En kran att tämja dem

Det
pågår ett samtal om imperialismen. Det förs över
hela världen, när människor försöker förstå
vilka krafter i det globala systemet som driver fram USA:s blodiga
offensiv. Andreas Malm presenterar en av rösterna: den marxistiske
geografen David Harvey. I en nyutkommen bok tillämpar han några
av Lenins tankar för att härleda ockupationen av Irak
ur kapitalismens inneboende logik. Kapitalet är på väg
att söka sig österut, mot Kina. För att förhindra
det sätter USA handen på världens oljekran.

Inget namn är så förknippat
med imperialism som Lenin. Han är begreppets grodman. Varje
gång det på nytt tas i bruk lyfts han upp ur 1900-talets
djup, där han hela tiden borrat i imperiemaktens skrov. Lenin
kippar till, hämtar ny luft och delar ut sin karta över
hur imperialismen är konstruerad till ännu en generation.
Så var det på 1960-talet, när Vietnamkriget utlöste
förnyat intresse i ämnet. Så är det också
i dag. Som politiskt projekt har leninismen i stort sett sjunkit
till botten, men imperialismbegreppet är så nära
förbundet med Lenin att han kommer upp till ytan igen så
fort det blir aktuellt. I dag ger hans teori en tolkningsmodell
som en stor del av vänstern – akademiska teoretiker, kritiska
journalister, radikala antikrigsaktivister – använder för
att förstå USA:s strävan efter världsherravälde,
så som det inte minst kommer till uttryck i ockupationen av
Irak.

Lenins imperialismteori kan sammanfattas
i ett ord: rivalitet. Imperialismen uttrycker sig framför allt
som en rivalitet mellan olika avancerade kapitalistmakter, som alla
gör anspråk på att dominera världen. De liknar
gäng som slåss om kontrollen över en och samma lukrativa
knarkhandel, och om de inte strider handgripligen är det bara
en tidsfråga innan de gör det. Rivaliteten mellan dem
måste obönhörligen sluta i blodiga uppgörelser,
närmare bestämt – världskrig.

Den som formulerat den mest sofistikerade
analysen av USA:s militära företag som uttryck för
ny interimperialistisk rivalitet är David Harvey. Han är
en av vår tids främsta akademiska marxister, men varken
ekonom, historiker eller filosof. Han är geograf. Den engelske
pojken Davids intresse för geografi väcktes när han
betraktade sin samling av frimärken från jordens alla
hörn, prydda med den brittiske monarkens porträtt, och
upplevde en svindlande känsla av att alla dessa länder
”tillhörde oss, tillhörde mig”. Hans far tog
med familjen på te på något krigsfartyg vid hamnen;
det fanns en stark air av imperium i havsluften. När sedan
David Harvey studerade geografi på universitetet i Baltimore
i USA i början av 1970-talet gick han en studiecirkel i Kapitalet.
Han vaknade till politiskt medvetande och började röra
sig mot sin livsuppgift: att utveckla vad han kallar en ”historie-geografisk
materialism.” Marxister har i allmänhet varit mest intresserade
av kapitalismens utveckling över tid, men Harvey vill föra
in rummet som avgörande dimension i systemets dynamik.

Det har av naturliga skäl lett
honom till frågan om imperialismen.

I The New Imperialism, skriven på
randen till invasionen av Irak, anmärker Harvey att de klassiska
imperialismteoretikerna var överens om en sak. ”Svaret
på gåtan” om hur kapitalismen kunnat överleva
trots alla sina kriser ligger i ”en viss form av produktion
och utnyttjande av det globala rummet”. Det är svaret
även nu. Kapitalistiska ekonomier – sedda som en rad rum i
det stora globala rummet – plågas ständigt av krisbesvär.
Möjligheterna till lönsamma investeringar tenderar att
bli för få i förhållande till den mängd
kapital som väntar på att investeras. Kapitalisterna
sitter inne med stora summor pengar, men har ingenstans i den egna
ekonomin att placera dem utan att bli besvikna på profiten.
Det finns, relativt sett, för mycket kapital i ekonomin. Det
råder vad Harvey kallar ”överackumulation”.

Mot detta besvär finns bara en
verksam medicin: att flytta ut kapitalet. Det gäller att bli
av med överskottet genom att exportera det till andra rum i
det globala rummet, till andra kapitalistiska ekonomier som geografiska
enheter. Om kapitalet simmar runt i bassängen och inte hittar
något utflöde kommer det att devalveras. Utan lönsamma
investeringsmöjligheter blir kapitalet förr eller senare
värdelöst – det mest fruktansvärda som kan hända
en kapitalist.

Så långt ser Harvey ut
att följa tätt intill Lenins klassiska teori. Men han
har en egen skruv på fortsättningen. För sin export
måste kapitalisterna leta upp något som ger god avkastning
– men det är inte nog. Antag att en engelsk kapitalist investerar
i en bulgarisk fabrik för produktionen av tio tusen leksaksbilar.
Tack vare de låga lönerna är investeringen mycket
lönsam, men leksaksbilarna går fort att tillverka och
sälja. Redan efter några månader har den engelske
kapitalisten fått tillbaka sina pengar och mer därtill.
Han har inhöstat en väl tilltagen profit, men hans glädje
är inte odelad: nu har han ännu mer kapital som han måste
kanalisera till nya investeringsmöjligheter. Vattnet har alltför
snabbt runnit tillbaka till bassängen. Problemet löstes
för en kort stund, bara för att sedan förvärras.

Det bästa för kapitalister
i en ekonomi som präglas av överackumulation är således
att gräva ner sitt kapital djupt ner i marken, långt
bort, i investeringsprojekt som ger hög avkastning men först
efter tiotals år. Vilka investeringar är av det slaget?
Harveys svar: investeringar i infrastruktur. Pengar som grävs
ner i bygget av andra länders järnvägar, hamnar,
elkraftverk, flygplatser, kommunikationsnätverk och fabriksparker
återses inte på många, många år. När
de väl kommer tillbaka efter sin långa utlandsvistelse
kan de ha med sig mycket god profit. Till dess kan kapitalisterna
glädjas åt att problemet är ur världen; överskottet
har försvunnit från deras fickor och funnit sig till
rätta i lovande investeringsprojekt. Oron över, tills
vidare.

Enligt Harvey plågas i dag kapitalismen
av en generaliserad överackumulation. I de avancerade kapitaliststaterna
– i synnerhet länder som Tyskland och Japan – finns alldeles
för mycket kapital som inte vet vart det ska ta vägen.
Hittills har det inte haft något bättre för sig
än att strömma till USA. Den amerikanska ekonomin har
sedan länge ett allvarligt budgetunderskott och ett lika allvarligt
underskott i handelsbalansen med länder som just Tyskland och
Japan. Det senare är ett uttryck för efterkrigstidens
ojämna utveckling: tyska och japanska exportindustrier slog
sig in på den amerikanska marknaden och konsumenterna där
valde allt oftare deras varor framför de inhemska.

För att USA ska kunna fortsätta
att åtnjuta sin globala maktposition – finansiera alla statliga
verksamheter – och leva på sin höga standard – importera
alla dessa varor – måste de båda underskotten täckas
upp. Till det behövs utländskt kapital.

Investeringar som strömmar till
USA och placeras i statsobligationer, i finansiella tillgångar
eller i produktion är det enda som kan förhindra att underskotten
tvingar USA att backa från sina privilegier. Men för
det kapital som simmar runt i världens överfulla bassänger
är det inte nog. Underskott är aldrig säkra investeringar,
och de pengar som skickas till USA återvänder hem igen
alldeles för snabbt.

Världskapitalismen behöver
något annat för att överleva. Den behöver ett
gigantiskt infrastrukturprojekt någonstans långt bort
där den bara sällan har varit. Var skulle något
sådant kunna finnas? Harveys svar: i Kina.

”Sedan 1998 har kineserna försökt
absorbera sina stora överskott på arbetskraft (och lägga
band på den sociala oron) genom skuldfinansierade investeringar
i enorma megaprojekt ? värda minst 60 miljarder dollar för
att avleda vatten från Yangtze till Gula floden. Nya tunnelbanesystem
och motorvägar byggs i de stora städerna, och 8500 mil
järnväg föreslås binda ihop inlandet med de
ekonomiskt dynamiska kustzonerna, inklusive en höghastighetslinje
mellan Shanghai och Peking och en länk till Tibet. Den urbana
infrastrukturen uppgraderas överallt”.

Här finns ett hopp! Det är
kapitalismens enda, om den inte på sikt ska drunkna i olönsamt
kapital. Men för ett visst land är detta den svartaste
mardröm: för USA. Om de stora kapitalströmmarna skulle
vända om och ge sig in i Kinas infrastruktur för årtionden
framöver skulle grunden för den amerikanska ekonomin ryckas
bort. Det vore, skriver Harvey, ”katastrofalt”. Den amerikanska
militärapparaten skulle drabbas av akuta finansiella trångmål,
efterfrågan i den privata sektorn skulle kollapsa. Detta måste
USA till varje pris förhindra.

Över huvud taget hotas USA av
uppstickande rivaler inte så mycket i Europa som i Asien,
menar Harvey. Japan, Sydkorea och de andra asiatiska tigrarna har
sedan länge byggt upp en imponerande produktionskapacitet som
kan ta upp striden med sina amerikanska konkurrenter i nästan
alla branscher, men de är inte det största bekymret. USA
håller dem i sitt grepp. Kanske skulle de leva ut ambitioner
på global makt om de kunde, men genom sina militära installationer
i området ser USA till att allt sådant stannar vid en
fantasi. Bara en ekonomisk stormakt i regionen befinner sig, militärt
och politiskt, helt utanför USA:s kontroll. Det är Kina.
Det är också det land som har den överlägset
största produktions-potentialen; om investeringar grävdes
ner där i en helt annan skala än i dag skulle den förverkligas.

Kina är hotet. Kina är den
rival som USA sneglar mot i allt vad man företar sig. Hur ska
den kunna betvingas? Harveys svar: genom ockupation av Mellanösterns
oljekällor. Den kinesiska jätteindustrin är precis
som den amerikanska – bara ännu mer – beroende av oljeflödet
från Mellanöstern. Där finns kranen till Kinas ekonomi.
Om USA sätter sin hand på den kan man reglera takten
i den kinesiska ekonomins utveckling. Om Kina skulle sätta
sig upp mot USA:s intressen är det bara att skruva åt
och stoppa flödet; den amerikanska industrin har monopol på
den viktigaste råvaran. Så länge det upprätthålls
kommer det amerikanska kapitalet att stå över alla andra
kapital.

Sålunda ska ockupationen av
Irak, argumenterar Harvey, förstås som en del av ett
mycket större amerikanskt projekt för att slå undan
sina konkurrenter i allmänhet och Kina i synnerhet. Det har
långtgående politiska konsekvenser:

”Om den amerikanska regimen störtar
både Chavez och Saddam, om den stabiliserar eller reformerar
den saudiska regim som, beväpnad till tänderna, baseras
på det auktoritära styrets osäkra sand ? om den
kan gå vidare (vilket den troligtvis kommer att försöka)
från Irak till Iran och konsoliderar en strategisk militär
närvaro i de centralasiatiska republikerna för att på
så vis dominera de kaspiska oljekällorna, så kan
den kanske, genom hård kontroll av den globala oljekranen,
hoppas på att behålla kontrollen över den globala
ekonomin under de kommande femtio åren.”

Den allt större militära
närvaron från Balkan till Persiska viken via Centralasien
syftar dessutom till att avvärja det för USA allra mörkaste
scenariot: en allians mellan EU och Kina eller Sydostasien. På
pelarna av militärbaser och regelrätta ockupationer byggs
en patrulleringsbro rakt genom den landmassa som skulle kunna ena
de två kontinenterna i ett ”euroasiatiskt maktblock”.

??Men detta är bara försök.
Vad USA än hittar på är det redan för sent
att förhindra att andra regionala centra för kapitalackumulation
stiger fram på scenen. Trenden är här: ”ekon
av den geopolitiska konkurrens som blev så destruktiv på
1930-talet börjar höras.” Vi lever redan ”med
den ständigt närvarande risken för militära
konfrontationer (av det slag som gav oss två världskrig
mellan kapitalistmakter under 1900-talet)”.

Slutklämmen är självskriven.
”Lenin kommer att få rätt”.

Så slutar Harveys teori om den
nya imperialismen. Detta är den hittills mest sofistikerade
analysen, men den uttrycker bara ett tankemönster som fortfarande
är något av allmängods inom vänstern. USA:s
agerande betingas framför allt av striden med andra avancerade
kapitaliststater. Även när amerikanska soldater dödar
eller ockuperar afghaner eller araber är det européer,
japaner eller kineser de egentligen slåss emot. Så kan
Lenins tolkningsmodell – rivaliteten – tillämpas även
nu. Nästan nittio år har förflutit sedan han skrev
sin pamflett Imperialismen som kapitalismens högsta stadium
och nästan sextio år sedan det senaste kriget mellan
kapitaliststater, men det går fortfarande. Vänstern kan
fortfarande dyka med slangen fäst vid Lenins tub.

Det känns tryggt.

Publicerad Uppdaterad
15 hours sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Montage: Till vänster i bilden två personer inbegripna i ett samtal. Till höger porträtt av juristen Zahraa Aljuboori

Verkligheten bakom avskaffandet av spårbyte

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Demonstration mot höjt försörjningskrav

Stor demonstration mot nya lönegolvet

Städare på SJ-tåg

Emil Boss:
Farsartade turer kring det nya lönegolvet

Publicerad
Läs hela artikeln
16 hours sedan
Protester mot Johan Forsell och Tidöregeringens migrationspolitik
Runt om i hela Sverige växer nu kritiken mot migrationsminister Johan Forsell och Tidöregeringens politik för att fler ska utvisas. Foto: Christine Olsson/TT och Ali Lorestani/TT

Folkligt uppror mot Tidöregeringens utvisningar

Från Ystad till Haparanda. Det kokar av ilska mot Tidöregeringens allt hårdare migrationspolitik. Runt om i Sverige hörs upprörda röster mot utvisningarna av såväl studerande tonåringar som hårt arbetande barnfamiljer.

– Vad sjutton håller de egentligen på med? Regeringen drar undan mattan för all integration som är lyckad. De nya reglerna stjälper människors liv och gör att förtroendet för samhället minskar.

Det säger Emma Eldevåg från Forsbacka i Gästrikland.

Där, i den lilla bruksorten mellan Gävle och Sandviken, samlades i helgen hundratals personer i ett gemensamt fackeltåg till stöd för familjen Perez. De kom till Sverige från El Salvador 2017 och kort senare föddes dottern Gabriella. Bägge föräldrarna har jobb men enligt Tidöregeringens nya, hårdare regler tjänar pappa Jonathan Perez 4 000 kronor för lite i månaden för att få stanna i landet. Mamma Silvia tjänar dock, med sitt fasta arbete som huvudplanerare inom hemtjänsten, över kravet för den nya lönereglerna för arbetstillstånd. Trots det ska familjen alltså utvisas till ett land som åttaåriga Gabriella aldrig satt sin fot i. Något som rört upp starka känslor i hela bygden.

Bygden sluter upp

– De har varit våra grannar i flera år och min dotter är bästa kompis med Gabriella. När beskedet att de skulle utvisas kom strax innan jul blev det som en chock för oss alla, säger Emma Eldevåg som snabbt engagerat sig i fallet.

Emma Eldevåg hoppas att regeringen ändrar sig om den allt hårdare migrationspolitiken. Foto: Privat

Migrationsminister Johan Forsell har pratat om ett historiskt skifte i den svenska migrationspolitiken med hårdare krav och förslag om att återkalla permanenta uppehållstillstånd.

– Hela Forsbacka har slutit upp för familjen. De har alltid haft jobb och byggt upp ett tryggt liv här och nu ska de utvisas. Det är så absurt, säger Emma Eldevåg.

Borgerlig kritik

Men även bland borgerliga opinionsbildare och lokalpolitiker ute i landet hörs nu upprörda röster som menar att Tidöregeringens politik gått för långt.

I veckan skrev bland annat Svenska Dagbladets profilerade ledarskribent Mattias Svensson en ilsken krönika om den förda politiken.

”Det håller i åtskilliga fall på att ta en ände med förskräckelse, med utvisningar av skötsamma och arbetande familjer och tonåriga vuxna som skiljs från sin familj. Vem utanför Sverigedemokraternas ideologiska kärna vill ha en sådan utvisningspolitik? Långt in i det borgerliga lägret är människor upprörda. Ändå fortsätter regeringen tondövt att producera förslag som kommer att förvärra situationen”, skriver Mattias Svensson i texten som han avslutar med orden att den svenska migrationspolitiken blivit en ”sverigedemokratisk lekstuga”.

Professorn lämnar Migrationsverkets etiska råd i protest

Under onsdagen meddelade också professor Ludvig Beckan att han lämnar sin plats i Migrationsverkets etiska råd som protest mot den utvisningspolitik han anser är så omänsklig att den strider mot grundlagen.

På flera håll i landet planeras nu protester mot de eskalerande utvisningarna. I bland annat Gävle hålls en demonstration på lördag och på onsdagskvällen samlas människor i centrala Stockholm under parollen ”Stoppa de orättvisa utvisningarna”.

– Det finns hundratals liknande fall som det med familjen Perez. Så på lördag demonstrerar vi för alla som drabbas. Jag hoppas att regeringen sväljer sin stolthet och erkänner att det blivit fel, för det här måste få ett slut, säger Emma Eldevåg.

Jokkmokk och Joe Strummer

Därför rimmar Jokkmokk på Joe Strummer

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
19 hours sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration! 

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Sveriges längsta lockout slutade med syndikalistisk seger

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Minnesstund för den dödade ambulansvårdaren i Hälsingland

Fackets ilska efter ambulans­mordet i Hälsingland

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 days sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Per-Anders Svärd:
Ekonomiskt utrymme för kortare arbetstid finns redan

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Mint 52 personer dog i arbetsplatsolyckor 2025.

Mörka statistiken: De dog på jobbet 2025

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Lantarbetare bildar nytt fack: ”Ska slåss mot de som utnyttjar oss”

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Valår 2026 Johan Apel Röstlund

Valår och dags att bryta lagar – det är allt vi vet

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
Läs hela artikeln