Inrikes

Skilda världar, samma drömmar

Om man talar om barn och klass går det inte att undvika den numera mest laddade statussymbolen av alla: Canada goose-jackan. Oavsett samhällsklass, kultur eller var i Sverige man bor är jackan det tydligaste sättet att signalera välstånd och hög status bland unga människor. På grund av sitt höga pris (4 000–9 000 kronor) och […]

Om man talar om barn och klass går det inte att undvika den numera mest laddade statussymbolen av alla: Canada goose-jackan. Oavsett samhällsklass, kultur eller var i Sverige man bor är jackan det tydligaste sättet att signalera välstånd och hög status bland unga människor. På grund av sitt höga pris (4 000–9 000 kronor) och anseende är den extremt stöldbegärlig. Många barn vittnar om att de har blivit bestulna fler en än gång och att deras föräldrar har inhandlat uppemot tre jackor på grund av detta. Jackan är nästan lika vanligt förekommande i arbetarklassen som i överklassen.
Inköpet innebär förstås en rejäl uppoffring för familjer med ansträngd ekonomi, men är kanske just därför ännu viktigare som symbol.

Sigtuna söder om Uppsala är en extremt segregerad kommun. Sigtuna stad i söder, Valsta och Märsta i norr. Två skilda världar. Den idylliska trästaden och betonghyreshusområdet. Medelinkomsten i Sigtuna stad för personer över 20 år ligger på 310 000 kronor per år, medan samma grupp i Valsta i snitt tjänar drygt hälften så mycket, 174 000 kronor. Antalet medborgare med invandrarbakgrund skiljer sig också kraftigt mellan områdena. Andelen utomeuropeiska medborgare i Sigtuna stad är 4,6 procent, i Valsta 38 procent.
Kanske var det för att slippa bli förknippad med hög invandring och låga inkomster som Sigtunapartiet för två år sedan lämnade in en motion om en kommundelning så att Sigtuna stad skulle bli sitt egna fristående förvaltningsområde.

– De ville väl inte betala för slummen, säger en ur personalen på Valstaskolan med ett stort leende och glimten i ögat.
Men planerna rann ut i sanden, troligtvis eftersom de större arbetsplatserna, som Arlanda och Eurostop, ligger i omnejden kring Märsta. En sådan delning skulle i praktiken innebära att Sigtuna stad skulle bli en fattig kommun.

”Lever du på makaroner? Ny lottchans till 5 miljoner”, blinkar reklamskylten på busshållplatsen i Valsta Centrum. Torget är i princip en enda stor parkeringsplats.
I det lilla affärscentrat ligger en kombinerad lunchrestaurang och inrökt kvällspub med heltäckningsmatta och träpanel, ett par affärer och den berömda möbelbutiken i bottenplanet. Här säljs vräkiga sovrumsmöbler och hemmabarer i högblanklackat trä, guld och plast. Möblerna skriker, i megafonstyrka, ut rikedom. Kanske på samma sätt som arbetarklassen på 1950- och 60-talen ville markera sin förbättrade ställning med eget hus och bil. Med skillnaden att här är det andra och tredje generationens invandrare som nu har fått snurr på ekonomin. Och vill visa det.

På Valstaskolan går 500 mellan- och högstadieelever. Här talas 40 olika språk. Nästan två tredjedelar av eleverna har invandrarbakgrund. Skolan är belägen i ett hyreslägenhetsområde, men även ett villaområde, Steninge, tillhör Valsta. Trakten har rykte om sig att hysa hög kriminalitet. För ett par veckor sedan utbröt knivslagsmål i centrum.
En invånare i Sigtuna stad säger spontant att ”Valsta, det är därifrån de kommer som stjäl våra bilar”. Man föreställer sig ett gigantiskt miljonprogramområde med skyhöga hus. Och visst finns här betong, men de flesta byggnaderna är trevåningshus. En idyll om man jämför med en del förorter till Stockholm. Skolan ser ut som en typisk högstadieskola: korridorer, uppehållsrum, stor matsal, fik och skåp.

Här går åttondeklassarna Sadaf Golestani och Emil Lindlöf. De är 13 respektive 14 år gamla. Båda är nyfikna men lite osäkra och flackar med blicken. Som alla barn och ungdomar är de noga med att registrera kroppsspråk för att utröna vad jag vill att de ska svara. Men efter ett tag slappnar de av. Sadaf Golestani har bott i Valsta sedan fyraårsåldern. Hon har gått på Valskaskolan sedan i sjuan. Emil Lindlöf har gått på skolan sedan 2001 då hans familj flyttade hit från Småland. Båda trivs bra.
De säger att skolan har dåligt rykte och att det ibland krossas fönster och sparkas in väggar, men menar att skolan är bättre än ryktet. De har bra lärare och inte sämre material än någon annan kommunal högstadieskola. Dessutom har skolan två kockar som lagar all skolmat från grunden. På frågan om de senare skulle kunna tänka sig att gå gymnasiet utanför området blir svaret: ”Varför söka till en gymnasieskola någon annanstans när det finns en bra i Märsta?”

På högstadiet i Valstaskolan jobbar man inte efter den traditionella klasstrukturen, i stället har man kontaktgrupper om tio personer i varje grupp. Alla åttor från sex olika kontaktgrupper blandas under ordinarie lektioner, beroende på vad som står på schemat, till grupper av 15-20 barn. Eleverna får inte lägga upp egen planering.

Är vissa skolor finare och bättre än andra?

– Självklart. Privatskolor som Hum inne i Sigtuna till exempel (Sigtunas Humanistiska läroverk är en privat internatskola). Jag har en kompis som går där, förklarar Sadaf.
Hon säger att de ibland går klädda i uniform, att de har bättre ”utrustning” och fler läxor men samma skolböcker.
– Troligtvis har de större bibliotek, bättre mat och större klassrum, funderar Sadaf.
– Eftersom det kostar mycket att gå där måste det ju vara bättre, säger Emil.
Förutom Sadafs kompis umgås varken Sadaf eller Emil med folk som går på Hum, eller som bor i Sigtuna stad heller för den delen. Det gör man bara inte. Varför det är så vet de inte, men det är inget de funderar över eller tycker är konstigt.

Vad säger ni om betyg och framtiden?

– Jag skulle vilja bli reporter, det verkar så spännande att intervjua och träffa olika sorters människor. Sångerska skulle också var toppen, som Celine Dion eller Christina Aguilera, säger Sadaf.

Emil tänker söka till naturvetenskapligt program men har ännu ingen uppfattning om vad han skulle vilja jobba med. Höga betyg är viktig och båda siktar på VG.
– Självklart är betygen viktiga, för framtiden, för att få ett bra jobb, ett bra liv, fortsätter Sadaf.
Är pengar viktigt?
– Nej, huvudsaken är att man klarar sig. Men man vill inte vara fattig, bo på gatan, säger Emil.
– Egentligen inte, men lite. Det är inte bra att ha för mycket pengar, då kanske man inte längtar till något eftersom man vet att man kan köpa vad man vill. Det är viktigt att man förtjänar de pengar man har, man ska ha jobbat för dem, förklarar Sadaf.

I nästa andetag säger båda att det är viktigt att bo fint och stort, helst skulle de vilja bo i egna hus. Varför vet de inte riktigt med efter lite betänketid säger Sadaf: ”För då kan man göra som man vill”.
Emil tycker också att det är viktigt att ha en fin bil, Mercedes till exempel. Och att börja spela golf är en dröm som snart kanske blir verklighet.
Emil bor redan i hus, nere i Steninge, tillsammans med sina föräldrar. Två syskon är redan utflugna. Pappa säljer möbler och mamma är lärare. Sadaf bor i lägenhet i Valsta tillsammans med föräldrarna och ett syskon. Mamma är undersköterska och pappa jobbar med datorer. Sadafs familj kommer ursprungligen från Iran. Varje sommarlov reser de dit.
– Där lever vi lyxigare än här. De flesta vi känner bor i fina hus och jobbar som arkitekt eller barnmorska. Jag trivs väldigt bra i Iran, det känns som att komma hem. Där kan jag vara mig själv.

Men hon vill inte flytta till Iran. Bland annat på grund av, säger hon, de stränga skolorna och den hårdare undervisningen.
– Nu läser vi vad de läser i sexan i Iran. Jag skulle vara tvungen att jobba mycket hårt för att nå upp till deras skolstandard, säger Sadaf.
På fritiden spelar Sadaf piano och Emil har tidigare spelat fotboll. Efter skolan umgås de med kompisar och Emil spelar helst dataspel.

…och märkeskläder?

– Det är viktigt. Det är som med en bil, man vill ha ett bra märke, säger Emil.
– Inte så viktigt, men om man köper märkeskläder blir det Nike, Diesel, Levis och Reebok, säger Sadaf.

Och Canada goose?

– Ha ha. Ingen av oss har sådana jackor. De som har sådana skryter, de skryter med sina dyra jackor. Kanske vill de visa att de är rika. Sedan tar de inte av dem under skoltid heller, antagligen för att visa upp dem men också för att de är rädda för att de ska bli stulna, säger Sadaf.
Både Sadaf och Emil säger lite förläget att de skulle vilja ha sådana jackor om de fick.

Ungefär fem kilometer från Valsta ligger Sigtuna, Sveriges äldsta bevarade stad. Stora Gatan kantas av små idylliska, olikfärgade trähus från 1700- och 1800-talet. Stadsplanen från 990-talet är i princip intakt. Museet visar utställningen ”Kungars stad, vikingars hemvist”. Det är inte så konstigt, i omgivningen trängs anrika slott och kyrkoruiner. På stora torget ligger Sveriges minsta rådhus, invigt 1744. Varje helg från slutet av november och fram till jul förvandlas Stora Gatan till julmarknad. Vill man uppleva en traditionell, svensk julmarknad ska man göra det här.
Uppe på en höjd ligger den privata internatskolan Sigtuna humanistiska läroverk, där kungen gick när det begav sig. De flesta eleverna kommer inte från Sigtuna utan från ”alla världsdelar”, står det i programförklaringen. Skolan släpper inte in journalister.

Richard Garinge och Christoffer Jönsson-Aspens går båda i S:t Olofs skola som ligger i Sigtuna stad. 400 elever från sexan till nian går på skolan. När jag frågar rektorn om det procentuella antalet elever med invandrarbakgrund svarar hon spontat att ”det har vi knappt här, kanske en procent”, sedan ändrar hon sig efter en stunds överläggning med en kollega och säger cirka 25 procent. Skolan sade sig inte ha tid att ta emot journalister för tillfället.
Så vi träffar Richard och Christoffer på ett av Stora Gatans kaféer i stället. De går i sjuan och är tolv och tretton år gamla. De talar högt och tydligt, är noga med att vara artiga, håller ständig ögonkontakt med mig.

Skolan har ett så kallat gott rykte, men är, som de flesta högstadieskolor, sliten. Här går man i traditionella klasser på cirka 30 elever. Richard och Christoffer har tre klassföreståndare. En av lärarna kallas för mentor och klassen är indelad i tre mentorsgrupper.
Varje torsdag jobbar de i dessa grupper, då lägger de upp sitt eget schema och passar på att ta igen där man ligger efter eller får extrahjälp. I mentorsgrupperna är det också meningen att eleverna ska få stöd och goda råd i undervisningen. De behöver inte byta klassrum annat än där det är naturorientering och bild.

Richard bor med sin mamma som är datatekniker i en lägenhet i ett rött trähus på Stora Gatan, Christoffer bor i radhus med sin mamma som jobbar i kundtjänst för ett flygbolag, ett syskon och plastpappa som är butikschef.

Är vissa skolor finare än andra?

– Ja, Hum är en fin skola men om den skulle vara bättre än andra har jag ingen uppfattning om, säger Richard.
De känner inte närmare till Valstaskolan eller Märsta men de tror inte att det är någon större skillnad mellan det området, skolorna där och Sigtuna stad. De umgås inte med folk från Märsta, men heller inte med någon från Hum.

Båda tycker skolan är kul och att betyg är viktigt.
– Bra betyg måste man ha om man vill få ett bra jobb. Framför allt vill jag ha ett jobb som jag trivs med, säger Richard.
– Sedan är det viktigt att ha de kunskaper som krävs för att få det jobbet man vill ha. Man måste också ha så att man kan köpa mat, säger Christoffer.
Richard säger att hans mamma är mycket noga med att han gör läxorna för att få bra betyg och senare ett bra jobb, att det är viktigt. Bådas föräldrar är engagerade i barnens skolgång och hjälper oftast till med läxläsning.
Både Richard och Christoffer vill jobba som datatekniker eller att konstruera dataspel. De älskar datorer. Christoffer tycker också att tennisproffs skulle vara en bra framtid. Richard spelar tennis varje söndag och Christoffer ska börja efter jul.

Är pengar viktigt?

– Nej, svarar båda i en mun.
Och de säger att det inte spelar någon roll hur de bor. Men efter ett tag säger de att de nog allra helst skulle vilja bo i eget hus.

Märkeskläder?

– Jag avstår helst ifrån att köpa kläder, säger Richard.
Men Christoffer tycker om kläder: jeans, t-shirt. Märken säger de sig inte bry sig om.
– På S:t Olof får man se ut som man vill. Inga märken är bättre än andra, svarar Richard.

Canada goose?

– Vissa på skolan har det men jag tycker inte att det är viktigt att ha en sådan jacka, säger Christoffer.
På loven åker Richard oftast till sin mormor i Spanien och Christoffer till pappa i Jämtland. Snowbordåkning tillhör favoritsysselsättningen för Richard. På fritiden hänger de helst med kompisar och spelar dataspel eller åker in till Stockholm och shoppar på Gallerian eller går på bio.

Tapio Salonen är professor i socialt arbete i Växjö och har kommit ut med flera undersökningar och rapporter som handlar om barn och fattigdom. Nyligen gav Rädda barnen ut rapporten Barnfattigdomen i Sverige, som Tapio Salonen skrivit.
Han tycker absolut man kan tala om klassbegrepp i barnens värld. Han hänvisar bland annat till forskning kring konsumtion, och menar att shopping fyller flera olika funktioner, som att signalera grupptillhörighet och rang.
– Dyra kläder är ofta viktigast för dem som inte har råd. De försöker därför prioritera det för att signalera tillhörighet. De som har råd, å andra sidan, behöver inte markera det, så det verkar inte vara lika viktigt för dem att ha ”rätt” kläder.

De fyra barnen som har intervjuats här svarade alla att pengar inte har någon större betydelse för dem. Men när de får mer konkreta frågor om till exempel boende svarar de annorlunda, att det är viktigt.
Tapio Salonen menar att de svarar så på grund av en sociala attityd som de har fått hemifrån och från samhället i övrigt. De har helt enkelt fått lära sig att det är önskvärt att säga så. Det anses lite fult att bry sig om pengar – men det är förstås inte oviktigt. Fråga vilken barnfamilj som helst om de bekymmer och den stress som avsaknaden av likvida medel orsakar. Den stressen förmedlas också till barnen.

– Likaväl som mellan vuxna existerar klassbegrepp bland barn. Det finns inga samhällen som är jämlika. Men för cirka tjugo år sedan ansågs Sverige som ett av det mest jämlika samhällen i världen. Så är det inte längre. Klassklyftorna djupnar. Och så även för barnen, säger Tapio Salonen

Den svenska skolan som en likvärdig plattform för alla och folkhemsidén om att alla medborgare ska ha samma chans till ett bra jobb och i förlängningen trygg ekonomi är ett minne blott och har troligtvis aldrig existerat. Salonen menar att det sannerligen inte är slumpen som avgör vem som kommer att dra det längsta samhälleliga strået. Klass, kön och etnicitet är det som i högst utsträckning avgör barnen framtid. Han menar också att skillnaderna mellan rik och fattig accentueras och att det svenska samhället radikalt ändras för alla, också för barnen.

I rapporten Barnfattigdomen i Sverige framgår bland annat att skillnaderna mellan barnfamiljer ökar. År 2001 tjänade de tio procent rikaste barnfamiljerna 53 procent mer än medianhushållet, medan de tio procent fattigaste tjänade 61 procent av medianen. Tio år tidigare tjänade de tio rikaste procenten 44 procent mer än medianen och de tio procent fattigaste barnfamiljerna 65 procent av medianen. Klyftan har alltså ökat.

Men barnfattigdomen har ändå minskat de senaste åren. Allra värst i modern tid var det 1997, då 22,3 procent av barnen tillhörde fattiga hushåll. 2001 var siffran nere 13,5 procent.
Skillnaden är stor mellan barn med svensk och utländsk bakgrund. 2001 levde 8,1 procent av barnen med svensk bakgrund i fattigdom, medan hela 34 procent av barnen med utländsk bakgrund gjorde det.
– Barns medvetenhet om klassamhället är väldigt olika. Vissa kommer aldrig att reflektera över klass. Andra, oftast de som är förfördelade, blir tidigt medvetna om skillnader och delar in sig i grupper, redan på dagis och fritids. Medvetenheten kan ta sig i uttryck som att aldrig eller mycket sällan be om materiella saker eller ställa ekonomiska krav, eftersom de vet att det inte lönar sig, menar Salonen.

Skymningen sänker sig över Stora Gatan och julgranen på Stora torget tänds. Det sista jag ser på väg ut ur Sigtuna är två Canada goose-siluetter som guppar iväg i rikting mot Sigtuna Humanistiska läroverk.

Publicerad
1 dag sedan

Inrikes #29/2024

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan

Poesi #28/2024

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt ”Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

”En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan

Signerat #28/2024

När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

”För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

”Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Signerat #27/2024

Makthavarna – alltmer fiender till det levande

Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Safrir Abayov/TT

”I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande.” Shabane Barot om att vara förälder i ett alltmer repressivt samhällsklimat.

Påsklovet inleds med en stökig natt. Barnen snurrar runt mig som visare i sängen, snor in sig i lakanen och kräver att få vatten. På morgonen upptäcker vi att TV:n har gått sönder. Ute rasar en storm av nionde november 2016-dignitet (dagen efter Trumps valseger när en halvmeter snö föll över Stockholm och världen hängde löst i sina gängor).

Jag sätter på SVT:s barnprogram Agenterna på min minimala datorskärm och försöker läsa i ett hörn av soffan. En grupp prepubertala barn löser brott i det fiktiva Krimsta city, ”där brottsstatistiken är lika hög som husen”, med okonventionella och – i alla fall i skrivande stund ännu – illegala medel som dataintrång och blodprovstagning på personer som frihetsberövats på oklar grund. ”Titta mamma, där är gärningsmannen!” tjuter min fyraåring förtjust. 

Människans skrymmande historia

Den amerikanska essäisten och författaren Vivian Gornick skildrar i sin bok The romance of American communism (1977) det amerikanska kommunistpartiets uppgång och fall genom intervjuer med tidigare medlemmar. Gornick är särskilt intresserad av hur vardagen och livets intima sfärer trädde i förbindelse med och transformerades av mötet med en global massrörelse som krävde allt av och i slutändan svek sina medlemmar.

Gornick beskriver sitt projekt som ett försök att teckna ”bulky human history”, ungefär människans skrymmande eller otympliga historia. Det finns något oerhört tilltalande i den bilden tycker jag: människans historia som något framvällande, som trotsar alla förenklade scheman men samtidigt struktureras av skeenden långt bortom den enskildes kontroll. 

Agenterna – samhällsklimatet i miniformat

Jag tänker på den där skrymmande och otympliga historien när jag ligger intrasslad i barnens armar och ben i soffan och försöker stänga ute ljuden från Agenterna, där vårt alltmer repressiva samhällsklimat återspeglas i miniformat.

Jag undrar vilka stora och små skeenden som har format och fortsatt kommer att forma mitt eget och barnens liv. Redan står de i förbindelse med så många platser och personer, med de samhällsförändringar som pågår här i Sverige och med händelser i världen i denna tid som ofta känns blytung.

Snart har kriget i Gaza pågått i sex månader. Att hela städer kan jämnas med marken och dess invånare svältas ut känner barnen redan till, precis som fenomenen Palledemo på lördagar och vattenmelonsplakat. Jag har dock varken velat eller kunnat berätta att barn som delar deras intressen, ålder, utseenden och namn, som inte på något väsentligt sätt skiljer sig från dem själva, ligger ihjälklämda under spillrorna av sina egna hus. Att så många av deras jämnåriga nu är sönderbrända, krosskadade, amputerade, i avsaknad av familjer och en sammanhängande värld. Men tids nog kommer de att upptäcka det, de kommer lära sig när de tumlar ut i en värld där de som förnekar människans knöliga, stökiga och vildvuxna historia styr.

Fiender till det levande

I den klimatkrisens och militarismens era som vi verkar befinna oss i framträder vår tids makthavare – i Sverige och internationellt – som fiender till det levande. I de ökande utsläppen av fossila bränslen, det pågående folkmordet på befolkningen i Gaza, i mikro- och makroagressionerna som riktas mot invandrare och minoriteter i Sverige i dag kan man skönja en och samma tendens av likgiltighet inför och missaktning av livet.

Rasismens kärna är just förnekandet av det som är mångtydigt, statt i förändring, som inte låter sig kategoriseras. Men det där organiska som Gornick fiskar efter löper som en stark underström genom allas våra liv och trasslar in oss i varandra, skapar förbindelselänkar på ett sätt som aldrig går att förneka, hur framgångsrik och solid vår tids människofientliga politik än framstår som. 

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan

Inrikes #27/2024

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm. Ett tjugotal medlemmar i Stockholms LS genomförde under fredagen blockaden mot den veganska lyxkrogen på Stureplan i Stockholm.

Papperslösa migrantarbetare har under lång tid utnyttjats och arbetat under slavliknande villkor på den veganska lyxrestaurangen ChouChou i centrala Stockholm. Bakom restaurangen står bland annat en av Sveriges mest profilerade matinfluencers. I fredags genomförde fackföreningen Stockholms LS av SAC en blockad mot restaurangen.

Med arbetspass på upp till 23 timmar och under extremt pressade förhållanden har de anställda diskarna vid den veganska lyxkrogen ChouChou i kvarteret runt det fashionabla Stureplan i Stockholm jobbat för låga löner. Något som lett till att facket nu reagerat. 

En av de anställda diskarna har arbetat pass på över 23 timmar. Foto: Skärmdump från timrapport

Dock utan någon respons från ägaren och den välkände krogprofilen Robert Hållstrand. Han har bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare” och driver restaurangen tillsammans med en av Sveriges största vegankockar och matinfluencers.

Uteblivna löner och ”omänsklig behandling”

– De har inte velat bemöta våra krav och inte återkommit när vi legat på. Totalt rör det sig om löneskulder på över 100 000 kronor var för våra tre medlemmar som arbetat där, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och som var med under fredagskvällens blockad utanför restaurangen.

Blockadvakter utanför restaurangen. Foto: Volodya Vagner

Förutom de långa arbetsdagarna vittnar de anställda även att de jobbat utan anställningsavtal och utsatts för ”omänsklig behandling”.

Skyller på tidigare ekonomichef

Restaurangen profilerar sig som ”ett bohemiskt ställe för alla” och har fått stor medial uppmärksamhet för sin satsning på hållbarhet och helveganska meny.

Foto: Volodya Vagner

Under fredagens blockad, där ett 20-tal personer ställde sig utanför restaurangen med banderoller och flygblad, fick Agnes Lansrot prata med personalchefen på telefon som då skyllde de outbetalda lönerna på en tidigare ekonomichef och lovade ett möte med facket senast imorgon, tisdag.

– Ja, jag ska ha ett möte med restaurangchefen då, säger Agnes Lansrot.

Restaurangchefen återkommer inte

Arbetaren har varit i kontakt med ägaren Robert Hållstrand som inte säger sig ”känna till” vad blockaden handlar om. I stället förklarar han att någon på restaurangen som är mer insatt ska höra av sig. När vi ringer ChouChou och ber att få tala med restaurangchefen säger en av de anställda att chefen sitter i möte. Restaurangchefen lovar dock att återkomma.

Två timmar senare har fortfarande ingen från restaurangen hört av sig.

Stockholms LS har förklarat att så länge löneskulderna för deras medlemmar kvarstår kommer blockaden att fortsätta.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Radar #26/2024

Fröken Snusk – ”för mycket, för vulgärt”

Skribenten Catrin Lundström menar att det saknas bitar i pusslet Fröken Snusk - framför allt ur ett klassperspektiv. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT

Vem är hon och vad står hon för? Fröken Snusk har blivit en symbol för endera fascination eller det ultimata beviset på en kultur i förfall. Är det den vita arbetarklassfemininiteten som ställer till det, undrar Catrin Lundström.    

Fröken Snusks artisteri sysselsätter kulturskribenter av olika skäl. En del funderar på huruvida Fröken kan betraktas som en feministisk skapelse, eller om hon enkom är en produkt av äldre mäns snuskiga fantasier, som i slutänden håvar in royalties från dem. Andra ser henne som själva sinnebilden för kulturens förfall som, trots dess uppenbara avsaknad av kvalitet, breder ut sig i kvällstidningsträsket.

Fröken Snusks låtmaterial och texter om kvinnor som luder kombinerat med en återkommande centrering av det manliga könsorganet, lämnar sannerligen mycket i övrigt att önska, utifrån ett feministiskt, konstnärligt och musikaliskt perspektiv. Men trots de återkommande skriverierna på kultur- och nöjessidorna, drivna av ömsom fascination och lösnummerförsäljning, ömsom klassorienterad distinktion, saknas, vad jag kan se, flera bitar i pusslet Fröken Snusk. I synnerhet rörande heterosexualitetens villkor och klasstrukturens formationer av femininitet. 

Konstruktioner av klass och kön

Anonymiteten till trots vet vi att Fröken Snusk är kvinna, förmodat vit, och antagligen arbetarklass. Klassbakgrunden härleder jag till själva musiken, som är något av det mest utmärkande kulturella kapitalet, eftersom musikval är så intimt kopplat till vår personliga smak (och miljontals lyssningar gynnar inte alltid klassdistinktionens logik). Musiksmaken bekräftar, enligt sociologen Pierre Bourdieu, mer än något annat ens klasstillhörighet, då den både kan klassificeras som bra eller dålig, och samtidigt är klassificerande på ett sätt som skänker lyssnaren en särskiljande livsstil. Hårdrock och klassisk musik kan förvisso mötas i vår postmoderna tid, och epadunk sägs spelas även på lokalerna kring Östermalm. Men få utpräglade medelklassidentiteter är nog ljudsatta av just Fröken Snusk eller hennes föregångare Eddie Meduza i sina bilar.

Den brittiska sociologen Beverley Skeggs bok Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön från 1997 står sig fortfarande som en självklar klassiker i förståelsen av hur kön, klass och sexualitet förhåller sig till varandra. Arbetarklasskvinnornas framtoning har, i likhet med svarta kvinnors, historiskt sexualiserats som avvikande. För mycket. För vulgärt. I allt från klädstil till språk. Och i kontrast till vita, avsexualiserade, heterosexuella medelklasskvinnor har arbetarklasskvinnor betydligt svårare att läsas som respektabelt feminina.

”Mest provocerande – fortsätta finnas”

Varje person som väljer att exponera sig – maskerad eller ej – måste givetvis förhålla sig till omvärldens bedömningar och anmärkningar. Att det i högre grad gäller kvinnor är det nog få som motsätter sig. Som Madonna har formulerat det är ”det mest provocerande” hon har gjort att ”fortsätta finnas”. Få upprörs över att Bob Dylan eller Bruce Springsteen befinner sig på ändlösa turnéer, men, som vi redan vet, gäller det neutrala förhållningssättet sällan kvinnliga artister eller konstnärer. 

Fröken Snusk Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Hur det står till med Fröken Snusks eventuella skönhet är svårbedömt. Men så länge hon använder kroppen till att röra sig, riskerar den obönhörligen att hamna i det manliga blickfånget för allmän skärskådning.

Det obetalda uppdraget sköter den anonyma tangentstinna manosfären på Flashback. Här finns inga hämningar vad gäller denna ”lönnfeta sak som täcker över sitt svullna ansikte med en rånarluva”, som inte bara är ”tjock” – Gud förbjude – utan dessutom ”white trash”.

White trash, eller vitt skräp, är en nedsättande benämning på en markerad, klassanstruken vithet som inte uppfattas som vare sig neutral eller särskilt feminin – när den förkroppsligas av kvinnor. Termen har cirkulerat i det nordamerikanska språkbruket sedan 1800-talet och appliceras i huvudsak på fattiga vita som ett pejorativt epitet för att markera gruppens låga status. 

Kroppen utgör det yttersta fysiska uttrycket för en sådan klass- och rasdistinktion. Vikt, kläder, men även små sociala tecken, som orakade armhålor, kan tillsammans ge upphov till såväl äckelkänslor som föreställningar om lösaktighet.

Så vad gör då den som inte ser sig ha en chans i kampen om respektabilitet? Ja, ett sätt är att försöka ta kontroll över de tillmälen som redan ristats in i den egna kroppen. 

Snusket blir en protest

I likhet med hur de unga latinamerikanska kvinnorna i min avhandling Svenska latinas, liksom arbetarklasstjejerna i socialantropologen Fanny Ambjörnssons I en klass för sig, hanterade termen hora, som ett nedsättande – men frekvent – begrepp, ikläder sig Fröken Snusk den brist på respektabilitet hon redan tillskrivits. För redan icke-respektabla kvinnor kan en sådan strategi nämligen vara ett sätt att experimentera med skambelagda ord på ett lekfullt sätt, eller att slå tillbaka mot förväntade fördomar, i frånvaron av kulturellt och symboliskt kapital. När jag i början av mitt fältarbete träffade några chilenska tjejer i korridoren på en gymnasieskola och frågade om de ville vara med i min studie, replikerade de vasst och oväntat: ”okej, men vi är inga horor, bara så att du vet”. 

Möjligen har Fröken Snusk dragit det oanständiga och promiskuösa till sin spets. Snarare än att besjunga den heterosexuella kärleken i form av lidande och längtan, är det här mer pang på ”tjackballen”. Som på förhand placerad i vithetens och femininitetens utkanter, kan snusket bli en protest mot ett redan stigmatiserat tilltal. 

Men det är en svår balansgång. Lösögonfransarna och det långa håret under den rosa balaklavan är direkt nödvändiga för att inte falla ur den normativa heterosexuella kategoriseringen.  

Ändå är det tydligt att Fröken Snusk inte helt kan diktera villkoren för sin existens. Och där kommer balaklavan – som alluderar till både gangsterrap och aktivistgruppen Pussy Riot – in. Ett skydd mot den heterosexuella verkligheten, där risken för såväl hat som oönskad intimitet, är överhängande för kvinnor.

Förhoppningsvis kan Fröken Snusk hantera den professionella bundenheten till manliga låtskrivare och producenter i sitt eget arbetsliv. Men vad gör budskapet – det som levereras till kunden – med unga flickor och kvinnor? Vidgar det platsen att leva på eller lägger det till rätta en annan, lika begränsad, heterosexuell position? Kan balaklavan vara en inkörsport till ”tyngre” versioner av kvinnlighet, där snusk övergår till omstörtande fittuppror? Det lär vi snart få veta nu när Fröken Snusk har lanserat sin egen merch, med den karaktäristiska rosa masken som ”en symbol för frihet och självuttryck”. 

Kanske är det lika svårt för offentliga kvinnor att vara totalt ofeministiska, som det är att leva rakt igenom oklanderligt feministiskt? Bara det faktum att Fröken snusk triggar mig och andra att fundera över kvinnors varande kan ju ses som en feministisk handling. Det är i alla fall ett halmstrå jag väljer att hålla mig i.

Catrin Lundström, docent i sociologi och biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Signerat #26/2024

Ett nytt och grymt klassamhälle växer och frodas

Kollage med Arbetsmiljöverket i bakgrunden en polis och Emil Boss, skribenten
Papperslösa får betala priset för arbetslivkriminaliteten. Foto: Axel Green, Johan Nilsson / TT, Naina Helén Jåma / TT

”Exotifiering och avhumanisering av arbetarklassen är ett bra gödsel för förtryck”. Emil Boss om svenska myndigheters häxjakt på papperslösa och dess blindhet för arbetslivskriminaliteten.

”Du har anmält mig till facket din jävel, jag ska se till att du blir deporterad!” Byggchefens svordomar är grova i telefonen. Qatar? Nej, Stockholm. 1924? Nej, 2024.

En gipsmontör har under flera år arbetat med nyproduktion för en underentreprenör till bland annat Serneke. Bolagets ägare genomför sin tredje konkurs och arbetaren har sökt facklig hjälp för att få sin lagstadgade lönegaranti. Han är papperslös eftersom chefen, i stället för ett arbetstillstånd, valde att ge honom ett förfalskat spanskt pass.

Befogad myndighetsrädsla

”Vi vågade inte prata med er ute på bygget. Ni verkade schyssta, men vi trodde att det var teater, att ni egentligen jagade papperslösa”. De colombianska arbetarna har inte fel. Det finns myndigheter och granskningstjänster som säger sig verka för en bättre arbetsmiljö och höjd säkerhet, men som samtidigt är på jakt efter att fängsla papperslösa arbetare. Hotet om utvisning kommer från många håll. 

Visste du att papperslösa arbetare som tas i förvar inte sällan blir inlåsta i flera månader? De behandlas som grova brottslingar, trots att allt de gjort i Sverige kan exempelvis ha varit att bygga Ersta sjukhus eller renovera Tullverket – för en låg lön. Ofta har de själva ingen skuld i att de saknar arbetstillstånd. Cheferna har inte sällan lovat arbetarna tillstånd som sedan aldrig kommer. 

En medlem i Stockholms LS blev grovt utnyttjad på en restaurang. Gränspolisen grep honom i kontroll och när han suttit inlåst i över en månad satte de honom på ett plan till fel land. Eftersom han saknade visum i det land han kommit till blev han fast på en flygplats, sedan fick han betala sin egen flygbiljett tillbaka till Sverige och satt inlåst här i flera månader igen. Först därefter skickades han till sitt hemland. Sammanlagt satt han inspärrad i över fem månader.

Arbetaren har berättat om hur Gränspolisen lördagen 9 mars hämtade en kvinna på den psykiatriska akutmottagningen på Universitetsjukhuset i Örebro. Läkarnas bedömning var att kvinnan, gravid i fjärde månaden, behövde vara kvar på avdelningen. Det struntade polisen i, man förde henne med våld ut från sjukhuset för att deporteras. Fundera en stund på den händelsen. Polisingripande på en psykiatrisk akutmottagning. Även för andra patienter är detta ett tämligen brutalt tilltag.

Myndigheterna letar papperslösa – inte arbetslivskriminalitet

Jag deltar då och då på seminarium om arbetslivskriminalitet där myndigheter och politiker berättar om sitt arbete. Nuförtiden handlar mycket om att lyfta fram de myndighetsgemensamma inspektionerna. Det låter progressivt. Alla vill ju ha ordning och reda i till exempel byggbranschen. Men i praktiken betyder inspektionerna exakt det som de där rädda colombianerna misstänkte. En inspektör från Arbetsmiljöverket dyker upp och snackar säkerhet samtidigt som en kollega från Gränspolisen hugger tag i arbetarna och låser in dem.

Vid det här laget vet alla som är insatta i problemen kring arbetslivskriminalitet två saker. Ett: Detta förtryck pågår överallt, inte i periferin. Det är inte längre sjaskiga biltvättar som åtnjuter den billiga prislappen. Det är till exempel byggherrar, kommuner, fastighetsbolag och jordbruksproducenter. Två: Papperslösa arbetare exploateras ofta hänsynslöst. Hur kan det då komma sig att papperslösa behandlas så inhumant och grymt av svenska myndigheter? 

Min gissning är att papperslösa arbetare kan behandlas så grymt av svenska myndigheter för att de inte hörs och syns. Facklig organisering av papperslösa behövs inte minst för göra dem synliga. När den svenska modellen exkluderar papperslösa arbetare lämnas dörren vidöppen för ytterligare kränkningar.

Den riktiga boven går fri

Skulle polisen storma in med en patrull på en akutmottagning och slita ut en förtryckande VD? Skulle polisen gripa en byggchef som förtryckt migranter för att denne annars kanske håller sig undan? Nja, min erfarenhet är att det är ganska vanligt att byggchefer i lugn och ro säljer tillgångarna och lämnar landet när myndigheterna får upp ögonen för brotten.

Ta exemplet med bossen för städfirman som lät papperslösa städa hos Magdalena Andersson. I ett år nu har han kunnat skjuta fram rättegången om städerskans lön. Hur? Han meddelade bara gång på gång att han var sjuk. Städerskan däremot, låstes in i flera månader och utvisades.

Med Allan Edwalls ord: Den lilla fisken fångar vi, men hajen får gå fri.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Kultur #25/2024

Tidö­politiker rasar mot nya Ronja Rövar­dotter: ”Glorifierar gangster­kulturen”

Foto på Ronja Rövardotter med Guccikeps.
Ronja Rövardotter "glorifierar den gansterkultur vi försöker krossa", säger Appe Rilsson, rättspolitisk koordinator vid Tidöpartiernas samordningskansli. Foto: Adam Ihse/TT. Kollage: Arbetaren

Astrid Lindgrens barnbok Ronja Rövardotter har filmatiserats på nytt och den 28 mars hade tv-serien premiär. Nu rasar företrädare för regeringspartierna och stödpartiet Sverigedemokraterna mot nyinspelningen. ”I vårt Sverige ska vi varken glorifiera rövare eller annan gangsterkultur”, säger en talesperson för Tidöpartiernas samordningskansli.

1984 hade filmen Ronja Rövardotter, baserad på Astrid Lindgrens bok med samma namn, premiär. Både boken och filmen har blivit verkliga barnkulturklassiker och förväntningarna har varit stora på den nyinspelade tv-serien. Men på vissa håll råder snarare misstänksamhet än förväntan:

– Det känns minst sagt visset att försöka få rätsida på det här landet och satsa på hårdare tag mot brottslighet, visitationzoner och möjlighet till utvisning för bristande vandel, när vi samtidigt släpper fram så kallad barnkultur som glorifierar den gangsterkultur som vi försöker krossa, säger Appe Rilsson, rättspolitisk koordinator vid Tidöpartiernas samordningskansli.

En rest från ”DDR-Sverige”

Enligt Rilsson är Ronja Rövardotter ett typ av kulturellt uttryck som ”kanske kunde slinka igenom under det blåögda 1980-talet i DDR-Sverige”, men som inte har någon roll att spela i det nya, uppstyrda Sverige.

– Det kanske kan verka häftigt med en sådan här rövarkult, men det återspeglar ett kulturklimat där vi inte stannat upp och tänkt efter. Varför görs det ingen serie om någon Ronja Småföretagardotter snarare än ett sådant här ”jag vill vara farlig”-pekoral, frågar Appe Rilsson retoriskt.

Martin Melin, polis och riksdagsersättare från Liberalerna, sade i början av året apropå polisiära tvångsvisitationer: ”Alla som går runt med Gucci-kopiekepsar är inte gängkriminella, men många gängkriminella bär Gucci-kopiekepsar.” Appe Rilsson ser paralleller till den nya serien:

– Här förhärligas plötsligt ett nytt kriminellt kulturuttryck, ett rövarideal, som till sin form dessutom är vad vi på ren svenska skulle beskriva som skabbigt, säger Appe Rilsson, och fortsätter:

– Ska den första åtgärden i våra visitationzoner vara att behöva tvångsvisitera hundratals ungdomar som går omkring otvättade i särk och självlockig skogsråfrisyr och lever rövare?

Tidöregeringen: Rövardotter har ”inte någon plats i kulturkanon”

Runtom på Tidöpartiernas samordningskansli och i regeringskansliet i Rosenbad ska den nya tv-serien ha väckt upprördhet och förstämning. Etniciteten hos de rövare som förekommer i serien har i flera fall inte kunnat fastställas. Personskadevapen som armborst och långa spjut ska ha skymtats i några av avsnitten, och enligt uppgift skildras även flera skogsöverfall av medelklassfamiljer ur bakhåll i en icke-problematiserande form.

Enligt obekräftade uppgifter till Arbetaren ska den moderate riksdagsledamoten tillika polisen Fredrik Kärrholm ha sagt att han tänker ”nödvärna skiten” ur den första ungdom han får syn på som anammat den nya retrogansterkulturen från Ronja Rövardotter-serien. 

– En sak kan vi säga säkert, och det är att sådana här avarter inte har någon plats i den nya svenska kulturkanon, säger Appe Rilsson.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Signerat #25/2024

”Högerns historielösa hat mot Greta är pinsamt”

Foto på när Greta Thunberg bärs bort av polis utanför Riksdagen.
Johan Apel Röstlund hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green. Kollage: Arbetaren

Dagens svenska höger hade skrattat åt Rosa Parks och rasat över att hon inte försökte förändra via ”ett politiskt parti” i stället. Men det är direkt aktion och civil olydnad som tvingar fram förändringar, skriver Johan Apel Röstlund.

Det började så klart inte med den oförargliga sittprotesten utanför riksdagsentrén härom veckan, men där och då gick topplocket igen.

Därefter var det dags för bolagsstämma för det ständigt krisande flygbolaget SAS. Fridays For Future vecklade ut en banderoll om klimat, framtid och flygbolagens ansvar och hela högerhögen gick bananas i ett moln av svavel och sprakande eld.

Månen färgades mörk och solen röd och undergången var nära. Sällan har några civila olydnadsaktioner fått så många att reagera så hårt.

Hatet mot Greta Thunberg och Fridays For Future är på sina håll lika kompakt som djupt okunnig och historielös. Det börjar faktiskt bli direkt pinsamt.

”Varför går du inte med i ett politiskt parti?”

Greta får frågan i Aktuelltstudion strax innan påsk. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Den prydligt uppklädde programledaren ler vänligt mot den världskända klimataktivisten. 

Den tröttsamma frågeställningen används slentrianmässigt i brist på annat. Den enda vägens partipolitik: Sörj ej – sitt inte utanför riksdagen och sura – gå med i ett parti. Gör som Romina Pourmokhtari och tillsätt en utredning. Gäsp.

Rosa Parks och suffragetterna

Vi gör ett tankeexperimentet och backar tiden till 1955. Om Montgomery, delstatshuvudstaden i den amerikanska sydstaten Alabama, låg i Stockholm och om då var nu skulle högern rasat när medborgarrättsaktivisten Rosa Parks satte sig på fyrans buss på en plats reserverad enbart för vita.

I någon knastrig radiointervju skulle hon sedan fått förklara sig. ”Varför reste du dig inte bara och gick med i ett parti?”

Världen är full av händelser där historien förändrats just tack vare folk som Rosa Parks, de brittiska suffragetterna och Greta Thunberg. Rösträtt har tvingats fram, inte genom parlamentariska utredningar utan genom direkt aktion och strejker.

Murar har rivits genom folkliga protester och alltid har högerns gubbgriniga raseri svävat som ett åskmoln över dem som hållit på, som satt sig i vägen och stoppat käppar i hjulen för den rådande ordningen.

Organisering utanför partipolitiken

Ta det allt mer uppmärksammade syndikalistiska facket Solidariska byggare som exempel. Under de senaste tre åren har de krävt in uteblivna löner på miljontals kronor – löner som arbetsköparna annars inte skulle betalat ut.

Foto: Skärmdump

De har organiserat sig, använt sig av klassiskt fackliga metoder som blockad, hämtade från idéerna om direkt aktion och civil olydnad, och krävt sin rätt. Därigenom har de riktat strålkastarljuset mot en förslummad arbetsmarknad där migrantarbetare utnyttjas utan att politikerna lyfter ett finger.

Mer civil olydnad – för framtiden

”Väx upp lite grann”, röt en vd för en förening som kallar sig Aktiespararna, efter Fridays For Futures protest inne på SAS-stämman. Samtidigt fnissade Svenska Dagbladets ledarchef Peter Wennblad något om en miljon pruttande kor efter Gretas framträdande i Svt häromkvällen. 

Foto: Skärmdump

Det reaktionärt självspelande pianot är ett mumbojumbo av frustrerande ilska, ett rent hittepå och det låter som Titanics orkester på väg ner i djupet av nattsvart mörker.

Plötsligt slår det mig att jag inte ens pallar att vara förbannad. De här clownerna är inte värda att ta på allvar. De förtjänar att lämnas kvar på perrongen när vi andra rullar vidare in i framtiden. Och dit kommer vi inte genom parlamentariska utredningar utan genom civil olydnad och lite action. Det har historien visat så många gånger förr.

Jag hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. 

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan

Reportage #25/2024

Människorätts­kämpe försvunnen i saudiskt fängelse – hon kämpar för upprättelse

Maha al-Qhatani kräver att hennes man Mohammed al-Qhatani frisläpps ur det saudiska fängelset och att mänskliga rättigheter respekteras. Foto: Julia Lindblom

Den saudiska människorättsaktivisten Mohammed Fahad al-Qahtani försvann i höstas i det ökända Al Ha’ir-fängelset i Riyadh, efter att ha avtjänat ett tioårigt straff. Myndigheterna vägrar att tala om vad som har hänt med honom. Hans fru Maha al-Qhatani vägrar dock att ge upp kampen om att återförena familjen. I en unik intervju med Arbetaren berättar hon om hoten och utmaningarna för familjen.

Varje morgon brukade Mohammed al-Qhatani väcka sin yngsta dotter, för att få iväg henne till skolan i en småstad utanför New York. Han gjorde det över telefon. 

Maha al-Qhatani tar ett djupt andetag och berättar om familjens vardag som länge pågick i två olika länder och tidszoner. 

Hon och de fem barnen i Albany i USA, hennes man på andra sidan havet, inspärrad i en cell på det ökända al-Ha’irfängelset i Saudiarabiens huvudstad Riyadh.

– Layla var tre månader när han fängslades och för henne var dessa samtal på morgonen viktiga för deras relation. Samtidigt var Mohammed noga med att köpa presenter till barnens födelsedagar och försökte alltid finnas till hands på högtalartelefon när det var föräldramöte på skolan, om uppkoppling fanns, berättar Maha al-Qhatani. 

Layla, 11 år, längtar efter att återförenas med sin pappa. Under hennes uppväxt höll de kontakt över telefon. Mohammed al Qhatani väckte sin dotter på morgnarna från fängelset. Foto: Julia Lindblom

Mohammed al-Qhatanis brott var att han bildade en organisation för att dokumentera brott mot mänskliga rättigheter i Saudiarabien. 

Domen föll i mars 2013 och strax innan domstolsutslaget lämnade Maha al-Qahtani och parets fem barn Saudiarabien för USA. Hon hade precis fött yngsta dottern Layla och blivit beviljad ett fyraårigt stipendium av den saudiska staten för att studera informationsteknik i USA. Stipendiet drogs dock in efter endast ett år.

Farligt att kritisera regimen

Saudiarabien har en lång historia av att dela ut hårda straff till personer som kritiserar kungahusets sätt att styra landet. Ingen har undgått det brutala styckmordet på journalisten Jamal Khashoggi inne på Saudiarabiens ambassad i Istanbul 2018, som skapade stora rubriker världen över. Fortfarande har lönnmordet inte utretts.

Mohammed al-Qhatanis organisation ACPRA, den saudiska föreningen för politisk och mänsklig rätt, blev snabbt en nagel i ögat på makten och inom bara några år befann sig elva av föreningens grundare bakom galler eller i häkte. 

Den 22 november förra året hade Mohammed Fahad al-Qahtani avtjänat ett tioårigt fängelsestraff och skulle ha släppts från Al Ha’ir-fängelset – han skulle dock fortfarande varit belagd med ett tioårigt reseförbud. I stället har han spårlöst försvunnit i fängelset och inte varit i kontakt med någon på över ett år. 

Men Mohammed al-Qhatani ska ha blivit kallad till en rättegång gällande nya anklagelser den 11 april 2023. Han vägrade acceptera anklagelserna och delta i rättegången, enligt material som Arbetaren tagit del av.

– På ett sätt blev jag glad och ledsen på samma gång. Jag var glad över att han levde och fortfarande är stark, och ledsen över att han kämpar mot den orättfärdiga rättegången. Mohammed är en man av principer som vägrar allt nonsens och all orättvisa, även om det kostar honom mycket. Sorgligt nog tilläts inte Mohammed varken att tala med mig eller sin advokat eller någon medlem av familjen i samband med rättegången, berättar Maha al-Qahtani.

Maha al-Qhatani. Foto: Julia Lindblom

Även Mary Lawlow, FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter, meddelade på plattformen X att rättegången – som aldrig utlysts officiellt – skulle ha ägt rum. 

“Jag har mottagit störande nyheter att rättegången gällande nya anklagelser mot saudiska mänskliga rättighetsfången Mohammad Al-Qhatani skjutits upp två gånger till följd av hans frånvaro och att hans familj och advokat inte har någon information om honom. Hans tioåriga straff upphörde för sex månader sedan. Han borde släppas”, skrev hon den 16 maj 2023 på Twitter.

Mottog Right Livelihood Award 

Mohammed al Qhatanis demokratiarbete i Saudiarabien har inte gått obemärkt förbi varken i Sverige eller i världen.

Abdullah al-Qhatani deltog i ett samtal om sportwashing på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Julia Lindblom

Hösten 2018 tilldelades han, tillsammans med andra grundare, det ”alternativa Nobelpriset”, Right Livelihood Award. Han satt då redan i fängelse sedan fem år och kunde inte närvara vid ceremonin. I vintras besökte hans son Abdullah al-Qhatani Sverige för att hålla ett tal vid prisutdelningen i Stockholm. Arbetaren intervjuade honom under ett evenemang om så kallad “sportwashing“ på Kulturhuset Stadsteatern.

Saudiarabien kan få arrangera fotbolls-VM

Saudiarabien har, trots omvärldens hårda kritik om kränkningar av mänskliga rättigheter, ansökt om att anordna fotbolls-VM i Riyadh 2034. 

Ännu är värdskapet inte officiellt beslutat, men FIFA har inlett en grundlig utvärderingsprocess, och även det svenska fotbollsförbundet ska ta beslut i frågan. 

Enligt FIFA:s egna regler måste värdnationen leva upp till krav på att respektera mänskliga rättigheter och arbetstagarrättigheter. 

Abdullah al-Qahtani är inte emot värdskapet i sig – men menar att turneringen bör hållas på villkor att Saudiarabien lever upp till kraven och frisläpper hans far och andra politiska fångar.

– Jag tror att det skulle kunna komma något bra ur ett VM i Saudiarabien, men det hänger på att människor vågar ta ställning. Om Saudiarabien lever upp till kraven och inte bryter mot mänskliga rättigheter, kan ett fotbolls-VM ha en verklig positiv effekt på landet. Tyvärr ser ingenting dock ut att gå i den riktningen, säger han. 

Hård kritik från Amnesty International 

I slutet av 2019 avskaffades förmyndarskapet formellt i Saudiarabien och för första gången öppnade landet upp för turism. Men trots att landet på papperet genomfört några liberala reformer när det kommer till kvinnors rättigheter, sitter många aktivister som gått i bräschen för mänskliga rättigheter fortfarande i fängelse eller står inför rätta. Klassamhället präglar det oljerika landet vilket innebär att inte alla har möjlighet att omfattas av de reformer som genomförts.

Floor Beuming, Amnestys särskilda rapportör för Saudiarabien, säger till Arbetaren över telefon att repressionen i själva verket ökar i landet.

Floor Beuming, Amnestys särskilda rapportör för Saudiarabien Foto: Amnesty International

– Den kommer att fortsätta öka om det inte finns någon press från omvärlden gentemot Saudiarabien. Inte bara i samband med ett eventuellt VM-mästerskap, utan även i frågor som rör handel. Västerländska företag investerar i landet och influencers åker dit och används som PR, men uppmärksammar inte den repression som pågår. 

Hon menar att Mohammed al-Qhatanis fall numera har blivit en symbol för alla politiska fångar i landet. 

– Han är en viktig person i rörelsen för mänskliga rättigheter i landet och har sedan start försökt sätta mänskliga rättigheter på kartan, inte minst när det kommer till politiska fångar. Det är sorgligt att han nu själv råkat ut för samma öde. Han borde hyllas och delta i byggandet av landets framtid, i stället hålls han instängd och när straffet äntligen avslutats så försvinner han. Det är viktigt att detta inte tillåts. Repressionen mot människorättsaktivister kommer bara fortsätta om det inte finns konsekvenser för Saudiarabien, säger Floor Beuming.

Besökte ambassaden

Under sitt besök i Stockholm gick Abdullah al-Qahtani även till Saudiarabiens ambassad i Stockholm för att överlämna ett brev och en namninsamling med krav på ett omedelbart frigivande av hans pappa. Över 900 personer hade skrivit under namninsamlingen. 

Men när han kom fram till ambassadbyggnaden i Stockholm blev Abdullah al-Qahtani bryskt uppmanad av ambassadens personal att lämna området. 

Senare, när han knackade på dörren till huvudentrén, fick han inget svar. Till sist fick al-Qahtani komma in på ambassaden eskorterad av två svenska poliser. Han blev tillsagd att inte filma lokalerna och att han inte borde ha tagit dit pressen. En diplomat sade även att han haft Mohammed al-Qhatani som lärare.

Abdullah al-Qhatani besökte saudiska ambassaden tidigare i höstas för att överlämna en namninsamling med krav på att hans pappa ska släppas ur fängelset. Han blev bryskt avvisad från området. Foto: Right Livelihood

Mottog dödshot

Åter till New York. Maha al-Qahtani har allt svårare att somna om kvällarna. Hon berättar att hon en eftermiddag i maj förra året för första gången mottog ett direkt dödshot. Ett sändebud från det saudiska inrikesministeriet besökte enligt henne en familjemedlem i Riyadh. 

– Han läste upp ett meddelande från ministeriet om att “återföra Maha al-Qahtani död eller levande”. Sändebudet bad familjen att informera mig om jag skulle sluta fråga “om den där mannen” och uppfostra mina barn bättre, berättar hon.

Maha al-Qhatani kräver att hennes man frisläpps. Saudiska ambassaden i New York lämnar inte ut hennes pass. Foto: Julia Lindblom

Maha al-Qhatani berättar att hennes pass konfiskerats på den saudiska ambassaden i New York, i samband med att det skulle förnyas.

– Men jag är inte längre rädd för min säkerhet. I det här läget är det enda jag tänker på att min man måste komma hem. Han har avtjänat sitt orättfärdiga straff. Alla som är delaktiga i min mans försvinnande och som manipulerar systemet måste hållas ansvariga och ställas inför rätta, eftersom mänskliga rättigheter måste respekteras.

Arbetaren har sökt saudiska ambassaden i Sverige över mejl, men de har inte svarat på intervjuförfrågan.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984