Inrikes

Varför så svårt att jämna ut lönerna?

Kommunal krävde inför förra årets avtalsförhandlingar att förbundets medlemmar med gymnasial utbildning, som i snitt tjänade 16 300 kronor i månaden, på fyra år skulle komma ikapp en genomsnittlig verkstadsarbetare, som tjänade 19 000 kronor. Det gick som bekant åt pipsvängen. För att målet skulle nås skulle de gymnasieutbildade kommunalarna behöva få 6,8 procent i […]

Kommunal krävde inför förra
årets avtalsförhandlingar att förbundets medlemmar
med gymnasial utbildning, som i snitt tjänade 16 300 kronor
i månaden, på fyra år skulle komma ikapp en genomsnittlig
verkstadsarbetare, som tjänade 19 000 kronor.

Det gick som bekant åt pipsvängen.
För att målet skulle nås skulle de gymnasieutbildade
kommunalarna behöva få 6,8 procent i årlig löneökning.
Avtalet, efter strejk och lokala förhandlingar, ger i snitt
4,3 procent.

På grund av förra årets
avtal berörs de flesta av Kommunals medlemmar inte av den nu
pågående avtalsrörelsen. Men alla lågavlönade
kvinnor är ju inte kommunalare, och LO anser att årets
avtal ska minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
I sin rekommendation till förbunden ska lönerna upp 650
kronor eller minst 3,2 procent. Det innebär konkret att alla
som tjänar under 20 000 kronor i månaden ska få
en lönehöjning på 650 kronor, och alla som tjänar
mer ska få en löneökning på 3,2 procent, vilket
är mer än 650 kronor.

I exemplet på kommunalaren som
tjänar 16 300 kronor och verkstadsarbetaren som tjänar
19 000 kronor skulle det alltså innebära att båda
får en löneökning på 650 kronor. Det medför
en långsam utjämning av lönerna procentuellt sett
– men samtidigt att kommunalaren aldrig kommer ikapp metallaren.
För det skulle ju krävas ett högre kronpåslag
för kommunalaren än för metallaren. Kommunals mål
om att komma ikapp har alltså LO slängt på sophögen
redan i sitt utgångsbud.

Varför ska det vara så
förbenat svårt att jämna ut lönerna? Det är
förstås det här med könsarbetsdelningen och
könsarbetsvärderingen. Men där finns också
en annan, ekonomisk, delförklaring till varför genomförandet
är så trögt och motståndet så segt.
Det handlar om de allt större svårigheterna att finansiera
den offentliga sektorn. Sverige blir allt rikare, men allt mindre
andel av vår rikedom går till den offentliga sektorn.

Detta har hänt: På grund
av produktivkrafternas utveckling fördyras ständigt tjänsteproduktionen
relativt varuproduktionen. Det krävs allt mindre arbetskraft
för att producera en bil, medan vården inte kan rationaliseras
på samma sätt. För att kunna upprätthålla
balansen mellan sektorerna krävs därför att allt
mer resurser förs över från varuproduktion till
tjänsteproduktion – alltså att skatterna höjs. Men
samtidigt har globaliseringen skärpt skattekonkurrensen mellan
länderna, vilket gör att om riksdagen höjer skatten
måste de räkna med att delar av skattebasen flyr utomlands.
Skattehöjningar i ett land har därmed försvårats
betydligt.

Vilka slutsatser ska man dra av detta?
Frågan diskuteras i en artikel på ETC:s hemsida. Johan
Lönnroth, vänsterpartiets evige ”förnyare”,
anser att det blir tvunget att börja prioritera inom vården,
och avgiftsfinansiera sådan vård som inte är nödvändig
utifrån köns- och klassperspektiv. Endast så kan
utrymme skapas för en bibehållen skattefinansierad välfärd,
och, kan man anta, för att skapa en rimlig löneutveckling
för de anställda inom den offentliga sektorn.

Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren
invänder att avgiftsfinansiering ofta bara är en bluff
– det spelar ju ingen roll om man tvingas betala sin vård
via skatt eller via avgift, den enda reella förändringen
är att skatten – åtminstone statskatten – är progressivt
utformad. Avgift i stället för skatt är med andra
ord främst ett sätt att sluta omfördela inkomsterna.Kontrahenterna
är ändå överens om att överstatliga aktioner
mot skatteparadis och för vissa internationella minimiskatter
vore ett första steg för att lösa dilemmat.

Den drastiskt lagda kan säga
att ovanstående schema beskriver den inneboende motsättning
som kommer att leda till kapitalismens slutgiltiga fall. För
om vi för vår växande rikedom vill ha mer skola-vård-omsorg,
och dessutom kunna värdera de som arbetar där likvärdigt
med de som producerar bilar, varför skulle vi inte kunna göra
det?

Det kan vi. Om vi socialiserar industrin
och demokratiskt beslutar över vart dess vinster ska gå.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984