Debatt

”Är feminism inte till för alla?”

En vän till mig gick i en förberedelseklass för elever som behöver inledande undervisning i det svenska språket för ett par år sedan. En dag ville läraren att de skulle diskutera mans- och kvinnoroller. Frågan kastades ut i klassrummet. Ska en kvinna kunna ha traditionellt manliga yrken, till exempel som skogsarbetare? Några killar tar ordet. […]

En vän till mig gick i en förberedelseklass
för elever som behöver inledande undervisning i det svenska
språket för ett par år sedan. En dag ville läraren
att de skulle diskutera mans- och kvinnoroller. Frågan kastades
ut i klassrummet. Ska en kvinna kunna ha traditionellt manliga yrken,
till exempel som skogsarbetare?

Några killar tar ordet. ”Hon
skulle förstöra sin kvinnlighet”. ”Det skulle
inte gå för män är starkare än kvinnor”.
Ett par tjejer håller med.

Frågan går vidare till
min vän. Hon säger: ”Självklart kan en kvinna
arbeta i skogen”. Alla tittar på henne misstänksamt.

”Är du feminist?”,
frågar hennes kompis skämtsamt. Kvävda fnissningar.
”Ja. Jag är feminist”, säger hon högt och
förvånas över styrkan i orden.

Hittills har hon aldrig höjt
rösten i ett klassrum. Nu kan hon inte hejda sig, hon exploderar
över alla fördomsfulla kommentarer som uttalats i klassrummet.
Alla är chockade. Hon som är så söt och duktig.
Och hur vågar hon? Hon är ju kurd!

Efter lektionen tar läraren henne
åt sidan och förklarar att hon inte kan säga så.
”De andra förstår inte vad du menar. De blir rädda”.

Lärarens uppmaning att tona ner
åsikterna i stället för att uppmuntra dem säger
något om jämställdhetens Sverige. Feminism är
inte till för alla – det blir för komplicerat om alla
kvinnor ska få sina röster hörda.

De kritiska rösterna mot en feminism
som inte rymmer mer än en maktdimension (kön) blir allt
starkare. Många har insett att sexualitet, etnicitet, nationalitet,
klass, ålder och så vidare inte kan särskiljas
från analysen av patriarkatet.

På vissa håll i Sverige
har man varit medveten om det länge. Homorörelsen har
öppnat våra ögon för heteronormativitetens
nyckelfunktion i patriarkatet. Inom anarkafeminismen har det länge
talats om förtryckssamverkan. Invandrade kvinnor har alltid
varit tvungna att konfrontera majoritetssamhällets föreställningar
kring icke-svenska identiteter – och att dessa föreställningar
har inverkan på hur deras genus och sexualitet beskrivs och
uppfattas.

Kvinnors nätverk hjälper
kvinnor och tjejer som har invandrat eller har föräldrar
som har invandrat och som lever i hotfulla situationer. Många
kommer från så kallade starkt patriarkala familjer där
hedern står i centrum, men andra kommer från relationer
med svenska män. Misshandeln är lika fruktansvärd
oavsett, och bygger på att mannen underordnar kvinnan.

Men vid närmare anblick syns
det att retoriken som används i samband med våldet skiljer
sig åt. En invandrad kvinna som misshandlas av sin svenska
man berättar ofta hur mannen trakasserar henne med rasistiska
föreställningar om hennes sexualitet. Situationen skiljer
sig från kvinnor som blir misshandlade av män som säger
sig handla i hederns namn, som skiljer sig från män som
säger sig handla på grund av svartsjuka eller alkohol.

Handlingarna är samma men kvinnornas
positioner är olika. Därför måste man, om man
konkret ska kunna hjälpa en utsatt kvinna, se hotet i just
hennes situation. Därför måste det få plats
för flera olika feminismer, eller en vidare definition av feminism.

Kimberlé Williams Crenshaw
skriver (i essän Mapping the Margins) att feminismen i västvärlden
har hjälpt till att förtrycka färgade kvinnor. Hon
använder begreppet intersektionalitet för att förklara
människors olika sociala status. Ordet grundar sig i idén
att olika förtrycksmodeller inte löper parallellt och
inte kan staplas på varandra utan inverkar på varandra
på komplexa sätt. Som att kvinnor utan uppehållstillstånd
inte gör polisanmälan om de misshandlas, eftersom de inte
vill riskera att mannen blir utvisad, eller för att inte riskera
familjens heder, eller av språkliga skäl.

Hedersmordsdebatten avslöjade
brutalt hur det egentligen står till med jämställdheten
i Sverige. Kvinnor som annars inte kom till tals visades upp på
förstasidorna. Polariserade diskussioner om huruvida det handlar
om segregation eller kultur eller ett universellt kvinnoförtryck
gör att debatten aldrig kom till det väsentliga: vad kan
man konkret göra för att hjälpa kvinnorna?

Jag efterlyser ett samtal som inte
talar över huvudet på dem som arbetar konkret med eller
själva är drabbade av de olika förtrycken. Ett samtal
som tar sig tid att vara nyanserat och till och med har råd
att stundtals vara paradoxalt – där de medverkande delar med
sig av kunskap, perspektiv, erfarenheter, ståndpunkter och
konkreta förslag till förändring.

Då kommer vi att upptäcka
hur många olika svar det finns på vad jämställdhet
är. Det är först då vi kan förstå
varandra, vilket är den viktigaste utgångspunkten i den
gemensamma kampen.

Det är svårt att simultant
utmana de hierarkier som etnicitet, klass, kön, genus, sexualitet
och så vidare bygger på. Just därför får
vi inte glömma hur viktigt det är att flera röster
delar debatten.

Min vän, som numera går
i en vanlig gymnasieklass, har fortsatt att tala om ”sånt
där” – och hon har slutat att förvånas över
styrkan i hennes ord.

Nu väntar hon på att även
hennes omgivning ska sluta förvånas.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984