Michael Moore är tillbaka! Och naturligtvis är han den frustande och sprudlande provokatör vi vant oss vid. Han är dessutom förbannad, riktigt ordentligt förbannad. Ilskan som naturligtvis är orsakad av George W Bush och den sittande administrationen, kanaliserar Michael Moore väl i Vem har snott mitt land?. Boken ställer en rad viktiga frågor, gräver i […]
Michael Moore är tillbaka! Och
naturligtvis är han den frustande och sprudlande provokatör
vi vant oss vid. Han är dessutom förbannad, riktigt ordentligt
förbannad. Ilskan som naturligtvis är orsakad av George
W Bush och den sittande administrationen, kanaliserar Michael Moore
väl i Vem har snott mitt land?. Boken ställer en rad viktiga
frågor, gräver i dyngan av lögner och halvsanningar
som George Bush jr och hans stab serverat de senaste åren,
från den meny Moore träffande kallar ”Whopperlögner”.
Lättsmälta lögner om den vad som skedde före
och efter den 11 september 2001 och skälen för kriget
mot Irak. Och Whopperlögnerna har fungerat hyggligt; precis
som hamburgarna har de för många varit lätta att
ta till sig i en mediehektisk samtid. Men verkligheten börjar
nu komma ifatt presidenten och hans lögner.
Samtidigt som den här svenska
utgåvan av Vem har snott mitt land? släpptes, tillkännagav
Bush att det inom kort skulle tillsättas en oberoende kommission
för att granska underrättelseuppgifterna som USA gick
till krig mot Irak på. Snacka om tajming! Vad som kommer ut
av denna kommission återstår dock att se.
För den som intresserat sig för
de senaste årens amerikanska inrikes- och utrikespolitik,
är väl det mesta som Moore tar upp välkända
företeelser. Det som gör boken värdefull är
det samlade greppet och allvaret. Med hjälp av sin svada, humor
och osvikliga känsla för det som går hem – ibland
på gränsen till populism – och uppbackad av en gedigen
stab av faktagranskare och researchfolk, presenterar Moore ett veritabelt
generalangrepp på Bushs politiska agenda.
Han diskuterar ingående familjen
Bushs intima affärsförbindelser med familjen bin Laden
och andra potentater inom det Saudiska toppskiktet. Och naturligtvis
får knutpunkten i detta drama, oljan, stort utrymme.
Boken inleds med sju viktiga och intressanta
frågor till Bush, som jag också hoppas att den kommande
kommissionen kommer att ställa och även avkräva svar
på.
Med sina filmer och kanske framför
allt sin tv-show TV-nation har Michael Moore nått ut till
en bred allmänhet och blivit något av ett begrepp. Moores
självpåtagna uppdrag med den här boken är att
se till att hans landsmän i kommande val ser till att Bush
blir av med jobbet.
I all sin ilska är Michael Moore
också optimist. Han skriver om ett ”liberalt paradis”
och detta paradis är USA. I USA är de konservativa Republikanerna
egentligen en minoritet. Problemet är att det bara är
de som fattat det! Därför kör de sitt oblyga och
aggressiva race så det ryker, samtidigt som demokraterna beter
sig märkligt strykrädda och är på defensiven.
Moore politiska mission har blivit
att få ut en annan bild av amerikanen i gemen: Hon/han är
inte alls lika reaktionär som de konservativa vill få
oss att tro. Siffror visar att de flesta är för starka
fackföreningar, homosexuellas lika rättigheter, starka
socialförsäkringar, och att de flesta gillar fred, är
för fria aborter och så vidare, skriver han.
I förlängningen syftar denna
mission till att stärka självförtroendet hos dem
som kan ta bort Bush från makten.
Som svensk läsare känns
ändå ”Vem har snott mitt land?” lite sådär.
Moores skämtsamhet kan ibland bli ansträngande. Det som
fungerar i ”TV-nation” kan i bokform bli tradigt. Och
boken vänder sig så tydligt, som den politiska pamflett
den ändå är, specifikt till Moores amerikanska läsare.
Trots dessa invändningar har
Moores bok ändå ett stort värde, även utanför
USA:s alltmer utvidgade gränser, inte minst för att det
trots allt är skönt att höra en avvikande röst
i det mediemaskineri som gör sitt yttersta för att få
oss sluta tänka som självständiga individer. Ett
maskineri som helst vill servera Whopperlögner i alla lägen.
Inte minst finns här ett ambitiöst
faktamaterial om de sammantagna effekterna av Bush tid vid makten.
Michael Moore satsar som sagt hårt,
med sin bok och på sitt uppdrag.
Om han lyckas med det Thomas Paine
klarade av när han startade den amerikanska revolutionen 1776
med sin lilla pamflett Sunt förnuft, är väl tveksamt.
Men som han skriver i sitt tacktal till Bush för den skattesänkning
– han i egenskap av välbärgad fick del av, ”George,
jag ska satsa varenda dugg på att bli av med dig!”.
Och vad man nu än tycker om parlamentarismen.
Ibland är det en jäkla skillnad på pest och kolera!