En händelse som nästan ser ut som en tanke är att det med en veckas mellanrum går upp två filmer på repertoaren, som handlar om äldre kvinnor i säng med yngre män. Ett tidigare minst sagt tabuerat ämne tycks nu nästan inne. Från USA kommer Nancy Meyers lättsamma Galen i kärlek, med Diane Keaton och […]
En händelse som nästan ser
ut som en tanke är att det med en veckas mellanrum går
upp två filmer på repertoaren, som handlar om äldre
kvinnor i säng med yngre män. Ett tidigare minst sagt
tabuerat ämne tycks nu nästan inne. Från USA kommer
Nancy Meyers lättsamma Galen i kärlek, med Diane Keaton
och Jack Nicholson i huvudrollerna. Deras status som megastjärnor
förlänger nog automatiskt den sexuella attraktionen upp
i åren, vilket något förtar utmaningen i ämnet.
Det hela blir lite som på lek, en lättsam och ganska
roande lek för all del, men ingen biobesökare kan egentligen
efter alla turer här på allvar känna särskilt
stort engagemang kring vem som ska få vem.
Ändå blir slutscenen ”Alla
vinner” överraskande obehaglig i sitt krampaktiga försök
att sopa bort tidigare kontroversialiteter och återställa
ordningen. Den sticker av så svårt att jag misstänker
att den tillkommit efter publikvisningar eller producent-pekpinnar.
The Mother rör sig kring samma
ämne men befinner sig inte bara på en annan kontinent
(Storbritannien, Europa) utan i ett annat universum. Manus är
skrivet av gamle fine anarkistiske Hanif Kureshi (Min sköna
tvättomat (1985), och Sammy och Rosie (1987), gjorde regissören
Stephen Frears till ett världsnamn). Här är det inte
en smal, sval, bröstlyft singelkändis med snygga underkläder
som drabbas av erotisk passion, utan en plufsig gammal änka
i tantutstyrsel som är beredd att betala kärleksresan
för prosaiskt pornografiska äventyr med sin dotters gifte
älskare – usch!
May som flyttar in hos sina barn,
vilka sannerligen har tillräckligt med vardagsbekymmer, vill
ta igen det swinging sextiotal hon missade som bitter, tevetittande
hemmafru. Hennes nu vuxna barn får tampas med Mays aggressiva
sexualitet medan de påminns om hur deras barndom präglades
av hennes självupptagenhet. Hon berättar gärna för
dem hur hon hatade sitt urtråkiga småbarnsmammeliv med
eviga blöjbyten på skrikande spädbarn.
The Mother är en skakande film
för den som någonsin varit mor eller dotter. Dragkampen
mellan May och Helen om knarkande slackern Darren är inte någon
komedi direkt, snarare ofta riktigt, riktigt obehaglig. Dottern
i Nancy Meyers komedi har ingenting emot att släppa ner sin
hjärtsjuke, trettio år äldre, flirt i mammas knä,
men för Mays dotter blir kärleksobjektet en symbol för
rätten att överhuvudtaget vara värd att älskas.
Och samtidigt: hur rätt och viktigt är det inte att bejaka
en äldre kvinnas senkomna frigörelse? Två kvinnor,
inlåsta i samtidens fälla där båda förlorar.
The Mother har också en liten
epilog med guldkant – kanske tillkommen för att vi överhuvudtaget
ska orka ta oss ut ur biografen.
Rekommenderas varmt.