Lars-Mikael Raattamaa är djupt misstänksam mot språket. Användande av fina metaforer är ett sätt att sätta upp en hierarki, menar han – och fyller i stället sina dikter med pöl pöl pöl pöl huj, som ett direktdemokratiskt ställningstagande. Ingen brist på anarkistiskt patos som vill göra poesin omedelbart politisk, men resultatet känns mest ansträngt att […]
Lars-Mikael Raattamaa är
djupt misstänksam mot språket. Användande av fina
metaforer är ett sätt att sätta upp en hierarki,
menar han – och fyller i stället sina dikter med pöl pöl
pöl pöl huj, som ett direktdemokratiskt ställningstagande.
Ingen brist på anarkistiskt patos som vill göra poesin
omedelbart politisk, men resultatet känns mest ansträngt
att läsa. Dessbättre innehåller Raattamaas pocketbok
Politiskt våld även små friformsessäer där
han faktiskt försöker säga något med språket
i stället för att hämnas på det. Texten böljar
då från det försokratiska till det förortsliga,
pendlar mellan opretentiösa litteraturreferat om stadsplaneringens
historia och ursinniga politiska angrepp på den rådande
arkitekturen.
Högintressant är hans feministiska
kritik av begreppet ”det offentliga rummet” (ni vet det
som ska reclaimas och försvaras).
Här finns arkitekturfilosofi
som våldsamt sparkar igång tanken: Raattamaa ger oss
visionen av en stad med en mångfald gemensamma utrymmen och
platser av tvetydig mening, i stället för en prydligt
koncentrisk innerstadsoffentlighet.
