Debatt

”Hoppet står till de unga”

Tord Björk vill diskutera massmedias eventuella hederlighet och nyliberalernas ansvar för folkmord (Arbetaren nr 51-52/03 och 5/04). Han inleder båda sina artiklar med svepande beskrivningar av världsläget. Det är bra, det visar vilken ram han vill pressa in de jugoslaviska krigen i. Många fattiga länder har utsatts för nyliberal misshandel utan att det lett till […]

Tord Björk vill diskutera massmedias
eventuella hederlighet och nyliberalernas ansvar för folkmord
(Arbetaren nr 51-52/03 och 5/04). Han inleder båda sina artiklar
med svepande beskrivningar av världsläget. Det är
bra, det visar vilken ram han vill pressa in de jugoslaviska krigen
i.

Många fattiga länder har
utsatts för nyliberal misshandel utan att det lett till inbördeskrig.
Och flera länder har splittrats upp – fredligt. Den allmänna
tes som Björk driver, om ekonomiska orsaker till folkmord,
duger alltså inte här. Vi måste se vad som är
speciellt med Jugoslavien.

1. Kriget började inte med Kroatiens
och Sloveniens ensidiga självständighetsförklaringar
1991, och det är meningslöst att lägga skulden på
Tyskland och EU, eller IMF och världsbanken. Kriget började
med det turkiska imperiets upplösning från mitten av
1800-talet och har pågått i olika former sedan dess.
Gränserna på Balkan är dragna efter kohandel på
stormaktskonferenser.

2. Federationen Jugoslavien var en
frivillig sammanslutning av fem delrepubliker (kunde ha varit sex,
med tanke på de olika folkslagens folkmängd) och i paketet
ingick rätten till utträde. Men serbiska politiker och
opinionsbildare valde att svara Kroatien, Slovenien och Bosnien
med våld, eftersom de visste att Serbien var militärt
starkast (genom arméns omorganisering på 80-talet).
Varför var internationell medling, om respektive minoriteters
rättigheter och så vidare, inte ett alternativ? Nästan
alla väljare röstade i flera val för våld,
genom att stödja Milosevic och ännu aggressivare politiker
vars ”opposition” var en strid om platserna vid köttgrytan.

3. Omvärlden har haft en överdrivet
positiv syn på Tito, sedan han bröt med Stalin 1948.
Förtrycket gömdes bakom kulisser av ”broderskap och
enighet”. Delar av vänstern såg länge den jugoslaviska
”självförvaltningen” som ett föredöme,
och har på senare år trott att Milosevic stod för
socialism och motstånd mot nyliberalismen (det dementerades
nyligen av både Milosevic och en person som vittnade mot honom
i Haag: ”Serbien var före både Slovenien och Kroatien
med marknadsekonomi.”)

Tord Björk oroar sig för
sina elever, som matas med regeringens och medias skeva beskrivningar.
Att förbättra beskrivningarna är kanske möjligt,
men det viktigaste är att både eleverna och andra lär
sig källkritik. Det är troligen betydligt lättare
och dessutom nyttigt i de flesta sammanhang. Det behövs bättre
faktagrund för att bedöma nyhetsrapporteringen. Det är,
som jag ser det, ointresset för Jugoslavien bakom myten som
är det stora problemet, inte enstaka skevheter. En kort lista
på något av allt det som även den allmänbildade
allmänheten missat:

Serbien erövrade Kosova 1913
och följde upp det med etnisk rensning. Serbiska socialdemokrater
protesterade: ”Vi har begått överlagt mord på
en hel nation och blivit tagna på bar gärning.”

Belgradprofessorn Vaso Cubrilovic
publicerade 1937 ett handlingsprogram på temat ”Vi gick
inte tillräckligt hårt fram mot albanerna 1913”.
Regeringen genomförde delar av programmet, bland annat underkändes
den turkiska tidens äganderättsbevis till jordbruksmark.
Polisen engagerades för systematiska trakasserier.

Tito gjorde programmets författare
till minister och delar av hans program togs upp igen. Fördrivningen
av kosovaalbaner till Turkiet (som började under mellankrigstiden),
fortsatte – det rör sig om hundratusentals människor.
Författaren Ademi Demaçi sattes i fängelse bland
annat för att han ställde frågor om det. Totalt
satt han i Titos fängelser i 28 år – lika många
som Mandela i en annan apartheidstat.

Ledarna för två av de större
partierna i det nyvalda parlamentet i Belgrad har haft egna serbextremistiska
privatarméer i Kosova.

Dagens serbiska vetenskapsakademi
skriver extremnationalistiska program, och Serbiens mest populäre
författare hyllar kriget: ”Serber är vinnare i krig,
förlorare i fred”.

Om svenska massmedier vill demonisera
serber, som Tord Björk säger, räcker det med att
översätta aktuella uttalanden från Belgrad. Det
hjälper inte att vi allihop har serbiska vänner, grannar
och arbetskamrater som inte motsvarar demonbeskrivningarna.

Det är ändå extremt
patriarkala, chauvinistiska strömningar som dominerar och har
dominerat i Serbien (mer än i övriga delar av före
detta Jugoslavien).

Att jag ändå kan tro på
samarbete och fred mellan Balkan-folken beror på att jag hoppas
på växande generationsmotsättningar. De unga som
bildar familj måste fråga sig om de ska göra som
far och farfar och farfarsfar, det vill säga hämnas dem
som redan mist livet, eller bygga upp något för sina
barn och barnbarn. Var gränserna går behöver inte
vara avgörande, om man lär sig elementärt samarbete.
Ingen begär att alla ska älska varann, men leva och låta
leva.

Jag ger gärna källhänvisningar
och lästips. Mejla till Arbetarens redaktion.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984