stället utse sommarens regering via ”nomineringsråd”,
stängda för folklig insyn, men öppna för amerikansk
manipulation.
Kraftmätningen USA:s anti- och irakiernas
prodemokratiska strävanden slutade med en kompromiss. Parlamentsval
ska hållas runt årsskiftet, efter att den provisoriska
konstitutionen trätt i kraft under sommaren. Det heter att
makten över Irak då övergår till irakierna
själva. Men synar man överenskommelsen – vilket svensk
och annan media nogsamt avstått från – framgår
det att ockupationen i praktiken kommer att förlängas
efter den 30 juli. Den irakiska statsapparatens kärna förblir
underställd USA. Kommandot över Iraks armé läggs
i amerikanska händer, det planerade försvarsministeriet
blir en liten byrå på ståthållaren Paul
Bremers kontor och USA:s trupper stannar tills vidare.
Enligt den senaste, hittills mest farsartade
påståendet ska övergångsregeringen ”bjuda
in oss att stanna som gäster”, som den amerikanska arméns
talesmän uttryckte till nyhetsbyrån AP.
Bjuda in oss att stanna som gäster.
Bomba ett land sönder och samman, isolera det i ett decennium,
förhindra det från att importera mat, mediciner, skolböcker,
fortsätta att bomba landet vecka ut och vecka in, ockupera
det i sin helhet, förstöra den sista infrastrukturen,
skrapa upp resterna av den samhällsväv som återstår
på misärens botten och till sist, som toppning, se till
att bli inbjudna som gäster. Den destruktivitet och arrogans
som världens mest avancerade kapitaliststat öst över
Irak är hisnande.
Och livet i det ockuperade landet blir inte
bättre: en majoritet går arbetslös, vatten och el
är nådegåvor, osäkerhet och kaos råder
på gatorna, nedbrända dadellundar, rivna hus och fängslande
av släktingar utdelas som kollektiva straff för motståndsattacker.
Runt om i Irak bemannar amerikanska soldater vägspärrar
där de när som helst och utan påföljd kan skjuta
civila irakier, som inte ens är värda att räknas.
I byn Zuham norr om Bagdad dödades på söndagen sex
medlemmar av samma familj när amerikanska soldater sköt
in en granat i deras hem. Hur många sådana incidenter
når aldrig vår kännedom?
Antikrigsrörelsen har därmed fått
rätt på alla punkter. Men på krigets årsdag
fyller också rörelsens tillkortakommanden ett år.
Inte ens de historiskt unika massdemonstrationerna lyckades stoppa
kriget, vilket kan jämföras med de promillen av mobilisering
som härom åren räckte för att stoppa MAI-avtalet
och WTO:s senaste runda. Det säger något om vilka intressen
som står på spel när avancerade kapitaliststater
vill ut i krig.
Efter att ha misslyckats drog sig antikrigsrörelsen
tillbaka till lägenheterna och husen, åtminstone i länder
som Sverige: här samlades de största demonstrationerna
under efterkrigstiden, men efteråt var det som om ingenting
hade hänt. Antikrigsrörelsen förmådde inte
fylla gatorna mer, mycket på grund av att den inte formulerade
en politisk analys som kunde knytas till människors vardag.
Med några viktiga undantag har rörelsen
mot anfallskriget misslyckats med att ombilda sig till en ihållande
och växande rörelse mot ockupationen. Men än är
det inte för sent. När nu allt tyder på att Irak
kommer att ockuperas länge efter 30 juli är det hög
tid att fånga upp människors bevisat starka vrede mot
kriget, organisera den och kanalisera den till en bredare samhällskritik
utifrån två enkla insikter:
• Demokrati är per definition
oförenligt med USA:s försök att kontrollera Irak,
eftersom kontrollen utgår från USA:s och inte irakiernas
intressen.
• Välstånd, trygghet och
ordning kommer inte att utvecklas så länge USA är
kvar i Irak, eftersom syftet med närvaron är plundring
och stöld.
Kampen blir sannolikt långvarig. Den
skulle underlättas avsevärt om det fanns en tydlig, folklig
motståndsrörelse i Irak att solidarisera sig med. Men
ett år av krig är också ett år av irakiska
underlåtelser. Visserligen har gerillastyrkorna åstadkommit
omfattande militära resultat i sina ständiga angrepp mot
ockupationsmakten, men politiskt har de inte presterat mycket: de
har fortfarande inte gått samman i någon enad front.
De har inte formulerat gemensamma minimikrav eller ett socialt program,
inte trätt fram med appeller om stöd, inte samordnat generalstrejker
eller andra massaktioner som brukligt är i antikolonial kamp.
I stället har vissa motståndsmiljöer uppenbarligen
öppnat sig för de wahhabitiska terroristerna. De som ena
dagen slaktar ett par hundra moskébesökare i Karbala
och andra dagen lika många pendeltågsresenärer
i Madrid står inte på antikrigsrörelsens sida:
de hör till fiendesidan, till barbarlägret.
Det fördubblar rörelsens uppgift.
Om inte annat klargör händelserna
i Madrid att världens progressiva krafter måste utropa
ett socialt och politiskt krig mot den wahhabitiska terrorismen.
Ingen underrättelseverksamhet, ingen säkerhetsapparatur,
inga hundpatruller eller metalldetektorer på tunnelbanor och
tåg kan stoppa självmordsbombare. Först när
grunden för rekryteringen rycks undan faller terrorn. Det viktigaste
steget är därför att häva tvillingockupationerna
i Palestina och Irak.
Det är också ur det perspektivet
som den nyvalde spanske presidenten Zapateras beslut om att kalla
hem sina trupper ska ses. Han visar inte undfallenhet inför
terroristerna. Han presenterar den mest offensiva framstöt
man kan tänka sig: början till slutet på ockupationen,
ett inledande återtåg från ett krig som bara gett
ny luft åt terrorn att andas in. Beslutet är den första
verkliga framgången för antikrigsrörelsen. 90 procent
av spanjorerna motsatte sig kriget, och om Zapatera efter sin valseger
istället hade sagt ”nu när terroristerna utfört
detta attentat tar jag tillbaka mitt vallöfte, jag inser att
de måste bekrigas överallt” – då hade han
varit undfallen. Då hade han valt att lyssna mer till terroristerna
än till sin egen befolkning.
Nu finns en chans att inleda ett verkligt
krig mot terrorn. Låt oss ta den.