Radar

En kran att tämja dem

Det pågår ett samtal om imperialismen. Det förs över hela världen, när människor försöker förstå vilka krafter i det globala systemet som driver fram USA:s blodiga offensiv. Andreas Malm presenterar en av rösterna: den marxistiske geografen David Harvey. I en nyutkommen bok tillämpar han några av Lenins tankar för att härleda ockupationen av Irak ur […]

Det
pågår ett samtal om imperialismen. Det förs över
hela världen, när människor försöker förstå
vilka krafter i det globala systemet som driver fram USA:s blodiga
offensiv. Andreas Malm presenterar en av rösterna: den marxistiske
geografen David Harvey. I en nyutkommen bok tillämpar han några
av Lenins tankar för att härleda ockupationen av Irak
ur kapitalismens inneboende logik. Kapitalet är på väg
att söka sig österut, mot Kina. För att förhindra
det sätter USA handen på världens oljekran.

Inget namn är så förknippat
med imperialism som Lenin. Han är begreppets grodman. Varje
gång det på nytt tas i bruk lyfts han upp ur 1900-talets
djup, där han hela tiden borrat i imperiemaktens skrov. Lenin
kippar till, hämtar ny luft och delar ut sin karta över
hur imperialismen är konstruerad till ännu en generation.
Så var det på 1960-talet, när Vietnamkriget utlöste
förnyat intresse i ämnet. Så är det också
i dag. Som politiskt projekt har leninismen i stort sett sjunkit
till botten, men imperialismbegreppet är så nära
förbundet med Lenin att han kommer upp till ytan igen så
fort det blir aktuellt. I dag ger hans teori en tolkningsmodell
som en stor del av vänstern – akademiska teoretiker, kritiska
journalister, radikala antikrigsaktivister – använder för
att förstå USA:s strävan efter världsherravälde,
så som det inte minst kommer till uttryck i ockupationen av
Irak.

Lenins imperialismteori kan sammanfattas
i ett ord: rivalitet. Imperialismen uttrycker sig framför allt
som en rivalitet mellan olika avancerade kapitalistmakter, som alla
gör anspråk på att dominera världen. De liknar
gäng som slåss om kontrollen över en och samma lukrativa
knarkhandel, och om de inte strider handgripligen är det bara
en tidsfråga innan de gör det. Rivaliteten mellan dem
måste obönhörligen sluta i blodiga uppgörelser,
närmare bestämt – världskrig.

Den som formulerat den mest sofistikerade
analysen av USA:s militära företag som uttryck för
ny interimperialistisk rivalitet är David Harvey. Han är
en av vår tids främsta akademiska marxister, men varken
ekonom, historiker eller filosof. Han är geograf. Den engelske
pojken Davids intresse för geografi väcktes när han
betraktade sin samling av frimärken från jordens alla
hörn, prydda med den brittiske monarkens porträtt, och
upplevde en svindlande känsla av att alla dessa länder
”tillhörde oss, tillhörde mig”. Hans far tog
med familjen på te på något krigsfartyg vid hamnen;
det fanns en stark air av imperium i havsluften. När sedan
David Harvey studerade geografi på universitetet i Baltimore
i USA i början av 1970-talet gick han en studiecirkel i Kapitalet.
Han vaknade till politiskt medvetande och började röra
sig mot sin livsuppgift: att utveckla vad han kallar en ”historie-geografisk
materialism.” Marxister har i allmänhet varit mest intresserade
av kapitalismens utveckling över tid, men Harvey vill föra
in rummet som avgörande dimension i systemets dynamik.

Det har av naturliga skäl lett
honom till frågan om imperialismen.

I The New Imperialism, skriven på
randen till invasionen av Irak, anmärker Harvey att de klassiska
imperialismteoretikerna var överens om en sak. ”Svaret
på gåtan” om hur kapitalismen kunnat överleva
trots alla sina kriser ligger i ”en viss form av produktion
och utnyttjande av det globala rummet”. Det är svaret
även nu. Kapitalistiska ekonomier – sedda som en rad rum i
det stora globala rummet – plågas ständigt av krisbesvär.
Möjligheterna till lönsamma investeringar tenderar att
bli för få i förhållande till den mängd
kapital som väntar på att investeras. Kapitalisterna
sitter inne med stora summor pengar, men har ingenstans i den egna
ekonomin att placera dem utan att bli besvikna på profiten.
Det finns, relativt sett, för mycket kapital i ekonomin. Det
råder vad Harvey kallar ”överackumulation”.

Mot detta besvär finns bara en
verksam medicin: att flytta ut kapitalet. Det gäller att bli
av med överskottet genom att exportera det till andra rum i
det globala rummet, till andra kapitalistiska ekonomier som geografiska
enheter. Om kapitalet simmar runt i bassängen och inte hittar
något utflöde kommer det att devalveras. Utan lönsamma
investeringsmöjligheter blir kapitalet förr eller senare
värdelöst – det mest fruktansvärda som kan hända
en kapitalist.

Så långt ser Harvey ut
att följa tätt intill Lenins klassiska teori. Men han
har en egen skruv på fortsättningen. För sin export
måste kapitalisterna leta upp något som ger god avkastning
– men det är inte nog. Antag att en engelsk kapitalist investerar
i en bulgarisk fabrik för produktionen av tio tusen leksaksbilar.
Tack vare de låga lönerna är investeringen mycket
lönsam, men leksaksbilarna går fort att tillverka och
sälja. Redan efter några månader har den engelske
kapitalisten fått tillbaka sina pengar och mer därtill.
Han har inhöstat en väl tilltagen profit, men hans glädje
är inte odelad: nu har han ännu mer kapital som han måste
kanalisera till nya investeringsmöjligheter. Vattnet har alltför
snabbt runnit tillbaka till bassängen. Problemet löstes
för en kort stund, bara för att sedan förvärras.

Det bästa för kapitalister
i en ekonomi som präglas av överackumulation är således
att gräva ner sitt kapital djupt ner i marken, långt
bort, i investeringsprojekt som ger hög avkastning men först
efter tiotals år. Vilka investeringar är av det slaget?
Harveys svar: investeringar i infrastruktur. Pengar som grävs
ner i bygget av andra länders järnvägar, hamnar,
elkraftverk, flygplatser, kommunikationsnätverk och fabriksparker
återses inte på många, många år. När
de väl kommer tillbaka efter sin långa utlandsvistelse
kan de ha med sig mycket god profit. Till dess kan kapitalisterna
glädjas åt att problemet är ur världen; överskottet
har försvunnit från deras fickor och funnit sig till
rätta i lovande investeringsprojekt. Oron över, tills
vidare.

Enligt Harvey plågas i dag kapitalismen
av en generaliserad överackumulation. I de avancerade kapitaliststaterna
– i synnerhet länder som Tyskland och Japan – finns alldeles
för mycket kapital som inte vet vart det ska ta vägen.
Hittills har det inte haft något bättre för sig
än att strömma till USA. Den amerikanska ekonomin har
sedan länge ett allvarligt budgetunderskott och ett lika allvarligt
underskott i handelsbalansen med länder som just Tyskland och
Japan. Det senare är ett uttryck för efterkrigstidens
ojämna utveckling: tyska och japanska exportindustrier slog
sig in på den amerikanska marknaden och konsumenterna där
valde allt oftare deras varor framför de inhemska.

För att USA ska kunna fortsätta
att åtnjuta sin globala maktposition – finansiera alla statliga
verksamheter – och leva på sin höga standard – importera
alla dessa varor – måste de båda underskotten täckas
upp. Till det behövs utländskt kapital.

Investeringar som strömmar till
USA och placeras i statsobligationer, i finansiella tillgångar
eller i produktion är det enda som kan förhindra att underskotten
tvingar USA att backa från sina privilegier. Men för
det kapital som simmar runt i världens överfulla bassänger
är det inte nog. Underskott är aldrig säkra investeringar,
och de pengar som skickas till USA återvänder hem igen
alldeles för snabbt.

Världskapitalismen behöver
något annat för att överleva. Den behöver ett
gigantiskt infrastrukturprojekt någonstans långt bort
där den bara sällan har varit. Var skulle något
sådant kunna finnas? Harveys svar: i Kina.

”Sedan 1998 har kineserna försökt
absorbera sina stora överskott på arbetskraft (och lägga
band på den sociala oron) genom skuldfinansierade investeringar
i enorma megaprojekt ? värda minst 60 miljarder dollar för
att avleda vatten från Yangtze till Gula floden. Nya tunnelbanesystem
och motorvägar byggs i de stora städerna, och 8500 mil
järnväg föreslås binda ihop inlandet med de
ekonomiskt dynamiska kustzonerna, inklusive en höghastighetslinje
mellan Shanghai och Peking och en länk till Tibet. Den urbana
infrastrukturen uppgraderas överallt”.

Här finns ett hopp! Det är
kapitalismens enda, om den inte på sikt ska drunkna i olönsamt
kapital. Men för ett visst land är detta den svartaste
mardröm: för USA. Om de stora kapitalströmmarna skulle
vända om och ge sig in i Kinas infrastruktur för årtionden
framöver skulle grunden för den amerikanska ekonomin ryckas
bort. Det vore, skriver Harvey, ”katastrofalt”. Den amerikanska
militärapparaten skulle drabbas av akuta finansiella trångmål,
efterfrågan i den privata sektorn skulle kollapsa. Detta måste
USA till varje pris förhindra.

Över huvud taget hotas USA av
uppstickande rivaler inte så mycket i Europa som i Asien,
menar Harvey. Japan, Sydkorea och de andra asiatiska tigrarna har
sedan länge byggt upp en imponerande produktionskapacitet som
kan ta upp striden med sina amerikanska konkurrenter i nästan
alla branscher, men de är inte det största bekymret. USA
håller dem i sitt grepp. Kanske skulle de leva ut ambitioner
på global makt om de kunde, men genom sina militära installationer
i området ser USA till att allt sådant stannar vid en
fantasi. Bara en ekonomisk stormakt i regionen befinner sig, militärt
och politiskt, helt utanför USA:s kontroll. Det är Kina.
Det är också det land som har den överlägset
största produktions-potentialen; om investeringar grävdes
ner där i en helt annan skala än i dag skulle den förverkligas.

Kina är hotet. Kina är den
rival som USA sneglar mot i allt vad man företar sig. Hur ska
den kunna betvingas? Harveys svar: genom ockupation av Mellanösterns
oljekällor. Den kinesiska jätteindustrin är precis
som den amerikanska – bara ännu mer – beroende av oljeflödet
från Mellanöstern. Där finns kranen till Kinas ekonomi.
Om USA sätter sin hand på den kan man reglera takten
i den kinesiska ekonomins utveckling. Om Kina skulle sätta
sig upp mot USA:s intressen är det bara att skruva åt
och stoppa flödet; den amerikanska industrin har monopol på
den viktigaste råvaran. Så länge det upprätthålls
kommer det amerikanska kapitalet att stå över alla andra
kapital.

Sålunda ska ockupationen av
Irak, argumenterar Harvey, förstås som en del av ett
mycket större amerikanskt projekt för att slå undan
sina konkurrenter i allmänhet och Kina i synnerhet. Det har
långtgående politiska konsekvenser:

”Om den amerikanska regimen störtar
både Chavez och Saddam, om den stabiliserar eller reformerar
den saudiska regim som, beväpnad till tänderna, baseras
på det auktoritära styrets osäkra sand ? om den
kan gå vidare (vilket den troligtvis kommer att försöka)
från Irak till Iran och konsoliderar en strategisk militär
närvaro i de centralasiatiska republikerna för att på
så vis dominera de kaspiska oljekällorna, så kan
den kanske, genom hård kontroll av den globala oljekranen,
hoppas på att behålla kontrollen över den globala
ekonomin under de kommande femtio åren.”

Den allt större militära
närvaron från Balkan till Persiska viken via Centralasien
syftar dessutom till att avvärja det för USA allra mörkaste
scenariot: en allians mellan EU och Kina eller Sydostasien. På
pelarna av militärbaser och regelrätta ockupationer byggs
en patrulleringsbro rakt genom den landmassa som skulle kunna ena
de två kontinenterna i ett ”euroasiatiskt maktblock”.

??Men detta är bara försök.
Vad USA än hittar på är det redan för sent
att förhindra att andra regionala centra för kapitalackumulation
stiger fram på scenen. Trenden är här: ”ekon
av den geopolitiska konkurrens som blev så destruktiv på
1930-talet börjar höras.” Vi lever redan ”med
den ständigt närvarande risken för militära
konfrontationer (av det slag som gav oss två världskrig
mellan kapitalistmakter under 1900-talet)”.

Slutklämmen är självskriven.
”Lenin kommer att få rätt”.

Så slutar Harveys teori om den
nya imperialismen. Detta är den hittills mest sofistikerade
analysen, men den uttrycker bara ett tankemönster som fortfarande
är något av allmängods inom vänstern. USA:s
agerande betingas framför allt av striden med andra avancerade
kapitaliststater. Även när amerikanska soldater dödar
eller ockuperar afghaner eller araber är det européer,
japaner eller kineser de egentligen slåss emot. Så kan
Lenins tolkningsmodell – rivaliteten – tillämpas även
nu. Nästan nittio år har förflutit sedan han skrev
sin pamflett Imperialismen som kapitalismens högsta stadium
och nästan sextio år sedan det senaste kriget mellan
kapitaliststater, men det går fortfarande. Vänstern kan
fortfarande dyka med slangen fäst vid Lenins tub.

Det känns tryggt.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984